Missionsföreståndaren

2012 - små och större önskningar

2012-01-03T13:50:00.002+01:00

Det är alltid gott att gå in i ett nytt år med julens evangelium i ryggen: Gud uppsöker oss, Gud blir en av oss, Gud kommer som barnet, Gud väljer det som inte är något i människors ögon, Gud handlar i historien, Gud handlar genom människor, Gud vill göra oss till sina barn. För mig mejslas min tro alltmer fram till att få förtrösta på krubban och korset, på julens och påskens budskap.På Gud som Jesus Kristus visar honom: den lille Guden, den lidande Guden, men också den levande Guden och den livgivande Guden.

När nyårsbudskapen handlar om att 2012 kanske blir ett svårare år ekonomiskt för oss i Europa, så utmanas vi. Var har jag min yttersta trygghet? Hur ser solidariteten i mitt samhälle ut? I mitt land? I mitt Europa? I min värld. För det handlar väl inte bara om min pension ändå. Jag kommer visserligen inte undan oron för mig och mitt, men hur kan vi hjälpa varandra att lyfta blicken, att försöka se det som händer i Guds perspektiv? Skakar han om för att sprickorna i tillvaron ska vidgas så att vi kan se honomoch behöva honom? Kallar han oss till djupare solidaret där vi drivs att förvalta klokare, unna oss mer rimligt, dela med oss både till dem närmre och de långt borta.

Blir inte vi som bekänner oss till Kristus blir utmanade att söka oss närmre både varandra och de som kan behöva oss? Jag skulle önska att 2012 blir ett år då hemgruppen blir mer viktig. Ett år då vi avskiljer lite mer tid för läsning och samtal kring Guds ord med frågan ”hur berör detta ord mitt livs och vårt samhälles situation 2012?” Det står en kamp kring vår tro, att den ska bevaras och att den ska ta sig uttryck i kärlek. Det står en kamp kring våra församlingar, att de ska få vara levande, närande, upprättande, sändande, missionerande. Det står en kamp kring våra äktenskap att vi ska växa in mot varandra, vilja och orka ge varann tröst och livsmod, näring åt tron, åt engeagemang, åt anvaren av olika slag. Det står en kamp kring vårt samhälle, om hållbarhet inte främst ekonomiskt men när det gäller relationer, integration, ansvarstagande och solidaritet.

Världens och församlingens nedåtgående trender möts underifrån av hoppet och modet som Kristus skänker. Vi får sätta vår tro till Guds löften, låta jublet över Guds nåd fylla våra hjärtan, bekänna vårt kristna hopp och försöka gestalta Kristi kärlek bland de vi lever med och möter. Det kan bli ett härligt 2012, där vi bli mer beroende av Gud och mer öppna för varann.

Får jag dela en bön för 2012, skriven av Christian Scriver på 1600-talet:
Min Gud, hur rik är jag inte, när jag har din kärlek! Din kärlek är min himmel, som omger mig överallt, min sol, som upplyser mig, min källa, som uppfriskar mig, mitt hem, där jag bor, min sköld, bakom vilken jag strider, min krona, med vilken jag glänser, mitt liv, i vilket jag lever. Vad kan fattas mig, vad kan skada mig, vad kan oroa mig, så länge jag har din kärlek? Lovad vare du Gud! Amen.

Biskoparnas dopbrev

2011-12-12T00:06:00.004+01:00

För en tid sedan kom biskoparnas brev, eller snarare småbok, ”Leva i dopet”. En av biskoparna berättade att han fått kommentaren ”bättre än befarat”. Även om det är att starta från en negativ utgångspunkt så får jag medge att jag har tänkt likadant själv, särskilt mot bakgrund av signaler om dopet som märkts från en del håll i Svenska kyrkan. Dopet är oerhört grundläggande i evangelisk-luthersk tro och naturligtvis därför också i Guds ord. Leva i dopet gör mig därför en aning uppmuntrad och möjligen också förhoppningsfull.

Här finns bara plats för några korta kommentarer till kapitel 2 och 4 som är mer teologiska, Det finns mycket annat bra i boken. I dessa kapitel finns konturer av en dopteologi som jag kan känna igen och bejaka. Utgångspunkten är att vi genom dopet blir delaktiga av Jesu död och uppståndelse. Knytningen till uppståndelsen och hoppet om seger över döden framhävs, men inte korsets nödvändighet. Logiskt nog sägs då inte heller uttryckligen att dopet är nödvändigt för frälsningen. Frågan om skillnaden mellan att vara född och att vara döpt, skapelse och frälsning, ställs visserligen (sid 54) och frälsningen beskrivs i termer av att ”skapelsen är läkt genom Jesus Kristus” och ”det godas seger över det onda”. Arvsynden benämns och beskrivs som ”det alltid förblivande motståndet mot Gud och människor”, den gamla människans död och kamp mot frestelser nämns (visserligen bara ”sådana som alla är överens om är onda”, vilket ju innebär en viss sortering) och med hjälp av Hammarskjöld talas om ”ondskans mörka kontrapunkt”.

Dopet innebär ”en ny start, en ny födelse”, att födas till ett (evigt) liv ”som inte är hotat” som det fysiska livet är. Vad hotet skulle innebära är mest indirekt antytt: det handlar om uppståndelse ”ur varje form av död” (och ”ur allt som dödar livsmodet” vilket är vackert men oklart), att det finns en återupprättad obruten relation och ett uteblivet straff. Det finns ”ett avstånd” och ”en tydlig brustenhet” och en ”mörkrets makt”. Det sägs visserligen att ”dopet renar från synd och skuld”, och att vi behöver ”vända oss till Gud och bekänna vår synd”, men det är inte särskilt klart varför denna rening är nödvändig. Det som kommer närmast är att ”den skuld vi ådragit oss är utplånad” och att ”vi förblir syndare, men förlåtna syndare som är rättfärdiga i Guds ögon”.

Det är genomgående de positiva frukterna som utmålas, men genom att varken behovet (att synden evigt kan skilja oss från Gud) eller försoningen (att Jesu offerdöd utplånar syndens makt att fängsla en människa i evig död) tydliggörs, så blir det i slutändan svårt att förstå varför dopet och dess gåva är nödvändigt för varje människa. Jag medger att det är svårt att tala om allvaret, och att det är pedagogiskt och evangeliskt att tala om den positiva gåvans alla välsignelser. Ja, jag tror att vi ska börja där, men ändå… Det finns en styrka i att dopets gåva knyts till mänskliga erfarenheter och vardagens kamp, och det finns en klarsynthet kring nödvändigheten att också tala om syndens verklighet, men ändå frågar jag mig om det bibliska – och lutherska – budskapet är fullödigt.

Jag tror att den springande punkten handlar om om och hur vi talar om Jesu kors. Endast så blir evangeliet fullödigt nog. Utan korset i centrum finns alltid risken för universalism, att alla ändå på något sätt är eller blir räddade. Detta påstås inte i Leva i dopet, men tystnaden kring Kristi kors nödvändighet är slående. Kristi kors nämns vad jag kan se inte en enda gång och innebörden i hans död är knappast utlagd. Det är anmärkningsvärt. Trots det hoppas jag att det som sägs på centrala teologiska punkter ska kunna bidra till att till exempel dopritualet i den nya handboken blir så tydligt som det behöver vara i den missionssituation som vi färdas allt snabbare in i.

Gratis men dyrt eller Fötter och frikostighet

2011-09-27T08:39:00.006+02:00

Här kan du få fötterna tvättade, fotmassage, förbön. Montertexten föranleder en hel del förundrade blickar och rätt många besök i Budbärarens och EFS i Västsveriges annorlunda monter på Bokmässan. Jag fick vara med under fredagen i den annorlunda oas med källa, dricksvatten och stora handfat där trötta besökare kunde få en stunds avbrott. ”Är det gratis?”. ”Ja, hela saken är gratis!” Och så var samtalet inne på evangeliet om att Gud älskar oss för Jesu skull. Det blev många goda samtal under helgen i bokmässans mest annorlunda monter.

Bokmässan är för övrigt en fascinerande mötesplats för människor och tankar. Bokmässan blir en symbol för ett mångfacetterat och demokratiskt Sverige, där litet och stort, barnsligt och akademiskt, kommersiellt och kulturellt, kristet och okristet får plats. Den är också en symbol för kunskapens träd på gott och ont. Så här mångfaldigt och tvetydligt blir det när människan brer ut sig i världen.

Evangeliet är gratis, ett icke-kommersiellt erbjudande, en motpol till allt presterat och förtjänat. Att sprida det är i grunden också gratis. Men att uppmuntra, inspirera, stödja, ge redskap och skapa mötesplatser för evangeliet är inte gratis. Så därför var Ängelholm och G 2011 i EFS-Kyrkan lördagens anhalt. Stora delar av kyrkans folk fanns på plats, antingen som det vältrimmade 23-personersteamet som skapade den internetsända festkvällen, eller som miljö för det festliga programmet. Andra halvlek av EFS satsning på att täcka in delar av underskottet i det egna kapitalet.

För att inspirera till 3G:n, glädje, givande och gemenskap, så berättade vi givetvis med hjälp av soffsamtal, intervjuer, Skype-kontakter, musik, humor och allvar, om vad EFS är, vill och gör. Jag tror att vi når över 2 miljoner även i år, för än är inte initiativen runt om i landet över! I det resultat vi har hittills ligger två större gåvor på vardera 500000! Chansen att ge till denna extra insamling finns fortfarande. Och oavsett givandet, så innehåller de 2 x 45 minuternas sändning mycket bra information om EFS arbete. Det är väl värt att se det, själv eller tillsammans, för att sprida kunskap om oss. Det finns säkert många nya och nyfikna som skulle få mycket hjälp av detta proffsiga program! Det ger glädje och gemenskap kring vår kallelse att som missionsrörelse i Svenska kyrkan hjälpa människor att leva nära Jesus. Se det på efs-kyrkan.tv!

Och dessutom är nödhjälpsinsamlingen till Afrikas horn uppe i över 850 000 kronor. Det finns ett stort engagemang i EFS för både människors välfärd och frälsning. Tack alla frikostiga givare och alla i Ängelholm och på EFS kansli för ett strålande arbete!

EFS fönster mot stora världen.

2011-09-13T18:22:00.002+02:00

Söndagen som gick var tioårsdagen av attacken mot World Trade Center i New York. Media har varit fyllda av reportage, tillbakablickar och analyser av det som hände och vilken påverkan det haft på världen.

Vi har fortsatt anledning att fundera över hur vi påverkats av September Eleven. Händelsen och de ekonomiska konsekvenserna av den är ett av flera tecken på att USA:s position i världen som Number One har underminerats. Synen på islam och på integration och multireligiös samexistens har påverkats. Rädslan för en negativ utveckling av både världens och den privata ekonomin och världen har spridit sig. Vi frågar oss oftare om hotbilden mot färdmedel vi använder och platser vi besöker.

EFS har ett eget fönster mot den elfte september och framför allt frågan om integration, samexistens och vittnesbördet om Kristus. Genom att vi anställt två personer som evangelister bland somalier, så har vi dragits in i detta på ett konkret sätt. Vi vill vittna om Jesus bland somalier och gläder oss över att några låtit döpa sig till honom i sommar. Bland 40 000 somalier i Sverige vet vi nu om ett 15-tal kristna. Vi vill att evangeliet ska predikas på somali och gläder oss över torgmötet i Rinkeby i augusti där det sker. Men samtidigt hörs mordhot mot kristna somalier. Tyvärr har det på Sveriges Radios hemsida legat en intervju på somaliska med en imam i Sverige som uppmanar muslimer att döda dem som blir kristna.

Det är ett allvarligt brott i Sverige och ytterst problematiskt för SR, särskilt som många somaliska kristna redan har lidit martyrdöden för sin tro. Saken är anmäld. Det är problematiskt också för att vi förstås vill ha ett samhälle där kristna och muslimer kan leva tillsammans med frihet och respekt men där evangeliet kan delas på ett frimodigt och klokt sätt. Lösningen är inte att låta bli att vittna om Kristus. Den ligger i att kunna göra det på Kristi sätt och med hans kärlek. Vi behöver be både för vårt samhälle och för de kristna somalierna. Vi behöver se vad det kristna evangeliet riktar för frågor till ”kristna” nationer som med vapen försöker skapa säkerhet. Men också till terror med religiösa övertoner och till nationer som inte ger kristna rätt att praktisera sin tro. Rädsla finns inte i kärleken, 1 Johannes brev 4.

Påsken år noll (ungefär) överskuggar, belyser och befriar den elfte september.

Ärkebiskopen använder EFS-stol

2011-09-03T11:07:00.002+02:00

Helgen som gick deltog jag i EFS i Västerbottens nyinrättade inspirationshelg inför den nya terminen. Upp emot 700 var på plats när vi var som flest. En hel del ungdomar var också med. Förebilden är Norrbottens stora helg som ligger ungefär samtidigt. Det är alltid svårt att veta hur en ny sak ska falla ut, men tanken att försöka samla många till dagar av tros- och identitetsstärkande med gudstjänster, bibelstudier och seminarier är fin. Och eftersmaken är god.

Temat var Jesu sju Jag är-ord i Johannesevangeliet där Jesus presenterar sig! Jag är – livets bröd, världens ljus, grinden, herden, uppståndelsen och livet, vägen, sanningen och livet, samt vinstocken. )Orden ger en suverän sammanfattning av 1) Vem Jesus är 2) Vad det glada budskapet, evangeliet, går ut på, och 3) Vilket vårt uppdrag är.

I torsdags hade vi högtidligt invigning av det nya kansliet på Prästgatan 11. Bland närmre 100 deltagare sågs rätt många från kyrkans hus, (andra) EFS-vänner och en del anhöriga. Ärkebiskopen klättrade upp på en stol (jag borde ha tänkt på någon form av podium, men jag är ju så lång själv…), talade om mångfalden i Kristi kyrka utifrån texten om kroppen och lemmarna, bad och önskade välgång. Den nye generalsekreteraren Helen Ottoson Lovén lämnade blommor. Roligt att få göra det så!

Insamlingen till svältkatastrofen har hittills inbringat 250 000 och vi gör ett undantag och tar inte ut någon administrationsavgift. Insamlingen fortsätter och jag tror inte den kommer att påverka den stundande 24-timmars insamlingen G 2011 den 24 september. Tvärt om, faktiskt!

Och så ber jag för våra kristna syskon i Libyen och Syrien. De får alltid sitta emellan när det är oroligheter.

Möte med EFS systerrörelser

2011-08-28T00:54:00.002+02:00

Den här veckan har generalsekreterarna från de nordiska inremissionsrörelserna mötts, tillsammans med ledarna för våra ungdomsrörelser. Vi hade också besök ifrån Gnadauerrörelsen, som är paraplyorganisation för ett hundratal tyska inremissionsrelaterade rörelser och initiativ i en rätt skön brokig blandning. Deras relation till kyrkan liknar på många sätt EFS även om de har många delstatskyrkor i stället för en nationell.

Vi har delat både personliga och arbetsrelaterade frågor i en varm gemenskap, där höjdpunkter har varit bibelstudier tillsammans och personlig bön för varandra. Förutom en del överläggningar och planering för framtiden, var huvudtemat reflektion över den så kallade Cape Town-överenskommelsen utifrån ett lutherskt, nordiskt och ungdomsperspektiv. Dokumentet, som är ett mycket intressant och fullödigt missionsdokument finns att köpa bland annat från Duvans bokhandel. Den första delen är missionsteologisk och den andra missionsstrategisk och adresserar en enorm bredd av missionsutmaningar. Texterna är skrivna som en kärleksbekännelse till Gud, evangeliet, Guds ord, missionen och så vidare, ett rätt överraskande sätt att formulera sig från evangelikalt håll.

Det finns mycket att bejaka, som till exempel betoningen av den kristna trons sanning i en pluralistisk värld och erkännandet av nödvändigheten att fästa tro till Jesus för att bli frälst när universalismen (alla vägar leder till Gud/ingen frälsning behövs) griper omkring sig. Det är glädjande att dokumentet betonar lärjungaträning mer än ledarskap och metoder. Som helhet har överkommelsen ett brett helhetsperspektiv där förkunnelse av evangeliet paras med ett starkt socialt patos.

Den starkaste utmaningen handlar om vår efterföljelse i fråga om ödmjukhet, integritet och enkelhet. Ödmjukhet mot avguden makt, integritet mot avguden framgång och enkelhet mot avguden girighet. Evangeliet hindras av att våra liv inte vittnar om Kristus.

Utifrån ett lutherskt EFS-perspektiv skulle vi behöva bidra med betoningen att det är Guds ande som skapar tron genom evangeliet och att Gud verkar tro genom nådemedlen, det vill säga Guds ord, dopet och nattvarden.

Våra värdar i Danmark var Inre missionen, som motsvarar EFS, och Luthersk Mission som står rätt nära ELM/BV. Inre missionen jobbar med några fräscha hemsidor: adamogeva.dk tar upp sex- och samlevnadsfrågor ur ett kristet perspektiv och har 30 000 besökare per månad. Omgud.net erbjuder bland annat en intressant kurs i kristen tro. Något sådan önskar jag att vi ska kunna ha så småningom.

EFS och EECMY

2011-08-16T13:06:00.003+02:00

Jag har fått en fråga i en kommentar om vad som sas i den konsultation nyligen hölls mellan EFS och EECMY (Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesu).

Så här vill jag sammanfatta samtalen:

Alldeles i början av augusti hölls en konsultation mellan EFS och Mekane Yesuskyrkan (EECMY) på Betlehemskyrkans sommarhem Svalkan i Stockholm. Konsultationen föranleddes av de senaste årens korrespondens mellan EECMY och Svenska kyrkan, p g a Svenska kyrkans förändrade äktenskapssyn. EECMY ser detta beslut som mycket problematiskt för relationen till Svenska kyrkan. Eftersom att EFS är en rörelse i Svenska kyrkan önskar EECMY få klarhet i hur EFS fortsättningsvis motiverar sin inomkyrklighet. Därmed fanns ett behov av ett direkt möte mellan EFS och EECMY. Det blev två dagar av samtal där ledare från både EFS och EECMY fick lyssna till varandra och försöka förstå tankegångarna på ömse håll.

Det råder ingen tvekan om att EECMY också fortsättningsvis önskar en nära relation till EFS och att inbjudan till samtal värdesätts högt. EECMYs vice president Dereje Jemberu uttryckte detta i sin avslutning:

- Att få samtala så här bekräftar vår vänskap. Vi har delat frågor som är viktiga för oss på bägge håll. Gud är med oss hela tiden. Vi ser kanske inte allt, men Gud har helhetssynen. Som Guds folk får vi tillsammans vandra vidare i tro.

Konsultationen ledde fram till att ett antal punkter sattes upp som EECMYs ledning och EFS ledning kommer att arbeta vidare med under de närmaste månaderna. Det handlar till exempel om EFS självständighet som rörelse i Svenska kyrkan, om missionsutmaningen bland annat inom Afar- och Somaliregionen, om utbyte av missionärer och möjligheten till att olika utbyten mellan till exempel församlingar och pastorer.

Deltagare i konsultationen var: generalsekreterare Berhanu Ofgaa och vice president Dereje Jemberu (från EECMY), Missionsföreståndare Stefan Holmström, EFS ordförande Anna Thorén, Missionssekreterare Erik Johansson och Karl-Erik Lundgren (från EFS internationella missionsråd) samt Ezra Gebremedhin och Yonas Tamiru (från Mekane Yesusföreningen i norra Europa).

Min förhoppning är att vår relation ska fortsätta att fördjupas och att våra samtal i första hand ska kunna röra olika aspekter av missionsuppdraget att föra vidare evangeliet om Guds kärlek till oss genom Jesus Kristus.

Guds rike tältar i Västergötland

2011-08-06T13:44:00.001+02:00

Jag har fått en god start på en ny arbetstermin. Efter några dagars samtal med ledare för Mekane Yesuskyrkan om relationerna med Svenska kyrkan och EFS, fick jag landa i en kombination av EFS-vardag och Salt-fest.

1500 scouter varav 550 ledare på gården Sällerhögs marker i Västsverige. Markägaren Jan-Olof har tömt ett antal förråd och lador för att skapa suveräna möjligheter för scoutlägret Patrullriks patruller att slå upp sina tält runt om. Förberedelserna har pågått i nästan tre år. Här skallar scoutropen, röken från eldstäderna stiger, äventyren händer i skogen, musikbanden spelar i tonårssocknen, missionsmarknad samlar in för Barn i alla länder, allt varvat med sång, andakt, predikan, bön. Ett underbart uttryck för vad EFS och Salt vill vara.

Här finns viktiga och naturliga helheter i en helhetssyn på tillvaron: gemenskap över generationerna med barn, ungdomar och familjer. Här finns skapelsen och kroppen med lika självklart som gudstjänst och Jesusbudskap. Här pratas och görs mission om både barns rättigheter, miljö och vikten och möjligheten att få vara Guds barn tack vare Jesus. Både på Afrikas horn och i Sverige.

Det har varit starkt att få möta många av de ledare jag lärde känna något under mina korta år som distriktsföreståndare i väst. Så många som troget fortsatt i sina församlingar och föreningar, som ledare och förebilder. Tänk vad ni ledare, en del anställda, men de flesta frivilliga, betyder när ni satsar tid på barnen och ungdomarna vecka ut och vecka in. Evangeliet ges vidare till nya generationer. EFS är en Jesusrörelse och en lekmannarörelse, det blir så tydligt. Tack för fina dagar!

Krisartade sommarfunderingar

2011-06-23T13:55:00.001+02:00

Nyligen publicerades en undersökning som visar att 15 % av Svenska kyrkans medlemmar säger sig ha en tro på Jesus och bara 10 % säger sig ha en stark relation till kyrkan, även om många har stort förtroende för kyrkan. I ett samtal med ärkebiskopen häromdagen menade han att det finns en växande kris- och missionsmedvetenhet i Svenska kyrkan och det är i så fall något gott. Då finns möjligheten till rannsakan, nytänkande och mission. Igår publicerades ett uttalande som jag har skrivit under tillsammans med ledare för frikyrkorna om behovet av nya gudstjänstfirande gemenskaper/församlingar när läggs ner en församling eller förening varje vecka. Följ denna länken för att läsa uppropet: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=266004. Medlemsmässigt kan vi nog tala om kris, även om vi i EFS har haft en inbromsning i medlemsminskningen på senare år, bland annat tack vara att det startats en hel del nya sammanhang. Hur är det med vår krismedvetenhet – och vad gör vi av den? Kriskänsla kan slå ner modet, krismedvetenhet kan trigga kamplusten!

Jag funderade igår tillsammans med en person med anknytning till EFS på vad krisen egentligen i så fall handlar om. Vi trevar lite när vi försöker sätta fingret på vad det handlar om. Men det har med glädje att göra, glädjen över Jesus, glädjen i Gud. Trötthet och missmod sprider sig där vår egen förundran och glädje över vad vi äger som kristna tynar bort. När detta finns så kommer också längtan att dela med sig, att hitta nya vägar att bygga relationer och dela med sig av tron.

Men här finns också sätt att tänka som hindrar oss. Det är så lätt att tänka att tron kan den som är viss och stark och vältalig prata om. Vi gör så lätt en åtskillnad mellan att dela livet och att dela tron. Jag tror att hemligheten ligger i att dela erfarenheter av livet med varandra, och egentligen på ungefär samma sätt om det är i ett sammanhang med främst bekännande kristna eller mera blandat sammanhang. Vi tror att tvivel, brottning, misslyckanden är fiender. För nåden är de bundsförvanter. Det är när vi berättar och delar hur det faktiskt är som den helige Ande trivs. Bland hycklare och perfektionister tycker han inte det är särskilt kul.

Det som kan vända ”troskrisen” i vårt land (och skapa det ogripbara ”väckelse”) är antingen yttre skakningar som ekonomisk kris eller katastrofer av olika slag eller att vi medvetet delar mer av färska nådeberättelser och Jesuserfarenheter med varandra. Det börjar där vi är och med dem vi är. I vår vardag. Inte i landet fullkomlig och superkristen. Där nöden och nåden möts, där är Gud. Hur påverkar den insikten din sommar – och min?

En härlig sommar önskas! Jesus lever.

Fest och tro hos biskopen av Växjö

2011-06-13T09:08:00.002+02:00

Det var roligt att närvara vid distriktsföreståndare Kerstin Oderhems prästvigning i Växjö i helgen! Både för att stiftet tar emot henne med mycket omsorg och glädje, och för att Kerstin är värd all uppmuntran. Hon har gjort ett fantastiskt fint arbete under sitt första år. Det var högtidig middag i Sveriges vackraste (?) biskopsgård Östrabo och sen på söndagen högtidlig prästvigningsmässa med skönsjungande kör i den ljusa och öppna domkyrkan. Det är svårt att slå Svenska kyrkan när man vill göra det högtidligt, men själva prästvigningen kändes också personlig och det var gott. Jag hade ju gärna haft mer delaktighet för församlingen som komplement till körsångernas ibland ohörbara ord. Och så skulle vi ta tillfället att predika evangeliet ännu klarare när kyrkan är full. Jag får ofta en väldig lust att predika vid sådana tillfällen.

Vi hade ett bra samtal vid Kerstins bord på lördagskvällen mellan oss som var med för att assistera henne. Vi talade om behoven och missionen i glesbygden. Jag hoppas att vi åtminstone ska kunna göra någon form av nätverk och utveckla tro och mission där. För övrigt har Senitha Olsson, utvecklingskonsulent i Västerbotten, nyligen varit på besök i anglikanska kyrkan i Norwich i England för att se vad de gör på detta område. Hon har skrivit om detta på http://solsblogg.wordpress.com/2011/05/11/livet-pa-landet-del-1/.

Och så gläder jag mig allstå över biskopens och stiftets satsning på att inspirera församlingarna att gå i ni till tro–konceptet. Syftet är att ”lyfta den kristna tron och skapa livskraftiga och tilltalande gemenskaper i stiftet som bär för framtiden”. Titta in på www.svenskakyrkan.se/vaxjostift och ”till tro” i menyn. Och bli glad tillsammans med mig.

Panchoo, Kumar och Sukka om bön

2011-06-12T00:10:00.000+02:00

Det här är namnen på de gäster vi haft från vår systerkyrka ELC in MP = Evangelical Lutheran Church in Madhya Pradesh i Indien. I ett dygn har vi haft överläggningar om vår relation och vårt stöd till den kyrka som EFS har varit med och grundat från 1877. En kyrka med 18000 medlemmar och 800 troende som på grund av förföljelsen från nationalistiska hinduer och anti-omvändelselagar inte vågat eller kunnat döpa sig. Att göra det innebär att förlora mycket av sina rättigheter i samhället eller sin ekonomiska trygghet.

Det viktigaste hände idag när vi i mindre grupper fick tala om det andliga livet i våra respektive sammanhang. Vi gjorde en lista på saker som vi ser som utmaningar till lärjungaskap, och det blev enkelt en gemensam lista: bönen, bibelkunskapen, gudstjänstfirande, dela med sig av tron, tjäna andra och samarbete inom den kristna gemenskapen.

Det kom att handla mycket om bön. Jag tror inte det är någon tillfällighet. Gud håller på att påminna EFS om bönens möjlighet och nödvändighet. Vi som representerade EFS blev både utmanade och inspirerade av att förstå att bönen för våra syskon är en sådan självklar och stark del i vardagen. Morgonbön i familjen, bön i ottan i församlingen, böne- och fastedagar, hembesök med bön, bön om beskydd, helanden, för katastrofer och händelser i byn och samhället.

Bön är något som föds inifrån, genom att Gud berör oss, genom att vår nöd blir större och vår längtan väcks. Men vi kan uppmuntra varandra till bön, dela bönesvar, samlas till bön i hemmen, ha böneperioder och bönedagar, skapa bönenätverk, telefonkedjor, bönesuckar. Vet du vad ”ambulansbön” är? Jo, att be en bön för den som transporteras i ambulansen som passerar – och för andra människor vi ser och möter i olika vardagliga situationer.

På skrivbordet jag lånar hemma hos distriktsföreståndare Kerstin Oderhem ligger en enkel A4-folder om – bön. Utgiven av Växjö stift på initiativ av nytillträdde biskopen Jan-Olof Johansson, med böner och vägledning till bön. Det är ingen tillfällighet. Vi är många som längtar.

Jag stavar på ord för vad Gud, ja, jag tror Gud, längtar efter: att ge oss nöd och glädje i bönen och en ”genomsyrad” vardag. Genomsyrad av medvetandet om att Herren är nära och av hoppet och möjligheterna som han alltid för med sig!

EFS på årskonferens: härligt och bräckligt

2011-06-07T09:15:00.002+02:00

11 000 meter upp och ett dygn ifrån Pite havsbad och EFS årskonferens får jag chans att göra en första reflektion över mina intryck från årets konferens. Det praktiska är snabbt avklarat, för det gick som en dans. En nästan idealisk plats och en arbetsglad platskommitté stod för det. Vi var som mest kring 1600, de flesta förstås från Norrbotten och Västerbotten. Sverige är avlångt även i år.

Var står vi någonstans att döma av årskonferensen? I förkunnelsen i huvudmötena gick rannsakan och Jesusglädje tillsammans, likasom världsmission och vardagskristendom. I gudstjänsterna såg vi EFS mångfald av ”kulturer” från manskör till modern lovsång, från nattvardsmässa till bön på knä, från personliga vittnesbörd till sammanträdeorganisation.

Jag är mycket glad över ett fokus på evangelium och efterföljelse och vilja att ompröva och satsa, Några saker sipprar ut i vår rörelse: nyplantering av EFS i olika former, en våga växa och tänka nytt-attityd i det lokala arbetet, viljan att vara en missionsrörelse i Svenska kyrkan med en frimodig identitet. Jag anar också att Gud vill låta bönen få en större roll i EFS. EFS på knä kan vara på väg att bli en djupnade insikt att Gud vill möta oss i bönen, svara på våra böner och leda oss i arbetet. Detta senare kanske är det viktigaste skeendet. För där i finns möjligheten till djupgående andlig förnyelse, förundran över Jesus och missionsglädje. Här finns så mycket Jesus och framtidstro att det ger ny glädje och ökat hopp för EFS möjligheter att vara Guds redskap.

Bekymmer saknas inte. Ombud från föreningarna vill gärna att vi ska våga vara frimodiga när det gäller EFS riks ekonomi, men hur långt ut i föreningarna finns förankring och ansvarstagande för detta? Hur når vi fram med information och motivation för det gemensamma? Varför kom så pass få på framtidsforum; kanske var det för dåligt påannonserat av oss, men ändå? Just på framtidsforum fick ju också rösterna från våra ungdomar höras tydligt. De som vi hoppas tar över ansvaret vartefter. Det EFS som kommer till årskonferens grånar, även om det lokalt på en hel del håll ser mer hoppfullt ut. Vårt medlemsantal sjunker med bara ett hundratal om året i snitt, tack vare att det kommer till nya grupper, men som då kanske inte bär engagemanget för EFS som rörelse så starkt.

Yngre ledare i Salt utmanar oss. Det är lätt att ta till sig deras fokus på Guds rike, tydligheten i Jesusfokuseringen, önskan att vara radikala i sin efterföljelse av Jesus., inte organisation och traditioner. …. Det är svårare att i praktiken hantera deras anti-byråkrati: någon ordning måste det vara i ett parti. Vad gör vi av ”ekumenismen”, det självklara tänkandet att bekännelse och samfund (i vårt fall Svenska kyrkan) inte är intressant eller viktigt? Det är en verklighet, men inte enkelt. Någonstans måste den kristna församlingen ha sin tillhörighet och tillsyn. EFS har möjligheter att hantera en stor bredd, och gör det i praktiken redan nu, men det finns gränser för vad som är möjligt.

I varje fall blir det spännande att se hur Gud kommer att leda oss. OM vi bärs av evangeliet, vill följa Jesus, söker Gud i bön, delar vår tro med varandra och är villiga att tjäna våra medmänniskor i vardagen, så kommer Gud att välsigna. Och den smaken har jag med mig från Piteå! Som någon sa: En rörelse på knä kommer alltid på fötter!

Jesusmanifestationen

2011-05-23T10:14:00.004+02:00

Är på väg hem från Jesusmanifestationens stora möte i Kungsträdgården. Den här gången fick jag perspektivet från scenen och det var en mycket fin gudstjänst, mer koncentrerad och fokuserad än förra året. Det kändes som att många ville stanna kvar och sjunga mer. En riktigt god känsla!

Elisabeth Svantesson från riksdagens kristna grupp betonade betydelsen av religionsfrihet och vår privilegierade möjlighet att samlas offentligt belystes av de gripande videohälsningarna från kristna i Mellanöstern. En broder från Jemen skildrade den svåra sitationen för trossyskonen där, med en medvetet suddig bild så att han inte ska kunna identifieras.

Manifestationen är ett fint tillfälle att upphöja Jesus i vår huvudstads centrum. Drottning Silvia hade sänt en hälsning och ännu en gång fick bi be på knä för vårt land och våra folk. Det är starkt att stå på knä med 18000 andra. Johan Candelin från Martyrkyrkans vänner predikade levande om vikten av nådens relation till Gud och barmhärtighetens relation till medmänniskor. Med en förnyad relation till Jesus och en Jesuspräglad attityd även till de som är emot oss, så blir Jesus ärad och älskad.

Det blev en manifestation för Jesus, kallelsen till enhet och mission i vårt land. Utan att kunna veta precis hur, är jag övertygad om att det andligt betyder mycket med en offentlig och bred bekännelse till Jesus Kristus, som en gång alla knän ska böjas inför. Nu får vi be om goda lokala manifestationer som ska ordnas i vårt land bland annat i Piteå där EFS snart samlas till årskonferens.

Från Kilolo till Kyrkans hus.

2011-04-15T18:51:00.002+02:00

Idag passerade 10 gäster från Tanzania kyrkans hus för lunch och kort introduktion. Det var ett par präster som jag känner från Iringa på Södra höglandet och så mestadels unga ledare från församlingarna i Kilolo och Kising’a. De flesta av dem har fått sin träning genom TEE, det församlingsbaserade evangelist- och bibelutbildningen som finns i Iringa stifts alla församlingar.

Att komma från landsbygden i Tanzania, att aldrig ha flugit förut, att aldrig har varit utanför sitt eget land, och så dimpa ner i det rika Sverige är kanske närmast en chock. Hur sorterar man alla intryck?

Efter lunchen samlades vi till en stunds bön i Mariakapellet i Kyrkans hus. Vad händer? En efter en börjar be, på swahili förstås eftersom engelskkunskaperna är mycket begränsade. Vi får vara med om 20 minuters intensiv bön för Sverige, för Svenska kyrkan, för EFS, för oss med fokus på missionssituationen och missionsuppgiften. Jag tror att sällan, om ens någonsin, har sådana starka böner sänds upp på vår arbetsplats!

Och de har fått veta lite om vårt andliga läge och ber på sätt som de är vana: ”Vi ber för de 70 procent av Sveriges befolkning som tillhör Svenska kyrkan. Vi förundrar oss över att höra att 65 % av dem aldrig eller sällan kommer till kyrkan. Vi ber för dem att de ska få en levande tro, bli väckta och upplysta, få nås av Guds kärlek och lära känna Jesus. Å, Herre, rör vid Sverige och svenskarna. Vi tackar för de fem procenten som bekänner en personlig tro på Jesus. Välsigna dem Herre, fyll dem med frimodighet och glädje. Låt deras tro växa och smitta av sig. Använd dem för Sveriges folk, Herre. Vi ber, vi ropar, vi kämpar mot de onda makter som vill hindra ditt evangelium, vi anropar ditt kors och din seger. Jesus, visa dig, handla, rör vid oss”.

Och så for de vidare till Jämtland. Jag hoppas att de ska be överallt de kommer. Och dela sin enkla och frimodiga och djupa tro på Kristus med alla de möter.

EFS ytterligheter

2011-04-08T17:52:00.001+02:00

Helgen som gick besökte jag Skåne, närmare bestämt Klippan och Lerberget utanför Höganäs. I Klippan har EFS slagit sina påsar ihop med EFS-församlingen och bildat Andreaskyrkan. I ett huj har man tillsammans en bas för att bära varandra och att nå ut med evangeliet i Klippan. Det är en stor utmaning där det bara finns en församling till förutom Svenska kyrkans på en ort med rätt många tusen människor. Min uppgift var att berätta om EFS, både EFS evangelisk-lutherska tro och våra möjligheter idag.

Det är klart att det finns utmaningar med olika tradition och delvis olika förståelse av kristen tro. Men både EFS och EFK har rötter i samma väckelsetraditioner och delar EFS betoning på tro på Jesus, Guds tilltal genom Bibeln, mission lokalt och globalt, och att hela Kristi kropp är delaktiga i uppdraget. Det är ett tidens tecken att människor lokalt söker sig samman trots olika bakgrund.

I Lerberget finns en sedan tjugotalet år väl fungerande samarbetskyrka. Missionsföreningen har fått förtroendet att leda det lokala församlingsarbetet. Nu fylls det på med yngre familjer och de grånande kämparna kan förhoppningsvis få avlösning! Två präster, som inte har EFS-bakgrund har gått in i arbetet på ett väldigt fint sätt. I en fungerande samarbetskyrka finns kanske EFS största missionsmöjligheter. I Lerberget finns man mitt i samhället med skolan som närmsta granne. Kontaktytorna är stora och det handlar inte minst om att ta vara på alla möjligheter Gud ger.

EFS är fascinerande pragmatiskt. För mycket kan somliga tycka. Jag citerar den förre EFS-profilen Torsten Nilsson: EFS är ett föredöme i oklarhet. Men kan vi få bevara vårt evangeliska centrum och ha fokus på att främja Kristi rike så hoppas jag att vi både kan vara en resurs inom Svenska kyrkan och bygga broar till andra.

Om Klippan eller Lerberget står stadigast när regnet öser ner, floden kommer och vindarna blåser och kastar sig mot huset, det får framtiden utvisa. Proberstenen ger Jesus själv i Matteus 7: ”Den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre…”

145-årstårta

2011-03-15T22:23:00.003+01:00

Tyvärr kunde jag inte äta tårta tillsammans med missionssekreterare Erik Johansson idag. Vi kommer idag nämligen ihåg EFS tre första internationella missionärer C. J. Carlsson, L. J. Lange och P. E. Kjellberg, som denna dag 1866 landsteg i Massawa på nuvarande Eritreas kust. Det var inledning på EFS missionshistoria i på Afrikas horn. De sändes med understöd av missionsfolkets pengar och förböner. EFS förre predikant och Johannelundslärare Ivan Hellström har skildrat deras gripande öden i boken Bland faror och nöd i Kunama. Carlsson dog i klimatfeber (malaria?) i september 1867 och Kjellberg i ett överfall i april 1869, medan Lange återvände till Sverige.

Vad har deras korta missionärsinsats för budskap till oss idag? Jo, att evangeliet är livsviktigt och att varje folk och människa har rätt att få höra evangeliet om Jesus Kristus. Att det finns saker som är viktigare än ens eget liv. Att kärleken till människor och deras eviga väl har motiverat till beslutsamma insatser och stora offer. Dessa pionjärer sändes ut när Sverige var ett fattigt, ja svältande land. Det påminner oss om att det egentligen inte är pengar som lägger hinder utan i så fall mitt ljumma hjärta.

Carlsson, Lange och Kjellberg påminner oss om att EFS är en missionsrörelse, en bönerörelse och Jesusrörelse. Vårt arv förpliktar oss ännu. I Mekane Yesuskyrkan i Etiopien finns idag en ny missionsorganisation, IMS, som är bildad med det unga EFS som förebild. Vi har ett samarbete med dem på vår dagordning. Vår främsta missionsutmaning är dock missionsuppgiften i Sverige. Och i den helhet som mission är behövs särskilt bön och givande till insatser där vi kan nå vidare med evangeliet till dem som inte fått höra. Utvecklingsbehov och nödsituationer griper oss lätt, men min bön är att vi ska gripas lika mycket av den ojämna fördelningen av själva evangeliet.

Kristi kärlek lämnar oss inget val.

P.S. Om du ger en kommentar så läser jag den. Jag tänker försöka börja svara på vissa kommentarer men kan inte lova alla. Det kanske bara blir ett tack också!

Givande tankar i duschen

2011-03-05T06:09:00.001+01:00

I duschen hör jag fredagsmorgonens tankar för dagen i P1. Har denne kulturjournalist någon Guds ord att förmedla. Det värsta är ju att Gud kan tala både genom åsnor och journalister om han önskar det. Han berättar om ett ungt engelskt par i medelklassen som vill förändring i världen. De har skapat ett nätverk ”Give as much as you can”, ungefär ”Ge efter din förmåga”, och utmanat sig själva och därmed andra att ge 10 % av sin inkomst till välgörande ändamål. På kort tid har man skapat en fond med i dagsläget 135 miljoner kronor.

Tony och hans fru har räknat ut att de med sin hyfsat normala inkomst kvalar in bland de 4 % rikaste i världen – så fattiga är de flesta andra. Om de ger bort 10 % av sin inkomst är de fortfarande bland de 5 % rikaste! Och de har upptäckt att de egentligen inte behöver avstå något som påverkar deras liv negativt. Tvärt om känner de ett nytt stråk av mening i sitt liv.

Journalisten reflekterar över att givande till ideella ändamål inte är något nytt. I den kristna kyrkan har man praktiserat detta hela tiden. Men det nya, uppfattar han, är detta exempel på att fler och fler relativt unga människor har en drivkraft att vilja vara med och förändra världen och göra en social insats i sitt samhälle.

Jag blir träffad där i duschen och funderar på vad det är som utmanar mig. Jo, jag tänker på mitt eget givande och att jag som kristen borde ge mer än jag gör. Det dåliga samvetets drivkraft som inte är särskilt befriande. Men sen inser jag att den stora utmaningen handlar just om drivkraften: Vad betyder min tro egentligen för mig? Får den mig att vända mig mot de andra? Befriar den mig till att vilja förändring? Befriar den mig till att dela med mig? Vilket perspektiv har jag på mitt liv egentligen?

Koskinen om Kyrkans kris

2011-02-15T14:59:00.001+01:00

Avgående Biskop Lennart Koskinen efterlyste i Kyrkans tidning 3/2 en krisanalys och självrannsakan i Svenska kyrkan. Han är bekymrad över tjänstemannavälde och att organisationsfrågor tar den största platsen. Han vill skapa ett brett teologiskt samråd kring kyrkans identitet, kyrkosyn och uppdrag. I numret efter svarar ärkebiskopen och tre andra biskopar (Martin Modéus blivande). Anders Wejryd säger att krisen ligger i om vi tror på kyrkans liv – Svenska kyrkan har precis som nästan alla majoritetskyrkor väldigt svårt att bli missionerande i hemlandet. Jag håller med – och hoppas att vi menar ungefär samma sak!

Det är bra att krismedvetenheten ökar och att samtalet börjar (?) handla om ”kyrkans inre liv”, inte främst om kyrkans struktur, vikande medlemsantal och ekonomi. Vi läser i Ordspråksboken ”Mer än allt annat - vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv.” Samtalet behöver handla om kyrkans hjärta, det centrala. Modéus gläder mig när han lyfter fram Jesu ”regeringsförklaring” i Nasarets synagoga (Luk.4) och säger att om vi håller oss till detta centrala; glädje, befrielse, nåd och äkthet så kommer människor att känna igen sig oavsett om de är medlemmar eller inte.

Här, vid Jesu hjärta, finns kyrkans framtid. Samtalet måste handla om hur evangeliet om Jesu liv, kors och uppståndelse blir levandegjort, delat och förkunnat. I predikan och vid fikabord och köksbord, i gudstjänsten och på arbetsplatsen. Det förutsätter också att gudsfolket, Jesu lärjungar, de som vill tro och följa Jesus, att de finns i fokus. De är nämligen kyrkans hjärta. Inte för att de är mer rätta och fromma till skillnad från andra, men för att de bär det liv som fler bland kyrkans många med-lemmar behöver få upptäcka personligt. Hur skapas i en krisande kyrka levande gudstjänstgemenskaper, kristet-andliga växtplatser och hemgemenskaper där Kristi bekännare får frimodighet att dela tro och tvivel – med varandra och bland grannar, vänner och arbetskamrater? Hur får fler av kyrkans medlemmar höra evangeliet om vad Gud har gjort för oss genom Jesus Kristus?

Detta samtal får gärna kallas både teologiskt och ideologiskt, bara det handlar om Jesus, Guds ord, bönen, brödsbrytelsen och missionsuppdraget. Det samtalet behöver tas upp och förstärkas bland biskopar, präster och andra anställda, som måste gå före. Men framför allt behöver kyrkan bli involverad, det vill säga Kristi kropp, de som tror på honom, gudsfolket.

Ta bort syndabekännelsen!?

2011-01-29T11:26:00.001+01:00

Det pågår en viktig diskussion i kyrkans tidning om syndabekännelsen i gudstjänsten. Den inleddes med en artikel med innehållet ”Vad händer med vår självbild när vi gång på gång får höra att vi är syndare? Slutsatsen är att syndabekännelsen idag inte fungerar i den allmänna gudstjänsten utan bör höra hemma i bikten. I torsdagens nummer finns en replik med innehållet ”Våra synder är en del av livet”. Författarna, de flesta präster, skriver: Våra synder är en del av livet och i det möte med Gud som högmässan är tänkt att vara, måste hela vårt liv få plats, också de delar som vi helst inte vill kännas vid… Våra synder är också, till skillnad från vår brustenhet, något som vi faktiskt kan göra något åt, ta ansvar för och bli befriade från (genom förlåtelsen). Man kopplar detta till det faktum att förlåtelsen ”dessutom är konsekvensen av vad Jesus gjorde för oss på Golgata.

Det är väl sagt. Jag funderar på två saker. Syndabekännelsens plats i gudstjänsten kan diskuteras. I vår tid finns, åtminstone, två svårigheter. Dels är vår kultur en skammens kultur mer än skuldens, dels är vårt problem idag mer en upplevelse av Guds frånvaro än av en upplevelse av Guds vredes närvaro. Detta gör att det i gudstjänsten kanske behövs en längre prolog med förundran och glädje över Guds kärlek och helighet och kanske en god predikan med både sund lag och glasklart evangelium, innan bekännelsen ”fungerar”.

Utmaningen är dock ännu större. Huvudfrågan är hur vi kan hjälpa människor att landa i den klassiska lutherska insikten av att vara både 100 % rättfärdig och 100 % syndare på samma gång. Alltså att det för den som fäster sin tillit till Kristus varken finns någon höjd att behöva klättra upp till, eller någon bergsklyfta att ramla ner i. Att få tro att Jesus har hanterat allt, så att jag inte kan göra någonting för att bli bättre i Guds ögon och att inse att jag i frälsningrelationen till Gud är så körd, att jag inte kan ”falla” djupare eller hamna i ett sämre läge. Jag får helt enkelt ge upp mina ambitioner att kunna duga inför Gud, ”dö från mig själv” och bara lita på att han älskar mig till 100 % därför att jag vill knyta mitt liv och mitt hopp till Jesus. Där finns den stora befrielse som gör att jag kan se mina konkreta synder i ansiktet, orka bekänna och lämna, i vissheten om att jag hela tiden är älskad utan förbehåll som ett barn hemma hos Gud. Då blir syndabekännelsen inte något knäckande utan den stora befrielsen.

Här är det en stor nöd att jag tror att många som gått i kyrkan kanske hela sitt liv fortfarande inte hittat ut, eller fått hjälp att hitta ut, i den oerhörda friheten. Den resan kan vara lång och kan behöva innehålla mycket bekräftelse av Guds kärlek och ens värde, innan man ta in både djupet av sin egen skuld, radikaliteten i vad Jesus åstadkommit på korset och befrielsen i att få bekänna sin synd och skuld. Och framför allt behöver Guds krav och Guds gåva förkunnas på ett sätt att Guds heliga Ande kan lysa in med evangeliet i ens samvete.

EFS på rätt spår

2011-01-16T18:40:00.001+01:00

Här sitter vi och väntar på försenat flyg på Örnsköldsviks flygplats. Regn och snö. Det kan bli en intressant söndag kväll. Jag har varit hemma och vänt från Piteå och våra medarbetardagar för att ha en helg i Gullänget med välkomnande av Björn Vesterlund som distriktsföreståndare i EFS mittnorrland. Ett Tanzaniaföredrag och två predikningar. Evangeliet om vad Gud, Gud ensam, har gjort för oss genom Jesus, är det inget fel på. Underbart att få predika om det, trots vånda i förberedelsen. Det kommer jag aldrig undan. Tack EFS i Gullänget, Sionförsamlingen, Svenska kyrkan och Härnösands stift för mötet! Lycka till Björn!

Jag är ännu fylld av tacksamhet för våra medarbetardagar i Piteå. Vi är på rätt spår. I mitt avslutande anförande kunde jag sammanfatta vår kallelse till mission i Sverige utifrån de tre seminarier vi hade på torsdag förmiddag. Ett personligt och praktiskt håller seminarium om våra möjligheter till öppen kyrka och diakonalt inriktad verksamhet med Stina Backlund och Björn Svensäter, som starkt berörde deltagarna. Ett spännande och hoppingivande seminarium med Fredrik Modeus om församlingar med framtid i Svenska kyrkan och EFS. Många sökte sig en fokus på gudstjänstfirande gemenskap och längtan efter äkta och ärligt andligt liv. Så har jag hört!

Själv var med Miles Toulmin från Holy Trinity Brompton i London och anglikanska kyrkan. Han hade ett intensivt föredrag om den strategi man har för att återevangelisera Church of England och vända utvecklingen i sin kyrka, starkt understödda av biskopen av London. Jag blir så triggad av att höra om deras genomtänkta strategi med ”hub-kyrkor” som kan skicka ledare och grupper av människor att starta om nedläggningshotade kyrkor och hur man ser möjligheter att multiplicera detta i England storstäder. Genom målmedveten ledarträning bland annat av lovsångsledare, Alpha-kurser och en relativt ny teologisk utbildning med fokus på nyplantering och praktik i sådana församlingar, så har man börjat skapa en ny trend som ger hopp för Europa och oss.

Vi fick mycket uppmuntran av Miles för vår satsning på nyplantering i EFS, men vi inser också att förutsättningarna är delvis olika här och att vi har mycket att lära, mycket att kämpa för och mycket att be om. Med dessa tre seminariers fokus har vi en tydligt fokus för EFS som missionsrörelse inom Svenska kyrkan. Nyplantering i olika former, förnyelse och förstärkning av befintliga gudstjänstgemenskaper och en tjänande och trovärdighetsskapande vardagsdiakoni kan Gud använda oss framöver.

Men detta förutsätter att vi ödmjukt och frimodigt betonar vår självklara samhörighet med vår kyrka, trots att många av oss brottas med utvecklingstendenser i kyrkan, både teologiskt och strukturellt.

Jag är glad, och pendlar mellan hopp och sammanbiten frustration över de begränsningar jag ser. Men om vi kan ha en så här god samling kring vår uppgift på att arbeta för ”Evangeliet För Sverige” och dessutom ha viktiga och spännande internationella satsningar, så är det ett en bra läge. Ett alldeles fantastiskt missionsläge.

Pite havsbad i midvinterskrud

2011-01-12T18:43:00.002+01:00

Ett gott nytt nådens 2011. Dags att ta upp bloggandet igen. Jag har behövt vila och vet inte riktigt om batterierna är tillräckligt laddade. När jag är trött så orkar jag inte riktigt med att vara på alerten och kommentera och reflektera högt. Varför ska jag behöva exponera just mina tankar? Det kan väl inte vara så viktigt? Och det är så flyktigt, så postmodernt och elektroniskt flyktigt. Jag skulle hellre velat skriva ett evangelium eller ett brev i Bibeln som står sig lite. Men det är ju redan gjort och nåd är väl det. Så jag håller mig till nog bloggandet för stunden.

2011 års första hälsning är från EFS medarbetardagar i Piteå. Jag är uppluckrad av att ha suttit i bubbelpoolen och djupt glad över att få vara med i det här! 250 medarbetare som står i en mångfald av uppgifter som bubblar av samtal i alla mellanrum. Jag är glad över mångfalden i gudstjänster, sång och förkunnelse. Jag smeks av Jesu milda blick som ser min inre kamp. Jag skakas om av hans skarpa fråga om jag verkligen vill att han ska göra under med mig och genom mig. Jag lyfter (ibland) mina händer och sjunger mitt brustna halleluja. Jag faller på knä vid nattvardsbordet eller i ett dyrbart förbönstillfälle.

Biskop Hans Stiglund återförde oss till Jesus som förnyar oss. Gesashew Aika från Win Souls for God/Hope for the Children i Etiopien utmanade oss att tro stora ting om Gud. Liselotte J Andersson har tröstat oss med Jesu inkännande barmhärtighet och inbjudit till djupare inre liv. David Ivarsson och Josefina Gniste har lett oss in i ny underfundig mässmusik och Mattias Martinson med team in i en avspänd bred tillbedjan och lovsång. Vi borden i ”Casinot”, dvs. möteslokalen, samtalar vi utifrån Filipperbrevet om våra rötter, vår identitet och våra drömmar. Första halvan av veckan har varit jättefin.

Berättelser om att Gud verkar på många platser hör jag. Och frågor om varför vi envetet håller ut som rörelse i vår egen Svenska kyrka. Om vad det i praktiken betyder att göra Jesus känd, som vi säger att vi vill. Igår såg jag en film gjord av kristna somalier för att presentera evangeliet bland somalier i Sverige men även andra länder. På somali, textad till engelska. En av huvudkaraktärerna giftmördades innan han hann se filmen. Tänk att han ändå fick lämna ett sådant vittnesbörd efter sig, säger den somalier som EFS anställt som missionär bland sina landsmän tillsammans med svenske Andreas. Vi har bett för dem om beskydd i alla påtagliga hot och utmaningar som detta arbete innebär.

4000 samlade i Kapstaden

2010-10-23T17:21:00.002+02:00

Vi 4000 sjunger, lyssnar, gråter och dansar. Och i varje hjärta pågår tankar och böner om ens eget liv och ens egen tjänst. Världsmissionskonferensen Lausanne lll är samlad i Kapstaden under en veckas tid.

Vi sitter kring bord om sex och sex, i en blandning som är en försmak till himlen i sig. En vietnames, en rwandiska, en swaziländare, en nigerian, en tysk och jag. Det passar mig bra med en överrepresentation av Afrika, även om det hade varit kul med någon spansktalande från Latinamerika också. Vi går igenom Efesierbrevet i eget studium, korta samtal och lysande bibelutläggningar. Så borde vi göra på vår egen årskonferens.

Vi får presentationer från olika världsdelar och olika missionsperspektiv adresseras med videoklipp, intervjuer och kortföredrag. Det är givetvis svårt att hinna gå på djupet, och bredden, men det ger glimtar som påminner om vad Gud gör runt om i vår värld. Bland det starkaste har varit vittnesbörden från en ung flicka från Nordkorea vars far blivit martyr för evangeliet där och som själv vill tillbaka till sitt hemland för att vittna om Jesus. Likaså en f.d. muslimsk kvinna som bodde granne med moskén, som fick möta Jesus och nu arbetar med att plantera husförsamlingar i Indien. Vi får höra om prostituerade som upprättas, HIV-smittade som strålande berättar om de uppgifter Gud för dem in i. I många muslimska länder i 10/40 fönstret kommer det både 100-tals och 1000-tals till tro varje år, allra flest i Iran. Tänk om dörren skulle öppnas för att fritt få dela evangeliet där! De som kommer till tro och döps i farsi-gemenskapen i Stockholm skulle kunna bli redskap!

Utmaningarna duggar tätt. De fattigas situation, de 250 miljonerna kastlösa/dalits i Indien, kallelsen att tänka kyrka på Kristi sätt, dvs. att vi alla på våra arbetsplatser och i våra hem är hans kyrka, inte främst frivilliga och lekmän. Modet att offentligt stå för evangeliets sanning och konsekvenser i vår egen kultur i väst, de tragiskt många exemplen på utstuderad framgångsteologi i Afrika, född ur kombinationen av fattiga ledare och pastorer, fattiga människors sökande efter en framtid och en dålig teologi och okunnighet. De enorma megastädernas folkmassor, utveckling och evangelisation. Att i ett tillfälligt möte får samtala med the National Commander för Frälsningsarmén i England om den ekonomiska och sociala situationen där.

Och idag Efesierbrevet 4-5 om kallelsen till att vandra i kärlek, ljus och Andens kraft, med ödmjukhet, integritet och enkelhet som livsstil. När vi leende passerar varandra eller diskuterar kvinnligt ledarskap vid borden (vi har inte samma uppfattning!) så går vi i en ström av kallelse från Gud att leva som vi lär, att använda våra liv till Guds ära, att ge det bidrag jag kan till det fantastiska som är Kristi kyrka i världen, återlöst genom Jesu död och uppståndelse, i all sin svaghet och spänningar ändå sänd att vara hans närvaro och skillnad där vi lever.

Biskop Brunnes predikan och evangeliet

2010-10-14T08:30:00.003+02:00

Biskop Brunnes predikan i Storkyrkan fortsätter att skapa debatt. Var det riktigt att kritisera främlingsfientlighet i allmänhet och att hänvisa till demonstrationen i synnerhet? Det vore också bra om det blev debatt, eller kanske hellre samtal, kring biskopens och kyrkans förståelse av vad evangeliet är. Peter Plars tar upp det i dagens Kyrkans Tidning.

Kyrkan ska tala om Guds vilja och Guds rikes värderingar i sin förkunnelse. Det hör till hennes kallelse. Där gjorde Eva Brunne rätt. Främlingsfientlighet är ett gift som kommer från Motståndaren. Det är svårare med anknytningen till demonstrationen. Detta därför att kyrkan inte ska liera sig med vissa partier eller ideologier och för att det förekommit rättsvidriga inslag i valrörelsen. Jag kan inte bedöma just den här situationen. Jag minns dock en demonstration av liknande typ som jag passerade, där hatet kändes som drivkraften, och källan till hat är densamma som till främlingsfientligheten.

Men vad är evangeliet, den skatt som endast Kristi kyrka fått att förvalta? Peter Plars har så rätt i att kyrkan ofta förkunnar lag, alltstå Guds rättmätiga krav på att vi ska vara riktiga människor som lever rättfärdigt och kärleksfullt, men ofta under namn av evangelium. Men evangeliet är Guds gåva till mig som inser att jag inte klarar att leva upp till Guds vilja. För Jesu död och uppståndelses skull får jag vara förlåten, vara med, tack vare det han har gjort. Ansvarsfrihet, kallar Plars det innovativt. När kyrkan vill vara profetisk är det lätt att evangeliets gåva i praktiken kommer i skymundan. Våra biskopar har här ett stort ansvar att påminna om vad evangeliet är. Jag uppfattar att det alltför ofta saknas en ”ren förkunnelse av evangeliet” som det står i vår kyrkas bekännelse. Det är en del av den andliga krisen i vårt land. Kanske också vid riksdagens högtidliga öppnande.

Samtidigt handlar evangeliet om något mer omfattande än min individuella frälsning. Guds plan och Guds gåva handlar om att han kommer att låta sitt rike, sin regeringsmakt, sin verklighet, segra. Evangeliet, det glada budskapet, innefattar detta oerhörda hopp. Innebär inte det att vi också kan säga att utifrån evangeliet så ska vi påminna om vad Gud vill, vad som är rätt, vad som är sant mänskligt? Kanske är det tydligare att säga att det är en konsekvens av evangeliet? Och i vår tradition i EFS kan vi behöva påminna varandra om båda sakerna: Vi ska vittna om evangeliets gåva av nytt liv till mig som enskild men minnas att följden av att tro evangeliet också innebär att tala och leva dess konsekvenser. Det vill säga att det enda sättet att tro på Jesus också är att följa honom med sitt liv. Tänker jag så kommer jag alltid att behöva hans nåd och förlåtelse.

Det här är viktig att prata om. Och be för. Jag publicerar gärna inlägg kring detta!

Så kan du inte välja på söndag

2010-09-15T10:36:00.004+02:00

Utifrån kristen tro och evangeliet kan ingen välja Sverigedemokraterna i söndagens val. Alliansens arbets- eller ansvarslinje och de rödgrönas solidaritets- eller omsorgslinje är svårare att entydigt ta ställning till, liksom de flesta av småpartierna. Man kan närma sig båda blockens fokusfrågor utifrån tron på evangeliets myndighetsförklarande och samtidigt villkorslösa mottagande av varje människa.

SD-alternativet finns inte för en kristen. SD:s attityd bygger ytterst på det förakt för svaghet och annorlundenhet som är de fascistiska ideologiernas drivkraft. Innerst handlar det om en oförmåga att hantera sin egen svaghet. Försoningen i Kristus handlar om att Gud har tagit hand om vår svaghet i alla avseenden. Tron på korset dödar föraktet för svagheten.

Dessutom finns en stark ström av omsorg om främlingen, den utlandsfödde, genom hela Guds ord. Till yttermera visso beskrivs Guds folk själva som främlingar som kommit hem till ett nytt hemland, både i Gamla och Nya testamentet.

Ett annat motiv för SD är syndabockstänkandet: allt (nästan) beror på ”invandrarna”. I kristen tro har Jesus Kristus en gång för alla blivit syndabocken. Efter Golgata har vi ingen rätt att utpeka den andre, den som är annorlunda, den som avviker, till syndabock.

Efter påsk finns ingen möjlighet att förenkla tillvaron. Vi lever, tills Guds regering slutgiltigt tar makten, i dubbelheten mellan mörka och ljusa krafter, mellan ondska och godhet, mellan saklig realism och oförtröttligt hopp. Eftersom vi vet att vi samtidigt är rättfärdiga och syndare, samtidigt hela och trasiga, så kan vi förstå att politik måste handla om att hitta en så vettig balans som möjligt. Och ett av tecknen på att vi förstått är kärlek till främlingen, invandraren eller den utlandsfödde. Låt oss rösta och be för våra makthavare.

För övrigt anser jag att alla partier och särskilt de båda blocken i stort sett helt glömmer bort de internationella frågorna i sitt fokus på jobb, stöd och pengar för oss här hemma.

Väckelse på persiska i Stockholm

2010-09-06T13:27:00.003+02:00

Stockholm fredag kväll: Från en handfull till cirka ett hundra personer på några år. Evangeliet om Jesus i svang. Många på kö för att bli döpta. Förbön i timtal varje fredag kväll. Person efter person som vittnar om hur Gud har förvandlat deras liv. Berättelse om hur glädje, frid eller kraft lyft dem ur beroenden, fördömelse, samvetsoro och hopplöshet. Erfarenheter av kraften i förbön i Jesu namn. Syner och tilltal av olika slag. En stark önskan att dela evangeliet med fler. Team på stan. Frimodighet att använda sina gåvor av att sjunga och spela, skriva poesi med mera. Problem för ledarna, och främst Anahita, prästkandidat för EFS, att hinna och orka ta emot allt och ge allt som behövs i gruppen. Konkreta brottningar med pastorala beslut om dop och äktenskap. Jag känner igen ”symptomen” från situationer jag mött i Tanzania under åren där. Nådens och Andens rörelser. Jesus lever. Något av väckelse eller besökelsetid. Tack, Herre!

I fredags fick jag alltså besöka den persiska gemenskapen i S:ta Clara i Stockholm, med flest iranier, och vara med om detta. Jag märker att jag tycker det är oerhört roligt och stimulerande att få vara med och undervisa om grunderna i den kristna tron på ett lättillgängligt sätt i en främmande kultur. Tanzania finns i min kropp. Och en välgörande och livgivande kontrast till förberedelserna för EFS styrelsemöte, löneförhandlingar och arbete med EFS riktlinjer. Det får mig att sjunga. Men också att vara glad över min kallelse till det här jobbet. Den persiska föreningen har sökt anslutning till EFS. Jag säger bara: vi behöver er!

Tejp - en startpunkt

2010-08-01T18:34:00.002+02:00

Är på väg hem från Tejp, Salts ungdomsläger, med mycket glädje i hjärtat. Livskraftlägren fick jag var med om att starta, men jag har aldrig varit med på sommar- och sportvarianten uppe i Örnsköldsvik. 350 ungdomar i tält, skolor och husvagnar. Tältmöten, bibelundervisning, samtal i grupper, etiopiska gäster, väldigt växlande väder, med pannkakskyrka och Krik, Kristen idrottskontakt som med verkande . Trosmiljön grundläggs av ett väldigt seriöst ledarskap där man både ber och fastar före och under lägret, som vill ha bibelordet, tilltron till Guds ledning, den helige Andes gåvor, nattvardsmässor, förbön och lovsång som grundton.

Det är svårt att inte bli uppmuntrad, när unga människor bestämmer sig för att följa Jesus, när slocknade blickar fylls av ljus och soffliggande unga killar bestämmer sig för att ta livet och tron på allvar. De första tre kvällarna är det kvinnliga förkunnare med stora gåvor. De etiopiska gästernas självklara kombination av evangelisation, karismatisk bön och djupt socialt och mänskligt engagemang är trovärdig. Och hur ofta är det så att medverkande vuxna, om än från Etiopien, undrar om ungdomar blir störda på natten. Av deras intensiva bön… Här finns hemligheter som utmanar och inspirerar.

Predikningar och möten är långa, kanske onödigt långa ibland men det är kulturellt relevant för målgruppen. Lovsången är stark, både genom att ungdomarna är med ända till sista bänkraden och genom att lovsångsteamet är skickligt och ljudvolymen hög. Det kan vara en aning svårt för oss som tycker alltför dånande musik är jobbigt. Men det är sång om Jesus, väckelse och nåd, tillbedjan och tro. Och vilken ledarskola är inte Tejp!

Även om jag har några invändningar på några ställen, och funderar på avbalansering och bredd i förebildskapandet, så tackar jag Gud för Tejp. Det skulle kunna vara mer återhållsamt från scenen någon gång. Vi skulle må väl av lite mer variation med den mer kontemplativa traditionen, Taizé eller Iona. ”Liturgin” skulle ibland utrycka lite mer av Salts och EFS hemhörighet i Svenska kyrkans huvudtradition men finns där i de korta nattvardsmässorna. Samtalet och reflektionen kunde behöva lite mer utrymme i förhållande till undervisningen framifrån. Men: här är evangeliet i svang, kallelsen till personlig tro och efterföljelse tydlig och allvaret och glädjen finns i skön blandning. Det mesta landar väldigt rätt, tänker jag. Och vi kommer att få se många av dessa ungdomar i ledaruppgifter i framtiden.

Jag är så tacksam att jag fick vara med. Arbetsåret kunde inte fått bättre start!

Kyrkans relevans och irrelevans

2010-06-22T14:32:00.002+02:00

Idag har jag varit på en samling med ordnat av Ideellt forum i Svenska kyrkan inför lanserande av Svenska kyrkans nya volontärbyrå. Idel EFS-are i ledningen. Mot bakgrund av det fortsatta medlemstappet och minskade gudstjänstbesöken är det otroligt viktigt att reflektera över Svenska kyrkans framtid. Biskoparna har ju också funderat högt om söndagsgudstjänsten nyligen.

Bertil Johansson, som arbetat med och för det ideella engagemanget mer än någon annan, provtänkte på ett underfundigt, humoristiskt och allvarligt sätt om kyrkans relevans, relationer, resurser och resultat. Kyrkan kan beskrivas utifrån en undersökning som visar hur stor samhörighet kyrkans medlemmar känner med sin kyrka. 1, 6 procent svarar mycket stark samhörighet, 8 procent ganska stark, 35 procent mitt emellan, 28 procent ganska svag och 27 mycket svag. Vi kan allstå beskriva kyrkan med en 10-60-30 fördelning.

Bertils tes är att möjligheterna finns i att fråga efter de i ”60-fönstret (mitt emellan och ganska svag) och erbjuda dem en kontakt- och engagemangs-yta. Vems är problemet om människor inte upplever sin kyrka relevant, deras eller kyrkans. Trösklarna måste sänkas för att kyrkan ska nå ut till människor, inte för att människor ska hitta in. Belonging (delaktighet) måste ofta komma före Believing (personlig tro) när vi möter människor idag. Det ligger mycket i detta.

Ärkebiskopens reflekterade i panelsamtalet dels om det inte handlar om mer än kyrkans relevans, nämligen budskapets (evangeliets) relevans och dels om inte de som står utanförkyrkan ska ingå i bilden (evangelisation?). Han tänkte också högt kring glappet mellan människors vilja att engagera sig och kyrkans förmåga att ge dem utrymme.

Naturligtvis satt jag med tusen tankar i huvudet. Hur ser mina egna trösklar ut? Vad befinner sig EFS när det gäller rätt slags låga trösklar? Vilken roll kan vi spela i den inre missionsutmaningen i Svenska kyrkan och den yttre: till svenskar utanför kyrkan? Och så de två frågor som jag, också jag provtänkande, ser som de mest avgörande utöver Bertils tes: 1) Hur kan de första 10 procenten i kyrkans innercirkel fördjupas i tron på Jesus, Bibeln och sitt kristna självförtroende ? 2) Hur kan de frivilliga som drivs av sin tro få inflytande i kyrkans strukturer och bland de anställda? Alltså först frågan om innehållet, evangeliet och för det andra frågan om dess bärare: Guds folk, Kristi kropp. Eller för att sätta upp frågorna på en formel: Vem ska möta vem med vad – och var någonstans?

Ett litet förslag till att börja med: Lägg till en liten sak i de löften som prästkandidaten lovar vid sin prästvigning: Lovar du att arbeta för att utrusta den gudstjänstfirande församlingen för sitt uppdrag som missionärer?

Sist kan jag bara fundera på varför det talas så lite om innehållet, om Jesus, om mission och om vad det hela går ut på. Men jag är kanske bara allergisk eller också kan jag inte språkkulturen. Jag återkommer till missionen och evangeliets framtid – förstås. Nu blev det sommar. På återskrivande.

Rinkeby – låt inte hoppet gå upp i rök!

2010-06-09T22:50:00.001+02:00

Natten som gick brann Rinkebyakademin och kanske gick ännu en bit av vår tro på förebilden Sverige upp i rök. Det blir tyvärr knappast fler studiebesök från Parisförorter av mönsterexemplet på förebyggande integrationsarbete. Det är tragiskt för människor i Rinkeby men också för oss alla andra, därför att vi ju behöver alla tecken vi kan få på att det är möjligt att leva tillsammans över etniska gränser, över kulturella gränser och över religiösa gränser. Rinkeby är ju en av de stadsdelar som mest liknar så många städer och områden i världen där till exempel kristendomen och islam möter varandra i vardagen.

Idag tänker jag på församlingarna i Rinkeby och deras viktiga arbete att vittna om Jesus och tjäna vuxna, ungdomar och barn med Jesu kärlek som drivkraft. Jag tror att arbetet med barntimmar, Rinkeby kids, konfirmation, ungdomsgårdar och ungdomsgrupper är så viktigt. Det handlar på en gång om vittnesbörd om att Jesus lever och frälser, om kristen diakoni och om att bygga Sverige för framtiden. Kommunens och skolornas förhoppningsvis hårda arbete är också beundransvärt. Ungdomarna behöver få lära sig samförstånd, tolerans och respekt för liv och egendom. Men för att bygga in fred, hopp och kärlek i deras hjärtan, när föräldrar, samhälle och skola inte förmår vägleda och sätta gränser, så behöver de få möta Jesus till nytt liv. Det är det mötet, den förvandlingen som är det stora hoppet, för Rinkeby och för så många som inte har smakat det.

Alla ni, i EFS och andra kristna sammanhang, som troget jobbar som ledare i kyrkans barntimmar, kristna förskolor, scouter, konfirmandgrupper, ungdomsgrupper och många träffpunkter för vuxna och äldre: var frimodiga i att visa Jesu kärlek. Var frimodiga att berätta om Jesus som blev människa, delade vår frustration, ensamhet och främlingskap för varandra, gav sitt liv för att vi ska få leva nära Gud och segrade över alla eländiga fördärvsmakter som trasar sönder våra liv och vår värld. Var förvissade om att er diakoni ärar Gud och tjänar människor och samhälle. Ni är tecken på Guds rike och Guds kärlek. Ikväll ber jag en extra bön för er, i Rinkeby, Ronneby och Ramsele.

Två Jesusmanifestationer

2010-05-24T23:22:00.003+02:00

Läser en recension av Günter Wallraffs nya bok Reportage från vår sköna nya värld, om hans erfarenheter som undersökande journalist idag. 24 år efter sin senaste bok skriver Wallraff inifrån om invandrares villkor, om låglöneträsket i kända varukedjor, bedrägerier, nazistattityder, maktkamp och trakasserier. En av de obehagliga frågorna som väcks är: krävs det att en vit man ska sminka sig svart och berätta om rasismen för att folk ska lyssna?

Det tragiska är att han inte längre känner något hopp om förändring i det tyska (och västeuropeiska) samhället: orättvisorna har ökat, mänskligt sett är levnadsförhållandena nu sämre. Orsakerna är skamlösheten, fräckheten och girigheten i toppen, den ”nyliberala politikens sociala skövling” och, mycket träffande, ett ”nöjes- eller välbefinnandetvång” som binder människor och hämmar våra möjligheter till insikt och motståndskraft. Det är en allvarlig diagnos, där jag hör Jesu ord från Matteus 24 eka: Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta.

Wallraffs sätt att arbeta skulle kunna kallas inkarnerad journalistik. Och när det är de små som är i blickfånget, så är det faktiskt en slags Jesusmanifestation Wallraff gör. För hos vem finns Jesus? Det här har bäring både på vårt samhällsengagemang som kristna, och på valrörelsen.

I lördags gladde jag mig åt att få blockera Stockholms gator tillsammans med 25000 andra Jesusbekännare, och alldeles särskilt åt den inledande bönesamlingen i Filadelfiakyrkan. Att få böja knä inför Jesus i Kungens trädgård tillsammans med syskon från många håll var fint. Jag noterar att våra invandrade syskon från olika folkgrupper är en enorm välsignelse en sån här dag, med deras sång och entusiasm. Vi behöver för övrigt organisera sången i marschen bättre med dem som inspiratörer!

Jag upplevde inga stora känslor under lördagen, men det finns alla gånger en andlig välsignelse i att på detta sätt tillsammans få bekänna Jesus. Sen kanske det blev för mycket ord i gudstjänsten i Kungsan. Undrar om de som befann sig där av helt vanliga skäl förstod något av vad som sades och bads? Här finns kopplingen till Wallraff: den avgörande Jesusmanifestationen sker i vardagens attityder och handlingar. Låt oss med Guds hjälp inkarnera Jesus i det samhälle Wallraff gett upp hoppet om. Vi har ett levande hopp, därför kan vi vara uthålliga.

Bistånd, kristna irakier och en extra påskhögmässa

2010-05-21T23:36:00.001+02:00

Sexton biståndsorganisationer möttes den här veckan. Tanken på ett tvåprocentmål för biståndspolitiken får både allians och rödgröna att stå i skamvrån. Bistånd är svårt i en korrumperad och komplex värld. Men det är värdigt och vackert med realistiska utopier om solidaritet i en värld som styrs av hoppjerkorna Dow Jones och Nasdaq. Jag beundrar er som envist håller ut i kampen för att visa oss, ljumhetens offer, vad som betyder något här i världen. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten.

”Vi prövar varje enskilt fall utifrån de unika premisserna.” Okunnigheten och oviljan och retoriken hos Billström och kompani är inte mycket annorlunda än företrädarnas. Hela mellanöstern töms på kristna, därför att livsvillkoren är outhärdliga, men det finns ”ingen generell problematik” med att som kristen tvingas tillbaka till Irak. Ni gör det inte lätt för oss att välja. Kanske kd möjligen är alternativet när det gäller flyktingpolitiken, men i allianser är det krassa förhandlingar som styr. Saliga är ni när ni förföljs för min skull.

Tony Guldsbrandzéns begravningsgudstjänst idag: en återupprepad påskdagshögmässa, regisserad av den bortgångne, nej hemgångne, själv. En stark upplevelse att få säga farväl i ekot av Ja, han är sannerligen uppstånden från de döda. Evangeliets två armar För dig utgiven och Kristus är uppstånden slår sitt hopp runt oss och hjälper oss att lyfta blicken bortanför döden och förgängelsen. Vad ljus över griften, han lever, o fröjd!

Imorgon blir det Jesusmanifestation. Härligt.

Första året fullbordat

2010-05-11T23:55:00.002+02:00

Det är med många tankar jag far på årskonferens i Kalmar. Nu har det allstå gått ett år sen jag började min tjänst som missionsföreståndare. Det gick i ett huj. Visst kan jag mer av mitt jobb nu, men det är ändå första årskonferensen med fullt ansvar. Samtidigt är det ett så stort lagarbete att jag blir lite av flaggstångsknoppsförgyllare också. Men vad är en flaggstång utan knopp! Tack, Herre, för alla kompetenta medarbetare. Och för alla trogna EFS-are, inte minst de som visar sitt engagemang genom att komma till Kalmar.

Jag far med glädje: det finns liv i gamla EFS, det är både segt virke och vårgröna knoppar (mer hoppfulla än guldknoppar!) här och var! Jag far med bävan: hur långt vågar vi sträcka oss i tro på att vi står i Guds vilja och kan räkna med hans välsignelse, till exempel på det ekonomiska området.

Så vill jag åka med förtröstan. Det har varit fint att få ha bönetid den här perioden före konferensen. Vi har släppt en sten i vår vattenskål på kansliet för varje dags böneämne under de fyrtio dagarna från påsk. Det är en härlig period att ha en böneaktion: mellan uppståndelse å ena sidan och himmelsfärd och pingstdag å andra. Vi lever alltså alltid i tro på att Jesus lever och med förväntan på att han regerar och ger sin Ande till sina barn och tjänare.

Den allra viktigaste insikten, en förnyad sådan, under mitt första år, är beroendet. Först och främst av Guds andes hjälp och därnäst av mina medarbetares hjälp. Jag kan därför, trots en del tuffa utmaningar framåt, för det mesta känna en tillförsikt och en trygghet. Har Gud kallat, så har han. Måtte jag både få vila vid detta faktum och göra mitt yttersta för att motsvara förtroendet. Jag prisar Din vishet, Du som väljer det svaga, och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Aska och död rannsakar tanken

2010-04-17T15:00:00.002+02:00

Jag går längs havet vid Sundsgårdens folkhögskola vid Öresund och tänker på morgondagens predikan på den gode Herdens söndag. Jag bär med mig glädjen över mötet med EFS varma folk i Sydsverige på helgens fina konferens med mycket missionsiver.

Men jag bär också på två tankar som kommer till mig dessa dagar. I förgår kväll ställde askmolnet till det för även oss när vi skulle flyga hit ner. Vi jagade en hyrbil och fick nog tag på en av de sista och bästa och kanske dyraste, för vi hade inget val. Jag har aldrig kört motorväg med en så fin bil. Vår gamla Volvokombi ligger klart i lä för denna svarta automatväxlade Audi A6 med farthållare. Man ställer in allting och så behöver man bara hålla i ratten i stort sett. Jättelyxigt.

Men bilturen gav också tid att reflektera över det som hänt. Tanken kommer: en ny påminnelse om vår egen litenhet lämnas oss idag när härmed tillkännages att ett vulkanutbrott stoppar flygtrafiken i hela norra Europa. Vi är små människor på planeten Tellus, ett stoftkorn i rymden. Vi är helt beroende av naturen. Och av dess skapare. Det är bara det att sikten är skymd för oss alltför ofta.

Orden vi hör i gudstjänster när det pålyses att ”en ny påminnelse om vår egen förestående bortgång lämnas oss idag när härmed tillkännages att NN har avlidit”, de har alltid gripit tag i mig. Det är hälsosamt att bli påmind så, och om man har en relation till den avlidne också smärtsamt. Jag fick nyss en hälsning från Bibelsällskapets generalsekreterare Krister Andersson att vår ordförande biskop Tony Guldbrandzén har avlidit.

Det känns märkligt att vi sågs för ett fåtal veckor sedan. Och vårt samtal handlade märkligt nog om den korkåpa som syddes åt EFS missionsföreståndare för tjugo år sen och att jag känt mig kluven till att använda den. Då berättar Tony något jag inte hade klart för mig, att den har hans hustru Britt sytt. Plötsligt blir dess värde tydligare. Så vill jag också på detta sätt skicka min önskan om Guds nåd, tröst och närvaro till Britt och familjen.

Och jag har fått ännu en påminnelse om min egen förestående bortgång och hur lite självklart det är att man ska få njuta av sin pension. Det är gott att hålla den Store Herden i handen. Och göra det jag kan för Kristi rike!

Mission internationellt + mission i Sverige = Guds hjärta

2010-04-11T21:31:00.001+02:00

På väg hem från Hagabergs folkhögskola i Södertälje. Jag har fått möta 8 kandidater till prästtjänst i EFS och det är väldigt roligt att få möta blandade åldrar, var och en med speciella historier om väg till tro, till kallelse och till EFS. Guds rikedom inkarnerad. Temat har varit kallelse och mission, i praktiken. Vi har sett hur den segrande korsfäste håller sin kyrka och sina tjänare i sin mäktiga hand i Uppenbarelseboken 1, hur Petrus i Johannes 21 får tjänstens innersta fråga ”älskar du mig”, och Apostlagärningarna 10 kallas till nya människor och förstår att Gud inte sätter gränser som vi.

Vi ser tillsammans en stor missionsutmaning för EFS. Vi kan vara med i stadsdelar, speciella satsningar, församlingsgrupper och nedlagda kyrkor, i fullt samförstånd med vår kyrka, men utan att vara bunden av en kyrkoordning som vad det gäller mission inte ger utrymme för strategisk nyplantering över församlingsgränser och inom stift. Kanske vi kan få uppmuntra vår kyrka att ta ett steg till i sin grunduppgift att bedriva mission!

Vi har berört kallelser till församlingsplantering i Sydöstra Tanzania, i stiftet Söder om Viktoria sjön, i Västa Etiopien på gräns mot Sudan, i samarbetet med Mekane Yesuskyrkans missionsorganisation International Missionary Society med deras utmaning till kostsam mission, med funderingar kring Indien och Ryssland. Det kan också handla om så häftiga saker som att skicka en ekonom till ett stift där det skulle kunna bidra förtroende för stiftsledning och hela missionsuppgiften, eller stöd till central administration för att hjälpa en hel kyrka att fungera i mission.

Vi har fått höra om hur iranier med muslimsk bakgrund kommer till tro i Stockholm. Vi har bett om Guds ledning för EFS och för varandra. Det är så gott att få be och lyssna in Guds uppmuntrande tilltal. Gud give EFS och dessa kandidater konkret ledning in i kallelsen!

En ny tid har börjat!

2010-04-05T17:49:00.001+02:00

Min bror kyrkoherden hade gjort en dödsannons som mötte kyrkobesökarna på storbildsskärmen på påskdagen: Jesus Josefsson har på fredagen hastigt lämnat oss i stor sorg och saknad. Hans kommentar innan han bytte till en mer påskliljeprydd variant var något i stil med ”Ja vi får försöka klara oss ändå…”

Då vore vi allt spillror på ett mörkt och stormigt hav. Men nu firar vi och jublar över vår kung och frälsare: Jesus lever! Vårt och allas öde är förändrat! Direkttillträde till Gud. Ren och rättfärdig. Skulden sonad. Framtiden ljus. Tryggheten total. Livsuppgiften och livsmeningen förtydligad! Det är inte alls dumt få fira påsk genom rensa rabatter hos senaste barnbarnet Emil i Cambridge, dra hans vagn bland påskliljor i en engelsk park och inombords få gnola på en påskpsalm. Mycket nåd i sånt!

Och mycket nåd i att vi har vi fått börja böneperioden ”EFS på knä”. Det är roligt att från olika håll få höra tacksamma och uppmuntrande kommentarer till denna satsning. Det är gott att den kommer direkt på det tuffa beskedet om det dåliga ekonomiska resultatet för år 2009 som jag kommenterade senast. Jag kan försöka förstå, förklara, förändra, försäkra, och det gör jag på olika sätt.

Nu ber jag om att Gud ska ge oss förnyad kallelse och förnyat förtroende. Och om att EFS folk och vänner ska se möjligheterna som ligger framför oss och vilja satsa på att be, gå och ge så att Guds ska ha material att bruka för sitt rike. Tillsammans med Kristus är det alltid dags att hoppas, kämpa och glädjas. Det är alltid en ny tid.

En riktigt glad påsk!

Minus fem och en halv miljon.

2010-03-26T16:04:00.003+01:00

Givetvis är minus fem och en halv miljon kronor 2009 jobbigt särskilt när det kommer överraskande. En kortare redogörelse för saken finns på EFS hemsida. En tröst är att vi använt mer pengar än vi borde för väldigt bra ändamål: evangelium och utveckling för människor som bäst behöver det. Så här tänker jag denna vecka som missionsföreståndare för EFS:

Om ansvar: Jag hade inte tänkt mig att behöva hantera en situation som denna innan jag gjort mitt första år. Jag får gilla läget, förtrösta på att Gud som har kallat mig är trofast och har förstås redan börjat arbeta på en handlingsplan.

Om förhoppning: vi har så mycket bra på gång i EFS för närvarande. Möjligheter till ny satsning i vårt internationella arbete med människor som står i kö för att EFS ska ta dem i anspråk. Nyplantering av EFS många håll i landet, visionsarbetet EFS 2020 för att tillsammans med distrikten och föreningar vända missmod till mission med frimodighet där man bor och lever, härliga medarbetare, ny fräsch Budbärare med mera. Jag hoppas på alla EFS:ares stöd och hjälp också i det här läget. Vår kraft består av er kraft.

Om oro: Det blir förstås oro bland våra hårt arbetande anställda. Nu gäller förlusten förra året och vi får satsa på att hålla årets budget, inte panikbromsa, men spara där vi kan och börja bygga upp vår ekonomiska buffert. Där är vi sårbara nu. Men målet är att kunna behålla våra tjänster och funktioner, som vi så väl behöver framåt.

Om frustration: Vi har inte haft tillräckligt bra kommunikation med Svenska kyrkans internationella avdelning vad gäller utlandsbudget. Där tycker jag att både EFS och kyrkan haft ett ansvar och det finns frågetecken att räta ut. Det har varit en oklar mellanperiod när EFS inte haft någon direktor för det internationella arbetet. Nu har vi direktansvar själva och det är bra när det gäller ansvar och kontroll.

Om sömn: Visst har jag vaknat lite tidigare och inte kunnat somna om några morgnar, men jag är tacksamt överraskad över att jag kan känna ett visst lugn. Vi min ålder och mina gener så vaknar jag normalt ganska tidigt, så det handlar nog mest om att gå och lägga sig i tid, vilket är en utmaning för mig! Och om att börja dagen i Jesu namn och få ta in Guds omsorg och möjligheter i sinnet.

Om tro: vi står i Guds tjänst. Missionen är hans. Vi vet att det finns en motståndare som inte vill att evangeliet ska nå till människor. Så med Guds möjligheter för ögonen ger vi inte upp, tvärt om. Finns det mer arbete att göra? Då fortsätter vi!

Om perspektiv: Jag hade sällskap med kyrkoherden i Bjästa på flyget i morse. Det är så flerdimientionellt tragiskt det som hänt. Jag känner sorg och indignation över mäns övervåld mot kvinnor, över ungdomars vilsenhet och frustration, över vuxenvärldens, min världs, aningslöshet och vanmakt. Och lider med att Kristi kyrka, min kyrka, misslyckas i sitt vittnesbörd. Det ger perspektiv på minus fem och en halv miljon kronor. Det som räknas mest är vardagstjänsten.

Tack för vilan i oasen!

2010-03-20T14:27:00.002+01:00

Var i veckan inbjuden till medarbetaroas på Åh stiftgård. Jag kunde bara vara med ett drygt dygn, men det var ett härligt sådant. Jag mådde så gott av den goda lovsångs- och bönemiljön. Med mina många resor, många möten och många typer av frågor i huvudet kan det kännas ökenartat ibland, så är det gott att bara få landa i en Jesusoas som denna. Uppmuntrande föredrag och seminarier varvas med en fullödig nattvardsmässa varje dag. Det är livfulla tillställningar med mycket sång och förbön.

Allt är inte EFS-kompatibelt, men jag gläder mig över den hoppingivande trosatmosfären, att folk har sina biblar med sig, den enkla och gedigna förkunnelsen och balansen mellan liturgi och väckelse. Jag vill gärna påverkas av denna blodfulla fromhet och är glad för EFS:are som suger i sig!

Det finns också en märkbar glädje över EFS. EFS-gruppen i Hedemora berättade om sin historia, varför man bildat EFS-grupp och vad den betyder för att bära det andliga livet. Jag fick berätta mer om EFS-gruppens missionsmöjlighet och ge exempel från olika delar av landet om vad som är på gång. Att få berätta om nyplanteringar som Vimpeltorpet i Kalmar, Trelleborg och Lilla Clara i Stockholm gör mig stolt! Nya oaser för Kristi rikes tillväxt!

Tack för inbjudan, tack för förböner, tack för uppmuntran. Gud välsigne er systrar och bröder!

Upplands Väsby 00.27

2010-03-16T01:03:00.001+01:00

Sitter och väntar på Upptåget som ska ta mig till Uppsala denna natt. Jag är på väg hem från Nässjö, efter en snabbutflykt över kvällen. I helgen var jag i Timmernabben på EFS i Sydöstsveriges Årsforum, så det blev två besök i distriktet på raken. Ringde en yrvaken taxiägare i Märsta för att se om det gick att få en taxi till Uppsala. Men 500 kronor extra ör en halvtimmas tidsvinst är inte försvarbart.

Viktigt att besöka distrikten. Sydösts årsforum är bra upplagt med samtal i grupper innan årsrapporten presenteras och beslut tas. Något att ta efter för fler. Avgående distriktsföreståndare är en god talare. Han talade om vår uppgift att vara bagerier där Kristusdoftande bröd för människor bakas så att det luktade hembakt i hela kapellet. I Kyrkans tidning beskrevs nyligen EFS som en självständig rörelse inom Svenska kyrkan för mission, lekmannaengagemang och vardagskristendom. Det är där bröddoften passar in.

Det var ingen jätteskara på årsforum i EFS minsta distrikt antalsmässigt. Som ofta var det kämpar, veteraner och trofasta som dominerade i bänkarna. Så långvariga engagemang för att vara gemenskap, missionsstation för vuxna, ungdomar och barn i olika hörn av distriktet. Bilden är intressant och utmaningarna legio.

I distriktet finns ett mångfacetterat utbud av EFS-sammanhang. Små föreningar på landet, somliga nedläggningshotade, andra med djärva planer. EFS-kyrkor i städer med ambition att nå ut med evangeliet. Samarbeten med Svenska kyrkan, men också med t.ex. Svenska Alliansmissionen eller Missionskyrkan, för evangeliets skull. Väl fungerande samarbetskyrkor med Svenska kyrkan där man till och med lyckas övertyga EFS-negativa präster om vitsen med missionsföreningen. Men också ställen där man brottas med kyrkounderhåll, framtidsstrategi eller ekonomiskt styrd nedläggningspanik hos kyrkorådet.

Det är otroligt vad avgörande inte minst kyrkoherdens inställning är för om det ska bli ett missionssamarbete på en lokal plats. Men ibland är det vi EFS:are som är låsta och saknar vision att lämna sitt invanda bönhus eller sin traditionella verksamhet för något nytt. Men oftast finns ett djupt engagemang för grannars och vänners andliga väl och ibland finns en beredskap att våga nytt.

Jag tänker på er, missionsvänner. Jag skulle vilja dela ut medaljer för tapperhet i fält, näsdukar för tårar och tappade sugar, provocerande frågor om Vad vill vi och Varför finns vi men mest av allt mycket mycket uppmuntran till att vara väldoftande livets bröd till människor i vardagskontakterna. Vi ber om att förnyas och få förnya. Gud har kallelser i byar och städer.

Tillväxt- och nyplanteringsakademi på Johannelund i helgen

2010-03-08T12:16:00.003+01:00

40 personer från nio EFS-sammanhang är samlade till inspiration, undervisning och utbyte under helgen. Visionen för akademin är att många växande missionella/nyplanterade gemenskaper ska växa fram över hela Sverige. Målgrupp: Missionsföreningar som längtar efter tillväxt/nyplantering och nyligen startade EFS grupper/föreningar. Några har planer att starta i ett nytt område, andra vet eller anar att Gud har en kallelse att bryta ny mark, även om man ännu inte vet hur. Några har nyligen ställs inför faktum att Svenska kyrka med utan förvarning sagt upp samverkansavtalet på grund av ekonomisk oro. Svårt att förstå.

Jag känner lite som vid helgen för unga ledare i januari: här finns nöd och glöd, iver och längtan, vilja och frimodighet. Smitta mig! Det är så gott att få förbön, uppmuntrande ord och ödmjukt framställda ord eller bilder till mig och min tjänst: vill du pröva om detta kan vara från Gud. Jag är tillsammans med bedjare som tror att Guds talar.

Syskon från Kristinehamn påminner om att det har gått 40 år sedan vi hade UG, ungdomsgrupp tillsammans där. Vilken trohet och pålitlighet de visar i Herrens tjänst! Vi våndas över någon som var med på den tiden och inte verkar vara det längre. Vad händer med oss genom livet?

Jag får frågan om vad som är EFS vision. Jag funderar vidare på hur jag skulle vilja formulera den. EFS - en missionsrörelse, bibelrörelse, bönerörelse och Jesusrörelse inom Svenska kyrkan som berör människor och skapar frimodiga och kreativa missionsföreningar och startar 100 nya grupper och gemenskaper fram till 2020. Nåt sånt. Jag tror en tydlig vision och en utmanande målsättning är viktig. En tydlig vision bör man kunna säga även om man blir väckt och får frågan nästan i sömnen. Duger den här till det?

Och mer konkret: Varje större missionsförening bör fundera på var nästa möjligehet till plantering finns. Och det bör finnas mer än en gemenskap kopplad till EFS i varje stad över 50 000 invånare. Och på landbygden och i församlingar med utdöende gudstjänster är frågan: hur kan vi betyda något i Svenska kyrkans kallelse och på kyrkans villkor?

OS är över, fastan fortsätter

2010-03-01T20:18:00.003+01:00

Det är skönt faktiskt. Är man så pass sportintresserad och bara halvdiciplinerad som jag så kan det bli en period för mycket ibland. Så morgontröttheten beror vissa dagar inte bara av den kvardröjande istiden. När OS är över så kommer funderingarna på balansen mellan avkoppling, det mänskliga behovet av att bara vara, att få ta det som det kommer, och ambitionerna, viljan att göra skillnad, att göra något större av sin stund på jorden. Det är inte fel att fastetiden är längre än OS, och en tid att fundera lite extra över mitt liv, min bundenhet till det materiella, min kallelse och mina prioriteringar. Jag behöver inte ställa Hellner mot Herren så där ångestladdat, men ändå: vad är det som är värt något? Guld i gudomligt perspektiv.

Längdåkning fascinerar, till och med den ovärdiga formen masstart när svenskar är i huvudrollen. Det är intressant hur mycket som handlar om psykologi och självförtroende, att form inte är något rent fysiologiskt bara. Och så detta att som somliga kunna ta ut sig, viljan som nästan besegrar kroppen. Vilja är en gåva, men också något att steg för steg lära sig.

Det mest beundransvärda är den långsiktiga träningen mot ett mål ett antal år senare. Äta rätt, träna efter schema, ta steg efter steg framåt. Jag har mycket kvar att lära, inte minst i målmedvetenheten, och det gäller både renoveringsbehov hemma och mitt jobb. Någon sa till mig när jag började att jag snarare skulle tänka fem år än ett, när det gäller att försöka åstadkomma något viktigt.

Och även om vi vilar oss mot Herrens suveränitet och verkan, så kan vi ju inte i EFS-ledningen sätta oss ner och konstatera att ”om fyra år är det OS, vi får se vad som händer då”. Det är klart att vi ska tänka ”var vill vi vara om fyra år” och arbeta hårt för att nå dit. Det är det EFS 2020 handlar om – var är EFS om 10 år. Vilka föreningar har fått nytt mod och ny vision, var finns det nya EFS-grupper som verkar för evangeliet, var ser vi att dagens ungdomar går in och tar ansvar i lokal förening och församling, var kommer människor till levande tro, var på klotet är EFS med när nya församlingar bildas?

Det är därför vi utlyst en period av bön mellan påsk och Kristi himmelfärdsdag.

Ökad öppenhet för evangeliet

2010-02-24T14:36:00.003+01:00

Efter helgens goda inspirations- och framtidsdagar i Västerbotten och ett gott samtal i möte med studenter vid Johannelund tillsammans med biskop Persenius i går kväll funderar jag på öppenheten för evangeliet.

Ingrid Lundström (med uppe i Västerbotten från vårt kansli) påminde oss om den öppenhet för andlighet och kristen tro som märks i vårt land. Undersökningar visar att fler ber idag än för tio år sedan och fler tycker att kyrkan är relevant för bearbetning av livsfrågor. Kändisar kommer till tro eller ger uttryck för en mer eller mindre tydlig kristen tro. Humanisternas kritik skapar intresse för kristen tro i media. I Alphakurser och andra mötesplatser finner människor en personlig tro.

Men skillnaderna mellan Stureplan och Norra Västerbotten är stor. Och kanske också mellan förorter till Umeå och byar runt Skellefteå. Det andliga behovet kan se väldigt olika ut beroende på sekulariseringsgrad och tidigare erfarenheter av tro. Beroende på bakgrund söker många ett utrymme för att pröva sin ofärdiga tro, och kanske trassliga liv, i en tillåtande miljö, men inte så få förväntar sig möta en tydlig kristen tro att ta spjärn mot. Ibland både sakerna på en gång, ibland mer det ena. Allergi mot (förenklad?) tydlighet hos somliga kan i stället vara en längtan efter mera tydlighet hos andra. Ingen vill bli påpackad en tro, men många förväntar sig möta en personlig och relevant tro.

Jag tror att en god kombination av diakoni som möter mänskliga behov och en tydlig presentation av kristen tro på ett inbjudande och dialoginriktat sätt är attraktivt. Tjänande + tydlighet = tilldragande.

Vår egen utmaning är att i vissa sammanhang inte skämmas för att presentera en tydlig Jesuscentrerad kristen tro och i andra att öppna upp alltför slutna EFS-gemenskaper som det kan vara svårt att komma in i och våga ge oss ut eller in i samtalen på sökarens hemmaplan. Alltihop gäller mig också.

Hemma i skrifterna

2010-02-12T17:26:00.002+01:00

Under en dryg vecka har jag läst lite extra i Andra Timotheosbrevet och stannar vid orden om att vara hemma i de heliga skrifterna (3:15). Det handlar om Gamla Testamentets skrifter men jag tänker på Bibeln som helhet. Att vara hemma, hemmastadd, hemtam. Kunna leva i och använda. EFS vill vara en bibelrörelse och detta är ett underbart mål: hemma i skriften.

Jag tänker på det när jag i Kyrkans tidning läser om Teologifestivalen i lördags och ser bilden av biblar på bordet. Jag hade gärna varit med på festivalen (satt i styrelsesammanträde) för teologi är spännande och där finns en bredd som skulle utmana mig i min förhoppningsvis relativt öppna lutherskt-evangelikala bibelförståelse. Både i spåret lag och evangelium där rektor på Johannelund Tomas Nygren fanns med och spåret om naturvetenskap, tro och bön, eftersom jag gärna läser och funderar på universum, materien, utvecklingen och Gud.

Min fundering är dock vilken bok som ligger på bordet. Är det enbart människors erfarenheter av Gud, Gudsbilder och tolkningar, alltså människors tankar om Gud. Eller läses och används bibeln också beslutsamt eller åtminstone preliminärt som Guds tilltal till människan som jag väljer att ställa mig under? Bibelläsning är också sanningssökande. Och ska sanningssökande finna den sanning Gud velat uppenbara för oss, då krävs ödmjukhet inför Gud som är Sanningen, även om vi vet att vi inte får tag i hela sanningen.

Jag tänker också på uppgiften en präst, förkunnare och bibellärare har. Det finns en uppgift att främja teologisk reflektion, inspirera och ge redskap till att (våga?) tänka. Men tillsammans med det, eller före det, ligger uppgiften att visa och stödja en kärlek till skriften, ett förtroende för Bibeln som Guds uppenbarelse och tilltal, en ödmjukhet inför förnuftets begränsning, en vilja att ställa sig under Guds ord. Att hjälpa fler till att verkligen bli hemma i de heliga skrifterna.

För är det som jag vill tro, att Gud visar vem han är och talar till sina människobarn i Bibeln, då kommer han att tala till den som vill bli hemmastadd i Ordet. Ge kunskap för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus, undervisad, vederlagd (!), fostrad till rättfärdigt liv, fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar, som det står i textavsnittet om att vara hemma i skrifterna.

Då kan man som läsarna i Norrland i början av 1900-talet i samtalet om livets utmaningar fråga ”Vad skulle ´n Abraham ha gjort?”

Nådens kaos

2010-02-01T19:27:00.003+01:00

Tack för att jag för första gången fick medverka på EFS i Mittsveriges vinterkonferens med EFS i mer centrala Stockholm i helgen, dvs. i Hammarbykyrkan, Betlehemskyrkan och S:ta Clara kyrka. Det var en fin och hoppingivande helg. Fredag kväll i Hammarbykyrkan: jag höll på att köra fel för många gånger men hann fram! Upptakt med Erik Tillings folkmusikinspirerade sånger från Psaltaren, inte så lättsjunga men med hållbara texter som förmedlar realism och tro. Ungdomarna i pannkakskyrkan gav sig ut till Gullmarsplan vid halvtiotiden för gräddning och gratissamtal tills smeten frös vid midnatt. Bra kämpat för evangeliet och ungdomar på stan.

Lördag: Lyssna gärna på Ylva Eggehorns underbara fördrag om när tron utmanas. (kontakta Betlehemskyrkan!) Om utmaningen från humanisterna, nyandligheten, andra kristna och livets motsägelsefullhet. Klar samtidsanlalys, nåden lyste, och vi berördes. Om den galne herden som lämnar sin säkra investering och söker det enda fåret som vore det just det enda han ägde. Och om Jesus som i sig härbärgerar både förtvivlan och förtröstan, uttryckt i det två Golgataropen ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” och ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande”. Stå kvar, fly inte i det svåra, Guds nåd kommer till dig oväntat!

Predikan av Carola Häggkvist - och några sånger - på kvällen. Jag tycker hon sjunger bättre än hon predikar, men jag tror Gud använde hennes ostrukturerade tankar, barnen förstod och äkta erfarenheter och reflektioner blev bakgrund till en härlig sång- och förbönsstund, där Guds Ande verkade. Gud välsigne dig Carola, och bevare din tro och din kärlek till Jesus. Nådens lätta kaos!

S:ta Clara söndag: Full katedral, nattvard, lovsång, körsång i kyrkan som förkroppsligar nådens kaos. Som i Ylvas förkunnelse så lyser här Guds härlighet i brustenheten. Jag fick predika efter att ha vaknat klockan 6.03 på morgonen med tanken att jag skulle predika om Jona istället för det jag förberett. Jag upplevde att jag fick något att säga, och berördes själv djupt av nöden och nåden i Guds hjärta. Jag var urlakad när jag kom hem – där alla mina barn var hemma samtidigt. Vilken nåd!

Addis Ababa lördag: miljonprogram, slaveri och framtid?

2010-01-24T10:33:00.001+01:00

Miljonprogram, slaveri och framtid: Addis Ababa söndag morgon
Varje morgon hör jag genom enkelglasen högtalarna från en ortodox kyrka. Sång, liturgi, predikan tror jag. Kyrkor och präster överallt, dophögtid med vitklädda folksamlingar som blockerade gatorna denna vecka, nästan som miljödemonstranter. Färger, folkligt, märkligt på samma gång. Konstigt med detta gamla, traditionella, som ger identitet för dem innanför och främlingskap för mig utanför. Vad har detta religiösa med livet att göra? Vad vore livet utan det?

Addis Ababa, 4 miljoner invånare, med glasskrapor och plåtslum sida vid sida, steniga gatvägar, halvt oorganiserade med enkla hus med rostiga tak. De ligger sida vid sida med fantasifulla, på gränsen till vackra tvåvånings familjehus byggda av dem som hamnar på rätt sida om den ekonomiska klyftan eller återvänder från fina utbildningar i utlandet med möjligheter i händerna. Eller mitt emot de nya miljonprogramsliknande femvåningshusen med utanpåliggande järntrappor, byggda med en liten eller större stenig och skräpig innergård och parabolantenner som en omgärdande svampcirkel. Här växer det framtida Etiopien upp. Här behöver kyrkan gestaltas på nytt med husförsamlingar för överlevnad och hopp, som i antikens Rom, med skraltiga trävåningshus när kristendomen ännu var ung. Och genom storstaden skär många nya flerfiliga leder bokstavligen tvärs igenom den gamla bebyggelsen. Inga miljödemonstranter! Framtiden?

Forntiden: Gamla kvinnor bär böjda de obeskrivligt tunga pinnbördorna nerför Entottoberget, de vilar bördan mot en sten och rätar på den krumma ryggen. Men också unga mödrar, för att försörja de barn de fick med männen som passerade en hastig natt i tonåren. Ett något bättre slaveri än prostitutionen. Men de svettiga ansiktena skrattar mot varandra.

Så lätt det är att glömma hur världen ser ut, hemma i mitt trygga bomullssverige.

CMCR-mötet är över, alla samtal under kafferasterna har tystnat, de dynamiska bibelförklaringarnas utmaningar dröjer sig kvar: om passion och beroende av Guds Ande, kärlek till Guds ord, om nutidsmänniskans andliga fattigdom, om Jesu sammanfattning av det glada budskapet i Lukas 24: Detta är allstå vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse skall förkunnas i hans namn för alla folk.

Men vi vet inte var vi ska träffas nästa år. Inbjudan till Sverige är accepterad, men Mekane Yesuskyrkan ledning kan inte säga ett definitivt ja än. Först måste kyrkans generalförsamling säga sitt. Man brottas med Svenska kyrkans beslut om äktenskapet, det är orsaken. Vi får avvakta och se.

Till sist ett tack till Ingela och Staffan Grenstedt för en veckas gästfrihet och bilskjutsar!

Återgäldande av mission

2010-01-21T06:37:00.000+01:00

Vi är samlade till möte mellan Mekane Yesuskyrkan (MY) och hennes partners i Addis Abeba, Etiopien. Roligt, lärorikt och tröttande att möta alla systrar och bröder i det fantastiska sammanhang som är Kristi kyrka.

Några intryck från första dagen:
Jag hör om den historiska sändningsgudstjänsten i söndags för de första missionärerna som ska sändas utanför Etiopien till ett muslimskt land genom den sedan två år bildade missionsorganisationen IMS, som jag skrev om häromdagen. Jag får livliga beskrivningar av ”fackelceremonin” där vår missionär Kersti Karlsson som representant för EFS som fick börja evangelisk mission fick ta den första facklan. Som en symbol för hur evangeliets eld spridits vidare tände hon andra missioners facklor och sedan tändes facklor burna av ledarna för Mekane Yesus kyrkans synoder. Till sist tändes ett kors som ett tecken på att uppgiften inte är slutförd och att vi har ett gemensamt ansvar. Presidenten för MY, Wakseyoum Idossa, betecknar i sitt välkomsttal bildandet av IMS som ”mission i retur” eller ”återgäldande av mission”.

Det största är ändå just nu stor glädje men också en god stolthet över att MY är en kyrka igen efter 12 år av splittring med en utbrytning. Det återkommer på olika sätt, och med rätta!

Presidenten utrycker också sorg över hur besluten om samkönade äktenskap i Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Amerika anstränger relationerna. Med tanke på att han också påminner om hur torka och översvämningar har försatt 6,2 millioner människor i södra Etiopien i svält, så kan jag å ena sidan fundera över proportionerna på saker och ting. Å andra sidan inser jag hur allvarligt man ser på Svenska kyrkans avsteg från Guds klara ord, som man menar att det handlar om.

Jag har fått en kommentar med en fråga om varför jag inte skrivit mer just om kyrkans beslut i vigselfrågan. Min reflektion om proportionerna ovan är en del av svaret. Men också att jag redan uttryckt min och EFS mening offentligt och inte vill fokusera för mycket på den frågan. Sen får den konsekvenser som kanske ger mig anledning att återkomma saken.

27 personer vill ut med EFS

2010-01-15T23:00:00.001+01:00

Jag sitter på EFS utlandsmissionsråd och är glad. Väldigt glad. Så pass att det ryser i min evangelistsjäl. Gläd dig med mig över:
• En utlandsavdelning på plats med Erik J och Erik A som oförtrutet jobbar med sjuttielva saker som ligger framför. Vi firade i torsdags med smörgåstårta och varsin spetsbladig kaktus till bröderna med kommentarer om deras spetskompetens och att blommor måste kunna klara sig när deras husse är på långa resor.
• Försoningsframstegen inom världens näst största lutherska kyrka Mekane Yesuskyrkan. Så här skriver vår utsände Kersti Karlsson: ”Vid sitt Assembly i december beslöt AASECMY (den del som bröt sig ur tidigare) att upplösa sig själva, nästan enhälligt, 106 för och 6 mot. De som jobbat centralt kommer att anställas av Mekane Yesus, och en ny synod bildas för Addis Abeba. Detta kommer att firas i samband med den stora missionskonferensen som ska hållas på seminariets område nästa helg, den 15 - 17 december. Förmiddagsgudstjänsten kommer att ägnas åt detta.” Det är så kraftfullt när försoning segrar över splittring. Vi har Erik J på plats.
• Samma eftermiddag kommer missionärer att avskiljas för tjänst i missionsländer, utsända av den nya missionsorganisationen inom Mekane Yesus som heter International Missionary Society (IMS). En sån glädje och utmaning tillbaka till oss.
• Då är det otroligt spännande att få sitta och samtala om vad Herren har för missionskallelser i beredskap för EFS framöver. Vi sitter t.ex. med förfrågningar om delvis onådda folkgruppen i Tanzania, möjligheten att kanske jobba tillsammans med IMS, en nyinkommen motion till EFS årskonferens om en satsning tillsammans med den expanderande lutherska kyrkan i Mordvinien och en förfrågan från Wycliffe/Folk och språk om att stå med i bibelöversättningsarbete!
• Salt utmanar EFS till en gemensam Missionskonferens 2011.
• Vi har sedan det blev känt att EFS tar hand om utlandsadministrationen fått intresseförfrågningar från 27 (!!!!) personer om att på olika sätt få resa ut i EFS tjänst. Hur förvaltar vi det förtroendet?

Tre reflektioner:
1. Vad vill Gud med allt detta? Vi behöver frimodighet, klokhet och urskillningsförmåga.
2. Vi ska se upp så att vi i entusiasmen inte glömmer viktiga grundprinciper i mission som att noga lyssna på våra partners önskemål och prioriteringar, undvika att skapa beroenden genom att först tänka att vi ska ge pengar och att vi måste tänka långsiktigt, holistiskt och tillsammans med andra.
3. Låt oss använda vår böneperiod mellan Påskdag och Kristi himmelfärdsdag till att fråga Gud om ledning för framtiden!

Har EFS någon framtid?

2010-01-13T17:26:00.001+01:00

Helgen som gick:
EFS inbjöd unga ledare från hela Sverige till en helg om EFS framtid.. Ung = 17-29 år. Män och kvinnor var ungefär lika många. Jag fick vara med under lördagen. Så inspirerande att möta drivet och pionjärandan, nöden och bönen, inte i första hand för EFS utan för Guds rike i vårt land. Så underbart att märka deras väckelsefokus på Jesus, Bibeln, lärjungaskap och mission. De vill verkligen göra Jesus känd, trodd, lydd och älskad. Så utmanande att höra deras framtidsvisioner.

Vad ser de för framtid? Vad önskar de? Några intryck, en preliminär och ofullständig sammanfattning: Det handlar om Guds rike, EFS och Svenska kyrkan är bara redskap och är bara intressanta om de kan förmedla och rymma en vision för Guds rikes växt och har evangelistationsfokus. Här finns både längtan efter fördjupning och efter att leva ut tron i vardagen och i hela världen. Här finns önskan om tydlighet i vad vi står för och en kärlek till människor. Här finns olika erfarenheter av EFS och olika erfarenheter av Svenska kyrkan. Här finns olika gåvor, allt från administratörer till evangelister och fanbärare. De flesta är entreprenörer, dock.

Budskapet till EFS:
Vi unga brinnande är med i EFS så länge EFS jobbar för Guds rike. Samfundsgränser är ointressanta…
Vi kan snarare tänka oss bära rörelsen EFS men knappast organisationen.
Vi vill mission, hemma och långt borta.
Vi vill be och agera.
Vi vill ha stöd av er som är äldre, mer erfarna kristna, gärna som mentorer.

Vi måste ta dem på stort allvar, involvera dem mer i framtidstänkande, inriktning och målsättning. Det är utmaning för oss som jobbar med EFS på riks, i distrikt och lokalt. Får de påverka? Kan vi stödja! Vi måste!

Medarbetare trotsar bister kyla

2010-01-09T22:37:00.005+01:00

Bloggar är färskvara, så jag skriver nu innan jag lägger mig, trots att jag är lite trött i huvudet. Torsdag-fredag fick jag vara med på EFS i Västerbottens medarbetardagar på Strömbäcks folkhögskola, inbäddad i vinterljus och bister kyla. Då var det var fint att få känna värmen och avspändheten i den rätt stora kåren. Västerbotten är utan konkurrens EFS största distrikt, ungefär en fjärdedel.

Jag hamnade mitt i Åsa Nyströms workshop om att utveckla grupper och insåg att det var så nyttigt att jag bort komma tidigare. Men jag tröstar mig med min brors beska kommentar vid något tillfälle att det knappast är mer teori vi behöver utan att göra det vi vet. Själv medverkade jag med seminarum om EFS utlandsarbete , bibelförklaring över trons förebilder i Hebreerbrevet 11-12 och ett pass om EFS läge och framtid. Det mottogs rätt väl, men fick utmaningen att vi och jag behöver konkretisera vår vision och mål. Jobbar på det.

En av guldklimparna var presentationen av Bibelfjäll där EFS i Västerbotten och Norrbotten med flera samarbetar med Svenska missionskyrkan om en ny bibelskola i fjällmiljö från hösten. En spännande nysatsning med ledorden fromhet, intellektuell bearbetning och handling och en kreativ pedagogisk mångfald. Skulle gärna gå den! Jag gillar skidåkning så mycket, men just nu är det för kallt för mina fötter och hals. Tyvärr.

Jag hörde glädjen över att nyårsungdomslägret Livskraft var helt fullt, den ledarutveckling som sker där. Det finns inget bättre sätt att fira nyår och ingen större inspiration att få i arbetet, vittnade en. Bara nu ungdomarna hemma får gudstjänster och innehåll som bär tillräckligt mycket av livskraft! Jag fick lite mer inblick i distriktets situation med så självklart god symbios med Svenska kyrkan, med många små och rätt nedläggningshotade föreningar, kamp med ekonomin men samtidigt bästa decembergivandet i mannaminne. Jag såg tydligt att vi på EFS riks och distrikten har så mycket vi behöver göra tillsammans. Och kanske också utmaningen i att se till att goda traditioner inte blir hinder för nödvändig förändring.

Bäst var avslutningsgudstjänsten med gudomlig solosång av Kristina Sturk, en lysande predikan av Torbjörn Arvidsson om den oansenligt märkvärdige Paulusmedarbetaren Timotheos och en fin förbönsstund. Jag mindes mina försök som lärare på Johannelund att lära ut bibelstudium över bibelpersoner!

Gott nytt år med stor livskraft

2010-01-02T13:56:00.002+01:00

Det kan inte hjälpas: tårarna tränger sig fram när jag ser hundratals ungdomar med stort allvar, lyssna intensivt på bibelundervisning så långt orken räcker, stå upp och lovsjunga Jesus, gå fram till förbön, gå runt till bönestationer för att tända ljus, få en välsignelse, skriva ett bibelord eller rita en bön.

Jag har alltså haft förmånen att få gå in i det nya året genom att vara med på ungdomslägret Livskraft Mitt, ett av EFS ungdomsförbunds Salt:s 4 tonårsläger över nyår. Skol- och studentrörelsen Credo var också medarrangör, tillsammans med Johannelunds Teologiska Högskola.

Jag blir glad över många saker: programmets fokusering på Jesu verk, möjligheten att få fördjupa sitt beslut att följa honom och de många unga växande ledare som lägren fostrar. Jag ser nya generationer barn till kristna föräldrar som socialiseras (växer in i) i en egen tro och kompisar som kommer med genom vänskap, skolgrupp eller ungdomsgrupp. Och sångerna är fina. Musikaliskt högklassigt, så vitt jag kan bedöma, och framför allt en Jesuscentrering som är evangelisk och hållbar.

Det kan snörpa till i magen också hos mig som lever så skyddad från omgivningens tryck. Dessa unga lärjungar är utslängda på ett stormigt hav med en korseld av värderingar, med väldigt olika stöd, om ens det, från föräldrar och släkt, ifrågasättande från både skolkamrater och lärare, allt som oftast ganska hånfullt. Det kostar att vilja vara en ung Jesusbekännare idag. Vi behöver be för dem om Guds Andes närvaro och styrka i deras liv.

Visst kan jag fundera på om det bli en för individuell kristendom, ett för ensidigt fokus på det andliga jämfört det mänskliga, för lite utmaning från olika perspektiv och en för anspråksfull andlighet. Men det handlar trots allt om att få vara med om att lägga en personlig grund och möjlighet att börja en livslång vandring med Jesus, där förstås perspektiv kommer att förändras och gråskalor komma till. Men utan en personlig tro på Kristus, en glädje över Bibelordet och en erfarenhet av bön och Guds Andes verkan, så är risken större att fromheten utarmas till oigenkännelighet och att ungdomar inte får chans till de mest grundläggande insikterna i trons liv.

Så jag säger ett grattis till Salt, till alla fantastiska ledare, till alla frivilliga i Lötenkyrkan som hjälpt till, till alla föräldrar som sponsrat avgift och resa, till EFS som får ha ett livaktigt ungdomsförbund och till alla er som lokalt engagerar er för barn och ungdomar. En gott nytt nådens och kraftens år!

Beit Sahour och Rut

2009-12-19T00:50:00.001+01:00

Beit Sahour och Rut

Idag fick jag höra en härlig historia:

Kyrkans hus hade besök av en luthersk präst från Beit Sahour utanför Betlehem. Beit Sahour är byn där man tänker sig att herdarnas äng finns, platsen dit ängeln kom med bud till herdarna om den nyfödde Jesus (Lukas kap 2). Prästen berättade att han vet varför Gud valde just denna plats för att annonsera att Jesus var född! Stor nyfikenhet i gruppen, hur kan han veta det? Jo, sade han, vi anser att vi är de mest skvalleraktiga människorna som finns. Vi berättar hela tiden allt vi får höra för andra. Därför valde Gud Beid Sahour: han ville att budskapet om Jesus skulle spridas så snabbt som möjligt.

Det påminner mig om en gudstjänst vi hade i Lena kyrka i Vattholma för mer än 10 år sedan. Det här var vid påsk, och om jag minns rätt var ungdomar från ”min” inte helt genomfromma ungdomsgrupp inblandade. Det framfördes ett påskspel, som jag inte minns mer än slutklämmen på. Alla hemsnickrade kyrkospel är inte alltid helt genomtänkta eller färdigrepeterade innan framförandet vilket kan bidra till att jag inte minns så mycket, tillsammans med mitt eget teflonminne förstås. Men jag mins slutet! Det var nån tant med som rollspelet, och när det stod klart att Jesus hade uppstått, tog den hon upp en mobiltelefon (jo, den fanns redan då!) och sa till sin väninna: Det här måste jag berätta för Rut.

Vi har något att skvallra om! Rut kan behöva höra det.

Om Lucia och att ge allt för något

2009-12-14T23:18:00.001+01:00

Jag har haft svårt att hitta inspirationen till att blogga. Men Luciatåget på Johannelunds Teologiska Högskola i fredags, några dagar i förväg, gav mig tankar att dela.

Det var välövat, välsjunget och roligt med två vördade Johannelundslärare i rollen som busiga tomtenissar och Orfei Drängiska infall av Caprice, överraskning. Men det var allvaret som drabbade mig. Allvar i form av fem plus en martyrpresentation som inledning till hela framträdandet. Stefanos från Bibeln, en biskop jag inte minns namnet på, Jeanne d’Arc, Maximilian Kolbe , en nutida indier och så förstås Lucia själv, Sankta Lucia.

Det var effektfullt med deras korta biografier som förspel till Luciasången, och mycket tänkvärt, det gav material till i stort sett hela samtalet vid vårt bord. Det slog mig hur olika bakgrund, orsak och öde dessa människor fick som dog för sin tros skull. Trogen bekännelse till Jesus, en uppenbarelse om att strida för den sanna tron med svärd (mest svårsmält), osjälviskt uppgivande av sitt eget liv för en medfånge, förföljelse mot kristna i dagens Orissa, Indien och ett kyskhetslöfte att avstå äktenskap för kallelsens skull.

Vårt samtal kom att handla om vad som kan vara värt så mycket att man ger sitt liv för det och hur blodfattig vår tro ofta är. Men också om hur svårt dilemma det kan vara att både vilja följa sin kallelse att vara i Guds tjänst och sin lika gudomliga uppgift som förälder eller medmänniska.

Jag konstaterar att även om jag inte ser något enkelt svar på denna spänning mellan de dubbla kallelserna så är det högst troligt att utan martyrer och utan missionärer så kanske inte Kristi kyrka funnits över huvud taget. I varje fall inte lika världsvid som den är idag.

Vad är värt att ge allt för? Nyttig fråga i decemberdiset.

Dodoma tisdag

2009-11-12T08:26:00.002+01:00

Åker med en rätt så trött buss tillhörande bolaget Scandinavia på väg hem från det förhoppningsfulla Dodoma i centrala Tanzania. Bortsett från att bussen läcker som ett såll så har dessbättre regnen börjat. Må det regna till man fått en skörd.

Vad förde mig hit? Här bor Ulf Ekängen, EFS missionär, ibland kallad den vite massajen. Ett äronamn på en inkarnerad missionär. Vi har deltagit i en högtidlig biskopsvigning av Festo Ngowo i Dodoma stora domkyrka, pyntad som vore det julotta med tygdraperingar och tusentals led-lampor. Utländska gäster hade kommit från Tysklands evangeliska kyrkor, Amerikanska lutherska kyrkan, elever från bibellinjen på Glimåkra folkhögskola, vänförsamlingsrepresentanter från Lysekil och undertecknad.

Körer från södra stiften och massor från Dodomastiftet förstås, så många att inte alla fick plats inne och knappt fick chans att sjunga heller. 17 biskopar i full skrud, mest i guld och rött. Våra syskon här är ett färgglatt folk. Sju timmars gudstjänst med en inte alltför genomtänkt planering innehållande en biskopsvigning med tillhörande installation, en domprostinstallation, en avtackning av avgående biskop, välkomnande av biskop och domprost med fruar, en hedersdoktorspromovering från Lutheran Trinity College till biskoparnas ordförande Biskop Malasusa, ett 45 minuters tal av premiärministern allt på något sätt omfamnat av den vanliga liturgin, lik Svenska kyrkans.

Hälsningarna från oss gäster fick kortas till max för att hinnas med på slutet, liksom presentvandringen med handskakning där alla vandrar förbi och gratulerar ungefär som vid ett bröllop. Tråkigt för folket att det blev så stressigt. Höjdpunkterna var en mycket god evangelisk predikan av den amerikanske biskopen och wagogofolkets kör med kvinnor med jättetrummor i spetsen. Premiärministern betonade både den ansvarsfulla kallelsen, vikt3en av enhet mellan religionerna och nödvändigheten av att odla hirs och sorghum istället för majs för att hinna få skörd under allt kortare regnperioder.

Stiftet verkar ha fått en ödmjuk och målmedveten biskop med hoppingivande mål, en ekonomi med miljonskulder, ett stiftkontor stort som ett ordinärt bostadshus och stora evangelisationsutmaningar bland många olika folkgrupper som ingångsvärden.
På måndagen hade vi samtal med företrädare för stiftet och utländska partners. Först blev det mycket rapporter i stilen "se vad mycket bra vi har gjort" men sedan fick vi ett bra samtal om riktlinjer för utbyten och vänförsamlingar, beroendementalitet, ömsesidighet och ansvarstagande vad gäller pengar. Jag försökte föra in i vår tendens att betona vad vi gör snarare än vad vi är i våra relationer. Det behöver vi ofta reflektera över. Det finns många anledningar att be för stiftet och biskop Ngowo. Han har ingen avundsvärd uppgift sin höga status till trots. Han har dock folkets förtroende och har lyckats tända gnistor av hopp enligt Ulf Ekängen.

Kristi kyrka är märkvärdig i sin dubbelhet av sant liv i tron och stor bristfullhet hos sina medlemmar. Mitt i alla dessa motsägelser väljer Gud att verka och ibland visa sig. Tala om risktagande. Tala om under. Tala om nåd!

2009-10-26T08:59:00.000+01:00

Sitter på Schiphol flygplats i Amsterdam på väg hem från Tanzania. Har just skiljts från en tysk missionssekreterare som jag haft ett långt samtal med över en cappucino. Vi har delat våra bakgrunder och vad de gjort med oss, talat om mission, men mer om missionsutmaningen i vårt hemmasammanhang, med efterkristen kultur, krympande kyrkor, postmoderna tänke sätt och sociala utmaningar. Vi fann varandra i en hoppfull framtidstro på hur Gud kommer låta sin kyrka finna nya vägar i ett ganska väglöst och osäkert land. Ett sådant samtal som kommer att sitta kvar eftersom jag har blivit så mycket rikare.

En dryg vecka i Iringa igen, en sista, men förhoppningsvis ändå inte sista, omgång med TEE (församlingsbaserad bibelutbildning för tjänst i den lokala församlingen). Jag har jobbat med omarbetning av budgetar långt in på nätterna och haft långa samtal och överlämning till Rune Persson som ska gå in i uppgiften framöver. Vi har haft arbetsmöte med TEE-ansvariga i de sju stift som ingår i vårt TEE-samarbete i södra Tanzania och ledamöter i TEE-kommittén. Vi får höra mycket uppmuntrande om hur människor växer men också om svårigheter och ännu mindre ekonomiska marginaler i torkans spår.

Framför allt har vi fått ha en häftig avslutning på den treåriga TEE-kursen för evangelister i Iringa-stiftet. 170 kvinnor och män, många klädda i hemsydda vita albor, går i lagom ordnad procession till trumpetblås in i Kihesa kyrka bredvid mobilmasten på kullen. Där sjungs och talas och dansas och delas det ut intyg och presenter under fyra härliga timmar, avslutat med mat på stående fot för 400 personer. Jag får vara hedergäst som den som var med och startade TEE-programmet 1985 och som Missionsföreståndare för EFS och får ärebetygelser och högtidstala. Det finns ett kulturellt kyrkligt protokoll som går i dagen i detta, där ens rang spelar en ganska stor roll. Det är väl inte precis min hemmaplan, men jag tar det som en personlig uppmuntran och bekräftelse och inser vilken betydelse EFS nu 70-åriga relation till lutherska kyrkan i södra Tanzania har haft och har. Och få predika om Jesus är alltid en nåd.

Återigen: jag inser hur rik i andlig och mänsklig mening jag får vara och funderar på hur vår kyrka här hemma och vi i EFS kan ännu mer få berikas av våra syskon här ute. Deras glädje över tron, förtröstan på Guds omsorg i en kärv vardag, deras gästfrihet och innerliga värme. Jag ser att utbytesprogrammet som Britt-Sofi Forss leder är väldigt viktig. Det handlar om hur vi kan mötas och bygga relationer utan att vårt övertag i pengar ska få vara det som präglar våra kontakter.

Och nu snart tillbaka i svensk verklighet igen med efterdyningar av kyrkomötet till exempel. Det blev också belyst av ELCT:s (Lutherska kyrkan i Tanzania) indignerade reaktion på Svenska kyrkans vägval. Lutherska Världsförbundets möte i sommar kan bli en rysare när det gäller den lutherska kyrkogemenskapen. Blir de teologiska spänningarna för stora? Oavsett så lyser evangeliets ljus över både Tanzanias torra marker och i det svenska oktobermörkret.

En miljon hungriga, jag bor på hotell

2009-10-15T06:21:00.001+02:00

Konstig vecka. Vi har tillbringat hela livet på New Safari Hotell i centrala Arusha, Tanzania. Kyrkor och missionsorganisationer har mött ELCT, den evangeliskt-lutherska kyrkan i Tanzania. Vi har sovit gott, ätit gott, suttit på möten och pratat i pauser, korridorer och vid matborden. Fantastiska körer har glatt oss med sin sång.

Vi möter en stor kyrka, i ett fattigt land på ett ganska flott hotell. Sex kilometer utanför stan dör elandhjortar, kor, zebror och till och med åsnor i den stora torka som drabbat hela området från Etiopien till norra Tanzania. Mer än en miljon människor bara här i Tanzania vet inte om de har mat i morgon. Distriktscheferna blir degraderad om de rapporterar något negativt som torka i sitt distrikt, så regeringen som ställt det så får inga rapporter och appellerna till omvärlden dröjer medan de under flera månader hörts från grannländerna. Ofattbart, både att 20 miljoner är drabbade och att en regering bara kan låta det hända.

Det är märkligt vad det drabbar en när man har en del av sitt hjärta någonstans. Här drabbar också de stora utmaningarna att nå ut med evangeliet. Miljoner människor i Sukumafolket söder om Viktoriasjön, ett antal folkgrupper i muslimskt präglade områden från Dar Es Salaam ner mot Mocambiquegränsen, nomadfolken massajer och barabaik. På många håll växer kyrkan, kristna vill samlas och bygger kyrka men har inte råd att köpa takplåt. 500 kronor för ett plåttak till en liten kyrka, det dubbla till en halvstor. Årets julklapp: plåttak till bykyrkor i Tanzania?! Utmaningarna är många och jag blir så ivrig. Vad vill Gud med oss i EFS?

EFS ger en halv miljon i stöd till denna kyrka genom Lutheran Mission Corporation i vars Round Table Erik Johansson och jag deltar. Kyrkan får fördela det till kärnsatsningar ut i stiften och till central adminstration. Det låter kanske inte som årets julklapp, men tänk att få vara med att hjälpa en kyrka på tre miljoner medlemmar hålla ihop och hjälpligt fungera och fördela det lilla man har. Det innebär ju att vi indirekt stöder evangelisation på tusentals platser i ett land med 40 miljoner människor, men dubbelt så stort som Sverige. Jag ser betydelsen av att inte enbart stödja vissa bra projekt eller ha kontakt med vissa stift, utan bidra till helheten. Det ovanligt roligt att bidra till ett huvudkansli!

”Det är inte era pengar vi i första hand behöver”. Så sa ärkebiskopen när vi åt tillsammans i kväll. ”Vi behöver er”. Och vi behöver dem. Tänk att vi hör samman, tänk vad deras tro, böner och kämpande kan lära oss mycket. Vi blir så mycket rikare genom att tillhöra den världsvida kyrkan. Hur kan vi få ta emot mer av deras goda?

El Skäggos och Guds barmhärtighet

2009-10-07T19:36:00.000+02:00

Den amerikanske sociologen Rodney Stark skrev i sin bok The Rise of Christianity om vad som gjorde att romarriket blev kristet. De kristnas hade en märklig omsorg om varandra som attraherade, de tjänade pestsmittade, utstötta och främlingar, de var villiga att lida och dö för sin kristna övertygelse. Men det var framför allt deras tro som förändrade Rom. Deras tro på att Gud är barmhärtig, till skillnad från det romerska ethos av stoiskhet, styrka och förgörande av den svage. Det var detta som gjorde skillnaden och som i längden var så attraktivt!

Jag tänkte på Stark när jag i lördags lyssnade på El Skäggos på Glimåkra folkhögskolas 50-årsjubileum. El Skäggos är en band som till större delen består av psykiskt och delvis fysikt funktionshindrade, före detta och nuvarande elever ledda av några lärare. När de släppte loss Hasses ICA med flera låtar, i blues och rockrytmer trände tårarna fram i mina ögon. En dunkar kongas, en slår envist på samma cymbal, en annan laddar med kepsen för ansiktet för ett tio sekunders munspelssolo och det är livsglädje och människoglädje och gudsglädje i en enda hög. Trots att inte allt är samstämmigt eller precis felfritt så är det just det som gör mig så berörd. Jag ser Gud i sprickorna, i det ofullkomliga, i den barnsliga glädjen, i det äkta.

El Skäggos blev ett tecken och en påminnelse för mig. På hur Gud har valt att komma till oss: som ett skyddslöst barn, som en korsfäst kriminell, som osynlig närvaro, genom andras kärlek, genom beröring och kram, genom tårar. Tanken på att El Skäggos av somliga föreslås utmönstras genom selektiv abort blev för en sekund en hädelse, ett förnekande av Kristus, av människan, av vår Gudslikhet trots allt. "Är vi bra", ropade en bandmedlem. Ja, ni är bra, ni är nödvändiga, ni är vårt samhälles och vår tros räddning. Kom igen, El Skäggos, sjung för mig om Guds barmhärtighet.

Så har jag alltså börjat blogga. Jag tänker testa. Skriva för att jag tycker om det och för att jag kanske kan glädja någon. Det ska inte bli programförklaringar eller agitationer eller så mycket analyser. Snarare kåserier och betraktelser. Det passar mig bättre. Tror jag. Välkommen ombord. Må Guds barmhärtighet lysa över oss.

Stefan Holmström
Missionsföreståndare (= ledare för)
EFS - en missionsrörelse inom Svenska Kyrkan.