Första året fullbordat

Det är med många tankar jag far på årskonferens i Kalmar. Nu har det allstå gått ett år sen jag började min tjänst som missionsföreståndare. Det gick i ett huj. Visst kan jag mer av mitt jobb nu, men det är ändå första årskonferensen med fullt ansvar. Samtidigt är det ett så stort lagarbete att jag blir lite av flaggstångsknoppsförgyllare också. Men vad är en flaggstång utan knopp! Tack, Herre, för alla kompetenta medarbetare. Och för alla trogna EFS-are, inte minst de som visar sitt engagemang genom att komma till Kalmar.

Jag far med glädje: det finns liv i gamla EFS, det är både segt virke och vårgröna knoppar (mer hoppfulla än guldknoppar!) här och var! Jag far med bävan: hur långt vågar vi sträcka oss i tro på att vi står i Guds vilja och kan räkna med hans välsignelse, till exempel på det ekonomiska området.

Så vill jag åka med förtröstan. Det har varit fint att få ha bönetid den här perioden före konferensen. Vi har släppt en sten i vår vattenskål på kansliet för varje dags böneämne under de fyrtio dagarna från påsk. Det är en härlig period att ha en böneaktion: mellan uppståndelse å ena sidan och himmelsfärd och pingstdag å andra. Vi lever alltså alltid i tro på att Jesus lever och med förväntan på att han regerar och ger sin Ande till sina barn och tjänare.

Den allra viktigaste insikten, en förnyad sådan, under mitt första år, är beroendet. Först och främst av Guds andes hjälp och därnäst av mina medarbetares hjälp. Jag kan därför, trots en del tuffa utmaningar framåt, för det mesta känna en tillförsikt och en trygghet. Har Gud kallat, så har han. Måtte jag både få vila vid detta faktum och göra mitt yttersta för att motsvara förtroendet. Jag prisar Din vishet, Du som väljer det svaga, och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.