Biskoparnas dopbrev

För en tid sedan kom biskoparnas brev, eller snarare småbok, ”Leva i dopet”. En av biskoparna berättade att han fått kommentaren ”bättre än befarat”. Även om det är att starta från en negativ utgångspunkt så får jag medge att jag har tänkt likadant själv, särskilt mot bakgrund av signaler om dopet som märkts från en del håll i Svenska kyrkan. Dopet är oerhört grundläggande i evangelisk-luthersk tro och naturligtvis därför också i Guds ord. Leva i dopet gör mig därför en aning uppmuntrad och möjligen också förhoppningsfull.

Här finns bara plats för några korta kommentarer till kapitel 2 och 4 som är mer teologiska, Det finns mycket annat bra i boken. I dessa kapitel finns konturer av en dopteologi som jag kan känna igen och bejaka. Utgångspunkten är att vi genom dopet blir delaktiga av Jesu död och uppståndelse. Knytningen till uppståndelsen och hoppet om seger över döden framhävs, men inte korsets nödvändighet. Logiskt nog sägs då inte heller uttryckligen att dopet är nödvändigt för frälsningen. Frågan om skillnaden mellan att vara född och att vara döpt, skapelse och frälsning, ställs visserligen (sid 54) och frälsningen beskrivs i termer av att ”skapelsen är läkt genom Jesus Kristus” och ”det godas seger över det onda”. Arvsynden benämns och beskrivs som ”det alltid förblivande motståndet mot Gud och människor”, den gamla människans död och kamp mot frestelser nämns (visserligen bara ”sådana som alla är överens om är onda”, vilket ju innebär en viss sortering) och med hjälp av Hammarskjöld talas om ”ondskans mörka kontrapunkt”.

Dopet innebär ”en ny start, en ny födelse”, att födas till ett (evigt) liv ”som inte är hotat” som det fysiska livet är. Vad hotet skulle innebära är mest indirekt antytt: det handlar om uppståndelse ”ur varje form av död” (och ”ur allt som dödar livsmodet” vilket är vackert men oklart), att det finns en återupprättad obruten relation och ett uteblivet straff. Det finns ”ett avstånd” och ”en tydlig brustenhet” och en ”mörkrets makt”. Det sägs visserligen att ”dopet renar från synd och skuld”, och att vi behöver ”vända oss till Gud och bekänna vår synd”, men det är inte särskilt klart varför denna rening är nödvändig. Det som kommer närmast är att ”den skuld vi ådragit oss är utplånad” och att ”vi förblir syndare, men förlåtna syndare som är rättfärdiga i Guds ögon”.

Det är genomgående de positiva frukterna som utmålas, men genom att varken behovet (att synden evigt kan skilja oss från Gud) eller försoningen (att Jesu offerdöd utplånar syndens makt att fängsla en människa i evig död) tydliggörs, så blir det i slutändan svårt att förstå varför dopet och dess gåva är nödvändigt för varje människa. Jag medger att det är svårt att tala om allvaret, och att det är pedagogiskt och evangeliskt att tala om den positiva gåvans alla välsignelser. Ja, jag tror att vi ska börja där, men ändå… Det finns en styrka i att dopets gåva knyts till mänskliga erfarenheter och vardagens kamp, och det finns en klarsynthet kring nödvändigheten att också tala om syndens verklighet, men ändå frågar jag mig om det bibliska – och lutherska – budskapet är fullödigt.

Jag tror att den springande punkten handlar om om och hur vi talar om Jesu kors. Endast så blir evangeliet fullödigt nog. Utan korset i centrum finns alltid risken för universalism, att alla ändå på något sätt är eller blir räddade. Detta påstås inte i Leva i dopet, men tystnaden kring Kristi kors nödvändighet är slående. Kristi kors nämns vad jag kan se inte en enda gång och innebörden i hans död är knappast utlagd. Det är anmärkningsvärt. Trots det hoppas jag att det som sägs på centrala teologiska punkter ska kunna bidra till att till exempel dopritualet i den nya handboken blir så tydligt som det behöver vara i den missionssituation som vi färdas allt snabbare in i.

Gratis men dyrt eller Fötter och frikostighet

Här kan du få fötterna tvättade, fotmassage, förbön. Montertexten föranleder en hel del förundrade blickar och rätt många besök i Budbärarens och EFS i Västsveriges annorlunda monter på Bokmässan. Jag fick vara med under fredagen i den annorlunda oas med källa, dricksvatten och stora handfat där trötta besökare kunde få en stunds avbrott. ”Är det gratis?”. ”Ja, hela saken är gratis!” Och så var samtalet inne på evangeliet om att Gud älskar oss för Jesu skull. Det blev många goda samtal under helgen i bokmässans mest annorlunda monter.

Bokmässan är för övrigt en fascinerande mötesplats för människor och tankar. Bokmässan blir en symbol för ett mångfacetterat och demokratiskt Sverige, där litet och stort, barnsligt och akademiskt, kommersiellt och kulturellt, kristet och okristet får plats. Den är också en symbol för kunskapens träd på gott och ont. Så här mångfaldigt och tvetydligt blir det när människan brer ut sig i världen.

Evangeliet är gratis, ett icke-kommersiellt erbjudande, en motpol till allt presterat och förtjänat. Att sprida det är i grunden också gratis. Men att uppmuntra, inspirera, stödja, ge redskap och skapa mötesplatser för evangeliet är inte gratis. Så därför var Ängelholm och G 2011 i EFS-Kyrkan lördagens anhalt. Stora delar av kyrkans folk fanns på plats, antingen som det vältrimmade 23-personersteamet som skapade den internetsända festkvällen, eller som miljö för det festliga programmet. Andra halvlek av EFS satsning på att täcka in delar av underskottet i det egna kapitalet.

För att inspirera till 3G:n, glädje, givande och gemenskap, så berättade vi givetvis med hjälp av soffsamtal, intervjuer, Skype-kontakter, musik, humor och allvar, om vad EFS är, vill och gör. Jag tror att vi når över 2 miljoner även i år, för än är inte initiativen runt om i landet över! I det resultat vi har hittills ligger två större gåvor på vardera 500000! Chansen att ge till denna extra insamling finns fortfarande. Och oavsett givandet, så innehåller de 2 x 45 minuternas sändning mycket bra information om EFS arbete. Det är väl värt att se det, själv eller tillsammans, för att sprida kunskap om oss. Det finns säkert många nya och nyfikna som skulle få mycket hjälp av detta proffsiga program! Det ger glädje och gemenskap kring vår kallelse att som missionsrörelse i Svenska kyrkan hjälpa människor att leva nära Jesus. Se det på efs-kyrkan.tv!

Och dessutom är nödhjälpsinsamlingen till Afrikas horn uppe i över 850 000 kronor. Det finns ett stort engagemang i EFS för både människors välfärd och frälsning. Tack alla frikostiga givare och alla i Ängelholm och på EFS kansli för ett strålande arbete!

EFS fönster mot stora världen.

Söndagen som gick var tioårsdagen av attacken mot World Trade Center i New York. Media har varit fyllda av reportage, tillbakablickar och analyser av det som hände och vilken påverkan det haft på världen.

Vi har fortsatt anledning att fundera över hur vi påverkats av September Eleven. Händelsen och de ekonomiska konsekvenserna av den är ett av flera tecken på att USA:s position i världen som Number One har underminerats. Synen på islam och på integration och multireligiös samexistens har påverkats. Rädslan för en negativ utveckling av både världens och den privata ekonomin och världen har spridit sig. Vi frågar oss oftare om hotbilden mot färdmedel vi använder och platser vi besöker.

EFS har ett eget fönster mot den elfte september och framför allt frågan om integration, samexistens och vittnesbördet om Kristus. Genom att vi anställt två personer som evangelister bland somalier, så har vi dragits in i detta på ett konkret sätt. Vi vill vittna om Jesus bland somalier och gläder oss över att några låtit döpa sig till honom i sommar. Bland 40 000 somalier i Sverige vet vi nu om ett 15-tal kristna. Vi vill att evangeliet ska predikas på somali och gläder oss över torgmötet i Rinkeby i augusti där det sker. Men samtidigt hörs mordhot mot kristna somalier. Tyvärr har det på Sveriges Radios hemsida legat en intervju på somaliska med en imam i Sverige som uppmanar muslimer att döda dem som blir kristna.

Det är ett allvarligt brott i Sverige och ytterst problematiskt för SR, särskilt som många somaliska kristna redan har lidit martyrdöden för sin tro. Saken är anmäld. Det är problematiskt också för att vi förstås vill ha ett samhälle där kristna och muslimer kan leva tillsammans med frihet och respekt men där evangeliet kan delas på ett frimodigt och klokt sätt. Lösningen är inte att låta bli att vittna om Kristus. Den ligger i att kunna göra det på Kristi sätt och med hans kärlek. Vi behöver be både för vårt samhälle och för de kristna somalierna. Vi behöver se vad det kristna evangeliet riktar för frågor till ”kristna” nationer som med vapen försöker skapa säkerhet. Men också till terror med religiösa övertoner och till nationer som inte ger kristna rätt att praktisera sin tro. Rädsla finns inte i kärleken, 1 Johannes brev 4.

Påsken år noll (ungefär) överskuggar, belyser och befriar den elfte september.

Ärkebiskopen använder EFS-stol

Helgen som gick deltog jag i EFS i Västerbottens nyinrättade inspirationshelg inför den nya terminen. Upp emot 700 var på plats när vi var som flest. En hel del ungdomar var också med. Förebilden är Norrbottens stora helg som ligger ungefär samtidigt. Det är alltid svårt att veta hur en ny sak ska falla ut, men tanken att försöka samla många till dagar av tros- och identitetsstärkande med gudstjänster, bibelstudier och seminarier är fin. Och eftersmaken är god.

Temat var Jesu sju Jag är-ord i Johannesevangeliet där Jesus presenterar sig! Jag är – livets bröd, världens ljus, grinden, herden, uppståndelsen och livet, vägen, sanningen och livet, samt vinstocken. )Orden ger en suverän sammanfattning av 1) Vem Jesus är 2) Vad det glada budskapet, evangeliet, går ut på, och 3) Vilket vårt uppdrag är.

I torsdags hade vi högtidligt invigning av det nya kansliet på Prästgatan 11. Bland närmre 100 deltagare sågs rätt många från kyrkans hus, (andra) EFS-vänner och en del anhöriga. Ärkebiskopen klättrade upp på en stol (jag borde ha tänkt på någon form av podium, men jag är ju så lång själv…), talade om mångfalden i Kristi kyrka utifrån texten om kroppen och lemmarna, bad och önskade välgång. Den nye generalsekreteraren Helen Ottoson Lovén lämnade blommor. Roligt att få göra det så!

Insamlingen till svältkatastrofen har hittills inbringat 250 000 och vi gör ett undantag och tar inte ut någon administrationsavgift. Insamlingen fortsätter och jag tror inte den kommer att påverka den stundande 24-timmars insamlingen G 2011 den 24 september. Tvärt om, faktiskt!

Och så ber jag för våra kristna syskon i Libyen och Syrien. De får alltid sitta emellan när det är oroligheter.

Möte med EFS systerrörelser

Den här veckan har generalsekreterarna från de nordiska inremissionsrörelserna mötts, tillsammans med ledarna för våra ungdomsrörelser. Vi hade också besök ifrån Gnadauerrörelsen, som är paraplyorganisation för ett hundratal tyska inremissionsrelaterade rörelser och initiativ i en rätt skön brokig blandning. Deras relation till kyrkan liknar på många sätt EFS även om de har många delstatskyrkor i stället för en nationell.

Vi har delat både personliga och arbetsrelaterade frågor i en varm gemenskap, där höjdpunkter har varit bibelstudier tillsammans och personlig bön för varandra. Förutom en del överläggningar och planering för framtiden, var huvudtemat reflektion över den så kallade Cape Town-överenskommelsen utifrån ett lutherskt, nordiskt och ungdomsperspektiv. Dokumentet, som är ett mycket intressant och fullödigt missionsdokument finns att köpa bland annat från Duvans bokhandel. Den första delen är missionsteologisk och den andra missionsstrategisk och adresserar en enorm bredd av missionsutmaningar. Texterna är skrivna som en kärleksbekännelse till Gud, evangeliet, Guds ord, missionen och så vidare, ett rätt överraskande sätt att formulera sig från evangelikalt håll.

Det finns mycket att bejaka, som till exempel betoningen av den kristna trons sanning i en pluralistisk värld och erkännandet av nödvändigheten att fästa tro till Jesus för att bli frälst när universalismen (alla vägar leder till Gud/ingen frälsning behövs) griper omkring sig. Det är glädjande att dokumentet betonar lärjungaträning mer än ledarskap och metoder. Som helhet har överkommelsen ett brett helhetsperspektiv där förkunnelse av evangeliet paras med ett starkt socialt patos.

Den starkaste utmaningen handlar om vår efterföljelse i fråga om ödmjukhet, integritet och enkelhet. Ödmjukhet mot avguden makt, integritet mot avguden framgång och enkelhet mot avguden girighet. Evangeliet hindras av att våra liv inte vittnar om Kristus.

Utifrån ett lutherskt EFS-perspektiv skulle vi behöva bidra med betoningen att det är Guds ande som skapar tron genom evangeliet och att Gud verkar tro genom nådemedlen, det vill säga Guds ord, dopet och nattvarden.

Våra värdar i Danmark var Inre missionen, som motsvarar EFS, och Luthersk Mission som står rätt nära ELM/BV. Inre missionen jobbar med några fräscha hemsidor: adamogeva.dk tar upp sex- och samlevnadsfrågor ur ett kristet perspektiv och har 30 000 besökare per månad. Omgud.net erbjuder bland annat en intressant kurs i kristen tro. Något sådan önskar jag att vi ska kunna ha så småningom.

EFS och EECMY

Jag har fått en fråga i en kommentar om vad som sas i den konsultation nyligen hölls mellan EFS och EECMY (Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesu).

Så här vill jag sammanfatta samtalen:

Alldeles i början av augusti hölls en konsultation mellan EFS och Mekane Yesuskyrkan (EECMY) på Betlehemskyrkans sommarhem Svalkan i Stockholm. Konsultationen föranleddes av de senaste årens korrespondens mellan EECMY och Svenska kyrkan, p g a Svenska kyrkans förändrade äktenskapssyn. EECMY ser detta beslut som mycket problematiskt för relationen till Svenska kyrkan. Eftersom att EFS är en rörelse i Svenska kyrkan önskar EECMY få klarhet i hur EFS fortsättningsvis motiverar sin inomkyrklighet. Därmed fanns ett behov av ett direkt möte mellan EFS och EECMY. Det blev två dagar av samtal där ledare från både EFS och EECMY fick lyssna till varandra och försöka förstå tankegångarna på ömse håll.

Det råder ingen tvekan om att EECMY också fortsättningsvis önskar en nära relation till EFS och att inbjudan till samtal värdesätts högt. EECMYs vice president Dereje Jemberu uttryckte detta i sin avslutning:

- Att få samtala så här bekräftar vår vänskap. Vi har delat frågor som är viktiga för oss på bägge håll. Gud är med oss hela tiden. Vi ser kanske inte allt, men Gud har helhetssynen. Som Guds folk får vi tillsammans vandra vidare i tro.

Konsultationen ledde fram till att ett antal punkter sattes upp som EECMYs ledning och EFS ledning kommer att arbeta vidare med under de närmaste månaderna. Det handlar till exempel om EFS självständighet som rörelse i Svenska kyrkan, om missionsutmaningen bland annat inom Afar- och Somaliregionen, om utbyte av missionärer och möjligheten till att olika utbyten mellan till exempel församlingar och pastorer.

Deltagare i konsultationen var: generalsekreterare Berhanu Ofgaa och vice president Dereje Jemberu (från EECMY), Missionsföreståndare Stefan Holmström, EFS ordförande Anna Thorén, Missionssekreterare Erik Johansson och Karl-Erik Lundgren (från EFS internationella missionsråd) samt Ezra Gebremedhin och Yonas Tamiru (från Mekane Yesusföreningen i norra Europa).

Min förhoppning är att vår relation ska fortsätta att fördjupas och att våra samtal i första hand ska kunna röra olika aspekter av missionsuppdraget att föra vidare evangeliet om Guds kärlek till oss genom Jesus Kristus.

Guds rike tältar i Västergötland

Jag har fått en god start på en ny arbetstermin. Efter några dagars samtal med ledare för Mekane Yesuskyrkan om relationerna med Svenska kyrkan och EFS, fick jag landa i en kombination av EFS-vardag och Salt-fest.

1500 scouter varav 550 ledare på gården Sällerhögs marker i Västsverige. Markägaren Jan-Olof har tömt ett antal förråd och lador för att skapa suveräna möjligheter för scoutlägret Patrullriks patruller att slå upp sina tält runt om. Förberedelserna har pågått i nästan tre år. Här skallar scoutropen, röken från eldstäderna stiger, äventyren händer i skogen, musikbanden spelar i tonårssocknen, missionsmarknad samlar in för Barn i alla länder, allt varvat med sång, andakt, predikan, bön. Ett underbart uttryck för vad EFS och Salt vill vara.

Här finns viktiga och naturliga helheter i en helhetssyn på tillvaron: gemenskap över generationerna med barn, ungdomar och familjer. Här finns skapelsen och kroppen med lika självklart som gudstjänst och Jesusbudskap. Här pratas och görs mission om både barns rättigheter, miljö och vikten och möjligheten att få vara Guds barn tack vare Jesus. Både på Afrikas horn och i Sverige.

Det har varit starkt att få möta många av de ledare jag lärde känna något under mina korta år som distriktsföreståndare i väst. Så många som troget fortsatt i sina församlingar och föreningar, som ledare och förebilder. Tänk vad ni ledare, en del anställda, men de flesta frivilliga, betyder när ni satsar tid på barnen och ungdomarna vecka ut och vecka in. Evangeliet ges vidare till nya generationer. EFS är en Jesusrörelse och en lekmannarörelse, det blir så tydligt. Tack för fina dagar!

Krisartade sommarfunderingar

Nyligen publicerades en undersökning som visar att 15 % av Svenska kyrkans medlemmar säger sig ha en tro på Jesus och bara 10 % säger sig ha en stark relation till kyrkan, även om många har stort förtroende för kyrkan. I ett samtal med ärkebiskopen häromdagen menade han att det finns en växande kris- och missionsmedvetenhet i Svenska kyrkan och det är i så fall något gott. Då finns möjligheten till rannsakan, nytänkande och mission. Igår publicerades ett uttalande som jag har skrivit under tillsammans med ledare för frikyrkorna om behovet av nya gudstjänstfirande gemenskaper/församlingar när läggs ner en församling eller förening varje vecka. Följ denna länken för att läsa uppropet: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=266004. Medlemsmässigt kan vi nog tala om kris, även om vi i EFS har haft en inbromsning i medlemsminskningen på senare år, bland annat tack vara att det startats en hel del nya sammanhang. Hur är det med vår krismedvetenhet – och vad gör vi av den? Kriskänsla kan slå ner modet, krismedvetenhet kan trigga kamplusten!

Jag funderade igår tillsammans med en person med anknytning till EFS på vad krisen egentligen i så fall handlar om. Vi trevar lite när vi försöker sätta fingret på vad det handlar om. Men det har med glädje att göra, glädjen över Jesus, glädjen i Gud. Trötthet och missmod sprider sig där vår egen förundran och glädje över vad vi äger som kristna tynar bort. När detta finns så kommer också längtan att dela med sig, att hitta nya vägar att bygga relationer och dela med sig av tron.

Men här finns också sätt att tänka som hindrar oss. Det är så lätt att tänka att tron kan den som är viss och stark och vältalig prata om. Vi gör så lätt en åtskillnad mellan att dela livet och att dela tron. Jag tror att hemligheten ligger i att dela erfarenheter av livet med varandra, och egentligen på ungefär samma sätt om det är i ett sammanhang med främst bekännande kristna eller mera blandat sammanhang. Vi tror att tvivel, brottning, misslyckanden är fiender. För nåden är de bundsförvanter. Det är när vi berättar och delar hur det faktiskt är som den helige Ande trivs. Bland hycklare och perfektionister tycker han inte det är särskilt kul.

Det som kan vända ”troskrisen” i vårt land (och skapa det ogripbara ”väckelse”) är antingen yttre skakningar som ekonomisk kris eller katastrofer av olika slag eller att vi medvetet delar mer av färska nådeberättelser och Jesuserfarenheter med varandra. Det börjar där vi är och med dem vi är. I vår vardag. Inte i landet fullkomlig och superkristen. Där nöden och nåden möts, där är Gud. Hur påverkar den insikten din sommar – och min?

En härlig sommar önskas! Jesus lever.

Fest och tro hos biskopen av Växjö

Det var roligt att närvara vid distriktsföreståndare Kerstin Oderhems prästvigning i Växjö i helgen! Både för att stiftet tar emot henne med mycket omsorg och glädje, och för att Kerstin är värd all uppmuntran. Hon har gjort ett fantastiskt fint arbete under sitt första år. Det var högtidig middag i Sveriges vackraste (?) biskopsgård Östrabo och sen på söndagen högtidlig prästvigningsmässa med skönsjungande kör i den ljusa och öppna domkyrkan. Det är svårt att slå Svenska kyrkan när man vill göra det högtidligt, men själva prästvigningen kändes också personlig och det var gott. Jag hade ju gärna haft mer delaktighet för församlingen som komplement till körsångernas ibland ohörbara ord. Och så skulle vi ta tillfället att predika evangeliet ännu klarare när kyrkan är full. Jag får ofta en väldig lust att predika vid sådana tillfällen.

Vi hade ett bra samtal vid Kerstins bord på lördagskvällen mellan oss som var med för att assistera henne. Vi talade om behoven och missionen i glesbygden. Jag hoppas att vi åtminstone ska kunna göra någon form av nätverk och utveckla tro och mission där. För övrigt har Senitha Olsson, utvecklingskonsulent i Västerbotten, nyligen varit på besök i anglikanska kyrkan i Norwich i England för att se vad de gör på detta område. Hon har skrivit om detta på http://solsblogg.wordpress.com/2011/05/11/livet-pa-landet-del-1/.

Och så gläder jag mig allstå över biskopens och stiftets satsning på att inspirera församlingarna att gå i ni till tro–konceptet. Syftet är att ”lyfta den kristna tron och skapa livskraftiga och tilltalande gemenskaper i stiftet som bär för framtiden”. Titta in på www.svenskakyrkan.se/vaxjostift och ”till tro” i menyn. Och bli glad tillsammans med mig.

Panchoo, Kumar och Sukka om bön

Det här är namnen på de gäster vi haft från vår systerkyrka ELC in MP = Evangelical Lutheran Church in Madhya Pradesh i Indien. I ett dygn har vi haft överläggningar om vår relation och vårt stöd till den kyrka som EFS har varit med och grundat från 1877. En kyrka med 18000 medlemmar och 800 troende som på grund av förföljelsen från nationalistiska hinduer och anti-omvändelselagar inte vågat eller kunnat döpa sig. Att göra det innebär att förlora mycket av sina rättigheter i samhället eller sin ekonomiska trygghet.

Det viktigaste hände idag när vi i mindre grupper fick tala om det andliga livet i våra respektive sammanhang. Vi gjorde en lista på saker som vi ser som utmaningar till lärjungaskap, och det blev enkelt en gemensam lista: bönen, bibelkunskapen, gudstjänstfirande, dela med sig av tron, tjäna andra och samarbete inom den kristna gemenskapen.

Det kom att handla mycket om bön. Jag tror inte det är någon tillfällighet. Gud håller på att påminna EFS om bönens möjlighet och nödvändighet. Vi som representerade EFS blev både utmanade och inspirerade av att förstå att bönen för våra syskon är en sådan självklar och stark del i vardagen. Morgonbön i familjen, bön i ottan i församlingen, böne- och fastedagar, hembesök med bön, bön om beskydd, helanden, för katastrofer och händelser i byn och samhället.

Bön är något som föds inifrån, genom att Gud berör oss, genom att vår nöd blir större och vår längtan väcks. Men vi kan uppmuntra varandra till bön, dela bönesvar, samlas till bön i hemmen, ha böneperioder och bönedagar, skapa bönenätverk, telefonkedjor, bönesuckar. Vet du vad ”ambulansbön” är? Jo, att be en bön för den som transporteras i ambulansen som passerar – och för andra människor vi ser och möter i olika vardagliga situationer.

På skrivbordet jag lånar hemma hos distriktsföreståndare Kerstin Oderhem ligger en enkel A4-folder om – bön. Utgiven av Växjö stift på initiativ av nytillträdde biskopen Jan-Olof Johansson, med böner och vägledning till bön. Det är ingen tillfällighet. Vi är många som längtar.

Jag stavar på ord för vad Gud, ja, jag tror Gud, längtar efter: att ge oss nöd och glädje i bönen och en ”genomsyrad” vardag. Genomsyrad av medvetandet om att Herren är nära och av hoppet och möjligheterna som han alltid för med sig!

EFS på årskonferens: härligt och bräckligt

11 000 meter upp och ett dygn ifrån Pite havsbad och EFS årskonferens får jag chans att göra en första reflektion över mina intryck från årets konferens. Det praktiska är snabbt avklarat, för det gick som en dans. En nästan idealisk plats och en arbetsglad platskommitté stod för det. Vi var som mest kring 1600, de flesta förstås från Norrbotten och Västerbotten. Sverige är avlångt även i år.

Var står vi någonstans att döma av årskonferensen? I förkunnelsen i huvudmötena gick rannsakan och Jesusglädje tillsammans, likasom världsmission och vardagskristendom. I gudstjänsterna såg vi EFS mångfald av ”kulturer” från manskör till modern lovsång, från nattvardsmässa till bön på knä, från personliga vittnesbörd till sammanträdeorganisation.

Jag är mycket glad över ett fokus på evangelium och efterföljelse och vilja att ompröva och satsa, Några saker sipprar ut i vår rörelse: nyplantering av EFS i olika former, en våga växa och tänka nytt-attityd i det lokala arbetet, viljan att vara en missionsrörelse i Svenska kyrkan med en frimodig identitet. Jag anar också att Gud vill låta bönen få en större roll i EFS. EFS på knä kan vara på väg att bli en djupnade insikt att Gud vill möta oss i bönen, svara på våra böner och leda oss i arbetet. Detta senare kanske är det viktigaste skeendet. För där i finns möjligheten till djupgående andlig förnyelse, förundran över Jesus och missionsglädje. Här finns så mycket Jesus och framtidstro att det ger ny glädje och ökat hopp för EFS möjligheter att vara Guds redskap.

Bekymmer saknas inte. Ombud från föreningarna vill gärna att vi ska våga vara frimodiga när det gäller EFS riks ekonomi, men hur långt ut i föreningarna finns förankring och ansvarstagande för detta? Hur når vi fram med information och motivation för det gemensamma? Varför kom så pass få på framtidsforum; kanske var det för dåligt påannonserat av oss, men ändå? Just på framtidsforum fick ju också rösterna från våra ungdomar höras tydligt. De som vi hoppas tar över ansvaret vartefter. Det EFS som kommer till årskonferens grånar, även om det lokalt på en hel del håll ser mer hoppfullt ut. Vårt medlemsantal sjunker med bara ett hundratal om året i snitt, tack vare att det kommer till nya grupper, men som då kanske inte bär engagemanget för EFS som rörelse så starkt.

Yngre ledare i Salt utmanar oss. Det är lätt att ta till sig deras fokus på Guds rike, tydligheten i Jesusfokuseringen, önskan att vara radikala i sin efterföljelse av Jesus., inte organisation och traditioner. …. Det är svårare att i praktiken hantera deras anti-byråkrati: någon ordning måste det vara i ett parti. Vad gör vi av ”ekumenismen”, det självklara tänkandet att bekännelse och samfund (i vårt fall Svenska kyrkan) inte är intressant eller viktigt? Det är en verklighet, men inte enkelt. Någonstans måste den kristna församlingen ha sin tillhörighet och tillsyn. EFS har möjligheter att hantera en stor bredd, och gör det i praktiken redan nu, men det finns gränser för vad som är möjligt.

I varje fall blir det spännande att se hur Gud kommer att leda oss. OM vi bärs av evangeliet, vill följa Jesus, söker Gud i bön, delar vår tro med varandra och är villiga att tjäna våra medmänniskor i vardagen, så kommer Gud att välsigna. Och den smaken har jag med mig från Piteå! Som någon sa: En rörelse på knä kommer alltid på fötter!

Jesusmanifestationen

Är på väg hem från Jesusmanifestationens stora möte i Kungsträdgården. Den här gången fick jag perspektivet från scenen och det var en mycket fin gudstjänst, mer koncentrerad och fokuserad än förra året. Det kändes som att många ville stanna kvar och sjunga mer. En riktigt god känsla!

Elisabeth Svantesson från riksdagens kristna grupp betonade betydelsen av religionsfrihet och vår privilegierade möjlighet att samlas offentligt belystes av de gripande videohälsningarna från kristna i Mellanöstern. En broder från Jemen skildrade den svåra sitationen för trossyskonen där, med en medvetet suddig bild så att han inte ska kunna identifieras.

Manifestationen är ett fint tillfälle att upphöja Jesus i vår huvudstads centrum. Drottning Silvia hade sänt en hälsning och ännu en gång fick bi be på knä för vårt land och våra folk. Det är starkt att stå på knä med 18000 andra. Johan Candelin från Martyrkyrkans vänner predikade levande om vikten av nådens relation till Gud och barmhärtighetens relation till medmänniskor. Med en förnyad relation till Jesus och en Jesuspräglad attityd även till de som är emot oss, så blir Jesus ärad och älskad.

Det blev en manifestation för Jesus, kallelsen till enhet och mission i vårt land. Utan att kunna veta precis hur, är jag övertygad om att det andligt betyder mycket med en offentlig och bred bekännelse till Jesus Kristus, som en gång alla knän ska böjas inför. Nu får vi be om goda lokala manifestationer som ska ordnas i vårt land bland annat i Piteå där EFS snart samlas till årskonferens.

Från Kilolo till Kyrkans hus.

Idag passerade 10 gäster från Tanzania kyrkans hus för lunch och kort introduktion. Det var ett par präster som jag känner från Iringa på Södra höglandet och så mestadels unga ledare från församlingarna i Kilolo och Kising’a. De flesta av dem har fått sin träning genom TEE, det församlingsbaserade evangelist- och bibelutbildningen som finns i Iringa stifts alla församlingar.

Att komma från landsbygden i Tanzania, att aldrig ha flugit förut, att aldrig har varit utanför sitt eget land, och så dimpa ner i det rika Sverige är kanske närmast en chock. Hur sorterar man alla intryck?

Efter lunchen samlades vi till en stunds bön i Mariakapellet i Kyrkans hus. Vad händer? En efter en börjar be, på swahili förstås eftersom engelskkunskaperna är mycket begränsade. Vi får vara med om 20 minuters intensiv bön för Sverige, för Svenska kyrkan, för EFS, för oss med fokus på missionssituationen och missionsuppgiften. Jag tror att sällan, om ens någonsin, har sådana starka böner sänds upp på vår arbetsplats!

Och de har fått veta lite om vårt andliga läge och ber på sätt som de är vana: ”Vi ber för de 70 procent av Sveriges befolkning som tillhör Svenska kyrkan. Vi förundrar oss över att höra att 65 % av dem aldrig eller sällan kommer till kyrkan. Vi ber för dem att de ska få en levande tro, bli väckta och upplysta, få nås av Guds kärlek och lära känna Jesus. Å, Herre, rör vid Sverige och svenskarna. Vi tackar för de fem procenten som bekänner en personlig tro på Jesus. Välsigna dem Herre, fyll dem med frimodighet och glädje. Låt deras tro växa och smitta av sig. Använd dem för Sveriges folk, Herre. Vi ber, vi ropar, vi kämpar mot de onda makter som vill hindra ditt evangelium, vi anropar ditt kors och din seger. Jesus, visa dig, handla, rör vid oss”.

Och så for de vidare till Jämtland. Jag hoppas att de ska be överallt de kommer. Och dela sin enkla och frimodiga och djupa tro på Kristus med alla de möter.

EFS ytterligheter

Helgen som gick besökte jag Skåne, närmare bestämt Klippan och Lerberget utanför Höganäs. I Klippan har EFS slagit sina påsar ihop med EFS-församlingen och bildat Andreaskyrkan. I ett huj har man tillsammans en bas för att bära varandra och att nå ut med evangeliet i Klippan. Det är en stor utmaning där det bara finns en församling till förutom Svenska kyrkans på en ort med rätt många tusen människor. Min uppgift var att berätta om EFS, både EFS evangelisk-lutherska tro och våra möjligheter idag.

Det är klart att det finns utmaningar med olika tradition och delvis olika förståelse av kristen tro. Men både EFS och EFK har rötter i samma väckelsetraditioner och delar EFS betoning på tro på Jesus, Guds tilltal genom Bibeln, mission lokalt och globalt, och att hela Kristi kropp är delaktiga i uppdraget. Det är ett tidens tecken att människor lokalt söker sig samman trots olika bakgrund.

I Lerberget finns en sedan tjugotalet år väl fungerande samarbetskyrka. Missionsföreningen har fått förtroendet att leda det lokala församlingsarbetet. Nu fylls det på med yngre familjer och de grånande kämparna kan förhoppningsvis få avlösning! Två präster, som inte har EFS-bakgrund har gått in i arbetet på ett väldigt fint sätt. I en fungerande samarbetskyrka finns kanske EFS största missionsmöjligheter. I Lerberget finns man mitt i samhället med skolan som närmsta granne. Kontaktytorna är stora och det handlar inte minst om att ta vara på alla möjligheter Gud ger.

EFS är fascinerande pragmatiskt. För mycket kan somliga tycka. Jag citerar den förre EFS-profilen Torsten Nilsson: EFS är ett föredöme i oklarhet. Men kan vi få bevara vårt evangeliska centrum och ha fokus på att främja Kristi rike så hoppas jag att vi både kan vara en resurs inom Svenska kyrkan och bygga broar till andra.

Om Klippan eller Lerberget står stadigast när regnet öser ner, floden kommer och vindarna blåser och kastar sig mot huset, det får framtiden utvisa. Proberstenen ger Jesus själv i Matteus 7: ”Den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre…”

145-årstårta

Tyvärr kunde jag inte äta tårta tillsammans med missionssekreterare Erik Johansson idag. Vi kommer idag nämligen ihåg EFS tre första internationella missionärer C. J. Carlsson, L. J. Lange och P. E. Kjellberg, som denna dag 1866 landsteg i Massawa på nuvarande Eritreas kust. Det var inledning på EFS missionshistoria i på Afrikas horn. De sändes med understöd av missionsfolkets pengar och förböner. EFS förre predikant och Johannelundslärare Ivan Hellström har skildrat deras gripande öden i boken Bland faror och nöd i Kunama. Carlsson dog i klimatfeber (malaria?) i september 1867 och Kjellberg i ett överfall i april 1869, medan Lange återvände till Sverige.

Vad har deras korta missionärsinsats för budskap till oss idag? Jo, att evangeliet är livsviktigt och att varje folk och människa har rätt att få höra evangeliet om Jesus Kristus. Att det finns saker som är viktigare än ens eget liv. Att kärleken till människor och deras eviga väl har motiverat till beslutsamma insatser och stora offer. Dessa pionjärer sändes ut när Sverige var ett fattigt, ja svältande land. Det påminner oss om att det egentligen inte är pengar som lägger hinder utan i så fall mitt ljumma hjärta.

Carlsson, Lange och Kjellberg påminner oss om att EFS är en missionsrörelse, en bönerörelse och Jesusrörelse. Vårt arv förpliktar oss ännu. I Mekane Yesuskyrkan i Etiopien finns idag en ny missionsorganisation, IMS, som är bildad med det unga EFS som förebild. Vi har ett samarbete med dem på vår dagordning. Vår främsta missionsutmaning är dock missionsuppgiften i Sverige. Och i den helhet som mission är behövs särskilt bön och givande till insatser där vi kan nå vidare med evangeliet till dem som inte fått höra. Utvecklingsbehov och nödsituationer griper oss lätt, men min bön är att vi ska gripas lika mycket av den ojämna fördelningen av själva evangeliet.

Kristi kärlek lämnar oss inget val.

P.S. Om du ger en kommentar så läser jag den. Jag tänker försöka börja svara på vissa kommentarer men kan inte lova alla. Det kanske bara blir ett tack också!

Givande tankar i duschen

I duschen hör jag fredagsmorgonens tankar för dagen i P1. Har denne kulturjournalist någon Guds ord att förmedla. Det värsta är ju att Gud kan tala både genom åsnor och journalister om han önskar det. Han berättar om ett ungt engelskt par i medelklassen som vill förändring i världen. De har skapat ett nätverk ”Give as much as you can”, ungefär ”Ge efter din förmåga”, och utmanat sig själva och därmed andra att ge 10 % av sin inkomst till välgörande ändamål. På kort tid har man skapat en fond med i dagsläget 135 miljoner kronor.

Tony och hans fru har räknat ut att de med sin hyfsat normala inkomst kvalar in bland de 4 % rikaste i världen – så fattiga är de flesta andra. Om de ger bort 10 % av sin inkomst är de fortfarande bland de 5 % rikaste! Och de har upptäckt att de egentligen inte behöver avstå något som påverkar deras liv negativt. Tvärt om känner de ett nytt stråk av mening i sitt liv.

Journalisten reflekterar över att givande till ideella ändamål inte är något nytt. I den kristna kyrkan har man praktiserat detta hela tiden. Men det nya, uppfattar han, är detta exempel på att fler och fler relativt unga människor har en drivkraft att vilja vara med och förändra världen och göra en social insats i sitt samhälle.

Jag blir träffad där i duschen och funderar på vad det är som utmanar mig. Jo, jag tänker på mitt eget givande och att jag som kristen borde ge mer än jag gör. Det dåliga samvetets drivkraft som inte är särskilt befriande. Men sen inser jag att den stora utmaningen handlar just om drivkraften: Vad betyder min tro egentligen för mig? Får den mig att vända mig mot de andra? Befriar den mig till att vilja förändring? Befriar den mig till att dela med mig? Vilket perspektiv har jag på mitt liv egentligen?

Koskinen om Kyrkans kris

Avgående Biskop Lennart Koskinen efterlyste i Kyrkans tidning 3/2 en krisanalys och självrannsakan i Svenska kyrkan. Han är bekymrad över tjänstemannavälde och att organisationsfrågor tar den största platsen. Han vill skapa ett brett teologiskt samråd kring kyrkans identitet, kyrkosyn och uppdrag. I numret efter svarar ärkebiskopen och tre andra biskopar (Martin Modéus blivande). Anders Wejryd säger att krisen ligger i om vi tror på kyrkans liv – Svenska kyrkan har precis som nästan alla majoritetskyrkor väldigt svårt att bli missionerande i hemlandet. Jag håller med – och hoppas att vi menar ungefär samma sak!

Det är bra att krismedvetenheten ökar och att samtalet börjar (?) handla om ”kyrkans inre liv”, inte främst om kyrkans struktur, vikande medlemsantal och ekonomi. Vi läser i Ordspråksboken ”Mer än allt annat - vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv.” Samtalet behöver handla om kyrkans hjärta, det centrala. Modéus gläder mig när han lyfter fram Jesu ”regeringsförklaring” i Nasarets synagoga (Luk.4) och säger att om vi håller oss till detta centrala; glädje, befrielse, nåd och äkthet så kommer människor att känna igen sig oavsett om de är medlemmar eller inte.

Här, vid Jesu hjärta, finns kyrkans framtid. Samtalet måste handla om hur evangeliet om Jesu liv, kors och uppståndelse blir levandegjort, delat och förkunnat. I predikan och vid fikabord och köksbord, i gudstjänsten och på arbetsplatsen. Det förutsätter också att gudsfolket, Jesu lärjungar, de som vill tro och följa Jesus, att de finns i fokus. De är nämligen kyrkans hjärta. Inte för att de är mer rätta och fromma till skillnad från andra, men för att de bär det liv som fler bland kyrkans många med-lemmar behöver få upptäcka personligt. Hur skapas i en krisande kyrka levande gudstjänstgemenskaper, kristet-andliga växtplatser och hemgemenskaper där Kristi bekännare får frimodighet att dela tro och tvivel – med varandra och bland grannar, vänner och arbetskamrater? Hur får fler av kyrkans medlemmar höra evangeliet om vad Gud har gjort för oss genom Jesus Kristus?

Detta samtal får gärna kallas både teologiskt och ideologiskt, bara det handlar om Jesus, Guds ord, bönen, brödsbrytelsen och missionsuppdraget. Det samtalet behöver tas upp och förstärkas bland biskopar, präster och andra anställda, som måste gå före. Men framför allt behöver kyrkan bli involverad, det vill säga Kristi kropp, de som tror på honom, gudsfolket.

Ta bort syndabekännelsen!?

Det pågår en viktig diskussion i kyrkans tidning om syndabekännelsen i gudstjänsten. Den inleddes med en artikel med innehållet ”Vad händer med vår självbild när vi gång på gång får höra att vi är syndare? Slutsatsen är att syndabekännelsen idag inte fungerar i den allmänna gudstjänsten utan bör höra hemma i bikten. I torsdagens nummer finns en replik med innehållet ”Våra synder är en del av livet”. Författarna, de flesta präster, skriver: Våra synder är en del av livet och i det möte med Gud som högmässan är tänkt att vara, måste hela vårt liv få plats, också de delar som vi helst inte vill kännas vid… Våra synder är också, till skillnad från vår brustenhet, något som vi faktiskt kan göra något åt, ta ansvar för och bli befriade från (genom förlåtelsen). Man kopplar detta till det faktum att förlåtelsen ”dessutom är konsekvensen av vad Jesus gjorde för oss på Golgata.

Det är väl sagt. Jag funderar på två saker. Syndabekännelsens plats i gudstjänsten kan diskuteras. I vår tid finns, åtminstone, två svårigheter. Dels är vår kultur en skammens kultur mer än skuldens, dels är vårt problem idag mer en upplevelse av Guds frånvaro än av en upplevelse av Guds vredes närvaro. Detta gör att det i gudstjänsten kanske behövs en längre prolog med förundran och glädje över Guds kärlek och helighet och kanske en god predikan med både sund lag och glasklart evangelium, innan bekännelsen ”fungerar”.

Utmaningen är dock ännu större. Huvudfrågan är hur vi kan hjälpa människor att landa i den klassiska lutherska insikten av att vara både 100 % rättfärdig och 100 % syndare på samma gång. Alltså att det för den som fäster sin tillit till Kristus varken finns någon höjd att behöva klättra upp till, eller någon bergsklyfta att ramla ner i. Att få tro att Jesus har hanterat allt, så att jag inte kan göra någonting för att bli bättre i Guds ögon och att inse att jag i frälsningrelationen till Gud är så körd, att jag inte kan ”falla” djupare eller hamna i ett sämre läge. Jag får helt enkelt ge upp mina ambitioner att kunna duga inför Gud, ”dö från mig själv” och bara lita på att han älskar mig till 100 % därför att jag vill knyta mitt liv och mitt hopp till Jesus. Där finns den stora befrielse som gör att jag kan se mina konkreta synder i ansiktet, orka bekänna och lämna, i vissheten om att jag hela tiden är älskad utan förbehåll som ett barn hemma hos Gud. Då blir syndabekännelsen inte något knäckande utan den stora befrielsen.

Här är det en stor nöd att jag tror att många som gått i kyrkan kanske hela sitt liv fortfarande inte hittat ut, eller fått hjälp att hitta ut, i den oerhörda friheten. Den resan kan vara lång och kan behöva innehålla mycket bekräftelse av Guds kärlek och ens värde, innan man ta in både djupet av sin egen skuld, radikaliteten i vad Jesus åstadkommit på korset och befrielsen i att få bekänna sin synd och skuld. Och framför allt behöver Guds krav och Guds gåva förkunnas på ett sätt att Guds heliga Ande kan lysa in med evangeliet i ens samvete.

EFS på rätt spår

Här sitter vi och väntar på försenat flyg på Örnsköldsviks flygplats. Regn och snö. Det kan bli en intressant söndag kväll. Jag har varit hemma och vänt från Piteå och våra medarbetardagar för att ha en helg i Gullänget med välkomnande av Björn Vesterlund som distriktsföreståndare i EFS mittnorrland. Ett Tanzaniaföredrag och två predikningar. Evangeliet om vad Gud, Gud ensam, har gjort för oss genom Jesus, är det inget fel på. Underbart att få predika om det, trots vånda i förberedelsen. Det kommer jag aldrig undan. Tack EFS i Gullänget, Sionförsamlingen, Svenska kyrkan och Härnösands stift för mötet! Lycka till Björn!

Jag är ännu fylld av tacksamhet för våra medarbetardagar i Piteå. Vi är på rätt spår. I mitt avslutande anförande kunde jag sammanfatta vår kallelse till mission i Sverige utifrån de tre seminarier vi hade på torsdag förmiddag. Ett personligt och praktiskt håller seminarium om våra möjligheter till öppen kyrka och diakonalt inriktad verksamhet med Stina Backlund och Björn Svensäter, som starkt berörde deltagarna. Ett spännande och hoppingivande seminarium med Fredrik Modeus om församlingar med framtid i Svenska kyrkan och EFS. Många sökte sig en fokus på gudstjänstfirande gemenskap och längtan efter äkta och ärligt andligt liv. Så har jag hört!

Själv var med Miles Toulmin från Holy Trinity Brompton i London och anglikanska kyrkan. Han hade ett intensivt föredrag om den strategi man har för att återevangelisera Church of England och vända utvecklingen i sin kyrka, starkt understödda av biskopen av London. Jag blir så triggad av att höra om deras genomtänkta strategi med ”hub-kyrkor” som kan skicka ledare och grupper av människor att starta om nedläggningshotade kyrkor och hur man ser möjligheter att multiplicera detta i England storstäder. Genom målmedveten ledarträning bland annat av lovsångsledare, Alpha-kurser och en relativt ny teologisk utbildning med fokus på nyplantering och praktik i sådana församlingar, så har man börjat skapa en ny trend som ger hopp för Europa och oss.

Vi fick mycket uppmuntran av Miles för vår satsning på nyplantering i EFS, men vi inser också att förutsättningarna är delvis olika här och att vi har mycket att lära, mycket att kämpa för och mycket att be om. Med dessa tre seminariers fokus har vi en tydligt fokus för EFS som missionsrörelse inom Svenska kyrkan. Nyplantering i olika former, förnyelse och förstärkning av befintliga gudstjänstgemenskaper och en tjänande och trovärdighetsskapande vardagsdiakoni kan Gud använda oss framöver.

Men detta förutsätter att vi ödmjukt och frimodigt betonar vår självklara samhörighet med vår kyrka, trots att många av oss brottas med utvecklingstendenser i kyrkan, både teologiskt och strukturellt.

Jag är glad, och pendlar mellan hopp och sammanbiten frustration över de begränsningar jag ser. Men om vi kan ha en så här god samling kring vår uppgift på att arbeta för ”Evangeliet För Sverige” och dessutom ha viktiga och spännande internationella satsningar, så är det ett en bra läge. Ett alldeles fantastiskt missionsläge.

Pite havsbad i midvinterskrud

Ett gott nytt nådens 2011. Dags att ta upp bloggandet igen. Jag har behövt vila och vet inte riktigt om batterierna är tillräckligt laddade. När jag är trött så orkar jag inte riktigt med att vara på alerten och kommentera och reflektera högt. Varför ska jag behöva exponera just mina tankar? Det kan väl inte vara så viktigt? Och det är så flyktigt, så postmodernt och elektroniskt flyktigt. Jag skulle hellre velat skriva ett evangelium eller ett brev i Bibeln som står sig lite. Men det är ju redan gjort och nåd är väl det. Så jag håller mig till nog bloggandet för stunden.

2011 års första hälsning är från EFS medarbetardagar i Piteå. Jag är uppluckrad av att ha suttit i bubbelpoolen och djupt glad över att få vara med i det här! 250 medarbetare som står i en mångfald av uppgifter som bubblar av samtal i alla mellanrum. Jag är glad över mångfalden i gudstjänster, sång och förkunnelse. Jag smeks av Jesu milda blick som ser min inre kamp. Jag skakas om av hans skarpa fråga om jag verkligen vill att han ska göra under med mig och genom mig. Jag lyfter (ibland) mina händer och sjunger mitt brustna halleluja. Jag faller på knä vid nattvardsbordet eller i ett dyrbart förbönstillfälle.

Biskop Hans Stiglund återförde oss till Jesus som förnyar oss. Gesashew Aika från Win Souls for God/Hope for the Children i Etiopien utmanade oss att tro stora ting om Gud. Liselotte J Andersson har tröstat oss med Jesu inkännande barmhärtighet och inbjudit till djupare inre liv. David Ivarsson och Josefina Gniste har lett oss in i ny underfundig mässmusik och Mattias Martinson med team in i en avspänd bred tillbedjan och lovsång. Vi borden i ”Casinot”, dvs. möteslokalen, samtalar vi utifrån Filipperbrevet om våra rötter, vår identitet och våra drömmar. Första halvan av veckan har varit jättefin.

Berättelser om att Gud verkar på många platser hör jag. Och frågor om varför vi envetet håller ut som rörelse i vår egen Svenska kyrka. Om vad det i praktiken betyder att göra Jesus känd, som vi säger att vi vill. Igår såg jag en film gjord av kristna somalier för att presentera evangeliet bland somalier i Sverige men även andra länder. På somali, textad till engelska. En av huvudkaraktärerna giftmördades innan han hann se filmen. Tänk att han ändå fick lämna ett sådant vittnesbörd efter sig, säger den somalier som EFS anställt som missionär bland sina landsmän tillsammans med svenske Andreas. Vi har bett för dem om beskydd i alla påtagliga hot och utmaningar som detta arbete innebär.