Vi 4000 sjunger, lyssnar, gråter och dansar. Och i varje hjärta pågår tankar och böner om ens eget liv och ens egen tjänst. Världsmissionskonferensen Lausanne lll är samlad i Kapstaden under en veckas tid.
Vi sitter kring bord om sex och sex, i en blandning som är en försmak till himlen i sig. En vietnames, en rwandiska, en swaziländare, en nigerian, en tysk och jag. Det passar mig bra med en överrepresentation av Afrika, även om det hade varit kul med någon spansktalande från Latinamerika också. Vi går igenom Efesierbrevet i eget studium, korta samtal och lysande bibelutläggningar. Så borde vi göra på vår egen årskonferens.
Vi får presentationer från olika världsdelar och olika missionsperspektiv adresseras med videoklipp, intervjuer och kortföredrag. Det är givetvis svårt att hinna gå på djupet, och bredden, men det ger glimtar som påminner om vad Gud gör runt om i vår värld. Bland det starkaste har varit vittnesbörden från en ung flicka från Nordkorea vars far blivit martyr för evangeliet där och som själv vill tillbaka till sitt hemland för att vittna om Jesus. Likaså en f.d. muslimsk kvinna som bodde granne med moskén, som fick möta Jesus och nu arbetar med att plantera husförsamlingar i Indien. Vi får höra om prostituerade som upprättas, HIV-smittade som strålande berättar om de uppgifter Gud för dem in i. I många muslimska länder i 10/40 fönstret kommer det både 100-tals och 1000-tals till tro varje år, allra flest i Iran. Tänk om dörren skulle öppnas för att fritt få dela evangeliet där! De som kommer till tro och döps i farsi-gemenskapen i Stockholm skulle kunna bli redskap!
Utmaningarna duggar tätt. De fattigas situation, de 250 miljonerna kastlösa/dalits i Indien, kallelsen att tänka kyrka på Kristi sätt, dvs. att vi alla på våra arbetsplatser och i våra hem är hans kyrka, inte främst frivilliga och lekmän. Modet att offentligt stå för evangeliets sanning och konsekvenser i vår egen kultur i väst, de tragiskt många exemplen på utstuderad framgångsteologi i Afrika, född ur kombinationen av fattiga ledare och pastorer, fattiga människors sökande efter en framtid och en dålig teologi och okunnighet. De enorma megastädernas folkmassor, utveckling och evangelisation. Att i ett tillfälligt möte får samtala med the National Commander för Frälsningsarmén i England om den ekonomiska och sociala situationen där.
Och idag Efesierbrevet 4-5 om kallelsen till att vandra i kärlek, ljus och Andens kraft, med ödmjukhet, integritet och enkelhet som livsstil. När vi leende passerar varandra eller diskuterar kvinnligt ledarskap vid borden (vi har inte samma uppfattning!) så går vi i en ström av kallelse från Gud att leva som vi lär, att använda våra liv till Guds ära, att ge det bidrag jag kan till det fantastiska som är Kristi kyrka i världen, återlöst genom Jesu död och uppståndelse, i all sin svaghet och spänningar ändå sänd att vara hans närvaro och skillnad där vi lever.
lördag 23 oktober 2010
torsdag 14 oktober 2010
Biskop Brunnes predikan och evangeliet
Biskop Brunnes predikan i Storkyrkan fortsätter att skapa debatt. Var det riktigt att kritisera främlingsfientlighet i allmänhet och att hänvisa till demonstrationen i synnerhet? Det vore också bra om det blev debatt, eller kanske hellre samtal, kring biskopens och kyrkans förståelse av vad evangeliet är. Peter Plars tar upp det i dagens Kyrkans Tidning.
Kyrkan ska tala om Guds vilja och Guds rikes värderingar i sin förkunnelse. Det hör till hennes kallelse. Där gjorde Eva Brunne rätt. Främlingsfientlighet är ett gift som kommer från Motståndaren. Det är svårare med anknytningen till demonstrationen. Detta därför att kyrkan inte ska liera sig med vissa partier eller ideologier och för att det förekommit rättsvidriga inslag i valrörelsen. Jag kan inte bedöma just den här situationen. Jag minns dock en demonstration av liknande typ som jag passerade, där hatet kändes som drivkraften, och källan till hat är densamma som till främlingsfientligheten.
Men vad är evangeliet, den skatt som endast Kristi kyrka fått att förvalta? Peter Plars har så rätt i att kyrkan ofta förkunnar lag, alltstå Guds rättmätiga krav på att vi ska vara riktiga människor som lever rättfärdigt och kärleksfullt, men ofta under namn av evangelium. Men evangeliet är Guds gåva till mig som inser att jag inte klarar att leva upp till Guds vilja. För Jesu död och uppståndelses skull får jag vara förlåten, vara med, tack vare det han har gjort. Ansvarsfrihet, kallar Plars det innovativt. När kyrkan vill vara profetisk är det lätt att evangeliets gåva i praktiken kommer i skymundan. Våra biskopar har här ett stort ansvar att påminna om vad evangeliet är. Jag uppfattar att det alltför ofta saknas en ”ren förkunnelse av evangeliet” som det står i vår kyrkas bekännelse. Det är en del av den andliga krisen i vårt land. Kanske också vid riksdagens högtidliga öppnande.
Samtidigt handlar evangeliet om något mer omfattande än min individuella frälsning. Guds plan och Guds gåva handlar om att han kommer att låta sitt rike, sin regeringsmakt, sin verklighet, segra. Evangeliet, det glada budskapet, innefattar detta oerhörda hopp. Innebär inte det att vi också kan säga att utifrån evangeliet så ska vi påminna om vad Gud vill, vad som är rätt, vad som är sant mänskligt? Kanske är det tydligare att säga att det är en konsekvens av evangeliet? Och i vår tradition i EFS kan vi behöva påminna varandra om båda sakerna: Vi ska vittna om evangeliets gåva av nytt liv till mig som enskild men minnas att följden av att tro evangeliet också innebär att tala och leva dess konsekvenser. Det vill säga att det enda sättet att tro på Jesus också är att följa honom med sitt liv. Tänker jag så kommer jag alltid att behöva hans nåd och förlåtelse.
Det här är viktig att prata om. Och be för. Jag publicerar gärna inlägg kring detta!
Kyrkan ska tala om Guds vilja och Guds rikes värderingar i sin förkunnelse. Det hör till hennes kallelse. Där gjorde Eva Brunne rätt. Främlingsfientlighet är ett gift som kommer från Motståndaren. Det är svårare med anknytningen till demonstrationen. Detta därför att kyrkan inte ska liera sig med vissa partier eller ideologier och för att det förekommit rättsvidriga inslag i valrörelsen. Jag kan inte bedöma just den här situationen. Jag minns dock en demonstration av liknande typ som jag passerade, där hatet kändes som drivkraften, och källan till hat är densamma som till främlingsfientligheten.
Men vad är evangeliet, den skatt som endast Kristi kyrka fått att förvalta? Peter Plars har så rätt i att kyrkan ofta förkunnar lag, alltstå Guds rättmätiga krav på att vi ska vara riktiga människor som lever rättfärdigt och kärleksfullt, men ofta under namn av evangelium. Men evangeliet är Guds gåva till mig som inser att jag inte klarar att leva upp till Guds vilja. För Jesu död och uppståndelses skull får jag vara förlåten, vara med, tack vare det han har gjort. Ansvarsfrihet, kallar Plars det innovativt. När kyrkan vill vara profetisk är det lätt att evangeliets gåva i praktiken kommer i skymundan. Våra biskopar har här ett stort ansvar att påminna om vad evangeliet är. Jag uppfattar att det alltför ofta saknas en ”ren förkunnelse av evangeliet” som det står i vår kyrkas bekännelse. Det är en del av den andliga krisen i vårt land. Kanske också vid riksdagens högtidliga öppnande.
Samtidigt handlar evangeliet om något mer omfattande än min individuella frälsning. Guds plan och Guds gåva handlar om att han kommer att låta sitt rike, sin regeringsmakt, sin verklighet, segra. Evangeliet, det glada budskapet, innefattar detta oerhörda hopp. Innebär inte det att vi också kan säga att utifrån evangeliet så ska vi påminna om vad Gud vill, vad som är rätt, vad som är sant mänskligt? Kanske är det tydligare att säga att det är en konsekvens av evangeliet? Och i vår tradition i EFS kan vi behöva påminna varandra om båda sakerna: Vi ska vittna om evangeliets gåva av nytt liv till mig som enskild men minnas att följden av att tro evangeliet också innebär att tala och leva dess konsekvenser. Det vill säga att det enda sättet att tro på Jesus också är att följa honom med sitt liv. Tänker jag så kommer jag alltid att behöva hans nåd och förlåtelse.
Det här är viktig att prata om. Och be för. Jag publicerar gärna inlägg kring detta!
onsdag 15 september 2010
Så kan du inte välja på söndag
Utifrån kristen tro och evangeliet kan ingen välja Sverigedemokraterna i söndagens val. Alliansens arbets- eller ansvarslinje och de rödgrönas solidaritets- eller omsorgslinje är svårare att entydigt ta ställning till, liksom de flesta av småpartierna. Man kan närma sig båda blockens fokusfrågor utifrån tron på evangeliets myndighetsförklarande och samtidigt villkorslösa mottagande av varje människa.
SD-alternativet finns inte för en kristen. SD:s attityd bygger ytterst på det förakt för svaghet och annorlundenhet som är de fascistiska ideologiernas drivkraft. Innerst handlar det om en oförmåga att hantera sin egen svaghet. Försoningen i Kristus handlar om att Gud har tagit hand om vår svaghet i alla avseenden. Tron på korset dödar föraktet för svagheten.
Dessutom finns en stark ström av omsorg om främlingen, den utlandsfödde, genom hela Guds ord. Till yttermera visso beskrivs Guds folk själva som främlingar som kommit hem till ett nytt hemland, både i Gamla och Nya testamentet.
Ett annat motiv för SD är syndabockstänkandet: allt (nästan) beror på ”invandrarna”. I kristen tro har Jesus Kristus en gång för alla blivit syndabocken. Efter Golgata har vi ingen rätt att utpeka den andre, den som är annorlunda, den som avviker, till syndabock.
Efter påsk finns ingen möjlighet att förenkla tillvaron. Vi lever, tills Guds regering slutgiltigt tar makten, i dubbelheten mellan mörka och ljusa krafter, mellan ondska och godhet, mellan saklig realism och oförtröttligt hopp. Eftersom vi vet att vi samtidigt är rättfärdiga och syndare, samtidigt hela och trasiga, så kan vi förstå att politik måste handla om att hitta en så vettig balans som möjligt. Och ett av tecknen på att vi förstått är kärlek till främlingen, invandraren eller den utlandsfödde. Låt oss rösta och be för våra makthavare.
För övrigt anser jag att alla partier och särskilt de båda blocken i stort sett helt glömmer bort de internationella frågorna i sitt fokus på jobb, stöd och pengar för oss här hemma.
SD-alternativet finns inte för en kristen. SD:s attityd bygger ytterst på det förakt för svaghet och annorlundenhet som är de fascistiska ideologiernas drivkraft. Innerst handlar det om en oförmåga att hantera sin egen svaghet. Försoningen i Kristus handlar om att Gud har tagit hand om vår svaghet i alla avseenden. Tron på korset dödar föraktet för svagheten.
Dessutom finns en stark ström av omsorg om främlingen, den utlandsfödde, genom hela Guds ord. Till yttermera visso beskrivs Guds folk själva som främlingar som kommit hem till ett nytt hemland, både i Gamla och Nya testamentet.
Ett annat motiv för SD är syndabockstänkandet: allt (nästan) beror på ”invandrarna”. I kristen tro har Jesus Kristus en gång för alla blivit syndabocken. Efter Golgata har vi ingen rätt att utpeka den andre, den som är annorlunda, den som avviker, till syndabock.
Efter påsk finns ingen möjlighet att förenkla tillvaron. Vi lever, tills Guds regering slutgiltigt tar makten, i dubbelheten mellan mörka och ljusa krafter, mellan ondska och godhet, mellan saklig realism och oförtröttligt hopp. Eftersom vi vet att vi samtidigt är rättfärdiga och syndare, samtidigt hela och trasiga, så kan vi förstå att politik måste handla om att hitta en så vettig balans som möjligt. Och ett av tecknen på att vi förstått är kärlek till främlingen, invandraren eller den utlandsfödde. Låt oss rösta och be för våra makthavare.
För övrigt anser jag att alla partier och särskilt de båda blocken i stort sett helt glömmer bort de internationella frågorna i sitt fokus på jobb, stöd och pengar för oss här hemma.
måndag 6 september 2010
Väckelse på persiska i Stockholm
Stockholm fredag kväll: Från en handfull till cirka ett hundra personer på några år. Evangeliet om Jesus i svang. Många på kö för att bli döpta. Förbön i timtal varje fredag kväll. Person efter person som vittnar om hur Gud har förvandlat deras liv. Berättelse om hur glädje, frid eller kraft lyft dem ur beroenden, fördömelse, samvetsoro och hopplöshet. Erfarenheter av kraften i förbön i Jesu namn. Syner och tilltal av olika slag. En stark önskan att dela evangeliet med fler. Team på stan. Frimodighet att använda sina gåvor av att sjunga och spela, skriva poesi med mera. Problem för ledarna, och främst Anahita, prästkandidat för EFS, att hinna och orka ta emot allt och ge allt som behövs i gruppen. Konkreta brottningar med pastorala beslut om dop och äktenskap. Jag känner igen ”symptomen” från situationer jag mött i Tanzania under åren där. Nådens och Andens rörelser. Jesus lever. Något av väckelse eller besökelsetid. Tack, Herre!
I fredags fick jag alltså besöka den persiska gemenskapen i S:ta Clara i Stockholm, med flest iranier, och vara med om detta. Jag märker att jag tycker det är oerhört roligt och stimulerande att få vara med och undervisa om grunderna i den kristna tron på ett lättillgängligt sätt i en främmande kultur. Tanzania finns i min kropp. Och en välgörande och livgivande kontrast till förberedelserna för EFS styrelsemöte, löneförhandlingar och arbete med EFS riktlinjer. Det får mig att sjunga. Men också att vara glad över min kallelse till det här jobbet. Den persiska föreningen har sökt anslutning till EFS. Jag säger bara: vi behöver er!
I fredags fick jag alltså besöka den persiska gemenskapen i S:ta Clara i Stockholm, med flest iranier, och vara med om detta. Jag märker att jag tycker det är oerhört roligt och stimulerande att få vara med och undervisa om grunderna i den kristna tron på ett lättillgängligt sätt i en främmande kultur. Tanzania finns i min kropp. Och en välgörande och livgivande kontrast till förberedelserna för EFS styrelsemöte, löneförhandlingar och arbete med EFS riktlinjer. Det får mig att sjunga. Men också att vara glad över min kallelse till det här jobbet. Den persiska föreningen har sökt anslutning till EFS. Jag säger bara: vi behöver er!
söndag 1 augusti 2010
Tejp - en startpunkt
Är på väg hem från Tejp, Salts ungdomsläger, med mycket glädje i hjärtat. Livskraftlägren fick jag var med om att starta, men jag har aldrig varit med på sommar- och sportvarianten uppe i Örnsköldsvik. 350 ungdomar i tält, skolor och husvagnar. Tältmöten, bibelundervisning, samtal i grupper, etiopiska gäster, väldigt växlande väder, med pannkakskyrka och Krik, Kristen idrottskontakt som med verkande . Trosmiljön grundläggs av ett väldigt seriöst ledarskap där man både ber och fastar före och under lägret, som vill ha bibelordet, tilltron till Guds ledning, den helige Andes gåvor, nattvardsmässor, förbön och lovsång som grundton.
Det är svårt att inte bli uppmuntrad, när unga människor bestämmer sig för att följa Jesus, när slocknade blickar fylls av ljus och soffliggande unga killar bestämmer sig för att ta livet och tron på allvar. De första tre kvällarna är det kvinnliga förkunnare med stora gåvor. De etiopiska gästernas självklara kombination av evangelisation, karismatisk bön och djupt socialt och mänskligt engagemang är trovärdig. Och hur ofta är det så att medverkande vuxna, om än från Etiopien, undrar om ungdomar blir störda på natten. Av deras intensiva bön… Här finns hemligheter som utmanar och inspirerar.
Predikningar och möten är långa, kanske onödigt långa ibland men det är kulturellt relevant för målgruppen. Lovsången är stark, både genom att ungdomarna är med ända till sista bänkraden och genom att lovsångsteamet är skickligt och ljudvolymen hög. Det kan vara en aning svårt för oss som tycker alltför dånande musik är jobbigt. Men det är sång om Jesus, väckelse och nåd, tillbedjan och tro. Och vilken ledarskola är inte Tejp!
Även om jag har några invändningar på några ställen, och funderar på avbalansering och bredd i förebildskapandet, så tackar jag Gud för Tejp. Det skulle kunna vara mer återhållsamt från scenen någon gång. Vi skulle må väl av lite mer variation med den mer kontemplativa traditionen, Taizé eller Iona. ”Liturgin” skulle ibland utrycka lite mer av Salts och EFS hemhörighet i Svenska kyrkans huvudtradition men finns där i de korta nattvardsmässorna. Samtalet och reflektionen kunde behöva lite mer utrymme i förhållande till undervisningen framifrån. Men: här är evangeliet i svang, kallelsen till personlig tro och efterföljelse tydlig och allvaret och glädjen finns i skön blandning. Det mesta landar väldigt rätt, tänker jag. Och vi kommer att få se många av dessa ungdomar i ledaruppgifter i framtiden.
Jag är så tacksam att jag fick vara med. Arbetsåret kunde inte fått bättre start!
Det är svårt att inte bli uppmuntrad, när unga människor bestämmer sig för att följa Jesus, när slocknade blickar fylls av ljus och soffliggande unga killar bestämmer sig för att ta livet och tron på allvar. De första tre kvällarna är det kvinnliga förkunnare med stora gåvor. De etiopiska gästernas självklara kombination av evangelisation, karismatisk bön och djupt socialt och mänskligt engagemang är trovärdig. Och hur ofta är det så att medverkande vuxna, om än från Etiopien, undrar om ungdomar blir störda på natten. Av deras intensiva bön… Här finns hemligheter som utmanar och inspirerar.
Predikningar och möten är långa, kanske onödigt långa ibland men det är kulturellt relevant för målgruppen. Lovsången är stark, både genom att ungdomarna är med ända till sista bänkraden och genom att lovsångsteamet är skickligt och ljudvolymen hög. Det kan vara en aning svårt för oss som tycker alltför dånande musik är jobbigt. Men det är sång om Jesus, väckelse och nåd, tillbedjan och tro. Och vilken ledarskola är inte Tejp!
Även om jag har några invändningar på några ställen, och funderar på avbalansering och bredd i förebildskapandet, så tackar jag Gud för Tejp. Det skulle kunna vara mer återhållsamt från scenen någon gång. Vi skulle må väl av lite mer variation med den mer kontemplativa traditionen, Taizé eller Iona. ”Liturgin” skulle ibland utrycka lite mer av Salts och EFS hemhörighet i Svenska kyrkans huvudtradition men finns där i de korta nattvardsmässorna. Samtalet och reflektionen kunde behöva lite mer utrymme i förhållande till undervisningen framifrån. Men: här är evangeliet i svang, kallelsen till personlig tro och efterföljelse tydlig och allvaret och glädjen finns i skön blandning. Det mesta landar väldigt rätt, tänker jag. Och vi kommer att få se många av dessa ungdomar i ledaruppgifter i framtiden.
Jag är så tacksam att jag fick vara med. Arbetsåret kunde inte fått bättre start!
tisdag 22 juni 2010
Kyrkans relevans och irrelevans
Idag har jag varit på en samling med ordnat av Ideellt forum i Svenska kyrkan inför lanserande av Svenska kyrkans nya volontärbyrå. Idel EFS-are i ledningen. Mot bakgrund av det fortsatta medlemstappet och minskade gudstjänstbesöken är det otroligt viktigt att reflektera över Svenska kyrkans framtid. Biskoparna har ju också funderat högt om söndagsgudstjänsten nyligen.
Bertil Johansson, som arbetat med och för det ideella engagemanget mer än någon annan, provtänkte på ett underfundigt, humoristiskt och allvarligt sätt om kyrkans relevans, relationer, resurser och resultat. Kyrkan kan beskrivas utifrån en undersökning som visar hur stor samhörighet kyrkans medlemmar känner med sin kyrka. 1, 6 procent svarar mycket stark samhörighet, 8 procent ganska stark, 35 procent mitt emellan, 28 procent ganska svag och 27 mycket svag. Vi kan allstå beskriva kyrkan med en 10-60-30 fördelning.
Bertils tes är att möjligheterna finns i att fråga efter de i ”60-fönstret (mitt emellan och ganska svag) och erbjuda dem en kontakt- och engagemangs-yta. Vems är problemet om människor inte upplever sin kyrka relevant, deras eller kyrkans. Trösklarna måste sänkas för att kyrkan ska nå ut till människor, inte för att människor ska hitta in. Belonging (delaktighet) måste ofta komma före Believing (personlig tro) när vi möter människor idag. Det ligger mycket i detta.
Ärkebiskopens reflekterade i panelsamtalet dels om det inte handlar om mer än kyrkans relevans, nämligen budskapets (evangeliets) relevans och dels om inte de som står utanförkyrkan ska ingå i bilden (evangelisation?). Han tänkte också högt kring glappet mellan människors vilja att engagera sig och kyrkans förmåga att ge dem utrymme.
Naturligtvis satt jag med tusen tankar i huvudet. Hur ser mina egna trösklar ut? Vad befinner sig EFS när det gäller rätt slags låga trösklar? Vilken roll kan vi spela i den inre missionsutmaningen i Svenska kyrkan och den yttre: till svenskar utanför kyrkan? Och så de två frågor som jag, också jag provtänkande, ser som de mest avgörande utöver Bertils tes: 1) Hur kan de första 10 procenten i kyrkans innercirkel fördjupas i tron på Jesus, Bibeln och sitt kristna självförtroende ? 2) Hur kan de frivilliga som drivs av sin tro få inflytande i kyrkans strukturer och bland de anställda? Alltså först frågan om innehållet, evangeliet och för det andra frågan om dess bärare: Guds folk, Kristi kropp. Eller för att sätta upp frågorna på en formel: Vem ska möta vem med vad – och var någonstans?
Ett litet förslag till att börja med: Lägg till en liten sak i de löften som prästkandidaten lovar vid sin prästvigning: Lovar du att arbeta för att utrusta den gudstjänstfirande församlingen för sitt uppdrag som missionärer?
Sist kan jag bara fundera på varför det talas så lite om innehållet, om Jesus, om mission och om vad det hela går ut på. Men jag är kanske bara allergisk eller också kan jag inte språkkulturen. Jag återkommer till missionen och evangeliets framtid – förstås. Nu blev det sommar. På återskrivande.
Bertil Johansson, som arbetat med och för det ideella engagemanget mer än någon annan, provtänkte på ett underfundigt, humoristiskt och allvarligt sätt om kyrkans relevans, relationer, resurser och resultat. Kyrkan kan beskrivas utifrån en undersökning som visar hur stor samhörighet kyrkans medlemmar känner med sin kyrka. 1, 6 procent svarar mycket stark samhörighet, 8 procent ganska stark, 35 procent mitt emellan, 28 procent ganska svag och 27 mycket svag. Vi kan allstå beskriva kyrkan med en 10-60-30 fördelning.
Bertils tes är att möjligheterna finns i att fråga efter de i ”60-fönstret (mitt emellan och ganska svag) och erbjuda dem en kontakt- och engagemangs-yta. Vems är problemet om människor inte upplever sin kyrka relevant, deras eller kyrkans. Trösklarna måste sänkas för att kyrkan ska nå ut till människor, inte för att människor ska hitta in. Belonging (delaktighet) måste ofta komma före Believing (personlig tro) när vi möter människor idag. Det ligger mycket i detta.
Ärkebiskopens reflekterade i panelsamtalet dels om det inte handlar om mer än kyrkans relevans, nämligen budskapets (evangeliets) relevans och dels om inte de som står utanförkyrkan ska ingå i bilden (evangelisation?). Han tänkte också högt kring glappet mellan människors vilja att engagera sig och kyrkans förmåga att ge dem utrymme.
Naturligtvis satt jag med tusen tankar i huvudet. Hur ser mina egna trösklar ut? Vad befinner sig EFS när det gäller rätt slags låga trösklar? Vilken roll kan vi spela i den inre missionsutmaningen i Svenska kyrkan och den yttre: till svenskar utanför kyrkan? Och så de två frågor som jag, också jag provtänkande, ser som de mest avgörande utöver Bertils tes: 1) Hur kan de första 10 procenten i kyrkans innercirkel fördjupas i tron på Jesus, Bibeln och sitt kristna självförtroende ? 2) Hur kan de frivilliga som drivs av sin tro få inflytande i kyrkans strukturer och bland de anställda? Alltså först frågan om innehållet, evangeliet och för det andra frågan om dess bärare: Guds folk, Kristi kropp. Eller för att sätta upp frågorna på en formel: Vem ska möta vem med vad – och var någonstans?
Ett litet förslag till att börja med: Lägg till en liten sak i de löften som prästkandidaten lovar vid sin prästvigning: Lovar du att arbeta för att utrusta den gudstjänstfirande församlingen för sitt uppdrag som missionärer?
Sist kan jag bara fundera på varför det talas så lite om innehållet, om Jesus, om mission och om vad det hela går ut på. Men jag är kanske bara allergisk eller också kan jag inte språkkulturen. Jag återkommer till missionen och evangeliets framtid – förstås. Nu blev det sommar. På återskrivande.
onsdag 9 juni 2010
Rinkeby – låt inte hoppet gå upp i rök!
Natten som gick brann Rinkebyakademin och kanske gick ännu en bit av vår tro på förebilden Sverige upp i rök. Det blir tyvärr knappast fler studiebesök från Parisförorter av mönsterexemplet på förebyggande integrationsarbete. Det är tragiskt för människor i Rinkeby men också för oss alla andra, därför att vi ju behöver alla tecken vi kan få på att det är möjligt att leva tillsammans över etniska gränser, över kulturella gränser och över religiösa gränser. Rinkeby är ju en av de stadsdelar som mest liknar så många städer och områden i världen där till exempel kristendomen och islam möter varandra i vardagen.
Idag tänker jag på församlingarna i Rinkeby och deras viktiga arbete att vittna om Jesus och tjäna vuxna, ungdomar och barn med Jesu kärlek som drivkraft. Jag tror att arbetet med barntimmar, Rinkeby kids, konfirmation, ungdomsgårdar och ungdomsgrupper är så viktigt. Det handlar på en gång om vittnesbörd om att Jesus lever och frälser, om kristen diakoni och om att bygga Sverige för framtiden. Kommunens och skolornas förhoppningsvis hårda arbete är också beundransvärt. Ungdomarna behöver få lära sig samförstånd, tolerans och respekt för liv och egendom. Men för att bygga in fred, hopp och kärlek i deras hjärtan, när föräldrar, samhälle och skola inte förmår vägleda och sätta gränser, så behöver de få möta Jesus till nytt liv. Det är det mötet, den förvandlingen som är det stora hoppet, för Rinkeby och för så många som inte har smakat det.
Alla ni, i EFS och andra kristna sammanhang, som troget jobbar som ledare i kyrkans barntimmar, kristna förskolor, scouter, konfirmandgrupper, ungdomsgrupper och många träffpunkter för vuxna och äldre: var frimodiga i att visa Jesu kärlek. Var frimodiga att berätta om Jesus som blev människa, delade vår frustration, ensamhet och främlingskap för varandra, gav sitt liv för att vi ska få leva nära Gud och segrade över alla eländiga fördärvsmakter som trasar sönder våra liv och vår värld. Var förvissade om att er diakoni ärar Gud och tjänar människor och samhälle. Ni är tecken på Guds rike och Guds kärlek. Ikväll ber jag en extra bön för er, i Rinkeby, Ronneby och Ramsele.
Idag tänker jag på församlingarna i Rinkeby och deras viktiga arbete att vittna om Jesus och tjäna vuxna, ungdomar och barn med Jesu kärlek som drivkraft. Jag tror att arbetet med barntimmar, Rinkeby kids, konfirmation, ungdomsgårdar och ungdomsgrupper är så viktigt. Det handlar på en gång om vittnesbörd om att Jesus lever och frälser, om kristen diakoni och om att bygga Sverige för framtiden. Kommunens och skolornas förhoppningsvis hårda arbete är också beundransvärt. Ungdomarna behöver få lära sig samförstånd, tolerans och respekt för liv och egendom. Men för att bygga in fred, hopp och kärlek i deras hjärtan, när föräldrar, samhälle och skola inte förmår vägleda och sätta gränser, så behöver de få möta Jesus till nytt liv. Det är det mötet, den förvandlingen som är det stora hoppet, för Rinkeby och för så många som inte har smakat det.
Alla ni, i EFS och andra kristna sammanhang, som troget jobbar som ledare i kyrkans barntimmar, kristna förskolor, scouter, konfirmandgrupper, ungdomsgrupper och många träffpunkter för vuxna och äldre: var frimodiga i att visa Jesu kärlek. Var frimodiga att berätta om Jesus som blev människa, delade vår frustration, ensamhet och främlingskap för varandra, gav sitt liv för att vi ska få leva nära Gud och segrade över alla eländiga fördärvsmakter som trasar sönder våra liv och vår värld. Var förvissade om att er diakoni ärar Gud och tjänar människor och samhälle. Ni är tecken på Guds rike och Guds kärlek. Ikväll ber jag en extra bön för er, i Rinkeby, Ronneby och Ramsele.
måndag 24 maj 2010
Två Jesusmanifestationer
Läser en recension av Günter Wallraffs nya bok Reportage från vår sköna nya värld, om hans erfarenheter som undersökande journalist idag. 24 år efter sin senaste bok skriver Wallraff inifrån om invandrares villkor, om låglöneträsket i kända varukedjor, bedrägerier, nazistattityder, maktkamp och trakasserier. En av de obehagliga frågorna som väcks är: krävs det att en vit man ska sminka sig svart och berätta om rasismen för att folk ska lyssna?
Det tragiska är att han inte längre känner något hopp om förändring i det tyska (och västeuropeiska) samhället: orättvisorna har ökat, mänskligt sett är levnadsförhållandena nu sämre. Orsakerna är skamlösheten, fräckheten och girigheten i toppen, den ”nyliberala politikens sociala skövling” och, mycket träffande, ett ”nöjes- eller välbefinnandetvång” som binder människor och hämmar våra möjligheter till insikt och motståndskraft. Det är en allvarlig diagnos, där jag hör Jesu ord från Matteus 24 eka: Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta.
Wallraffs sätt att arbeta skulle kunna kallas inkarnerad journalistik. Och när det är de små som är i blickfånget, så är det faktiskt en slags Jesusmanifestation Wallraff gör. För hos vem finns Jesus? Det här har bäring både på vårt samhällsengagemang som kristna, och på valrörelsen.
I lördags gladde jag mig åt att få blockera Stockholms gator tillsammans med 25000 andra Jesusbekännare, och alldeles särskilt åt den inledande bönesamlingen i Filadelfiakyrkan. Att få böja knä inför Jesus i Kungens trädgård tillsammans med syskon från många håll var fint. Jag noterar att våra invandrade syskon från olika folkgrupper är en enorm välsignelse en sån här dag, med deras sång och entusiasm. Vi behöver för övrigt organisera sången i marschen bättre med dem som inspiratörer!
Jag upplevde inga stora känslor under lördagen, men det finns alla gånger en andlig välsignelse i att på detta sätt tillsammans få bekänna Jesus. Sen kanske det blev för mycket ord i gudstjänsten i Kungsan. Undrar om de som befann sig där av helt vanliga skäl förstod något av vad som sades och bads? Här finns kopplingen till Wallraff: den avgörande Jesusmanifestationen sker i vardagens attityder och handlingar. Låt oss med Guds hjälp inkarnera Jesus i det samhälle Wallraff gett upp hoppet om. Vi har ett levande hopp, därför kan vi vara uthålliga.
Det tragiska är att han inte längre känner något hopp om förändring i det tyska (och västeuropeiska) samhället: orättvisorna har ökat, mänskligt sett är levnadsförhållandena nu sämre. Orsakerna är skamlösheten, fräckheten och girigheten i toppen, den ”nyliberala politikens sociala skövling” och, mycket träffande, ett ”nöjes- eller välbefinnandetvång” som binder människor och hämmar våra möjligheter till insikt och motståndskraft. Det är en allvarlig diagnos, där jag hör Jesu ord från Matteus 24 eka: Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta.
Wallraffs sätt att arbeta skulle kunna kallas inkarnerad journalistik. Och när det är de små som är i blickfånget, så är det faktiskt en slags Jesusmanifestation Wallraff gör. För hos vem finns Jesus? Det här har bäring både på vårt samhällsengagemang som kristna, och på valrörelsen.
I lördags gladde jag mig åt att få blockera Stockholms gator tillsammans med 25000 andra Jesusbekännare, och alldeles särskilt åt den inledande bönesamlingen i Filadelfiakyrkan. Att få böja knä inför Jesus i Kungens trädgård tillsammans med syskon från många håll var fint. Jag noterar att våra invandrade syskon från olika folkgrupper är en enorm välsignelse en sån här dag, med deras sång och entusiasm. Vi behöver för övrigt organisera sången i marschen bättre med dem som inspiratörer!
Jag upplevde inga stora känslor under lördagen, men det finns alla gånger en andlig välsignelse i att på detta sätt tillsammans få bekänna Jesus. Sen kanske det blev för mycket ord i gudstjänsten i Kungsan. Undrar om de som befann sig där av helt vanliga skäl förstod något av vad som sades och bads? Här finns kopplingen till Wallraff: den avgörande Jesusmanifestationen sker i vardagens attityder och handlingar. Låt oss med Guds hjälp inkarnera Jesus i det samhälle Wallraff gett upp hoppet om. Vi har ett levande hopp, därför kan vi vara uthålliga.
fredag 21 maj 2010
Bistånd, kristna irakier och en extra påskhögmässa
Sexton biståndsorganisationer möttes den här veckan. Tanken på ett tvåprocentmål för biståndspolitiken får både allians och rödgröna att stå i skamvrån. Bistånd är svårt i en korrumperad och komplex värld. Men det är värdigt och vackert med realistiska utopier om solidaritet i en värld som styrs av hoppjerkorna Dow Jones och Nasdaq. Jag beundrar er som envist håller ut i kampen för att visa oss, ljumhetens offer, vad som betyder något här i världen. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten.
”Vi prövar varje enskilt fall utifrån de unika premisserna.” Okunnigheten och oviljan och retoriken hos Billström och kompani är inte mycket annorlunda än företrädarnas. Hela mellanöstern töms på kristna, därför att livsvillkoren är outhärdliga, men det finns ”ingen generell problematik” med att som kristen tvingas tillbaka till Irak. Ni gör det inte lätt för oss att välja. Kanske kd möjligen är alternativet när det gäller flyktingpolitiken, men i allianser är det krassa förhandlingar som styr. Saliga är ni när ni förföljs för min skull.
Tony Guldsbrandzéns begravningsgudstjänst idag: en återupprepad påskdagshögmässa, regisserad av den bortgångne, nej hemgångne, själv. En stark upplevelse att få säga farväl i ekot av Ja, han är sannerligen uppstånden från de döda. Evangeliets två armar För dig utgiven och Kristus är uppstånden slår sitt hopp runt oss och hjälper oss att lyfta blicken bortanför döden och förgängelsen. Vad ljus över griften, han lever, o fröjd!
Imorgon blir det Jesusmanifestation. Härligt.
”Vi prövar varje enskilt fall utifrån de unika premisserna.” Okunnigheten och oviljan och retoriken hos Billström och kompani är inte mycket annorlunda än företrädarnas. Hela mellanöstern töms på kristna, därför att livsvillkoren är outhärdliga, men det finns ”ingen generell problematik” med att som kristen tvingas tillbaka till Irak. Ni gör det inte lätt för oss att välja. Kanske kd möjligen är alternativet när det gäller flyktingpolitiken, men i allianser är det krassa förhandlingar som styr. Saliga är ni när ni förföljs för min skull.
Tony Guldsbrandzéns begravningsgudstjänst idag: en återupprepad påskdagshögmässa, regisserad av den bortgångne, nej hemgångne, själv. En stark upplevelse att få säga farväl i ekot av Ja, han är sannerligen uppstånden från de döda. Evangeliets två armar För dig utgiven och Kristus är uppstånden slår sitt hopp runt oss och hjälper oss att lyfta blicken bortanför döden och förgängelsen. Vad ljus över griften, han lever, o fröjd!
Imorgon blir det Jesusmanifestation. Härligt.
tisdag 11 maj 2010
Första året fullbordat
Det är med många tankar jag far på årskonferens i Kalmar. Nu har det allstå gått ett år sen jag började min tjänst som missionsföreståndare. Det gick i ett huj. Visst kan jag mer av mitt jobb nu, men det är ändå första årskonferensen med fullt ansvar. Samtidigt är det ett så stort lagarbete att jag blir lite av flaggstångsknoppsförgyllare också. Men vad är en flaggstång utan knopp! Tack, Herre, för alla kompetenta medarbetare. Och för alla trogna EFS-are, inte minst de som visar sitt engagemang genom att komma till Kalmar.
Jag far med glädje: det finns liv i gamla EFS, det är både segt virke och vårgröna knoppar (mer hoppfulla än guldknoppar!) här och var! Jag far med bävan: hur långt vågar vi sträcka oss i tro på att vi står i Guds vilja och kan räkna med hans välsignelse, till exempel på det ekonomiska området.
Så vill jag åka med förtröstan. Det har varit fint att få ha bönetid den här perioden före konferensen. Vi har släppt en sten i vår vattenskål på kansliet för varje dags böneämne under de fyrtio dagarna från påsk. Det är en härlig period att ha en böneaktion: mellan uppståndelse å ena sidan och himmelsfärd och pingstdag å andra. Vi lever alltså alltid i tro på att Jesus lever och med förväntan på att han regerar och ger sin Ande till sina barn och tjänare.
Den allra viktigaste insikten, en förnyad sådan, under mitt första år, är beroendet. Först och främst av Guds andes hjälp och därnäst av mina medarbetares hjälp. Jag kan därför, trots en del tuffa utmaningar framåt, för det mesta känna en tillförsikt och en trygghet. Har Gud kallat, så har han. Måtte jag både få vila vid detta faktum och göra mitt yttersta för att motsvara förtroendet. Jag prisar Din vishet, Du som väljer det svaga, och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Jag far med glädje: det finns liv i gamla EFS, det är både segt virke och vårgröna knoppar (mer hoppfulla än guldknoppar!) här och var! Jag far med bävan: hur långt vågar vi sträcka oss i tro på att vi står i Guds vilja och kan räkna med hans välsignelse, till exempel på det ekonomiska området.
Så vill jag åka med förtröstan. Det har varit fint att få ha bönetid den här perioden före konferensen. Vi har släppt en sten i vår vattenskål på kansliet för varje dags böneämne under de fyrtio dagarna från påsk. Det är en härlig period att ha en böneaktion: mellan uppståndelse å ena sidan och himmelsfärd och pingstdag å andra. Vi lever alltså alltid i tro på att Jesus lever och med förväntan på att han regerar och ger sin Ande till sina barn och tjänare.
Den allra viktigaste insikten, en förnyad sådan, under mitt första år, är beroendet. Först och främst av Guds andes hjälp och därnäst av mina medarbetares hjälp. Jag kan därför, trots en del tuffa utmaningar framåt, för det mesta känna en tillförsikt och en trygghet. Har Gud kallat, så har han. Måtte jag både få vila vid detta faktum och göra mitt yttersta för att motsvara förtroendet. Jag prisar Din vishet, Du som väljer det svaga, och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
lördag 17 april 2010
Aska och död rannsakar tanken
Jag går längs havet vid Sundsgårdens folkhögskola vid Öresund och tänker på morgondagens predikan på den gode Herdens söndag. Jag bär med mig glädjen över mötet med EFS varma folk i Sydsverige på helgens fina konferens med mycket missionsiver.
Men jag bär också på två tankar som kommer till mig dessa dagar. I förgår kväll ställde askmolnet till det för även oss när vi skulle flyga hit ner. Vi jagade en hyrbil och fick nog tag på en av de sista och bästa och kanske dyraste, för vi hade inget val. Jag har aldrig kört motorväg med en så fin bil. Vår gamla Volvokombi ligger klart i lä för denna svarta automatväxlade Audi A6 med farthållare. Man ställer in allting och så behöver man bara hålla i ratten i stort sett. Jättelyxigt.
Men bilturen gav också tid att reflektera över det som hänt. Tanken kommer: en ny påminnelse om vår egen litenhet lämnas oss idag när härmed tillkännages att ett vulkanutbrott stoppar flygtrafiken i hela norra Europa. Vi är små människor på planeten Tellus, ett stoftkorn i rymden. Vi är helt beroende av naturen. Och av dess skapare. Det är bara det att sikten är skymd för oss alltför ofta.
Orden vi hör i gudstjänster när det pålyses att ”en ny påminnelse om vår egen förestående bortgång lämnas oss idag när härmed tillkännages att NN har avlidit”, de har alltid gripit tag i mig. Det är hälsosamt att bli påmind så, och om man har en relation till den avlidne också smärtsamt. Jag fick nyss en hälsning från Bibelsällskapets generalsekreterare Krister Andersson att vår ordförande biskop Tony Guldbrandzén har avlidit.
Det känns märkligt att vi sågs för ett fåtal veckor sedan. Och vårt samtal handlade märkligt nog om den korkåpa som syddes åt EFS missionsföreståndare för tjugo år sen och att jag känt mig kluven till att använda den. Då berättar Tony något jag inte hade klart för mig, att den har hans hustru Britt sytt. Plötsligt blir dess värde tydligare. Så vill jag också på detta sätt skicka min önskan om Guds nåd, tröst och närvaro till Britt och familjen.
Och jag har fått ännu en påminnelse om min egen förestående bortgång och hur lite självklart det är att man ska få njuta av sin pension. Det är gott att hålla den Store Herden i handen. Och göra det jag kan för Kristi rike!
Men jag bär också på två tankar som kommer till mig dessa dagar. I förgår kväll ställde askmolnet till det för även oss när vi skulle flyga hit ner. Vi jagade en hyrbil och fick nog tag på en av de sista och bästa och kanske dyraste, för vi hade inget val. Jag har aldrig kört motorväg med en så fin bil. Vår gamla Volvokombi ligger klart i lä för denna svarta automatväxlade Audi A6 med farthållare. Man ställer in allting och så behöver man bara hålla i ratten i stort sett. Jättelyxigt.
Men bilturen gav också tid att reflektera över det som hänt. Tanken kommer: en ny påminnelse om vår egen litenhet lämnas oss idag när härmed tillkännages att ett vulkanutbrott stoppar flygtrafiken i hela norra Europa. Vi är små människor på planeten Tellus, ett stoftkorn i rymden. Vi är helt beroende av naturen. Och av dess skapare. Det är bara det att sikten är skymd för oss alltför ofta.
Orden vi hör i gudstjänster när det pålyses att ”en ny påminnelse om vår egen förestående bortgång lämnas oss idag när härmed tillkännages att NN har avlidit”, de har alltid gripit tag i mig. Det är hälsosamt att bli påmind så, och om man har en relation till den avlidne också smärtsamt. Jag fick nyss en hälsning från Bibelsällskapets generalsekreterare Krister Andersson att vår ordförande biskop Tony Guldbrandzén har avlidit.
Det känns märkligt att vi sågs för ett fåtal veckor sedan. Och vårt samtal handlade märkligt nog om den korkåpa som syddes åt EFS missionsföreståndare för tjugo år sen och att jag känt mig kluven till att använda den. Då berättar Tony något jag inte hade klart för mig, att den har hans hustru Britt sytt. Plötsligt blir dess värde tydligare. Så vill jag också på detta sätt skicka min önskan om Guds nåd, tröst och närvaro till Britt och familjen.
Och jag har fått ännu en påminnelse om min egen förestående bortgång och hur lite självklart det är att man ska få njuta av sin pension. Det är gott att hålla den Store Herden i handen. Och göra det jag kan för Kristi rike!
söndag 11 april 2010
Mission internationellt + mission i Sverige = Guds hjärta
På väg hem från Hagabergs folkhögskola i Södertälje. Jag har fått möta 8 kandidater till prästtjänst i EFS och det är väldigt roligt att få möta blandade åldrar, var och en med speciella historier om väg till tro, till kallelse och till EFS. Guds rikedom inkarnerad. Temat har varit kallelse och mission, i praktiken. Vi har sett hur den segrande korsfäste håller sin kyrka och sina tjänare i sin mäktiga hand i Uppenbarelseboken 1, hur Petrus i Johannes 21 får tjänstens innersta fråga ”älskar du mig”, och Apostlagärningarna 10 kallas till nya människor och förstår att Gud inte sätter gränser som vi.
Vi ser tillsammans en stor missionsutmaning för EFS. Vi kan vara med i stadsdelar, speciella satsningar, församlingsgrupper och nedlagda kyrkor, i fullt samförstånd med vår kyrka, men utan att vara bunden av en kyrkoordning som vad det gäller mission inte ger utrymme för strategisk nyplantering över församlingsgränser och inom stift. Kanske vi kan få uppmuntra vår kyrka att ta ett steg till i sin grunduppgift att bedriva mission!
Vi har berört kallelser till församlingsplantering i Sydöstra Tanzania, i stiftet Söder om Viktoria sjön, i Västa Etiopien på gräns mot Sudan, i samarbetet med Mekane Yesuskyrkans missionsorganisation International Missionary Society med deras utmaning till kostsam mission, med funderingar kring Indien och Ryssland. Det kan också handla om så häftiga saker som att skicka en ekonom till ett stift där det skulle kunna bidra förtroende för stiftsledning och hela missionsuppgiften, eller stöd till central administration för att hjälpa en hel kyrka att fungera i mission.
Vi har fått höra om hur iranier med muslimsk bakgrund kommer till tro i Stockholm. Vi har bett om Guds ledning för EFS och för varandra. Det är så gott att få be och lyssna in Guds uppmuntrande tilltal. Gud give EFS och dessa kandidater konkret ledning in i kallelsen!
Vi ser tillsammans en stor missionsutmaning för EFS. Vi kan vara med i stadsdelar, speciella satsningar, församlingsgrupper och nedlagda kyrkor, i fullt samförstånd med vår kyrka, men utan att vara bunden av en kyrkoordning som vad det gäller mission inte ger utrymme för strategisk nyplantering över församlingsgränser och inom stift. Kanske vi kan få uppmuntra vår kyrka att ta ett steg till i sin grunduppgift att bedriva mission!
Vi har berört kallelser till församlingsplantering i Sydöstra Tanzania, i stiftet Söder om Viktoria sjön, i Västa Etiopien på gräns mot Sudan, i samarbetet med Mekane Yesuskyrkans missionsorganisation International Missionary Society med deras utmaning till kostsam mission, med funderingar kring Indien och Ryssland. Det kan också handla om så häftiga saker som att skicka en ekonom till ett stift där det skulle kunna bidra förtroende för stiftsledning och hela missionsuppgiften, eller stöd till central administration för att hjälpa en hel kyrka att fungera i mission.
Vi har fått höra om hur iranier med muslimsk bakgrund kommer till tro i Stockholm. Vi har bett om Guds ledning för EFS och för varandra. Det är så gott att få be och lyssna in Guds uppmuntrande tilltal. Gud give EFS och dessa kandidater konkret ledning in i kallelsen!
måndag 5 april 2010
En ny tid har börjat!
Min bror kyrkoherden hade gjort en dödsannons som mötte kyrkobesökarna på storbildsskärmen på påskdagen: Jesus Josefsson har på fredagen hastigt lämnat oss i stor sorg och saknad. Hans kommentar innan han bytte till en mer påskliljeprydd variant var något i stil med ”Ja vi får försöka klara oss ändå…”
Då vore vi allt spillror på ett mörkt och stormigt hav. Men nu firar vi och jublar över vår kung och frälsare: Jesus lever! Vårt och allas öde är förändrat! Direkttillträde till Gud. Ren och rättfärdig. Skulden sonad. Framtiden ljus. Tryggheten total. Livsuppgiften och livsmeningen förtydligad! Det är inte alls dumt få fira påsk genom rensa rabatter hos senaste barnbarnet Emil i Cambridge, dra hans vagn bland påskliljor i en engelsk park och inombords få gnola på en påskpsalm. Mycket nåd i sånt!
Och mycket nåd i att vi har vi fått börja böneperioden ”EFS på knä”. Det är roligt att från olika håll få höra tacksamma och uppmuntrande kommentarer till denna satsning. Det är gott att den kommer direkt på det tuffa beskedet om det dåliga ekonomiska resultatet för år 2009 som jag kommenterade senast. Jag kan försöka förstå, förklara, förändra, försäkra, och det gör jag på olika sätt.
Nu ber jag om att Gud ska ge oss förnyad kallelse och förnyat förtroende. Och om att EFS folk och vänner ska se möjligheterna som ligger framför oss och vilja satsa på att be, gå och ge så att Guds ska ha material att bruka för sitt rike. Tillsammans med Kristus är det alltid dags att hoppas, kämpa och glädjas. Det är alltid en ny tid.
En riktigt glad påsk!
Då vore vi allt spillror på ett mörkt och stormigt hav. Men nu firar vi och jublar över vår kung och frälsare: Jesus lever! Vårt och allas öde är förändrat! Direkttillträde till Gud. Ren och rättfärdig. Skulden sonad. Framtiden ljus. Tryggheten total. Livsuppgiften och livsmeningen förtydligad! Det är inte alls dumt få fira påsk genom rensa rabatter hos senaste barnbarnet Emil i Cambridge, dra hans vagn bland påskliljor i en engelsk park och inombords få gnola på en påskpsalm. Mycket nåd i sånt!
Och mycket nåd i att vi har vi fått börja böneperioden ”EFS på knä”. Det är roligt att från olika håll få höra tacksamma och uppmuntrande kommentarer till denna satsning. Det är gott att den kommer direkt på det tuffa beskedet om det dåliga ekonomiska resultatet för år 2009 som jag kommenterade senast. Jag kan försöka förstå, förklara, förändra, försäkra, och det gör jag på olika sätt.
Nu ber jag om att Gud ska ge oss förnyad kallelse och förnyat förtroende. Och om att EFS folk och vänner ska se möjligheterna som ligger framför oss och vilja satsa på att be, gå och ge så att Guds ska ha material att bruka för sitt rike. Tillsammans med Kristus är det alltid dags att hoppas, kämpa och glädjas. Det är alltid en ny tid.
En riktigt glad påsk!
fredag 26 mars 2010
Minus fem och en halv miljon.
Givetvis är minus fem och en halv miljon kronor 2009 jobbigt särskilt när det kommer överraskande. En kortare redogörelse för saken finns på EFS hemsida. En tröst är att vi använt mer pengar än vi borde för väldigt bra ändamål: evangelium och utveckling för människor som bäst behöver det. Så här tänker jag denna vecka som missionsföreståndare för EFS:
Om ansvar: Jag hade inte tänkt mig att behöva hantera en situation som denna innan jag gjort mitt första år. Jag får gilla läget, förtrösta på att Gud som har kallat mig är trofast och har förstås redan börjat arbeta på en handlingsplan.
Om förhoppning: vi har så mycket bra på gång i EFS för närvarande. Möjligheter till ny satsning i vårt internationella arbete med människor som står i kö för att EFS ska ta dem i anspråk. Nyplantering av EFS många håll i landet, visionsarbetet EFS 2020 för att tillsammans med distrikten och föreningar vända missmod till mission med frimodighet där man bor och lever, härliga medarbetare, ny fräsch Budbärare med mera. Jag hoppas på alla EFS:ares stöd och hjälp också i det här läget. Vår kraft består av er kraft.
Om oro: Det blir förstås oro bland våra hårt arbetande anställda. Nu gäller förlusten förra året och vi får satsa på att hålla årets budget, inte panikbromsa, men spara där vi kan och börja bygga upp vår ekonomiska buffert. Där är vi sårbara nu. Men målet är att kunna behålla våra tjänster och funktioner, som vi så väl behöver framåt.
Om frustration: Vi har inte haft tillräckligt bra kommunikation med Svenska kyrkans internationella avdelning vad gäller utlandsbudget. Där tycker jag att både EFS och kyrkan haft ett ansvar och det finns frågetecken att räta ut. Det har varit en oklar mellanperiod när EFS inte haft någon direktor för det internationella arbetet. Nu har vi direktansvar själva och det är bra när det gäller ansvar och kontroll.
Om sömn: Visst har jag vaknat lite tidigare och inte kunnat somna om några morgnar, men jag är tacksamt överraskad över att jag kan känna ett visst lugn. Vi min ålder och mina gener så vaknar jag normalt ganska tidigt, så det handlar nog mest om att gå och lägga sig i tid, vilket är en utmaning för mig! Och om att börja dagen i Jesu namn och få ta in Guds omsorg och möjligheter i sinnet.
Om tro: vi står i Guds tjänst. Missionen är hans. Vi vet att det finns en motståndare som inte vill att evangeliet ska nå till människor. Så med Guds möjligheter för ögonen ger vi inte upp, tvärt om. Finns det mer arbete att göra? Då fortsätter vi!
Om perspektiv: Jag hade sällskap med kyrkoherden i Bjästa på flyget i morse. Det är så flerdimientionellt tragiskt det som hänt. Jag känner sorg och indignation över mäns övervåld mot kvinnor, över ungdomars vilsenhet och frustration, över vuxenvärldens, min världs, aningslöshet och vanmakt. Och lider med att Kristi kyrka, min kyrka, misslyckas i sitt vittnesbörd. Det ger perspektiv på minus fem och en halv miljon kronor. Det som räknas mest är vardagstjänsten.
Om ansvar: Jag hade inte tänkt mig att behöva hantera en situation som denna innan jag gjort mitt första år. Jag får gilla läget, förtrösta på att Gud som har kallat mig är trofast och har förstås redan börjat arbeta på en handlingsplan.
Om förhoppning: vi har så mycket bra på gång i EFS för närvarande. Möjligheter till ny satsning i vårt internationella arbete med människor som står i kö för att EFS ska ta dem i anspråk. Nyplantering av EFS många håll i landet, visionsarbetet EFS 2020 för att tillsammans med distrikten och föreningar vända missmod till mission med frimodighet där man bor och lever, härliga medarbetare, ny fräsch Budbärare med mera. Jag hoppas på alla EFS:ares stöd och hjälp också i det här läget. Vår kraft består av er kraft.
Om oro: Det blir förstås oro bland våra hårt arbetande anställda. Nu gäller förlusten förra året och vi får satsa på att hålla årets budget, inte panikbromsa, men spara där vi kan och börja bygga upp vår ekonomiska buffert. Där är vi sårbara nu. Men målet är att kunna behålla våra tjänster och funktioner, som vi så väl behöver framåt.
Om frustration: Vi har inte haft tillräckligt bra kommunikation med Svenska kyrkans internationella avdelning vad gäller utlandsbudget. Där tycker jag att både EFS och kyrkan haft ett ansvar och det finns frågetecken att räta ut. Det har varit en oklar mellanperiod när EFS inte haft någon direktor för det internationella arbetet. Nu har vi direktansvar själva och det är bra när det gäller ansvar och kontroll.
Om sömn: Visst har jag vaknat lite tidigare och inte kunnat somna om några morgnar, men jag är tacksamt överraskad över att jag kan känna ett visst lugn. Vi min ålder och mina gener så vaknar jag normalt ganska tidigt, så det handlar nog mest om att gå och lägga sig i tid, vilket är en utmaning för mig! Och om att börja dagen i Jesu namn och få ta in Guds omsorg och möjligheter i sinnet.
Om tro: vi står i Guds tjänst. Missionen är hans. Vi vet att det finns en motståndare som inte vill att evangeliet ska nå till människor. Så med Guds möjligheter för ögonen ger vi inte upp, tvärt om. Finns det mer arbete att göra? Då fortsätter vi!
Om perspektiv: Jag hade sällskap med kyrkoherden i Bjästa på flyget i morse. Det är så flerdimientionellt tragiskt det som hänt. Jag känner sorg och indignation över mäns övervåld mot kvinnor, över ungdomars vilsenhet och frustration, över vuxenvärldens, min världs, aningslöshet och vanmakt. Och lider med att Kristi kyrka, min kyrka, misslyckas i sitt vittnesbörd. Det ger perspektiv på minus fem och en halv miljon kronor. Det som räknas mest är vardagstjänsten.
lördag 20 mars 2010
Tack för vilan i oasen!
Var i veckan inbjuden till medarbetaroas på Åh stiftgård. Jag kunde bara vara med ett drygt dygn, men det var ett härligt sådant. Jag mådde så gott av den goda lovsångs- och bönemiljön. Med mina många resor, många möten och många typer av frågor i huvudet kan det kännas ökenartat ibland, så är det gott att bara få landa i en Jesusoas som denna. Uppmuntrande föredrag och seminarier varvas med en fullödig nattvardsmässa varje dag. Det är livfulla tillställningar med mycket sång och förbön.
Allt är inte EFS-kompatibelt, men jag gläder mig över den hoppingivande trosatmosfären, att folk har sina biblar med sig, den enkla och gedigna förkunnelsen och balansen mellan liturgi och väckelse. Jag vill gärna påverkas av denna blodfulla fromhet och är glad för EFS:are som suger i sig!
Det finns också en märkbar glädje över EFS. EFS-gruppen i Hedemora berättade om sin historia, varför man bildat EFS-grupp och vad den betyder för att bära det andliga livet. Jag fick berätta mer om EFS-gruppens missionsmöjlighet och ge exempel från olika delar av landet om vad som är på gång. Att få berätta om nyplanteringar som Vimpeltorpet i Kalmar, Trelleborg och Lilla Clara i Stockholm gör mig stolt! Nya oaser för Kristi rikes tillväxt!
Tack för inbjudan, tack för förböner, tack för uppmuntran. Gud välsigne er systrar och bröder!
Allt är inte EFS-kompatibelt, men jag gläder mig över den hoppingivande trosatmosfären, att folk har sina biblar med sig, den enkla och gedigna förkunnelsen och balansen mellan liturgi och väckelse. Jag vill gärna påverkas av denna blodfulla fromhet och är glad för EFS:are som suger i sig!
Det finns också en märkbar glädje över EFS. EFS-gruppen i Hedemora berättade om sin historia, varför man bildat EFS-grupp och vad den betyder för att bära det andliga livet. Jag fick berätta mer om EFS-gruppens missionsmöjlighet och ge exempel från olika delar av landet om vad som är på gång. Att få berätta om nyplanteringar som Vimpeltorpet i Kalmar, Trelleborg och Lilla Clara i Stockholm gör mig stolt! Nya oaser för Kristi rikes tillväxt!
Tack för inbjudan, tack för förböner, tack för uppmuntran. Gud välsigne er systrar och bröder!
tisdag 16 mars 2010
Upplands Väsby 00.27
Sitter och väntar på Upptåget som ska ta mig till Uppsala denna natt. Jag är på väg hem från Nässjö, efter en snabbutflykt över kvällen. I helgen var jag i Timmernabben på EFS i Sydöstsveriges Årsforum, så det blev två besök i distriktet på raken. Ringde en yrvaken taxiägare i Märsta för att se om det gick att få en taxi till Uppsala. Men 500 kronor extra ör en halvtimmas tidsvinst är inte försvarbart.
Viktigt att besöka distrikten. Sydösts årsforum är bra upplagt med samtal i grupper innan årsrapporten presenteras och beslut tas. Något att ta efter för fler. Avgående distriktsföreståndare är en god talare. Han talade om vår uppgift att vara bagerier där Kristusdoftande bröd för människor bakas så att det luktade hembakt i hela kapellet. I Kyrkans tidning beskrevs nyligen EFS som en självständig rörelse inom Svenska kyrkan för mission, lekmannaengagemang och vardagskristendom. Det är där bröddoften passar in.
Det var ingen jätteskara på årsforum i EFS minsta distrikt antalsmässigt. Som ofta var det kämpar, veteraner och trofasta som dominerade i bänkarna. Så långvariga engagemang för att vara gemenskap, missionsstation för vuxna, ungdomar och barn i olika hörn av distriktet. Bilden är intressant och utmaningarna legio.
I distriktet finns ett mångfacetterat utbud av EFS-sammanhang. Små föreningar på landet, somliga nedläggningshotade, andra med djärva planer. EFS-kyrkor i städer med ambition att nå ut med evangeliet. Samarbeten med Svenska kyrkan, men också med t.ex. Svenska Alliansmissionen eller Missionskyrkan, för evangeliets skull. Väl fungerande samarbetskyrkor med Svenska kyrkan där man till och med lyckas övertyga EFS-negativa präster om vitsen med missionsföreningen. Men också ställen där man brottas med kyrkounderhåll, framtidsstrategi eller ekonomiskt styrd nedläggningspanik hos kyrkorådet.
Det är otroligt vad avgörande inte minst kyrkoherdens inställning är för om det ska bli ett missionssamarbete på en lokal plats. Men ibland är det vi EFS:are som är låsta och saknar vision att lämna sitt invanda bönhus eller sin traditionella verksamhet för något nytt. Men oftast finns ett djupt engagemang för grannars och vänners andliga väl och ibland finns en beredskap att våga nytt.
Jag tänker på er, missionsvänner. Jag skulle vilja dela ut medaljer för tapperhet i fält, näsdukar för tårar och tappade sugar, provocerande frågor om Vad vill vi och Varför finns vi men mest av allt mycket mycket uppmuntran till att vara väldoftande livets bröd till människor i vardagskontakterna. Vi ber om att förnyas och få förnya. Gud har kallelser i byar och städer.
Viktigt att besöka distrikten. Sydösts årsforum är bra upplagt med samtal i grupper innan årsrapporten presenteras och beslut tas. Något att ta efter för fler. Avgående distriktsföreståndare är en god talare. Han talade om vår uppgift att vara bagerier där Kristusdoftande bröd för människor bakas så att det luktade hembakt i hela kapellet. I Kyrkans tidning beskrevs nyligen EFS som en självständig rörelse inom Svenska kyrkan för mission, lekmannaengagemang och vardagskristendom. Det är där bröddoften passar in.
Det var ingen jätteskara på årsforum i EFS minsta distrikt antalsmässigt. Som ofta var det kämpar, veteraner och trofasta som dominerade i bänkarna. Så långvariga engagemang för att vara gemenskap, missionsstation för vuxna, ungdomar och barn i olika hörn av distriktet. Bilden är intressant och utmaningarna legio.
I distriktet finns ett mångfacetterat utbud av EFS-sammanhang. Små föreningar på landet, somliga nedläggningshotade, andra med djärva planer. EFS-kyrkor i städer med ambition att nå ut med evangeliet. Samarbeten med Svenska kyrkan, men också med t.ex. Svenska Alliansmissionen eller Missionskyrkan, för evangeliets skull. Väl fungerande samarbetskyrkor med Svenska kyrkan där man till och med lyckas övertyga EFS-negativa präster om vitsen med missionsföreningen. Men också ställen där man brottas med kyrkounderhåll, framtidsstrategi eller ekonomiskt styrd nedläggningspanik hos kyrkorådet.
Det är otroligt vad avgörande inte minst kyrkoherdens inställning är för om det ska bli ett missionssamarbete på en lokal plats. Men ibland är det vi EFS:are som är låsta och saknar vision att lämna sitt invanda bönhus eller sin traditionella verksamhet för något nytt. Men oftast finns ett djupt engagemang för grannars och vänners andliga väl och ibland finns en beredskap att våga nytt.
Jag tänker på er, missionsvänner. Jag skulle vilja dela ut medaljer för tapperhet i fält, näsdukar för tårar och tappade sugar, provocerande frågor om Vad vill vi och Varför finns vi men mest av allt mycket mycket uppmuntran till att vara väldoftande livets bröd till människor i vardagskontakterna. Vi ber om att förnyas och få förnya. Gud har kallelser i byar och städer.
måndag 8 mars 2010
Tillväxt- och nyplanteringsakademi på Johannelund i helgen
40 personer från nio EFS-sammanhang är samlade till inspiration, undervisning och utbyte under helgen. Visionen för akademin är att många växande missionella/nyplanterade gemenskaper ska växa fram över hela Sverige. Målgrupp: Missionsföreningar som längtar efter tillväxt/nyplantering och nyligen startade EFS grupper/föreningar. Några har planer att starta i ett nytt område, andra vet eller anar att Gud har en kallelse att bryta ny mark, även om man ännu inte vet hur. Några har nyligen ställs inför faktum att Svenska kyrka med utan förvarning sagt upp samverkansavtalet på grund av ekonomisk oro. Svårt att förstå.
Jag känner lite som vid helgen för unga ledare i januari: här finns nöd och glöd, iver och längtan, vilja och frimodighet. Smitta mig! Det är så gott att få förbön, uppmuntrande ord och ödmjukt framställda ord eller bilder till mig och min tjänst: vill du pröva om detta kan vara från Gud. Jag är tillsammans med bedjare som tror att Guds talar.
Syskon från Kristinehamn påminner om att det har gått 40 år sedan vi hade UG, ungdomsgrupp tillsammans där. Vilken trohet och pålitlighet de visar i Herrens tjänst! Vi våndas över någon som var med på den tiden och inte verkar vara det längre. Vad händer med oss genom livet?
Jag får frågan om vad som är EFS vision. Jag funderar vidare på hur jag skulle vilja formulera den. EFS - en missionsrörelse, bibelrörelse, bönerörelse och Jesusrörelse inom Svenska kyrkan som berör människor och skapar frimodiga och kreativa missionsföreningar och startar 100 nya grupper och gemenskaper fram till 2020. Nåt sånt. Jag tror en tydlig vision och en utmanande målsättning är viktig. En tydlig vision bör man kunna säga även om man blir väckt och får frågan nästan i sömnen. Duger den här till det?
Och mer konkret: Varje större missionsförening bör fundera på var nästa möjligehet till plantering finns. Och det bör finnas mer än en gemenskap kopplad till EFS i varje stad över 50 000 invånare. Och på landbygden och i församlingar med utdöende gudstjänster är frågan: hur kan vi betyda något i Svenska kyrkans kallelse och på kyrkans villkor?
Jag känner lite som vid helgen för unga ledare i januari: här finns nöd och glöd, iver och längtan, vilja och frimodighet. Smitta mig! Det är så gott att få förbön, uppmuntrande ord och ödmjukt framställda ord eller bilder till mig och min tjänst: vill du pröva om detta kan vara från Gud. Jag är tillsammans med bedjare som tror att Guds talar.
Syskon från Kristinehamn påminner om att det har gått 40 år sedan vi hade UG, ungdomsgrupp tillsammans där. Vilken trohet och pålitlighet de visar i Herrens tjänst! Vi våndas över någon som var med på den tiden och inte verkar vara det längre. Vad händer med oss genom livet?
Jag får frågan om vad som är EFS vision. Jag funderar vidare på hur jag skulle vilja formulera den. EFS - en missionsrörelse, bibelrörelse, bönerörelse och Jesusrörelse inom Svenska kyrkan som berör människor och skapar frimodiga och kreativa missionsföreningar och startar 100 nya grupper och gemenskaper fram till 2020. Nåt sånt. Jag tror en tydlig vision och en utmanande målsättning är viktig. En tydlig vision bör man kunna säga även om man blir väckt och får frågan nästan i sömnen. Duger den här till det?
Och mer konkret: Varje större missionsförening bör fundera på var nästa möjligehet till plantering finns. Och det bör finnas mer än en gemenskap kopplad till EFS i varje stad över 50 000 invånare. Och på landbygden och i församlingar med utdöende gudstjänster är frågan: hur kan vi betyda något i Svenska kyrkans kallelse och på kyrkans villkor?
måndag 1 mars 2010
OS är över, fastan fortsätter
Det är skönt faktiskt. Är man så pass sportintresserad och bara halvdiciplinerad som jag så kan det bli en period för mycket ibland. Så morgontröttheten beror vissa dagar inte bara av den kvardröjande istiden. När OS är över så kommer funderingarna på balansen mellan avkoppling, det mänskliga behovet av att bara vara, att få ta det som det kommer, och ambitionerna, viljan att göra skillnad, att göra något större av sin stund på jorden. Det är inte fel att fastetiden är längre än OS, och en tid att fundera lite extra över mitt liv, min bundenhet till det materiella, min kallelse och mina prioriteringar. Jag behöver inte ställa Hellner mot Herren så där ångestladdat, men ändå: vad är det som är värt något? Guld i gudomligt perspektiv.
Längdåkning fascinerar, till och med den ovärdiga formen masstart när svenskar är i huvudrollen. Det är intressant hur mycket som handlar om psykologi och självförtroende, att form inte är något rent fysiologiskt bara. Och så detta att som somliga kunna ta ut sig, viljan som nästan besegrar kroppen. Vilja är en gåva, men också något att steg för steg lära sig.
Det mest beundransvärda är den långsiktiga träningen mot ett mål ett antal år senare. Äta rätt, träna efter schema, ta steg efter steg framåt. Jag har mycket kvar att lära, inte minst i målmedvetenheten, och det gäller både renoveringsbehov hemma och mitt jobb. Någon sa till mig när jag började att jag snarare skulle tänka fem år än ett, när det gäller att försöka åstadkomma något viktigt.
Och även om vi vilar oss mot Herrens suveränitet och verkan, så kan vi ju inte i EFS-ledningen sätta oss ner och konstatera att ”om fyra år är det OS, vi får se vad som händer då”. Det är klart att vi ska tänka ”var vill vi vara om fyra år” och arbeta hårt för att nå dit. Det är det EFS 2020 handlar om – var är EFS om 10 år. Vilka föreningar har fått nytt mod och ny vision, var finns det nya EFS-grupper som verkar för evangeliet, var ser vi att dagens ungdomar går in och tar ansvar i lokal förening och församling, var kommer människor till levande tro, var på klotet är EFS med när nya församlingar bildas?
Det är därför vi utlyst en period av bön mellan påsk och Kristi himmelfärdsdag.
Längdåkning fascinerar, till och med den ovärdiga formen masstart när svenskar är i huvudrollen. Det är intressant hur mycket som handlar om psykologi och självförtroende, att form inte är något rent fysiologiskt bara. Och så detta att som somliga kunna ta ut sig, viljan som nästan besegrar kroppen. Vilja är en gåva, men också något att steg för steg lära sig.
Det mest beundransvärda är den långsiktiga träningen mot ett mål ett antal år senare. Äta rätt, träna efter schema, ta steg efter steg framåt. Jag har mycket kvar att lära, inte minst i målmedvetenheten, och det gäller både renoveringsbehov hemma och mitt jobb. Någon sa till mig när jag började att jag snarare skulle tänka fem år än ett, när det gäller att försöka åstadkomma något viktigt.
Och även om vi vilar oss mot Herrens suveränitet och verkan, så kan vi ju inte i EFS-ledningen sätta oss ner och konstatera att ”om fyra år är det OS, vi får se vad som händer då”. Det är klart att vi ska tänka ”var vill vi vara om fyra år” och arbeta hårt för att nå dit. Det är det EFS 2020 handlar om – var är EFS om 10 år. Vilka föreningar har fått nytt mod och ny vision, var finns det nya EFS-grupper som verkar för evangeliet, var ser vi att dagens ungdomar går in och tar ansvar i lokal förening och församling, var kommer människor till levande tro, var på klotet är EFS med när nya församlingar bildas?
Det är därför vi utlyst en period av bön mellan påsk och Kristi himmelfärdsdag.
onsdag 24 februari 2010
Ökad öppenhet för evangeliet
Efter helgens goda inspirations- och framtidsdagar i Västerbotten och ett gott samtal i möte med studenter vid Johannelund tillsammans med biskop Persenius i går kväll funderar jag på öppenheten för evangeliet.
Ingrid Lundström (med uppe i Västerbotten från vårt kansli) påminde oss om den öppenhet för andlighet och kristen tro som märks i vårt land. Undersökningar visar att fler ber idag än för tio år sedan och fler tycker att kyrkan är relevant för bearbetning av livsfrågor. Kändisar kommer till tro eller ger uttryck för en mer eller mindre tydlig kristen tro. Humanisternas kritik skapar intresse för kristen tro i media. I Alphakurser och andra mötesplatser finner människor en personlig tro.
Men skillnaderna mellan Stureplan och Norra Västerbotten är stor. Och kanske också mellan förorter till Umeå och byar runt Skellefteå. Det andliga behovet kan se väldigt olika ut beroende på sekulariseringsgrad och tidigare erfarenheter av tro. Beroende på bakgrund söker många ett utrymme för att pröva sin ofärdiga tro, och kanske trassliga liv, i en tillåtande miljö, men inte så få förväntar sig möta en tydlig kristen tro att ta spjärn mot. Ibland både sakerna på en gång, ibland mer det ena. Allergi mot (förenklad?) tydlighet hos somliga kan i stället vara en längtan efter mera tydlighet hos andra. Ingen vill bli påpackad en tro, men många förväntar sig möta en personlig och relevant tro.
Jag tror att en god kombination av diakoni som möter mänskliga behov och en tydlig presentation av kristen tro på ett inbjudande och dialoginriktat sätt är attraktivt. Tjänande + tydlighet = tilldragande.
Vår egen utmaning är att i vissa sammanhang inte skämmas för att presentera en tydlig Jesuscentrerad kristen tro och i andra att öppna upp alltför slutna EFS-gemenskaper som det kan vara svårt att komma in i och våga ge oss ut eller in i samtalen på sökarens hemmaplan. Alltihop gäller mig också.
Ingrid Lundström (med uppe i Västerbotten från vårt kansli) påminde oss om den öppenhet för andlighet och kristen tro som märks i vårt land. Undersökningar visar att fler ber idag än för tio år sedan och fler tycker att kyrkan är relevant för bearbetning av livsfrågor. Kändisar kommer till tro eller ger uttryck för en mer eller mindre tydlig kristen tro. Humanisternas kritik skapar intresse för kristen tro i media. I Alphakurser och andra mötesplatser finner människor en personlig tro.
Men skillnaderna mellan Stureplan och Norra Västerbotten är stor. Och kanske också mellan förorter till Umeå och byar runt Skellefteå. Det andliga behovet kan se väldigt olika ut beroende på sekulariseringsgrad och tidigare erfarenheter av tro. Beroende på bakgrund söker många ett utrymme för att pröva sin ofärdiga tro, och kanske trassliga liv, i en tillåtande miljö, men inte så få förväntar sig möta en tydlig kristen tro att ta spjärn mot. Ibland både sakerna på en gång, ibland mer det ena. Allergi mot (förenklad?) tydlighet hos somliga kan i stället vara en längtan efter mera tydlighet hos andra. Ingen vill bli påpackad en tro, men många förväntar sig möta en personlig och relevant tro.
Jag tror att en god kombination av diakoni som möter mänskliga behov och en tydlig presentation av kristen tro på ett inbjudande och dialoginriktat sätt är attraktivt. Tjänande + tydlighet = tilldragande.
Vår egen utmaning är att i vissa sammanhang inte skämmas för att presentera en tydlig Jesuscentrerad kristen tro och i andra att öppna upp alltför slutna EFS-gemenskaper som det kan vara svårt att komma in i och våga ge oss ut eller in i samtalen på sökarens hemmaplan. Alltihop gäller mig också.
fredag 12 februari 2010
Hemma i skrifterna
Under en dryg vecka har jag läst lite extra i Andra Timotheosbrevet och stannar vid orden om att vara hemma i de heliga skrifterna (3:15). Det handlar om Gamla Testamentets skrifter men jag tänker på Bibeln som helhet. Att vara hemma, hemmastadd, hemtam. Kunna leva i och använda. EFS vill vara en bibelrörelse och detta är ett underbart mål: hemma i skriften.
Jag tänker på det när jag i Kyrkans tidning läser om Teologifestivalen i lördags och ser bilden av biblar på bordet. Jag hade gärna varit med på festivalen (satt i styrelsesammanträde) för teologi är spännande och där finns en bredd som skulle utmana mig i min förhoppningsvis relativt öppna lutherskt-evangelikala bibelförståelse. Både i spåret lag och evangelium där rektor på Johannelund Tomas Nygren fanns med och spåret om naturvetenskap, tro och bön, eftersom jag gärna läser och funderar på universum, materien, utvecklingen och Gud.
Min fundering är dock vilken bok som ligger på bordet. Är det enbart människors erfarenheter av Gud, Gudsbilder och tolkningar, alltså människors tankar om Gud. Eller läses och används bibeln också beslutsamt eller åtminstone preliminärt som Guds tilltal till människan som jag väljer att ställa mig under? Bibelläsning är också sanningssökande. Och ska sanningssökande finna den sanning Gud velat uppenbara för oss, då krävs ödmjukhet inför Gud som är Sanningen, även om vi vet att vi inte får tag i hela sanningen.
Jag tänker också på uppgiften en präst, förkunnare och bibellärare har. Det finns en uppgift att främja teologisk reflektion, inspirera och ge redskap till att (våga?) tänka. Men tillsammans med det, eller före det, ligger uppgiften att visa och stödja en kärlek till skriften, ett förtroende för Bibeln som Guds uppenbarelse och tilltal, en ödmjukhet inför förnuftets begränsning, en vilja att ställa sig under Guds ord. Att hjälpa fler till att verkligen bli hemma i de heliga skrifterna.
För är det som jag vill tro, att Gud visar vem han är och talar till sina människobarn i Bibeln, då kommer han att tala till den som vill bli hemmastadd i Ordet. Ge kunskap för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus, undervisad, vederlagd (!), fostrad till rättfärdigt liv, fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar, som det står i textavsnittet om att vara hemma i skrifterna.
Då kan man som läsarna i Norrland i början av 1900-talet i samtalet om livets utmaningar fråga ”Vad skulle ´n Abraham ha gjort?”
Jag tänker på det när jag i Kyrkans tidning läser om Teologifestivalen i lördags och ser bilden av biblar på bordet. Jag hade gärna varit med på festivalen (satt i styrelsesammanträde) för teologi är spännande och där finns en bredd som skulle utmana mig i min förhoppningsvis relativt öppna lutherskt-evangelikala bibelförståelse. Både i spåret lag och evangelium där rektor på Johannelund Tomas Nygren fanns med och spåret om naturvetenskap, tro och bön, eftersom jag gärna läser och funderar på universum, materien, utvecklingen och Gud.
Min fundering är dock vilken bok som ligger på bordet. Är det enbart människors erfarenheter av Gud, Gudsbilder och tolkningar, alltså människors tankar om Gud. Eller läses och används bibeln också beslutsamt eller åtminstone preliminärt som Guds tilltal till människan som jag väljer att ställa mig under? Bibelläsning är också sanningssökande. Och ska sanningssökande finna den sanning Gud velat uppenbara för oss, då krävs ödmjukhet inför Gud som är Sanningen, även om vi vet att vi inte får tag i hela sanningen.
Jag tänker också på uppgiften en präst, förkunnare och bibellärare har. Det finns en uppgift att främja teologisk reflektion, inspirera och ge redskap till att (våga?) tänka. Men tillsammans med det, eller före det, ligger uppgiften att visa och stödja en kärlek till skriften, ett förtroende för Bibeln som Guds uppenbarelse och tilltal, en ödmjukhet inför förnuftets begränsning, en vilja att ställa sig under Guds ord. Att hjälpa fler till att verkligen bli hemma i de heliga skrifterna.
För är det som jag vill tro, att Gud visar vem han är och talar till sina människobarn i Bibeln, då kommer han att tala till den som vill bli hemmastadd i Ordet. Ge kunskap för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus, undervisad, vederlagd (!), fostrad till rättfärdigt liv, fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar, som det står i textavsnittet om att vara hemma i skrifterna.
Då kan man som läsarna i Norrland i början av 1900-talet i samtalet om livets utmaningar fråga ”Vad skulle ´n Abraham ha gjort?”
måndag 1 februari 2010
Nådens kaos
Tack för att jag för första gången fick medverka på EFS i Mittsveriges vinterkonferens med EFS i mer centrala Stockholm i helgen, dvs. i Hammarbykyrkan, Betlehemskyrkan och S:ta Clara kyrka. Det var en fin och hoppingivande helg. Fredag kväll i Hammarbykyrkan: jag höll på att köra fel för många gånger men hann fram! Upptakt med Erik Tillings folkmusikinspirerade sånger från Psaltaren, inte så lättsjunga men med hållbara texter som förmedlar realism och tro. Ungdomarna i pannkakskyrkan gav sig ut till Gullmarsplan vid halvtiotiden för gräddning och gratissamtal tills smeten frös vid midnatt. Bra kämpat för evangeliet och ungdomar på stan.
Lördag: Lyssna gärna på Ylva Eggehorns underbara fördrag om när tron utmanas. (kontakta Betlehemskyrkan!) Om utmaningen från humanisterna, nyandligheten, andra kristna och livets motsägelsefullhet. Klar samtidsanlalys, nåden lyste, och vi berördes. Om den galne herden som lämnar sin säkra investering och söker det enda fåret som vore det just det enda han ägde. Och om Jesus som i sig härbärgerar både förtvivlan och förtröstan, uttryckt i det två Golgataropen ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” och ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande”. Stå kvar, fly inte i det svåra, Guds nåd kommer till dig oväntat!
Predikan av Carola Häggkvist - och några sånger - på kvällen. Jag tycker hon sjunger bättre än hon predikar, men jag tror Gud använde hennes ostrukturerade tankar, barnen förstod och äkta erfarenheter och reflektioner blev bakgrund till en härlig sång- och förbönsstund, där Guds Ande verkade. Gud välsigne dig Carola, och bevare din tro och din kärlek till Jesus. Nådens lätta kaos!
S:ta Clara söndag: Full katedral, nattvard, lovsång, körsång i kyrkan som förkroppsligar nådens kaos. Som i Ylvas förkunnelse så lyser här Guds härlighet i brustenheten. Jag fick predika efter att ha vaknat klockan 6.03 på morgonen med tanken att jag skulle predika om Jona istället för det jag förberett. Jag upplevde att jag fick något att säga, och berördes själv djupt av nöden och nåden i Guds hjärta. Jag var urlakad när jag kom hem – där alla mina barn var hemma samtidigt. Vilken nåd!
Lördag: Lyssna gärna på Ylva Eggehorns underbara fördrag om när tron utmanas. (kontakta Betlehemskyrkan!) Om utmaningen från humanisterna, nyandligheten, andra kristna och livets motsägelsefullhet. Klar samtidsanlalys, nåden lyste, och vi berördes. Om den galne herden som lämnar sin säkra investering och söker det enda fåret som vore det just det enda han ägde. Och om Jesus som i sig härbärgerar både förtvivlan och förtröstan, uttryckt i det två Golgataropen ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” och ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande”. Stå kvar, fly inte i det svåra, Guds nåd kommer till dig oväntat!
Predikan av Carola Häggkvist - och några sånger - på kvällen. Jag tycker hon sjunger bättre än hon predikar, men jag tror Gud använde hennes ostrukturerade tankar, barnen förstod och äkta erfarenheter och reflektioner blev bakgrund till en härlig sång- och förbönsstund, där Guds Ande verkade. Gud välsigne dig Carola, och bevare din tro och din kärlek till Jesus. Nådens lätta kaos!
S:ta Clara söndag: Full katedral, nattvard, lovsång, körsång i kyrkan som förkroppsligar nådens kaos. Som i Ylvas förkunnelse så lyser här Guds härlighet i brustenheten. Jag fick predika efter att ha vaknat klockan 6.03 på morgonen med tanken att jag skulle predika om Jona istället för det jag förberett. Jag upplevde att jag fick något att säga, och berördes själv djupt av nöden och nåden i Guds hjärta. Jag var urlakad när jag kom hem – där alla mina barn var hemma samtidigt. Vilken nåd!
söndag 24 januari 2010
Addis Ababa lördag: miljonprogram, slaveri och framtid?
Miljonprogram, slaveri och framtid: Addis Ababa söndag morgon
Varje morgon hör jag genom enkelglasen högtalarna från en ortodox kyrka. Sång, liturgi, predikan tror jag. Kyrkor och präster överallt, dophögtid med vitklädda folksamlingar som blockerade gatorna denna vecka, nästan som miljödemonstranter. Färger, folkligt, märkligt på samma gång. Konstigt med detta gamla, traditionella, som ger identitet för dem innanför och främlingskap för mig utanför. Vad har detta religiösa med livet att göra? Vad vore livet utan det?
Addis Ababa, 4 miljoner invånare, med glasskrapor och plåtslum sida vid sida, steniga gatvägar, halvt oorganiserade med enkla hus med rostiga tak. De ligger sida vid sida med fantasifulla, på gränsen till vackra tvåvånings familjehus byggda av dem som hamnar på rätt sida om den ekonomiska klyftan eller återvänder från fina utbildningar i utlandet med möjligheter i händerna. Eller mitt emot de nya miljonprogramsliknande femvåningshusen med utanpåliggande järntrappor, byggda med en liten eller större stenig och skräpig innergård och parabolantenner som en omgärdande svampcirkel. Här växer det framtida Etiopien upp. Här behöver kyrkan gestaltas på nytt med husförsamlingar för överlevnad och hopp, som i antikens Rom, med skraltiga trävåningshus när kristendomen ännu var ung. Och genom storstaden skär många nya flerfiliga leder bokstavligen tvärs igenom den gamla bebyggelsen. Inga miljödemonstranter! Framtiden?
Forntiden: Gamla kvinnor bär böjda de obeskrivligt tunga pinnbördorna nerför Entottoberget, de vilar bördan mot en sten och rätar på den krumma ryggen. Men också unga mödrar, för att försörja de barn de fick med männen som passerade en hastig natt i tonåren. Ett något bättre slaveri än prostitutionen. Men de svettiga ansiktena skrattar mot varandra.
Så lätt det är att glömma hur världen ser ut, hemma i mitt trygga bomullssverige.
CMCR-mötet är över, alla samtal under kafferasterna har tystnat, de dynamiska bibelförklaringarnas utmaningar dröjer sig kvar: om passion och beroende av Guds Ande, kärlek till Guds ord, om nutidsmänniskans andliga fattigdom, om Jesu sammanfattning av det glada budskapet i Lukas 24: Detta är allstå vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse skall förkunnas i hans namn för alla folk.
Men vi vet inte var vi ska träffas nästa år. Inbjudan till Sverige är accepterad, men Mekane Yesuskyrkan ledning kan inte säga ett definitivt ja än. Först måste kyrkans generalförsamling säga sitt. Man brottas med Svenska kyrkans beslut om äktenskapet, det är orsaken. Vi får avvakta och se.
Till sist ett tack till Ingela och Staffan Grenstedt för en veckas gästfrihet och bilskjutsar!
Varje morgon hör jag genom enkelglasen högtalarna från en ortodox kyrka. Sång, liturgi, predikan tror jag. Kyrkor och präster överallt, dophögtid med vitklädda folksamlingar som blockerade gatorna denna vecka, nästan som miljödemonstranter. Färger, folkligt, märkligt på samma gång. Konstigt med detta gamla, traditionella, som ger identitet för dem innanför och främlingskap för mig utanför. Vad har detta religiösa med livet att göra? Vad vore livet utan det?
Addis Ababa, 4 miljoner invånare, med glasskrapor och plåtslum sida vid sida, steniga gatvägar, halvt oorganiserade med enkla hus med rostiga tak. De ligger sida vid sida med fantasifulla, på gränsen till vackra tvåvånings familjehus byggda av dem som hamnar på rätt sida om den ekonomiska klyftan eller återvänder från fina utbildningar i utlandet med möjligheter i händerna. Eller mitt emot de nya miljonprogramsliknande femvåningshusen med utanpåliggande järntrappor, byggda med en liten eller större stenig och skräpig innergård och parabolantenner som en omgärdande svampcirkel. Här växer det framtida Etiopien upp. Här behöver kyrkan gestaltas på nytt med husförsamlingar för överlevnad och hopp, som i antikens Rom, med skraltiga trävåningshus när kristendomen ännu var ung. Och genom storstaden skär många nya flerfiliga leder bokstavligen tvärs igenom den gamla bebyggelsen. Inga miljödemonstranter! Framtiden?
Forntiden: Gamla kvinnor bär böjda de obeskrivligt tunga pinnbördorna nerför Entottoberget, de vilar bördan mot en sten och rätar på den krumma ryggen. Men också unga mödrar, för att försörja de barn de fick med männen som passerade en hastig natt i tonåren. Ett något bättre slaveri än prostitutionen. Men de svettiga ansiktena skrattar mot varandra.
Så lätt det är att glömma hur världen ser ut, hemma i mitt trygga bomullssverige.
CMCR-mötet är över, alla samtal under kafferasterna har tystnat, de dynamiska bibelförklaringarnas utmaningar dröjer sig kvar: om passion och beroende av Guds Ande, kärlek till Guds ord, om nutidsmänniskans andliga fattigdom, om Jesu sammanfattning av det glada budskapet i Lukas 24: Detta är allstå vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse skall förkunnas i hans namn för alla folk.
Men vi vet inte var vi ska träffas nästa år. Inbjudan till Sverige är accepterad, men Mekane Yesuskyrkan ledning kan inte säga ett definitivt ja än. Först måste kyrkans generalförsamling säga sitt. Man brottas med Svenska kyrkans beslut om äktenskapet, det är orsaken. Vi får avvakta och se.
Till sist ett tack till Ingela och Staffan Grenstedt för en veckas gästfrihet och bilskjutsar!
torsdag 21 januari 2010
Återgäldande av mission
Vi är samlade till möte mellan Mekane Yesuskyrkan (MY) och hennes partners i Addis Abeba, Etiopien. Roligt, lärorikt och tröttande att möta alla systrar och bröder i det fantastiska sammanhang som är Kristi kyrka.
Några intryck från första dagen:
Jag hör om den historiska sändningsgudstjänsten i söndags för de första missionärerna som ska sändas utanför Etiopien till ett muslimskt land genom den sedan två år bildade missionsorganisationen IMS, som jag skrev om häromdagen. Jag får livliga beskrivningar av ”fackelceremonin” där vår missionär Kersti Karlsson som representant för EFS som fick börja evangelisk mission fick ta den första facklan. Som en symbol för hur evangeliets eld spridits vidare tände hon andra missioners facklor och sedan tändes facklor burna av ledarna för Mekane Yesus kyrkans synoder. Till sist tändes ett kors som ett tecken på att uppgiften inte är slutförd och att vi har ett gemensamt ansvar. Presidenten för MY, Wakseyoum Idossa, betecknar i sitt välkomsttal bildandet av IMS som ”mission i retur” eller ”återgäldande av mission”.
Det största är ändå just nu stor glädje men också en god stolthet över att MY är en kyrka igen efter 12 år av splittring med en utbrytning. Det återkommer på olika sätt, och med rätta!
Presidenten utrycker också sorg över hur besluten om samkönade äktenskap i Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Amerika anstränger relationerna. Med tanke på att han också påminner om hur torka och översvämningar har försatt 6,2 millioner människor i södra Etiopien i svält, så kan jag å ena sidan fundera över proportionerna på saker och ting. Å andra sidan inser jag hur allvarligt man ser på Svenska kyrkans avsteg från Guds klara ord, som man menar att det handlar om.
Jag har fått en kommentar med en fråga om varför jag inte skrivit mer just om kyrkans beslut i vigselfrågan. Min reflektion om proportionerna ovan är en del av svaret. Men också att jag redan uttryckt min och EFS mening offentligt och inte vill fokusera för mycket på den frågan. Sen får den konsekvenser som kanske ger mig anledning att återkomma saken.
Några intryck från första dagen:
Jag hör om den historiska sändningsgudstjänsten i söndags för de första missionärerna som ska sändas utanför Etiopien till ett muslimskt land genom den sedan två år bildade missionsorganisationen IMS, som jag skrev om häromdagen. Jag får livliga beskrivningar av ”fackelceremonin” där vår missionär Kersti Karlsson som representant för EFS som fick börja evangelisk mission fick ta den första facklan. Som en symbol för hur evangeliets eld spridits vidare tände hon andra missioners facklor och sedan tändes facklor burna av ledarna för Mekane Yesus kyrkans synoder. Till sist tändes ett kors som ett tecken på att uppgiften inte är slutförd och att vi har ett gemensamt ansvar. Presidenten för MY, Wakseyoum Idossa, betecknar i sitt välkomsttal bildandet av IMS som ”mission i retur” eller ”återgäldande av mission”.
Det största är ändå just nu stor glädje men också en god stolthet över att MY är en kyrka igen efter 12 år av splittring med en utbrytning. Det återkommer på olika sätt, och med rätta!
Presidenten utrycker också sorg över hur besluten om samkönade äktenskap i Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Amerika anstränger relationerna. Med tanke på att han också påminner om hur torka och översvämningar har försatt 6,2 millioner människor i södra Etiopien i svält, så kan jag å ena sidan fundera över proportionerna på saker och ting. Å andra sidan inser jag hur allvarligt man ser på Svenska kyrkans avsteg från Guds klara ord, som man menar att det handlar om.
Jag har fått en kommentar med en fråga om varför jag inte skrivit mer just om kyrkans beslut i vigselfrågan. Min reflektion om proportionerna ovan är en del av svaret. Men också att jag redan uttryckt min och EFS mening offentligt och inte vill fokusera för mycket på den frågan. Sen får den konsekvenser som kanske ger mig anledning att återkomma saken.
fredag 15 januari 2010
27 personer vill ut med EFS
Jag sitter på EFS utlandsmissionsråd och är glad. Väldigt glad. Så pass att det ryser i min evangelistsjäl. Gläd dig med mig över:
• En utlandsavdelning på plats med Erik J och Erik A som oförtrutet jobbar med sjuttielva saker som ligger framför. Vi firade i torsdags med smörgåstårta och varsin spetsbladig kaktus till bröderna med kommentarer om deras spetskompetens och att blommor måste kunna klara sig när deras husse är på långa resor.
• Försoningsframstegen inom världens näst största lutherska kyrka Mekane Yesuskyrkan. Så här skriver vår utsände Kersti Karlsson: ”Vid sitt Assembly i december beslöt AASECMY (den del som bröt sig ur tidigare) att upplösa sig själva, nästan enhälligt, 106 för och 6 mot. De som jobbat centralt kommer att anställas av Mekane Yesus, och en ny synod bildas för Addis Abeba. Detta kommer att firas i samband med den stora missionskonferensen som ska hållas på seminariets område nästa helg, den 15 - 17 december. Förmiddagsgudstjänsten kommer att ägnas åt detta.” Det är så kraftfullt när försoning segrar över splittring. Vi har Erik J på plats.
• Samma eftermiddag kommer missionärer att avskiljas för tjänst i missionsländer, utsända av den nya missionsorganisationen inom Mekane Yesus som heter International Missionary Society (IMS). En sån glädje och utmaning tillbaka till oss.
• Då är det otroligt spännande att få sitta och samtala om vad Herren har för missionskallelser i beredskap för EFS framöver. Vi sitter t.ex. med förfrågningar om delvis onådda folkgruppen i Tanzania, möjligheten att kanske jobba tillsammans med IMS, en nyinkommen motion till EFS årskonferens om en satsning tillsammans med den expanderande lutherska kyrkan i Mordvinien och en förfrågan från Wycliffe/Folk och språk om att stå med i bibelöversättningsarbete!
• Salt utmanar EFS till en gemensam Missionskonferens 2011.
• Vi har sedan det blev känt att EFS tar hand om utlandsadministrationen fått intresseförfrågningar från 27 (!!!!) personer om att på olika sätt få resa ut i EFS tjänst. Hur förvaltar vi det förtroendet?
Tre reflektioner:
1. Vad vill Gud med allt detta? Vi behöver frimodighet, klokhet och urskillningsförmåga.
2. Vi ska se upp så att vi i entusiasmen inte glömmer viktiga grundprinciper i mission som att noga lyssna på våra partners önskemål och prioriteringar, undvika att skapa beroenden genom att först tänka att vi ska ge pengar och att vi måste tänka långsiktigt, holistiskt och tillsammans med andra.
3. Låt oss använda vår böneperiod mellan Påskdag och Kristi himmelfärdsdag till att fråga Gud om ledning för framtiden!
• En utlandsavdelning på plats med Erik J och Erik A som oförtrutet jobbar med sjuttielva saker som ligger framför. Vi firade i torsdags med smörgåstårta och varsin spetsbladig kaktus till bröderna med kommentarer om deras spetskompetens och att blommor måste kunna klara sig när deras husse är på långa resor.
• Försoningsframstegen inom världens näst största lutherska kyrka Mekane Yesuskyrkan. Så här skriver vår utsände Kersti Karlsson: ”Vid sitt Assembly i december beslöt AASECMY (den del som bröt sig ur tidigare) att upplösa sig själva, nästan enhälligt, 106 för och 6 mot. De som jobbat centralt kommer att anställas av Mekane Yesus, och en ny synod bildas för Addis Abeba. Detta kommer att firas i samband med den stora missionskonferensen som ska hållas på seminariets område nästa helg, den 15 - 17 december. Förmiddagsgudstjänsten kommer att ägnas åt detta.” Det är så kraftfullt när försoning segrar över splittring. Vi har Erik J på plats.
• Samma eftermiddag kommer missionärer att avskiljas för tjänst i missionsländer, utsända av den nya missionsorganisationen inom Mekane Yesus som heter International Missionary Society (IMS). En sån glädje och utmaning tillbaka till oss.
• Då är det otroligt spännande att få sitta och samtala om vad Herren har för missionskallelser i beredskap för EFS framöver. Vi sitter t.ex. med förfrågningar om delvis onådda folkgruppen i Tanzania, möjligheten att kanske jobba tillsammans med IMS, en nyinkommen motion till EFS årskonferens om en satsning tillsammans med den expanderande lutherska kyrkan i Mordvinien och en förfrågan från Wycliffe/Folk och språk om att stå med i bibelöversättningsarbete!
• Salt utmanar EFS till en gemensam Missionskonferens 2011.
• Vi har sedan det blev känt att EFS tar hand om utlandsadministrationen fått intresseförfrågningar från 27 (!!!!) personer om att på olika sätt få resa ut i EFS tjänst. Hur förvaltar vi det förtroendet?
Tre reflektioner:
1. Vad vill Gud med allt detta? Vi behöver frimodighet, klokhet och urskillningsförmåga.
2. Vi ska se upp så att vi i entusiasmen inte glömmer viktiga grundprinciper i mission som att noga lyssna på våra partners önskemål och prioriteringar, undvika att skapa beroenden genom att först tänka att vi ska ge pengar och att vi måste tänka långsiktigt, holistiskt och tillsammans med andra.
3. Låt oss använda vår böneperiod mellan Påskdag och Kristi himmelfärdsdag till att fråga Gud om ledning för framtiden!
onsdag 13 januari 2010
Har EFS någon framtid?
Helgen som gick:
EFS inbjöd unga ledare från hela Sverige till en helg om EFS framtid.. Ung = 17-29 år. Män och kvinnor var ungefär lika många. Jag fick vara med under lördagen. Så inspirerande att möta drivet och pionjärandan, nöden och bönen, inte i första hand för EFS utan för Guds rike i vårt land. Så underbart att märka deras väckelsefokus på Jesus, Bibeln, lärjungaskap och mission. De vill verkligen göra Jesus känd, trodd, lydd och älskad. Så utmanande att höra deras framtidsvisioner.
Vad ser de för framtid? Vad önskar de? Några intryck, en preliminär och ofullständig sammanfattning: Det handlar om Guds rike, EFS och Svenska kyrkan är bara redskap och är bara intressanta om de kan förmedla och rymma en vision för Guds rikes växt och har evangelistationsfokus. Här finns både längtan efter fördjupning och efter att leva ut tron i vardagen och i hela världen. Här finns önskan om tydlighet i vad vi står för och en kärlek till människor. Här finns olika erfarenheter av EFS och olika erfarenheter av Svenska kyrkan. Här finns olika gåvor, allt från administratörer till evangelister och fanbärare. De flesta är entreprenörer, dock.
Budskapet till EFS:
Vi unga brinnande är med i EFS så länge EFS jobbar för Guds rike. Samfundsgränser är ointressanta…
Vi kan snarare tänka oss bära rörelsen EFS men knappast organisationen.
Vi vill mission, hemma och långt borta.
Vi vill be och agera.
Vi vill ha stöd av er som är äldre, mer erfarna kristna, gärna som mentorer.
Vi måste ta dem på stort allvar, involvera dem mer i framtidstänkande, inriktning och målsättning. Det är utmaning för oss som jobbar med EFS på riks, i distrikt och lokalt. Får de påverka? Kan vi stödja! Vi måste!
EFS inbjöd unga ledare från hela Sverige till en helg om EFS framtid.. Ung = 17-29 år. Män och kvinnor var ungefär lika många. Jag fick vara med under lördagen. Så inspirerande att möta drivet och pionjärandan, nöden och bönen, inte i första hand för EFS utan för Guds rike i vårt land. Så underbart att märka deras väckelsefokus på Jesus, Bibeln, lärjungaskap och mission. De vill verkligen göra Jesus känd, trodd, lydd och älskad. Så utmanande att höra deras framtidsvisioner.
Vad ser de för framtid? Vad önskar de? Några intryck, en preliminär och ofullständig sammanfattning: Det handlar om Guds rike, EFS och Svenska kyrkan är bara redskap och är bara intressanta om de kan förmedla och rymma en vision för Guds rikes växt och har evangelistationsfokus. Här finns både längtan efter fördjupning och efter att leva ut tron i vardagen och i hela världen. Här finns önskan om tydlighet i vad vi står för och en kärlek till människor. Här finns olika erfarenheter av EFS och olika erfarenheter av Svenska kyrkan. Här finns olika gåvor, allt från administratörer till evangelister och fanbärare. De flesta är entreprenörer, dock.
Budskapet till EFS:
Vi unga brinnande är med i EFS så länge EFS jobbar för Guds rike. Samfundsgränser är ointressanta…
Vi kan snarare tänka oss bära rörelsen EFS men knappast organisationen.
Vi vill mission, hemma och långt borta.
Vi vill be och agera.
Vi vill ha stöd av er som är äldre, mer erfarna kristna, gärna som mentorer.
Vi måste ta dem på stort allvar, involvera dem mer i framtidstänkande, inriktning och målsättning. Det är utmaning för oss som jobbar med EFS på riks, i distrikt och lokalt. Får de påverka? Kan vi stödja! Vi måste!
lördag 9 januari 2010
Medarbetare trotsar bister kyla
Bloggar är färskvara, så jag skriver nu innan jag lägger mig, trots att jag är lite trött i huvudet. Torsdag-fredag fick jag vara med på EFS i Västerbottens medarbetardagar på Strömbäcks folkhögskola, inbäddad i vinterljus och bister kyla. Då var det var fint att få känna värmen och avspändheten i den rätt stora kåren. Västerbotten är utan konkurrens EFS största distrikt, ungefär en fjärdedel.
Jag hamnade mitt i Åsa Nyströms workshop om att utveckla grupper och insåg att det var så nyttigt att jag bort komma tidigare. Men jag tröstar mig med min brors beska kommentar vid något tillfälle att det knappast är mer teori vi behöver utan att göra det vi vet. Själv medverkade jag med seminarum om EFS utlandsarbete , bibelförklaring över trons förebilder i Hebreerbrevet 11-12 och ett pass om EFS läge och framtid. Det mottogs rätt väl, men fick utmaningen att vi och jag behöver konkretisera vår vision och mål. Jobbar på det.
En av guldklimparna var presentationen av Bibelfjäll där EFS i Västerbotten och Norrbotten med flera samarbetar med Svenska missionskyrkan om en ny bibelskola i fjällmiljö från hösten. En spännande nysatsning med ledorden fromhet, intellektuell bearbetning och handling och en kreativ pedagogisk mångfald. Skulle gärna gå den! Jag gillar skidåkning så mycket, men just nu är det för kallt för mina fötter och hals. Tyvärr.
Jag hörde glädjen över att nyårsungdomslägret Livskraft var helt fullt, den ledarutveckling som sker där. Det finns inget bättre sätt att fira nyår och ingen större inspiration att få i arbetet, vittnade en. Bara nu ungdomarna hemma får gudstjänster och innehåll som bär tillräckligt mycket av livskraft! Jag fick lite mer inblick i distriktets situation med så självklart god symbios med Svenska kyrkan, med många små och rätt nedläggningshotade föreningar, kamp med ekonomin men samtidigt bästa decembergivandet i mannaminne. Jag såg tydligt att vi på EFS riks och distrikten har så mycket vi behöver göra tillsammans. Och kanske också utmaningen i att se till att goda traditioner inte blir hinder för nödvändig förändring.
Bäst var avslutningsgudstjänsten med gudomlig solosång av Kristina Sturk, en lysande predikan av Torbjörn Arvidsson om den oansenligt märkvärdige Paulusmedarbetaren Timotheos och en fin förbönsstund. Jag mindes mina försök som lärare på Johannelund att lära ut bibelstudium över bibelpersoner!
Jag hamnade mitt i Åsa Nyströms workshop om att utveckla grupper och insåg att det var så nyttigt att jag bort komma tidigare. Men jag tröstar mig med min brors beska kommentar vid något tillfälle att det knappast är mer teori vi behöver utan att göra det vi vet. Själv medverkade jag med seminarum om EFS utlandsarbete , bibelförklaring över trons förebilder i Hebreerbrevet 11-12 och ett pass om EFS läge och framtid. Det mottogs rätt väl, men fick utmaningen att vi och jag behöver konkretisera vår vision och mål. Jobbar på det.
En av guldklimparna var presentationen av Bibelfjäll där EFS i Västerbotten och Norrbotten med flera samarbetar med Svenska missionskyrkan om en ny bibelskola i fjällmiljö från hösten. En spännande nysatsning med ledorden fromhet, intellektuell bearbetning och handling och en kreativ pedagogisk mångfald. Skulle gärna gå den! Jag gillar skidåkning så mycket, men just nu är det för kallt för mina fötter och hals. Tyvärr.
Jag hörde glädjen över att nyårsungdomslägret Livskraft var helt fullt, den ledarutveckling som sker där. Det finns inget bättre sätt att fira nyår och ingen större inspiration att få i arbetet, vittnade en. Bara nu ungdomarna hemma får gudstjänster och innehåll som bär tillräckligt mycket av livskraft! Jag fick lite mer inblick i distriktets situation med så självklart god symbios med Svenska kyrkan, med många små och rätt nedläggningshotade föreningar, kamp med ekonomin men samtidigt bästa decembergivandet i mannaminne. Jag såg tydligt att vi på EFS riks och distrikten har så mycket vi behöver göra tillsammans. Och kanske också utmaningen i att se till att goda traditioner inte blir hinder för nödvändig förändring.
Bäst var avslutningsgudstjänsten med gudomlig solosång av Kristina Sturk, en lysande predikan av Torbjörn Arvidsson om den oansenligt märkvärdige Paulusmedarbetaren Timotheos och en fin förbönsstund. Jag mindes mina försök som lärare på Johannelund att lära ut bibelstudium över bibelpersoner!
lördag 2 januari 2010
Gott nytt år med stor livskraft
Det kan inte hjälpas: tårarna tränger sig fram när jag ser hundratals ungdomar med stort allvar, lyssna intensivt på bibelundervisning så långt orken räcker, stå upp och lovsjunga Jesus, gå fram till förbön, gå runt till bönestationer för att tända ljus, få en välsignelse, skriva ett bibelord eller rita en bön.
Jag har alltså haft förmånen att få gå in i det nya året genom att vara med på ungdomslägret Livskraft Mitt, ett av EFS ungdomsförbunds Salt:s 4 tonårsläger över nyår. Skol- och studentrörelsen Credo var också medarrangör, tillsammans med Johannelunds Teologiska Högskola.
Jag blir glad över många saker: programmets fokusering på Jesu verk, möjligheten att få fördjupa sitt beslut att följa honom och de många unga växande ledare som lägren fostrar. Jag ser nya generationer barn till kristna föräldrar som socialiseras (växer in i) i en egen tro och kompisar som kommer med genom vänskap, skolgrupp eller ungdomsgrupp. Och sångerna är fina. Musikaliskt högklassigt, så vitt jag kan bedöma, och framför allt en Jesuscentrering som är evangelisk och hållbar.
Det kan snörpa till i magen också hos mig som lever så skyddad från omgivningens tryck. Dessa unga lärjungar är utslängda på ett stormigt hav med en korseld av värderingar, med väldigt olika stöd, om ens det, från föräldrar och släkt, ifrågasättande från både skolkamrater och lärare, allt som oftast ganska hånfullt. Det kostar att vilja vara en ung Jesusbekännare idag. Vi behöver be för dem om Guds Andes närvaro och styrka i deras liv.
Visst kan jag fundera på om det bli en för individuell kristendom, ett för ensidigt fokus på det andliga jämfört det mänskliga, för lite utmaning från olika perspektiv och en för anspråksfull andlighet. Men det handlar trots allt om att få vara med om att lägga en personlig grund och möjlighet att börja en livslång vandring med Jesus, där förstås perspektiv kommer att förändras och gråskalor komma till. Men utan en personlig tro på Kristus, en glädje över Bibelordet och en erfarenhet av bön och Guds Andes verkan, så är risken större att fromheten utarmas till oigenkännelighet och att ungdomar inte får chans till de mest grundläggande insikterna i trons liv.
Så jag säger ett grattis till Salt, till alla fantastiska ledare, till alla frivilliga i Lötenkyrkan som hjälpt till, till alla föräldrar som sponsrat avgift och resa, till EFS som får ha ett livaktigt ungdomsförbund och till alla er som lokalt engagerar er för barn och ungdomar. En gott nytt nådens och kraftens år!
Jag har alltså haft förmånen att få gå in i det nya året genom att vara med på ungdomslägret Livskraft Mitt, ett av EFS ungdomsförbunds Salt:s 4 tonårsläger över nyår. Skol- och studentrörelsen Credo var också medarrangör, tillsammans med Johannelunds Teologiska Högskola.
Jag blir glad över många saker: programmets fokusering på Jesu verk, möjligheten att få fördjupa sitt beslut att följa honom och de många unga växande ledare som lägren fostrar. Jag ser nya generationer barn till kristna föräldrar som socialiseras (växer in i) i en egen tro och kompisar som kommer med genom vänskap, skolgrupp eller ungdomsgrupp. Och sångerna är fina. Musikaliskt högklassigt, så vitt jag kan bedöma, och framför allt en Jesuscentrering som är evangelisk och hållbar.
Det kan snörpa till i magen också hos mig som lever så skyddad från omgivningens tryck. Dessa unga lärjungar är utslängda på ett stormigt hav med en korseld av värderingar, med väldigt olika stöd, om ens det, från föräldrar och släkt, ifrågasättande från både skolkamrater och lärare, allt som oftast ganska hånfullt. Det kostar att vilja vara en ung Jesusbekännare idag. Vi behöver be för dem om Guds Andes närvaro och styrka i deras liv.
Visst kan jag fundera på om det bli en för individuell kristendom, ett för ensidigt fokus på det andliga jämfört det mänskliga, för lite utmaning från olika perspektiv och en för anspråksfull andlighet. Men det handlar trots allt om att få vara med om att lägga en personlig grund och möjlighet att börja en livslång vandring med Jesus, där förstås perspektiv kommer att förändras och gråskalor komma till. Men utan en personlig tro på Kristus, en glädje över Bibelordet och en erfarenhet av bön och Guds Andes verkan, så är risken större att fromheten utarmas till oigenkännelighet och att ungdomar inte får chans till de mest grundläggande insikterna i trons liv.
Så jag säger ett grattis till Salt, till alla fantastiska ledare, till alla frivilliga i Lötenkyrkan som hjälpt till, till alla föräldrar som sponsrat avgift och resa, till EFS som får ha ett livaktigt ungdomsförbund och till alla er som lokalt engagerar er för barn och ungdomar. En gott nytt nådens och kraftens år!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
