lördag 17 april 2010

Aska och död rannsakar tanken

Jag går längs havet vid Sundsgårdens folkhögskola vid Öresund och tänker på morgondagens predikan på den gode Herdens söndag. Jag bär med mig glädjen över mötet med EFS varma folk i Sydsverige på helgens fina konferens med mycket missionsiver.

Men jag bär också på två tankar som kommer till mig dessa dagar. I förgår kväll ställde askmolnet till det för även oss när vi skulle flyga hit ner. Vi jagade en hyrbil och fick nog tag på en av de sista och bästa och kanske dyraste, för vi hade inget val. Jag har aldrig kört motorväg med en så fin bil. Vår gamla Volvokombi ligger klart i lä för denna svarta automatväxlade Audi A6 med farthållare. Man ställer in allting och så behöver man bara hålla i ratten i stort sett. Jättelyxigt.

Men bilturen gav också tid att reflektera över det som hänt. Tanken kommer: en ny påminnelse om vår egen litenhet lämnas oss idag när härmed tillkännages att ett vulkanutbrott stoppar flygtrafiken i hela norra Europa. Vi är små människor på planeten Tellus, ett stoftkorn i rymden. Vi är helt beroende av naturen. Och av dess skapare. Det är bara det att sikten är skymd för oss alltför ofta.

Orden vi hör i gudstjänster när det pålyses att ”en ny påminnelse om vår egen förestående bortgång lämnas oss idag när härmed tillkännages att NN har avlidit”, de har alltid gripit tag i mig. Det är hälsosamt att bli påmind så, och om man har en relation till den avlidne också smärtsamt. Jag fick nyss en hälsning från Bibelsällskapets generalsekreterare Krister Andersson att vår ordförande biskop Tony Guldbrandzén har avlidit.

Det känns märkligt att vi sågs för ett fåtal veckor sedan. Och vårt samtal handlade märkligt nog om den korkåpa som syddes åt EFS missionsföreståndare för tjugo år sen och att jag känt mig kluven till att använda den. Då berättar Tony något jag inte hade klart för mig, att den har hans hustru Britt sytt. Plötsligt blir dess värde tydligare. Så vill jag också på detta sätt skicka min önskan om Guds nåd, tröst och närvaro till Britt och familjen.

Och jag har fått ännu en påminnelse om min egen förestående bortgång och hur lite självklart det är att man ska få njuta av sin pension. Det är gott att hålla den Store Herden i handen. Och göra det jag kan för Kristi rike!

söndag 11 april 2010

Mission internationellt + mission i Sverige = Guds hjärta

På väg hem från Hagabergs folkhögskola i Södertälje. Jag har fått möta 8 kandidater till prästtjänst i EFS och det är väldigt roligt att få möta blandade åldrar, var och en med speciella historier om väg till tro, till kallelse och till EFS. Guds rikedom inkarnerad. Temat har varit kallelse och mission, i praktiken. Vi har sett hur den segrande korsfäste håller sin kyrka och sina tjänare i sin mäktiga hand i Uppenbarelseboken 1, hur Petrus i Johannes 21 får tjänstens innersta fråga ”älskar du mig”, och Apostlagärningarna 10 kallas till nya människor och förstår att Gud inte sätter gränser som vi.

Vi ser tillsammans en stor missionsutmaning för EFS. Vi kan vara med i stadsdelar, speciella satsningar, församlingsgrupper och nedlagda kyrkor, i fullt samförstånd med vår kyrka, men utan att vara bunden av en kyrkoordning som vad det gäller mission inte ger utrymme för strategisk nyplantering över församlingsgränser och inom stift. Kanske vi kan få uppmuntra vår kyrka att ta ett steg till i sin grunduppgift att bedriva mission!

Vi har berört kallelser till församlingsplantering i Sydöstra Tanzania, i stiftet Söder om Viktoria sjön, i Västa Etiopien på gräns mot Sudan, i samarbetet med Mekane Yesuskyrkans missionsorganisation International Missionary Society med deras utmaning till kostsam mission, med funderingar kring Indien och Ryssland. Det kan också handla om så häftiga saker som att skicka en ekonom till ett stift där det skulle kunna bidra förtroende för stiftsledning och hela missionsuppgiften, eller stöd till central administration för att hjälpa en hel kyrka att fungera i mission.

Vi har fått höra om hur iranier med muslimsk bakgrund kommer till tro i Stockholm. Vi har bett om Guds ledning för EFS och för varandra. Det är så gott att få be och lyssna in Guds uppmuntrande tilltal. Gud give EFS och dessa kandidater konkret ledning in i kallelsen!

måndag 5 april 2010

En ny tid har börjat!

Min bror kyrkoherden hade gjort en dödsannons som mötte kyrkobesökarna på storbildsskärmen på påskdagen: Jesus Josefsson har på fredagen hastigt lämnat oss i stor sorg och saknad. Hans kommentar innan han bytte till en mer påskliljeprydd variant var något i stil med ”Ja vi får försöka klara oss ändå…”

Då vore vi allt spillror på ett mörkt och stormigt hav. Men nu firar vi och jublar över vår kung och frälsare: Jesus lever! Vårt och allas öde är förändrat! Direkttillträde till Gud. Ren och rättfärdig. Skulden sonad. Framtiden ljus. Tryggheten total. Livsuppgiften och livsmeningen förtydligad! Det är inte alls dumt få fira påsk genom rensa rabatter hos senaste barnbarnet Emil i Cambridge, dra hans vagn bland påskliljor i en engelsk park och inombords få gnola på en påskpsalm. Mycket nåd i sånt!

Och mycket nåd i att vi har vi fått börja böneperioden ”EFS på knä”. Det är roligt att från olika håll få höra tacksamma och uppmuntrande kommentarer till denna satsning. Det är gott att den kommer direkt på det tuffa beskedet om det dåliga ekonomiska resultatet för år 2009 som jag kommenterade senast. Jag kan försöka förstå, förklara, förändra, försäkra, och det gör jag på olika sätt.

Nu ber jag om att Gud ska ge oss förnyad kallelse och förnyat förtroende. Och om att EFS folk och vänner ska se möjligheterna som ligger framför oss och vilja satsa på att be, gå och ge så att Guds ska ha material att bruka för sitt rike. Tillsammans med Kristus är det alltid dags att hoppas, kämpa och glädjas. Det är alltid en ny tid.

En riktigt glad påsk!