fredag 26 april 2013

Ny undersökning om kristen tro



I gårdagens Kyrkans tidning kommenteras en ny undersökning från Göteborgs universitet om religiositeten i Sverige. Undersökningen visar att vi ber och går på religiösa möten nästan lika mycket som 25 år sedan. Lika många ber minst en gång per månad som spelar dataspel (dock knappast bara en gång i månaden…). Det är lika många som under en månad deltar i religiösa möten som de som deltar i studiecirklar eller spelar ett musikinstrument. Invandrare kompenserar för nedgången i Svenska kyrkan. Frikyrkliga är mer aktiva, medan de 180 000 muslimernas praktiserande av sin tro bär likheter med Svenska kyrkans troende. Förtroendet för Svenska kyrkan växer. Det är inget stort medlemsras och så många som 90 % tänker vara kvar i kyrkan.
Allt detta är intressant och också kan kännas hoppingivande. Vad kan vi dra för slutsatser? Gunnar Sjöberg, ny kommunikationschef på Svenska kyrkan, är glad över att även över de 40 % av kyrkans medlemmar som tycker sig ha en svag relation till kyrkan. Uppsvinget för individuell ljuständning i kyrkan likaså. Jag håller med, det innebär en möjlighet.
Jag funderar på Sjöbergs reflektion över det minskande antalet gudstjänstbesökare: Det är inte så viktigt eftersom gudstjänstbesök inte är det enda måttet på ens relation till Gud, säger han. Vi får hitta andra vägar att hjälpa människor att fördjupa sin tro.  
Det är riktigt - och kanske ändå inte bara rätt tänkt? Den utmanande missionsfrågan är förstås: hur? Hur kan människor komma inom hörhåll för evangeliet? För det är genom förkunnelsen och undervisningen i evangeliet, trons ord om Herren Jesu död och uppståndelse, som hjärtats tro föds, den tro som leder till rättfärdighet och räddning (Romarbrevet 10:8-15). Kan det vara så att man inte får höra sådan förkunnelse när man kommer till gudstjänst? Vilka andra mötesplatser med evangeliet finns – och kan skapas? Alphagrupper, vuxenkatekumenat, retreater, konfirmandläger, ungdomsläger. Andra samlingar och verksamhet i kyrkornas regi. Absolut.
Två av de mest avgörande sakerna för att fler ska få höra evangeliet och ”få sin tro fördjupad” är för det första vi bekännande kristna själva, vårt liv och vår berättelse om Jesus och vandringen med Gud. Inget är viktigare än fördjupningen och missionsrustandet av dem som bekänner sig som Jesu efterföljare.
Jo, möjligen nödvändigheten att skapa nya fräscha uttryck för hur människor kan komma samman för möten med Jesus och evangeliet. Nya uppsökande gemenskapsformer, nya församlingar som formas på tvärs av geografiska församlingsindelningar och traditionella former. Frisläppt fantasi. Idérika initiativ. För att nå nya måste vi göra nya saker.

torsdag 11 april 2013

Surrogatmödrar, människovärde och livet som en gåva


Smer, Statens medicinskt etiska råd tog 28/2 positiv ställning till så kallat surrogatmoderskap, d.v.s. att en kvinna bär och föder barn åt den biologiska modern, under vissa förutsättningar. En utredning föreslås. Sedan dess pågår debatt i media.

Längtan efter barn är en naturlig längtan för de flesta människor. Som väl är. Det är ett av Guds sätt att upprätthålla sin skapelse. Och jag, som bara genom Guds nåd, får ha fyra friska barn med familjer att glädja mig åt, kan bara ana vad den kan längta efter som inte fått lika mycket på detta område som jag. Ändå är Smer:s ställningstagande illavarslande. Här är några av mina invändningar:

Argumentationen från surrogatmödraskapets förespråkare utgår helt från den vuxnes önskemål. Men hur fantastiskt det än är att få ett barn är detta ingen mänsklig rättighet. Tvärt om ligger rättigheterna på barnets sida enligt FN:s barnkonvention. Barnets bästa går först.
Barnkonventionen slår fast att ett barn har rätt till kontakt med båda sina föräldrar. Så långt det är möjligt, skulle jag vilja tilläga. Anknytningen till föräldrarna börjar redan under graviditeten där barnet lär sig känna igen dem. Det får inte det barn som bärs och föds av en annan än sin biologiska mor. Adopterade barn får därför en särskild utmaning att kunna anknyta. För ett barn tillblivet genom en surrogatmamma kan de kanske bli ännu svårare.

Etiska och juridiska problem uppstår också: Vad händer om endera parten vill pressa den andra att göra abort, exempelvis på grund av att fostret visar sig ha ett handikapp? Eller vad händer om det beställande paret går isär och inte längre vill ha barnet? I ett uppmärksammat fall i Storbritannien bröt en surrogatmamma det ingångna avtalet och domstolen gav henne rätt att behålla barnet.

Även om Smer tar avstånd från affärsuppgörelser i samband med surrogatmoderskap, så sker sådant på många (alla?) håll. Det finns en mycket uppenbar risk att både potentiella surrogatmödrar, kvinnor alltså, och barn reduceras till medel för andra människors mål. Inte minst i fattiga länder kan detta bli ett nytt sätt att utnyttja utsatta, ja, man talar till och med om ”fertilitetsturism”. 

På djupet handlar detta om det kristna människovärdet. Ärkebiskop Wejryd uttryckte detta väl i en intervju i UNT inför påsken förra året: Ett kristet perspektiv är att försöka låta människovärdet stå alldeles fritt från nyttigheten. 

Men det handlar också om det vi alla har så svårt för. Att i praktiken se livet som en gåva, inte en rättighet. Att på ett moget sätt ta emot det som livet, ja Gud, ger oss. 

Där den kristna tron förbleknar, där förvanskas synen på livet och på människans värde. Låt oss kämpa för att den nuvarande lagstiftningen behålls, även om det innebär att vi säger nej både till viss medicinsk utveckling och till synen på vad en människa är.

torsdag 4 april 2013

Inget gravöl i Hammarbykyrkan, Jesus lever!


Vi har nåtts av beskedet att Hammarbykyrkans tid som samarbetskyrka är över från första juli, åtminstone så länge nuvarande laguppställning från Svenska kyrkan i Skarpnäcks församling styr. Efter all turbulens är det trots allt bra att man kunnat komma fram till ett avslut i samförstånd så att man kan se varandra i ögonen när man framöver möts. Församlingen betalar ut hyresbidrag och vissa delar av medel för personal i förtid, sammanlagt tre miljoner. Själva kyrkan ägs av EFS Mittsverige. Överenskommelsen ger EFS-föreningen lite handlingsutrymme det närmaste året. Några av de mest aktiva får pusta lite. Samtidigt har man imponerande nog redan i januari tillsatt en framtidsgrupp som nu tar nya tag. Jag är tacksam och stolt över er som har kämpat för samarbetskyrkan det senaste halvåret!  

Och jag sörjer det som hänt. Även om jag inte ser en sammanhängande trend i nedläggning av samarbetskyrkor, så konstaterar jag att nu finns endast Ängskyrkan i Botkyrka kvar i Stockholms stift. Det är en förlust för evangeliet, för EFS och för Svenska kyrkan. Det finns många frågor: hade föreningen kunnat göra mer tidigare för att undvika detta? Vilken roll har kyrkoherde och biskop spelat i skeendena? Hur kan Svenska kyrkan ha råd att spela ut den vällovliga ambitionen att öka de diakonala resurserna i ett område mot nödvändigheten att bygga gudstjänstfirande gemenskaper som bär kyrkans liv och uppdrag på lång sikt? Kyrkans hand kan inte fungera utan kyrkans hjärta (Martin Lönnebo).

Framför allt reser sig frågan om EFS och Svenska kyrkan delar en gemensam vision för samarbetskyrkan som en bra missionsmodell för att tillsammans nå längre med evangeliet. Eller handlar samarbetskyrkan om, som det uttryckts i Kyrkans tidning, att en kyrkoförsamling ger stora pengar till 190 EFS-are för att de ska klara sin egen verksamhet? Samarbetskyrkotanken var precis den motsatta: att hjälpa EFS-föreningar ut ur isolering till att mer aktiv delta i det gemensamma missionsuppdraget och faktiskt också därmed förhindra att EFS i onödan utvecklades i frikyrklig riktning.

Nu ska vi be mycket för vännerna i Hammarbykyrkan. Kanske kan de genom Guds nåd för oss få bli ett exempel på att det tillsammans med Jesus alltid är för tidigt att ge upp. Exempel på att det krävs offer i form av engagemang, bön, tid och pengar för att bygga missionerande församling och dela tro, bördor och liv (Hans-Erik Nordin) med människor i vår omgivning. Exempel på att Jesus lever och är mäktig att göra det vi inte tror är möjligt.

Och jag har fått löfte om att få ta upp samarbetskyrkovisionen till samtal i biskopsmötet någon gång framöver. Det är också något att be för!

onsdag 3 april 2013

Igår var det världsautismdagen


Det är mycket jag inte vet. Om autism till exempel. Men igår delade en av våra medarbetare, som har ett barn med diagnosen autism, tankar kring världsautismdagen. Det var lärorikt och utmanande.

Hur många som kämpar med autism är inte helt klarlagt och diagnosen innehåller också flera olika funktionshinder. Till exempel ingår Aspergers syndrom, en diagnos fler har än ”vanlig” autism. Men totalt det kan handla om minst sex per tusen personer med dessa och liknande diagnoser. Det är alltså många, 50-100 000 i Sverige, barn inräknade .

Varför blogga om detta? Vår medarbetare berättade något som jag aldrig reflekterat över och som direkt berör uppgiften att dela evangeliet om Jesus. För en person med autism är något som vi som kristna både tar för självklart och betonar mycket, nämligen inbjudan till kristen gemenskap där man förväntas relatera till andra, närmast en inbjudan till helvetet. Erbjudande att vara med i kristna gemenskapsformer, i alpha, vuxenkatekumenat, bönegrupper, ja överhuvudtaget samlingar där gemenskap är en viktig ingrediens, upplevs som ett hot, inte en möjlighet. För det är just där som funktionshindret blir en förbannelse. Det är just detta att relatera som ju är så svårt. Normal social kompetens saknas i mindre eller högre grad.

Därför (?) lär det också finnas jämförelsevis färre aktivt kristna bland dem med autistisk diagnos. Detta är en missionsutmaning som jag inte har något bra svar på. Jag tänker att två vägar möjligen står till buds. Dels det personliga mötet med någon kristen som förstår vad autism innebär och som kan hitta sätt att dela evangeliet. Eller kanske gudstjänstformer som låter deltagaren vara anonym, tvärt emot det som är EFS ideal. Kanske det kan vara ett skäl att bejaka en sida av Svenska kyrkans gudstjänstliv, det som ibland kritiseras för att uppmuntra ”kattbeteende”, dvs att såsom katter gör komma och gå som man vill och som det passar. Kanske möjligheten att slinka in anonymt utan att bli personligen välkomnad och uppmärksammad är en viktig form?

Den stora utmaningen i detta sammanhang är åter, om än på ett annat sätt, vikten av att hålla evangeliet fritt från felaktiga krav. Inte ens förmågan att leva i nära relationer är ett krav för att få vara ett Guds barn. Evangeliet är enbart vad Gud har gjort för oss. Evangeliet, förkunnelsen av Kristi kors, skapar självt tron när det möter ett behövande hjärta. Det skapar en önskan och förmåga att vända sig till Jesus, ta emot förlåtelse och bli räddad.

Och då blir det också viktigt att det som förkunnas i ”kattgudstjänster” är ett rent och klart evangelium. Det är tyvärr inte självklart.


måndag 1 april 2013

Vad gör vi med uppståndelsen?


Vi lever efter påsk. Vi har firat skärtorsdag med den första måltiden i Guds nya rike. Vi har firat långfredag, the Good Friday, då Jesus sonade all synd och bar bort all skuld. Vi har firat påskdag med seger över döden, djävulen och destruktionen. (Inom parentes sagt så  borde vi kanske ha passat på att fira ännu mer! Påsken är ju mindre inpackad i konsumtion än julen och slipper konkurrens med tomtar och klappar. Jo, påskgodis och ett krympande antal påskkärringar, visst, men i gengäld är det vårtider med tussilago, vårlök och tjälskott åtminstone på mina breddgrader!)

Vi lever efter påsk. Vi har ett levande hopp. Här i tiden är Jesus med oss alla dagar, alla slags dagar, genom sin Heliga Ande. Och efter tiden ska vi få vara med honom alla dagar, ett evighetshopp grundat i Jesu kroppsliga uppståndelse vid en bestämd tidpunkt i vår historia.

Vi lever efter påsk. Alltså är det alltid för tidigt att ge upp, aldrig för sent att börja om och ständigt meningsfullt att leva ut vår tro i vardagen och vara beredd på Guds överraskningar.

Vi lever efter påsk. Alltså är det meningfullt att be, för vi tror på en uppstånden, levande, närvarande och aktiv Jesus Kristus.  (Inom parentes sagt så gjorde det inget att vi bad mer, om han nu är levande, här och nu, som vi ju tror! Säger att vi tror i alla fall... Jag tror att väckelse beror mycket på om vi i praktiken räknar med att Jesus är uppväckt!)

Vi lever efter påsk, alltid. Tiden efter är ett väldigt bra tillfälle att ha EFS och Salts böneperiod! Jag hoppas att du har sett bönefoldern mitt i den Budbärare som precis kom. Inte behöver jag påminna dig om att klippa ut den och lägga den, ja var blir den bäst uppmärksammad? I din bibel kanske, eller på nattduksbordet eller köksbordet? Eller kanske på toaletten. Jo det är ingen dum plats. Har du inte Budbäraren finnn foldern på EFS hemsida.

Vad ska vi göra med det faktum att Jesus uppstått från döden? Två saker: berätta om det och följa honom som lärjungar i vardag och samhälle.

Jesus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Glad påsk!