145-årstårta

Tyvärr kunde jag inte äta tårta tillsammans med missionssekreterare Erik Johansson idag. Vi kommer idag nämligen ihåg EFS tre första internationella missionärer C. J. Carlsson, L. J. Lange och P. E. Kjellberg, som denna dag 1866 landsteg i Massawa på nuvarande Eritreas kust. Det var inledning på EFS missionshistoria i på Afrikas horn. De sändes med understöd av missionsfolkets pengar och förböner. EFS förre predikant och Johannelundslärare Ivan Hellström har skildrat deras gripande öden i boken Bland faror och nöd i Kunama. Carlsson dog i klimatfeber (malaria?) i september 1867 och Kjellberg i ett överfall i april 1869, medan Lange återvände till Sverige.

Vad har deras korta missionärsinsats för budskap till oss idag? Jo, att evangeliet är livsviktigt och att varje folk och människa har rätt att få höra evangeliet om Jesus Kristus. Att det finns saker som är viktigare än ens eget liv. Att kärleken till människor och deras eviga väl har motiverat till beslutsamma insatser och stora offer. Dessa pionjärer sändes ut när Sverige var ett fattigt, ja svältande land. Det påminner oss om att det egentligen inte är pengar som lägger hinder utan i så fall mitt ljumma hjärta.

Carlsson, Lange och Kjellberg påminner oss om att EFS är en missionsrörelse, en bönerörelse och Jesusrörelse. Vårt arv förpliktar oss ännu. I Mekane Yesuskyrkan i Etiopien finns idag en ny missionsorganisation, IMS, som är bildad med det unga EFS som förebild. Vi har ett samarbete med dem på vår dagordning. Vår främsta missionsutmaning är dock missionsuppgiften i Sverige. Och i den helhet som mission är behövs särskilt bön och givande till insatser där vi kan nå vidare med evangeliet till dem som inte fått höra. Utvecklingsbehov och nödsituationer griper oss lätt, men min bön är att vi ska gripas lika mycket av den ojämna fördelningen av själva evangeliet.

Kristi kärlek lämnar oss inget val.

P.S. Om du ger en kommentar så läser jag den. Jag tänker försöka börja svara på vissa kommentarer men kan inte lova alla. Det kanske bara blir ett tack också!

Givande tankar i duschen

I duschen hör jag fredagsmorgonens tankar för dagen i P1. Har denne kulturjournalist någon Guds ord att förmedla. Det värsta är ju att Gud kan tala både genom åsnor och journalister om han önskar det. Han berättar om ett ungt engelskt par i medelklassen som vill förändring i världen. De har skapat ett nätverk ”Give as much as you can”, ungefär ”Ge efter din förmåga”, och utmanat sig själva och därmed andra att ge 10 % av sin inkomst till välgörande ändamål. På kort tid har man skapat en fond med i dagsläget 135 miljoner kronor.

Tony och hans fru har räknat ut att de med sin hyfsat normala inkomst kvalar in bland de 4 % rikaste i världen – så fattiga är de flesta andra. Om de ger bort 10 % av sin inkomst är de fortfarande bland de 5 % rikaste! Och de har upptäckt att de egentligen inte behöver avstå något som påverkar deras liv negativt. Tvärt om känner de ett nytt stråk av mening i sitt liv.

Journalisten reflekterar över att givande till ideella ändamål inte är något nytt. I den kristna kyrkan har man praktiserat detta hela tiden. Men det nya, uppfattar han, är detta exempel på att fler och fler relativt unga människor har en drivkraft att vilja vara med och förändra världen och göra en social insats i sitt samhälle.

Jag blir träffad där i duschen och funderar på vad det är som utmanar mig. Jo, jag tänker på mitt eget givande och att jag som kristen borde ge mer än jag gör. Det dåliga samvetets drivkraft som inte är särskilt befriande. Men sen inser jag att den stora utmaningen handlar just om drivkraften: Vad betyder min tro egentligen för mig? Får den mig att vända mig mot de andra? Befriar den mig till att vilja förändring? Befriar den mig till att dela med mig? Vilket perspektiv har jag på mitt liv egentligen?