Avsked i St:a Clara

Söndag: Avsked för Carl-Erik och Overa Sahlberg i St:a Clara. Tre personer kom till den första gudstjänsten för 24 år sedan. Ödsligt. Idag: överfullt. Så många ville tacka och välsigna. Även jag, från mitt och EFS håll. Clara: katedral, café och klinik på samma gång har upprättat hundratals, påverkat tusentals och gett hopp och förebilder till hela den svensk kristenheten. Vad är det med Clara? Med två ord: nåden inkarnerad, Guds barmhärtighet i kött och blod. Eller med två uttryck från Carl-Erik: Guds frid till tillfufsade. Alla som har kontakt med sin egen brustenhet och synd dras som järnfilspån till en magnet i mötet med en så Clar källa. Inte perfekt, men nåden syns också bäst i sprickorna.

St:a Clara har påverkat EFS mycket. Kombinationen av diakoni, ett klart budskap och öppenhet för Andens gåvor vill jag ska fortsätta påverka oss. Som i Carl-Eriks predikan på allhelgonadagen: Dels uttrycket som är Carl-Eriks motto: Du har det bästa framför dig, för Jesu skull. Glädje och hopp. Men också parat med evighetsallvar: "Jag vill inte sakna någon av er hemma hos Herren. Öppna ditt hjärta för Jesus innan det är försent". I hur många kyrkor hålls samhällsengagemang och evighetshopp, barmhärtighet och evighetsallvar ihop idag? Alltför få är jag rädd.

Idag fick Carl-Erik Stiftelsen Oscar Hisch eldsjälspris som erkännande för sin gärning. En miljon kronor till St:a Claras arbete för att "säkra det för framtiden". Vi gläder oss med er. Samtidigt är det Clara kyrkas vänner, anslutna till EFS, som i hög grad kommer att bära arbetet ekonomiskt även i framtiden. EFS uppgift är att bistå Svenska kyrkan i missions uppgiften med inriktning på mission, frivilligengagemang och vardagskristendom. Det är Clara i ett nötskal. Nu önskar vi nye direktorn Iwan Giertz, arbetslaget, styrelsen med Niklas Eklöv, vännerna och alla frivilliga medarbetare Guds nåd och välsignelse.

Som jag sa i ett kort tal: Det är inte lätt att ta över efter grundaren. Men det behövs inte heller. För grundaren är kvar. Det är hans Ande som verkar i Clara.

Till skott - äntligen!

Äntligen har jag kommit till skott och deltar som hjälpledare i en Alphakurs. Det var några år sedan jag deltog regelbundet i samtal om tron med sökande och frågande människor. Evangelisten i mig gläder sig och jag tror att det är bra för mig och för min tjänst med lite verkstad. Det är en förmån att få höra ”jag har börjat läsa evangelierna och han är så fantastisk den där, ja, vad ska man kalla Jesus egentligen?”. Eller samtala om vad tro är och hur man kan hitta den. Flera deltagare är med för att en kristen vän har bjudit med dem. Gud och människor behöver den frimodigheten. Evangeliet handlar om Guds inbjudan till att knyta sitt liv till Jesus. Men hur ska det få chansen om det inte kommer en inbjudan från en vän?

Min kollega Ingrid är med och leder en annan Alphakurs. Igår skickade hon sms: ”Måste bara berätta. Känner mig så lycklig. Hur blir man frälst?! Det var den stora frågan ikväll. De är så öppna!”. Ingrid reflekterar: den här kursen är på en arbetsplats, inte i hemkyrkan. Jag tror inte de hade gått till en lokal kyrka för Alpha. Vi måste flytta närmre sökarna.

Lars, som är anställd vid försvaret, har initierat Alpha på försvarshögkvarteret i Stockholm. Nu är han kommenderad till insatsstyrkorna i Afghanistan i ett år. Han har grönt ljus från högsta ledningen att tillsammans med kaplanen erbjuda Alpha som ett sätt att bearbeta de livsfrågor som med nödvändighet kommer upp när man har ett uppdrag som innebär fara för livet. Jesus flyttar närmre genom Lars.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att den som tror på honom, inte skall gå under utan ha evigt liv. Gud flyttade närmre människan. Visst flyttar vi också närmre människor?

Grattis Öjersjö till ert goda exempel

Göteborg söndag kväll: invigning av den nya kyrkan i Öjersjö, Partille. Ni har kanske sett bilder på EFS Facebook-sida?! En härlig gudstjänst, med massor av folk, procession, ballonger, såpbubblor, barn, sång från Sydafrika, Tanzania och Etiopien, fin predikan av Anders-Petter Sjödin, högtidligt välsignande av ambo, dopfunt och altare av biskop Per Eckerdal och så tack och tal av ordförande för EFS-föreningar, kyrkoråd, kyrkonämder, samfälligheter, grannförsamlingar, gäster med flera. Stor fest, stor händelse för Guds rike. Hopp, glädje, hårt arbete. Vi fick ett vittnesbörd i ett tackmail. En okänd kvinna i 60-års ålder, sa när hon lämnade kyrkan: ”Jag är ateist, på gränsen till agnostiker (paus). Det här var den bästa gudstjänsten jag varit på i mitt liv! Jag var en gång på en gospelgudstjänst i Harlem, den var nästan lika bra”! I det framväxande Öjersjöområdet finns nu en kyrka med en EFS-grupp som kärna. Nya kontakter, nya möjligheter för Jesus. Mission är att ge vidare något från Gud. I samband med Öjersjöstarten är det många som får göra det. Alla är att gratulera: Saron-församlingen i Göteborg, som har byggt sommargården som nu är Öjersjökyrkan, som bett in platsen och området och sålt för ett välsignat pris. EFS_ öreningen i Furulund – som såg möjligheterna att betyda mer för fler och tillsammans med församlingen startade och byggde upp Furulundskyrkan - och nu Öjersjödito. Furulundskyrkan – som har skickat några av sina bästa och mest engagerade till Öjersjö Sävedalen-Partille samfällinghet och Partille församling – för satsningen på att köpa gården och göra en kyrka här. Göteborgs stift - för att ni har sådana goda krafter (i kyrkan och i EFS) som tillsammans kan åstadkomma något sådant som Öjersjö. EFS och Svenska kyrkan tillsammans – för att det finns sådana möjligheter i ett samarbete som Öjersjökyrkan är ett exempel på. Alla som särskilt engagerar er i arbetet i Öjersjö – för att ni får leva i en stor och meningsfull utmaning Men allra mest till alla som bor i Öjersjö – det som hänt visar att älskar och söker er! Jag hoppas att Öjersjö ska låta tala om sig. Att den välsignelseström som ni står i ska växa sig starkare. Att fler ska få visioner och frimodighet att skapa nytt. Att EFS ska våga tänka i nya banor. Att Svenska kyrkan ska göra det och bli allt mer missionerande i sitt tänkande. Idag är det min sextioårsdag. Jag har fått en otroligt vackert textad tavla med en välsignelse på av min kära hustru. Och inramningen för övrigt var inte fy skam heller. På lunchen hos ärkebiskopen inför kyrkomötets öppnande så blev jag gratulerad av hela skaran. Det är inte varje sextioårdag som riksdagens talman, civilministern, landshövdingen och hela bunten biskopar hurrar för en. Och kungen och drottingen kom på gudstjänsten... Man tackar! Just nu är jag på väg till medarbetardagar för de tre sydligaste distrikten. Det ska också bli roligt!

En fråga om överlevnad

Igår fick jag leda kombinerad bibelförklaring, gemensamt bibelstudium och bibelsamtal i Bäckbykyrkan i Västerås på kyrkans upptaktsdag. Förfärligt roligt och meningsfullt. Det var flera som under eftermiddagen berättade om sin längtan efter att få tränga djupare i bibeln och att tillfälle att få hjälp med det i den här typen av bibelpass är alltför få. Någon från Pingstkyrkan gästade också gemenskapen och uttryckte samma sak. Bibelkunskapen, bibelkännedomen, att som Timotheos ”vara hemma i de heliga Skrifterna försvagas i alla kristna led. Det handlar om våra andliga vanor, om församlingarna, om hemmen, men också om att vi upplever bibeln som svår, eller ifrågasatt. Det bästa botemedlet mot det sista är just bibelanvändning och därmed är det risk för en ond cirkel, som i och för sig kan vändas till en god: mer förtrogenhet betyder mer förtroende. När vi i veckan som gick samlade distrikt och folkhögskolor i Centrum för utveckling, så var frågan om bibel, ledarskap och ledarutveckling viktiga områden. Några fronter att slåss på är: nya relevanta och pedagogiska bibelmaterial, användning av nygamla bibelläsningsmetoder enskilt och i grupp, att hålla liv i och utveckla våra bibelskolor, att förkunnelsen oftare ligger närmre bibeltexten, fler smågrupper, bibel- och bönegrupper (hemgrupper), att oftare dela hälsningar från Bibeln med varandra. Det är inte en fråga om att det vore bra, utan en överlevnadsfråga för kristen tro i vårt land. Jag är periodare. Ja, när det gäller användningen av bibelguiden Bibeln Idag alltså. Nu har jag en period av att använda den. Ett avsnitt per dag, med mer eller mindre intressanta kommentarer. Men den ligger där nära köksbordet som en vänlig påminnelse om möjligheten att ta en liten (åtminstone) stund med läsning av Guds ord, med stillhet, att försöka lyssna till vad Gud har att säga in i mitt liv idag och gensvar i bön. Det är lite kul att tänka på att en hel del kristna syskon i landet läser samma sak som jag. Vi kanske kunde dela upptäckter på Facebook nån gång! Säger jag som inte är någon större vän av FB. Men face-book är förresten inget dumt namn på Bibeln, Guds ord. Ansiktsboken. DU vänder ditt ansikte mot mig Gud i ditt Ord för att få välsigna mig. Och jag är en människa, en ”anthropos” (grekiska), ”en som vänder ansiktet uppåt”. DU ser mig och jag kan få en glimt av DITT.

Tillbaka till verkligheten

Vi kom mitt i natten tillsammans med det efterlängtade regnet. Jag liftade med biskop Mdegella från kusten upp till mitt andra hem, Iringa. För många i regionen har ändå regnuppehållet varit för långt och majsskörden kommer att bli liten eller ingen. Man visar ett märkligt jämnmod under magra år, förmodligen visa av erfarenheten att Gud på något sätt förser trots allt.

Det är nyttigt, förutom att det är enormt roligt, att komma tillbaka till mitt Tanzania. Jag får perspektiv på många olika saker både materiellt och andligt. Kampen för dagligt bröd, samhällets och familjers mest grundläggande behov, kyrkans missionsinriktning, beroendet av Guds närvaro i vardagen är några av påminnelserna.

ELCT, den lutherska kyrkan fortsätter att växa, och räknar nu officiellt med närmre sex millioner medlemmar. Detta trots många utmaningar: för låga löner och pensioner för anställda, ja, fickpengar bara för en evangelist, och mer än femtioprocentiga kostnadsökningar för mat på bara något år. Så fruarna och kvinnorna betyder allt för familjen framtid och försörjning. I Iringa växer nya stora kyrkobyggnader upp på ett imponerande sätt, bekostade av församlingarna själva helt eller till största delen. Lekmannaledda förnyelse- och väckelsegrupper förstärker det andliga livet med sång och bönemöten, evangelisation och utomhusförkunnelse. Det finns mycket härlig glädje och frimodighet, men det finns risker i del betoningar: bönestil och böneinnehåll avslöjar bland en osund teologi där Gud styrs med kommando, djävulen har för stor makt och att livets komplexitet inte tas på fullt allvar. Det skulle behövas mer av luthersk själavårdande korsteologi i förkunnelse och mer vilsam sång- och bönekultur.

Jag får också höra om förnyade missionsutmaningar och missionsmöjligheter. Ulanga-Kilomberostiftet vill gärna nå fiskare Kilomberodalen och deras familjer där de bildar mer eller mindre temporära byar och bosättninga. Man drömmer om en båt och resurser att systematiskt kunna nå fram med evangeliet och också bilda TEE-klasser för att styrka uppbyggnaden av kyrkan i detta vidsträckta område. I Mara- och East of Lake Victoria-stiftet finns många onådda byar och relativt få församlingar. Vi har ju en fortsatt koppling till
missionsarbetet i det blivande stiftet Mtwara-Lindi i sydöstra Tanzania.

Mitt huvudärende var att delta i ett rådslag kring TEE-arbetet (församlingsbaserad gräsrotsledare) med de sju stift som EFS stöder. Stiften har i varierande grad gjort TEE till sitt, och det är en utmaning. Nu slogs jag av vad TEE betyder, inte bara andligt, utan också för utveckling, till exempel trädplantering för TEE-programmets framtid och klasserna som microlånsenheter. Jag besökte också Tumaini University College för att möta den klass som sorterar under det Missionsinstitut som prövas som modell för att stärka missionsperspektivet i de teologiska utbildningarna. Folkets verklighet och de konkreta missionsutmaningarna behöver in på högskolan och högskolan behöver ut i praktik och forskning i missionsområdena och missionsutma

Har EFS gudstjänster spelat ut sin roll?

Sedan någon vecka diskuteras frikyrkornas gudstjänster och former framför allt i Dagen. Detta sedan frikyrkoprofilen Sigfrid Deminger dristat sig till att frikyrklighetens gudstjänst har spelat ut sin roll. ”Numera går jag till Svenska kyrkan, säger Deminger.

Det är ju spännande att tillhöra EFS eftersom vi genom vår mångfald och position mellan kyrka och frikyrka har en stor bredd av gudstjänstformer. I våra samarbetskyrkor firas gudstjänst enligt svenska kyrkans ordning, oftast i en enkel form men också högmässa. I EFS-kyrkorna firas alltifrån förenklade svenska kyrkan-gudstjänster till mer karismatiska möten. Vid nattvarden följs Svenska kyrkans ordning oftast i enkel tappning. Och sen finns fortfarande den enkla mötesformen med sång och predikan som huvudingredienser. Det är en stor rikedom.

Jag håller med Daniel Grahn på Dagen om att ”vi sitter i samma båt”, alltså både i kyrka och i frikyrka. Det finns definitivt risker för uppvisningsdiket när koret eller podiet alltför mycket förvandlas till en scen. Den karismatiska traditionen vill inte ha det så och betonar Gudsinriktningen i lovsång och bön. Men där kan ibland de karismatiska ledarna ibland ändå hamna för mycket i centrum och formerna skymma. Kyrkan liturgi kan också bli stum för somliga därför att den inte alls är begriplig och inte bärs av en liturgisk dialog och delaktighet och därför blir enmans- eller enkvinnosshow.

Den avgörande frågan gäller inte alternativen liturgi eller fri form, utan delaktighet, beröring, relevans, gudsinriktning och mysterium. Och det gäller, tänker jag, både sång, bön, predikan och gestaltning. Och, måste jag förstås lägga till, ett rent och klart evangelium, dvs. att det Gud gjort för oss genom Jesus Kristus tillsägs som en ovillkorad gåva.

Daniel Grahn skriver att den avgörande faktorn för en fungerade och god gudstjänst- och församlingsgemenskap är kärlek. Utan en atmosfär som smakar barmhärtighet och välkommen som du är, så är formerna för gudstjänst ”det minsta problemet”. För EFS del handlar det förutom vanlig hederlig syskonkärlek till de andra särskilt om våra attityder till människor i Svenska kyrkan som inte har EFS-bakgrund. Ibland kan jag känna att det finns en obetänksamhet kring hur vi talar om ”dom” och ”deras” till exempel när det gäller ”död liturgi” eller ”otydlighet” vad gäller frälsning och omvändelse och kanske till och med en ovilja. Det kan visst skilja i betoning och erfarenhet här, och ibland måste vi förstås kunna tala teologi, men vi får se upp så att vår attityd inte speglar brist på respekt och inlevelse i den andres upplevelser och tradition.

2012 - små och större önskningar

Det är alltid gott att gå in i ett nytt år med julens evangelium i ryggen: Gud uppsöker oss, Gud blir en av oss, Gud kommer som barnet, Gud väljer det som inte är något i människors ögon, Gud handlar i historien, Gud handlar genom människor, Gud vill göra oss till sina barn. För mig mejslas min tro alltmer fram till att få förtrösta på krubban och korset, på julens och påskens budskap.På Gud som Jesus Kristus visar honom: den lille Guden, den lidande Guden, men också den levande Guden och den livgivande Guden.

När nyårsbudskapen handlar om att 2012 kanske blir ett svårare år ekonomiskt för oss i Europa, så utmanas vi. Var har jag min yttersta trygghet? Hur ser solidariteten i mitt samhälle ut? I mitt land? I mitt Europa? I min värld. För det handlar väl inte bara om min pension ändå. Jag kommer visserligen inte undan oron för mig och mitt, men hur kan vi hjälpa varandra att lyfta blicken, att försöka se det som händer i Guds perspektiv? Skakar han om för att sprickorna i tillvaron ska vidgas så att vi kan se honomoch behöva honom? Kallar han oss till djupare solidaret där vi drivs att förvalta klokare, unna oss mer rimligt, dela med oss både till dem närmre och de långt borta.

Blir inte vi som bekänner oss till Kristus blir utmanade att söka oss närmre både varandra och de som kan behöva oss? Jag skulle önska att 2012 blir ett år då hemgruppen blir mer viktig. Ett år då vi avskiljer lite mer tid för läsning och samtal kring Guds ord med frågan ”hur berör detta ord mitt livs och vårt samhälles situation 2012?” Det står en kamp kring vår tro, att den ska bevaras och att den ska ta sig uttryck i kärlek. Det står en kamp kring våra församlingar, att de ska få vara levande, närande, upprättande, sändande, missionerande. Det står en kamp kring våra äktenskap att vi ska växa in mot varandra, vilja och orka ge varann tröst och livsmod, näring åt tron, åt engeagemang, åt anvaren av olika slag. Det står en kamp kring vårt samhälle, om hållbarhet inte främst ekonomiskt men när det gäller relationer, integration, ansvarstagande och solidaritet.

Världens och församlingens nedåtgående trender möts underifrån av hoppet och modet som Kristus skänker. Vi får sätta vår tro till Guds löften, låta jublet över Guds nåd fylla våra hjärtan, bekänna vårt kristna hopp och försöka gestalta Kristi kärlek bland de vi lever med och möter. Det kan bli ett härligt 2012, där vi bli mer beroende av Gud och mer öppna för varann.

Får jag dela en bön för 2012, skriven av Christian Scriver på 1600-talet:
Min Gud, hur rik är jag inte, när jag har din kärlek! Din kärlek är min himmel, som omger mig överallt, min sol, som upplyser mig, min källa, som uppfriskar mig, mitt hem, där jag bor, min sköld, bakom vilken jag strider, min krona, med vilken jag glänser, mitt liv, i vilket jag lever. Vad kan fattas mig, vad kan skada mig, vad kan oroa mig, så länge jag har din kärlek? Lovad vare du Gud! Amen.