Väckelse på persiska i Stockholm

Stockholm fredag kväll: Från en handfull till cirka ett hundra personer på några år. Evangeliet om Jesus i svang. Många på kö för att bli döpta. Förbön i timtal varje fredag kväll. Person efter person som vittnar om hur Gud har förvandlat deras liv. Berättelse om hur glädje, frid eller kraft lyft dem ur beroenden, fördömelse, samvetsoro och hopplöshet. Erfarenheter av kraften i förbön i Jesu namn. Syner och tilltal av olika slag. En stark önskan att dela evangeliet med fler. Team på stan. Frimodighet att använda sina gåvor av att sjunga och spela, skriva poesi med mera. Problem för ledarna, och främst Anahita, prästkandidat för EFS, att hinna och orka ta emot allt och ge allt som behövs i gruppen. Konkreta brottningar med pastorala beslut om dop och äktenskap. Jag känner igen ”symptomen” från situationer jag mött i Tanzania under åren där. Nådens och Andens rörelser. Jesus lever. Något av väckelse eller besökelsetid. Tack, Herre!

I fredags fick jag alltså besöka den persiska gemenskapen i S:ta Clara i Stockholm, med flest iranier, och vara med om detta. Jag märker att jag tycker det är oerhört roligt och stimulerande att få vara med och undervisa om grunderna i den kristna tron på ett lättillgängligt sätt i en främmande kultur. Tanzania finns i min kropp. Och en välgörande och livgivande kontrast till förberedelserna för EFS styrelsemöte, löneförhandlingar och arbete med EFS riktlinjer. Det får mig att sjunga. Men också att vara glad över min kallelse till det här jobbet. Den persiska föreningen har sökt anslutning till EFS. Jag säger bara: vi behöver er!