Givande tankar i duschen

I duschen hör jag fredagsmorgonens tankar för dagen i P1. Har denne kulturjournalist någon Guds ord att förmedla. Det värsta är ju att Gud kan tala både genom åsnor och journalister om han önskar det. Han berättar om ett ungt engelskt par i medelklassen som vill förändring i världen. De har skapat ett nätverk ”Give as much as you can”, ungefär ”Ge efter din förmåga”, och utmanat sig själva och därmed andra att ge 10 % av sin inkomst till välgörande ändamål. På kort tid har man skapat en fond med i dagsläget 135 miljoner kronor.

Tony och hans fru har räknat ut att de med sin hyfsat normala inkomst kvalar in bland de 4 % rikaste i världen – så fattiga är de flesta andra. Om de ger bort 10 % av sin inkomst är de fortfarande bland de 5 % rikaste! Och de har upptäckt att de egentligen inte behöver avstå något som påverkar deras liv negativt. Tvärt om känner de ett nytt stråk av mening i sitt liv.

Journalisten reflekterar över att givande till ideella ändamål inte är något nytt. I den kristna kyrkan har man praktiserat detta hela tiden. Men det nya, uppfattar han, är detta exempel på att fler och fler relativt unga människor har en drivkraft att vilja vara med och förändra världen och göra en social insats i sitt samhälle.

Jag blir träffad där i duschen och funderar på vad det är som utmanar mig. Jo, jag tänker på mitt eget givande och att jag som kristen borde ge mer än jag gör. Det dåliga samvetets drivkraft som inte är särskilt befriande. Men sen inser jag att den stora utmaningen handlar just om drivkraften: Vad betyder min tro egentligen för mig? Får den mig att vända mig mot de andra? Befriar den mig till att vilja förändring? Befriar den mig till att dela med mig? Vilket perspektiv har jag på mitt liv egentligen?