Biskoparnas dopbrev

För en tid sedan kom biskoparnas brev, eller snarare småbok, ”Leva i dopet”. En av biskoparna berättade att han fått kommentaren ”bättre än befarat”. Även om det är att starta från en negativ utgångspunkt så får jag medge att jag har tänkt likadant själv, särskilt mot bakgrund av signaler om dopet som märkts från en del håll i Svenska kyrkan. Dopet är oerhört grundläggande i evangelisk-luthersk tro och naturligtvis därför också i Guds ord. Leva i dopet gör mig därför en aning uppmuntrad och möjligen också förhoppningsfull.

Här finns bara plats för några korta kommentarer till kapitel 2 och 4 som är mer teologiska, Det finns mycket annat bra i boken. I dessa kapitel finns konturer av en dopteologi som jag kan känna igen och bejaka. Utgångspunkten är att vi genom dopet blir delaktiga av Jesu död och uppståndelse. Knytningen till uppståndelsen och hoppet om seger över döden framhävs, men inte korsets nödvändighet. Logiskt nog sägs då inte heller uttryckligen att dopet är nödvändigt för frälsningen. Frågan om skillnaden mellan att vara född och att vara döpt, skapelse och frälsning, ställs visserligen (sid 54) och frälsningen beskrivs i termer av att ”skapelsen är läkt genom Jesus Kristus” och ”det godas seger över det onda”. Arvsynden benämns och beskrivs som ”det alltid förblivande motståndet mot Gud och människor”, den gamla människans död och kamp mot frestelser nämns (visserligen bara ”sådana som alla är överens om är onda”, vilket ju innebär en viss sortering) och med hjälp av Hammarskjöld talas om ”ondskans mörka kontrapunkt”.

Dopet innebär ”en ny start, en ny födelse”, att födas till ett (evigt) liv ”som inte är hotat” som det fysiska livet är. Vad hotet skulle innebära är mest indirekt antytt: det handlar om uppståndelse ”ur varje form av död” (och ”ur allt som dödar livsmodet” vilket är vackert men oklart), att det finns en återupprättad obruten relation och ett uteblivet straff. Det finns ”ett avstånd” och ”en tydlig brustenhet” och en ”mörkrets makt”. Det sägs visserligen att ”dopet renar från synd och skuld”, och att vi behöver ”vända oss till Gud och bekänna vår synd”, men det är inte särskilt klart varför denna rening är nödvändig. Det som kommer närmast är att ”den skuld vi ådragit oss är utplånad” och att ”vi förblir syndare, men förlåtna syndare som är rättfärdiga i Guds ögon”.

Det är genomgående de positiva frukterna som utmålas, men genom att varken behovet (att synden evigt kan skilja oss från Gud) eller försoningen (att Jesu offerdöd utplånar syndens makt att fängsla en människa i evig död) tydliggörs, så blir det i slutändan svårt att förstå varför dopet och dess gåva är nödvändigt för varje människa. Jag medger att det är svårt att tala om allvaret, och att det är pedagogiskt och evangeliskt att tala om den positiva gåvans alla välsignelser. Ja, jag tror att vi ska börja där, men ändå… Det finns en styrka i att dopets gåva knyts till mänskliga erfarenheter och vardagens kamp, och det finns en klarsynthet kring nödvändigheten att också tala om syndens verklighet, men ändå frågar jag mig om det bibliska – och lutherska – budskapet är fullödigt.

Jag tror att den springande punkten handlar om om och hur vi talar om Jesu kors. Endast så blir evangeliet fullödigt nog. Utan korset i centrum finns alltid risken för universalism, att alla ändå på något sätt är eller blir räddade. Detta påstås inte i Leva i dopet, men tystnaden kring Kristi kors nödvändighet är slående. Kristi kors nämns vad jag kan se inte en enda gång och innebörden i hans död är knappast utlagd. Det är anmärkningsvärt. Trots det hoppas jag att det som sägs på centrala teologiska punkter ska kunna bidra till att till exempel dopritualet i den nya handboken blir så tydligt som det behöver vara i den missionssituation som vi färdas allt snabbare in i.