Har EFS gudstjänster spelat ut sin roll?

Sedan någon vecka diskuteras frikyrkornas gudstjänster och former framför allt i Dagen. Detta sedan frikyrkoprofilen Sigfrid Deminger dristat sig till att frikyrklighetens gudstjänst har spelat ut sin roll. ”Numera går jag till Svenska kyrkan, säger Deminger.

Det är ju spännande att tillhöra EFS eftersom vi genom vår mångfald och position mellan kyrka och frikyrka har en stor bredd av gudstjänstformer. I våra samarbetskyrkor firas gudstjänst enligt svenska kyrkans ordning, oftast i en enkel form men också högmässa. I EFS-kyrkorna firas alltifrån förenklade svenska kyrkan-gudstjänster till mer karismatiska möten. Vid nattvarden följs Svenska kyrkans ordning oftast i enkel tappning. Och sen finns fortfarande den enkla mötesformen med sång och predikan som huvudingredienser. Det är en stor rikedom.

Jag håller med Daniel Grahn på Dagen om att ”vi sitter i samma båt”, alltså både i kyrka och i frikyrka. Det finns definitivt risker för uppvisningsdiket när koret eller podiet alltför mycket förvandlas till en scen. Den karismatiska traditionen vill inte ha det så och betonar Gudsinriktningen i lovsång och bön. Men där kan ibland de karismatiska ledarna ibland ändå hamna för mycket i centrum och formerna skymma. Kyrkan liturgi kan också bli stum för somliga därför att den inte alls är begriplig och inte bärs av en liturgisk dialog och delaktighet och därför blir enmans- eller enkvinnosshow.

Den avgörande frågan gäller inte alternativen liturgi eller fri form, utan delaktighet, beröring, relevans, gudsinriktning och mysterium. Och det gäller, tänker jag, både sång, bön, predikan och gestaltning. Och, måste jag förstås lägga till, ett rent och klart evangelium, dvs. att det Gud gjort för oss genom Jesus Kristus tillsägs som en ovillkorad gåva.

Daniel Grahn skriver att den avgörande faktorn för en fungerade och god gudstjänst- och församlingsgemenskap är kärlek. Utan en atmosfär som smakar barmhärtighet och välkommen som du är, så är formerna för gudstjänst ”det minsta problemet”. För EFS del handlar det förutom vanlig hederlig syskonkärlek till de andra särskilt om våra attityder till människor i Svenska kyrkan som inte har EFS-bakgrund. Ibland kan jag känna att det finns en obetänksamhet kring hur vi talar om ”dom” och ”deras” till exempel när det gäller ”död liturgi” eller ”otydlighet” vad gäller frälsning och omvändelse och kanske till och med en ovilja. Det kan visst skilja i betoning och erfarenhet här, och ibland måste vi förstås kunna tala teologi, men vi får se upp så att vår attityd inte speglar brist på respekt och inlevelse i den andres upplevelser och tradition.