Här sitter vi och väntar på försenat flyg på Örnsköldsviks flygplats. Regn och snö. Det kan bli en intressant söndag kväll. Jag har varit hemma och vänt från Piteå och våra medarbetardagar för att ha en helg i Gullänget med välkomnande av Björn Vesterlund som distriktsföreståndare i EFS mittnorrland. Ett Tanzaniaföredrag och två predikningar. Evangeliet om vad Gud, Gud ensam, har gjort för oss genom Jesus, är det inget fel på. Underbart att få predika om det, trots vånda i förberedelsen. Det kommer jag aldrig undan. Tack EFS i Gullänget, Sionförsamlingen, Svenska kyrkan och Härnösands stift för mötet! Lycka till Björn!
Jag är ännu fylld av tacksamhet för våra medarbetardagar i Piteå. Vi är på rätt spår. I mitt avslutande anförande kunde jag sammanfatta vår kallelse till mission i Sverige utifrån de tre seminarier vi hade på torsdag förmiddag. Ett personligt och praktiskt håller seminarium om våra möjligheter till öppen kyrka och diakonalt inriktad verksamhet med Stina Backlund och Björn Svensäter, som starkt berörde deltagarna. Ett spännande och hoppingivande seminarium med Fredrik Modeus om församlingar med framtid i Svenska kyrkan och EFS. Många sökte sig en fokus på gudstjänstfirande gemenskap och längtan efter äkta och ärligt andligt liv. Så har jag hört!
Själv var med Miles Toulmin från Holy Trinity Brompton i London och anglikanska kyrkan. Han hade ett intensivt föredrag om den strategi man har för att återevangelisera Church of England och vända utvecklingen i sin kyrka, starkt understödda av biskopen av London. Jag blir så triggad av att höra om deras genomtänkta strategi med ”hub-kyrkor” som kan skicka ledare och grupper av människor att starta om nedläggningshotade kyrkor och hur man ser möjligheter att multiplicera detta i England storstäder. Genom målmedveten ledarträning bland annat av lovsångsledare, Alpha-kurser och en relativt ny teologisk utbildning med fokus på nyplantering och praktik i sådana församlingar, så har man börjat skapa en ny trend som ger hopp för Europa och oss.
Vi fick mycket uppmuntran av Miles för vår satsning på nyplantering i EFS, men vi inser också att förutsättningarna är delvis olika här och att vi har mycket att lära, mycket att kämpa för och mycket att be om. Med dessa tre seminariers fokus har vi en tydligt fokus för EFS som missionsrörelse inom Svenska kyrkan. Nyplantering i olika former, förnyelse och förstärkning av befintliga gudstjänstgemenskaper och en tjänande och trovärdighetsskapande vardagsdiakoni kan Gud använda oss framöver.
Men detta förutsätter att vi ödmjukt och frimodigt betonar vår självklara samhörighet med vår kyrka, trots att många av oss brottas med utvecklingstendenser i kyrkan, både teologiskt och strukturellt.
Jag är glad, och pendlar mellan hopp och sammanbiten frustration över de begränsningar jag ser. Men om vi kan ha en så här god samling kring vår uppgift på att arbeta för ”Evangeliet För Sverige” och dessutom ha viktiga och spännande internationella satsningar, så är det ett en bra läge. Ett alldeles fantastiskt missionsläge.
söndag 16 januari 2011
onsdag 12 januari 2011
Pite havsbad i midvinterskrud
Ett gott nytt nådens 2011. Dags att ta upp bloggandet igen. Jag har behövt vila och vet inte riktigt om batterierna är tillräckligt laddade. När jag är trött så orkar jag inte riktigt med att vara på alerten och kommentera och reflektera högt. Varför ska jag behöva exponera just mina tankar? Det kan väl inte vara så viktigt? Och det är så flyktigt, så postmodernt och elektroniskt flyktigt. Jag skulle hellre velat skriva ett evangelium eller ett brev i Bibeln som står sig lite. Men det är ju redan gjort och nåd är väl det. Så jag håller mig till nog bloggandet för stunden.
2011 års första hälsning är från EFS medarbetardagar i Piteå. Jag är uppluckrad av att ha suttit i bubbelpoolen och djupt glad över att få vara med i det här! 250 medarbetare som står i en mångfald av uppgifter som bubblar av samtal i alla mellanrum. Jag är glad över mångfalden i gudstjänster, sång och förkunnelse. Jag smeks av Jesu milda blick som ser min inre kamp. Jag skakas om av hans skarpa fråga om jag verkligen vill att han ska göra under med mig och genom mig. Jag lyfter (ibland) mina händer och sjunger mitt brustna halleluja. Jag faller på knä vid nattvardsbordet eller i ett dyrbart förbönstillfälle.
Biskop Hans Stiglund återförde oss till Jesus som förnyar oss. Gesashew Aika från Win Souls for God/Hope for the Children i Etiopien utmanade oss att tro stora ting om Gud. Liselotte J Andersson har tröstat oss med Jesu inkännande barmhärtighet och inbjudit till djupare inre liv. David Ivarsson och Josefina Gniste har lett oss in i ny underfundig mässmusik och Mattias Martinson med team in i en avspänd bred tillbedjan och lovsång. Vi borden i ”Casinot”, dvs. möteslokalen, samtalar vi utifrån Filipperbrevet om våra rötter, vår identitet och våra drömmar. Första halvan av veckan har varit jättefin.
Berättelser om att Gud verkar på många platser hör jag. Och frågor om varför vi envetet håller ut som rörelse i vår egen Svenska kyrka. Om vad det i praktiken betyder att göra Jesus känd, som vi säger att vi vill. Igår såg jag en film gjord av kristna somalier för att presentera evangeliet bland somalier i Sverige men även andra länder. På somali, textad till engelska. En av huvudkaraktärerna giftmördades innan han hann se filmen. Tänk att han ändå fick lämna ett sådant vittnesbörd efter sig, säger den somalier som EFS anställt som missionär bland sina landsmän tillsammans med svenske Andreas. Vi har bett för dem om beskydd i alla påtagliga hot och utmaningar som detta arbete innebär.
2011 års första hälsning är från EFS medarbetardagar i Piteå. Jag är uppluckrad av att ha suttit i bubbelpoolen och djupt glad över att få vara med i det här! 250 medarbetare som står i en mångfald av uppgifter som bubblar av samtal i alla mellanrum. Jag är glad över mångfalden i gudstjänster, sång och förkunnelse. Jag smeks av Jesu milda blick som ser min inre kamp. Jag skakas om av hans skarpa fråga om jag verkligen vill att han ska göra under med mig och genom mig. Jag lyfter (ibland) mina händer och sjunger mitt brustna halleluja. Jag faller på knä vid nattvardsbordet eller i ett dyrbart förbönstillfälle.
Biskop Hans Stiglund återförde oss till Jesus som förnyar oss. Gesashew Aika från Win Souls for God/Hope for the Children i Etiopien utmanade oss att tro stora ting om Gud. Liselotte J Andersson har tröstat oss med Jesu inkännande barmhärtighet och inbjudit till djupare inre liv. David Ivarsson och Josefina Gniste har lett oss in i ny underfundig mässmusik och Mattias Martinson med team in i en avspänd bred tillbedjan och lovsång. Vi borden i ”Casinot”, dvs. möteslokalen, samtalar vi utifrån Filipperbrevet om våra rötter, vår identitet och våra drömmar. Första halvan av veckan har varit jättefin.
Berättelser om att Gud verkar på många platser hör jag. Och frågor om varför vi envetet håller ut som rörelse i vår egen Svenska kyrka. Om vad det i praktiken betyder att göra Jesus känd, som vi säger att vi vill. Igår såg jag en film gjord av kristna somalier för att presentera evangeliet bland somalier i Sverige men även andra länder. På somali, textad till engelska. En av huvudkaraktärerna giftmördades innan han hann se filmen. Tänk att han ändå fick lämna ett sådant vittnesbörd efter sig, säger den somalier som EFS anställt som missionär bland sina landsmän tillsammans med svenske Andreas. Vi har bett för dem om beskydd i alla påtagliga hot och utmaningar som detta arbete innebär.
lördag 23 oktober 2010
4000 samlade i Kapstaden
Vi 4000 sjunger, lyssnar, gråter och dansar. Och i varje hjärta pågår tankar och böner om ens eget liv och ens egen tjänst. Världsmissionskonferensen Lausanne lll är samlad i Kapstaden under en veckas tid.
Vi sitter kring bord om sex och sex, i en blandning som är en försmak till himlen i sig. En vietnames, en rwandiska, en swaziländare, en nigerian, en tysk och jag. Det passar mig bra med en överrepresentation av Afrika, även om det hade varit kul med någon spansktalande från Latinamerika också. Vi går igenom Efesierbrevet i eget studium, korta samtal och lysande bibelutläggningar. Så borde vi göra på vår egen årskonferens.
Vi får presentationer från olika världsdelar och olika missionsperspektiv adresseras med videoklipp, intervjuer och kortföredrag. Det är givetvis svårt att hinna gå på djupet, och bredden, men det ger glimtar som påminner om vad Gud gör runt om i vår värld. Bland det starkaste har varit vittnesbörden från en ung flicka från Nordkorea vars far blivit martyr för evangeliet där och som själv vill tillbaka till sitt hemland för att vittna om Jesus. Likaså en f.d. muslimsk kvinna som bodde granne med moskén, som fick möta Jesus och nu arbetar med att plantera husförsamlingar i Indien. Vi får höra om prostituerade som upprättas, HIV-smittade som strålande berättar om de uppgifter Gud för dem in i. I många muslimska länder i 10/40 fönstret kommer det både 100-tals och 1000-tals till tro varje år, allra flest i Iran. Tänk om dörren skulle öppnas för att fritt få dela evangeliet där! De som kommer till tro och döps i farsi-gemenskapen i Stockholm skulle kunna bli redskap!
Utmaningarna duggar tätt. De fattigas situation, de 250 miljonerna kastlösa/dalits i Indien, kallelsen att tänka kyrka på Kristi sätt, dvs. att vi alla på våra arbetsplatser och i våra hem är hans kyrka, inte främst frivilliga och lekmän. Modet att offentligt stå för evangeliets sanning och konsekvenser i vår egen kultur i väst, de tragiskt många exemplen på utstuderad framgångsteologi i Afrika, född ur kombinationen av fattiga ledare och pastorer, fattiga människors sökande efter en framtid och en dålig teologi och okunnighet. De enorma megastädernas folkmassor, utveckling och evangelisation. Att i ett tillfälligt möte får samtala med the National Commander för Frälsningsarmén i England om den ekonomiska och sociala situationen där.
Och idag Efesierbrevet 4-5 om kallelsen till att vandra i kärlek, ljus och Andens kraft, med ödmjukhet, integritet och enkelhet som livsstil. När vi leende passerar varandra eller diskuterar kvinnligt ledarskap vid borden (vi har inte samma uppfattning!) så går vi i en ström av kallelse från Gud att leva som vi lär, att använda våra liv till Guds ära, att ge det bidrag jag kan till det fantastiska som är Kristi kyrka i världen, återlöst genom Jesu död och uppståndelse, i all sin svaghet och spänningar ändå sänd att vara hans närvaro och skillnad där vi lever.
Vi sitter kring bord om sex och sex, i en blandning som är en försmak till himlen i sig. En vietnames, en rwandiska, en swaziländare, en nigerian, en tysk och jag. Det passar mig bra med en överrepresentation av Afrika, även om det hade varit kul med någon spansktalande från Latinamerika också. Vi går igenom Efesierbrevet i eget studium, korta samtal och lysande bibelutläggningar. Så borde vi göra på vår egen årskonferens.
Vi får presentationer från olika världsdelar och olika missionsperspektiv adresseras med videoklipp, intervjuer och kortföredrag. Det är givetvis svårt att hinna gå på djupet, och bredden, men det ger glimtar som påminner om vad Gud gör runt om i vår värld. Bland det starkaste har varit vittnesbörden från en ung flicka från Nordkorea vars far blivit martyr för evangeliet där och som själv vill tillbaka till sitt hemland för att vittna om Jesus. Likaså en f.d. muslimsk kvinna som bodde granne med moskén, som fick möta Jesus och nu arbetar med att plantera husförsamlingar i Indien. Vi får höra om prostituerade som upprättas, HIV-smittade som strålande berättar om de uppgifter Gud för dem in i. I många muslimska länder i 10/40 fönstret kommer det både 100-tals och 1000-tals till tro varje år, allra flest i Iran. Tänk om dörren skulle öppnas för att fritt få dela evangeliet där! De som kommer till tro och döps i farsi-gemenskapen i Stockholm skulle kunna bli redskap!
Utmaningarna duggar tätt. De fattigas situation, de 250 miljonerna kastlösa/dalits i Indien, kallelsen att tänka kyrka på Kristi sätt, dvs. att vi alla på våra arbetsplatser och i våra hem är hans kyrka, inte främst frivilliga och lekmän. Modet att offentligt stå för evangeliets sanning och konsekvenser i vår egen kultur i väst, de tragiskt många exemplen på utstuderad framgångsteologi i Afrika, född ur kombinationen av fattiga ledare och pastorer, fattiga människors sökande efter en framtid och en dålig teologi och okunnighet. De enorma megastädernas folkmassor, utveckling och evangelisation. Att i ett tillfälligt möte får samtala med the National Commander för Frälsningsarmén i England om den ekonomiska och sociala situationen där.
Och idag Efesierbrevet 4-5 om kallelsen till att vandra i kärlek, ljus och Andens kraft, med ödmjukhet, integritet och enkelhet som livsstil. När vi leende passerar varandra eller diskuterar kvinnligt ledarskap vid borden (vi har inte samma uppfattning!) så går vi i en ström av kallelse från Gud att leva som vi lär, att använda våra liv till Guds ära, att ge det bidrag jag kan till det fantastiska som är Kristi kyrka i världen, återlöst genom Jesu död och uppståndelse, i all sin svaghet och spänningar ändå sänd att vara hans närvaro och skillnad där vi lever.
torsdag 14 oktober 2010
Biskop Brunnes predikan och evangeliet
Biskop Brunnes predikan i Storkyrkan fortsätter att skapa debatt. Var det riktigt att kritisera främlingsfientlighet i allmänhet och att hänvisa till demonstrationen i synnerhet? Det vore också bra om det blev debatt, eller kanske hellre samtal, kring biskopens och kyrkans förståelse av vad evangeliet är. Peter Plars tar upp det i dagens Kyrkans Tidning.
Kyrkan ska tala om Guds vilja och Guds rikes värderingar i sin förkunnelse. Det hör till hennes kallelse. Där gjorde Eva Brunne rätt. Främlingsfientlighet är ett gift som kommer från Motståndaren. Det är svårare med anknytningen till demonstrationen. Detta därför att kyrkan inte ska liera sig med vissa partier eller ideologier och för att det förekommit rättsvidriga inslag i valrörelsen. Jag kan inte bedöma just den här situationen. Jag minns dock en demonstration av liknande typ som jag passerade, där hatet kändes som drivkraften, och källan till hat är densamma som till främlingsfientligheten.
Men vad är evangeliet, den skatt som endast Kristi kyrka fått att förvalta? Peter Plars har så rätt i att kyrkan ofta förkunnar lag, alltstå Guds rättmätiga krav på att vi ska vara riktiga människor som lever rättfärdigt och kärleksfullt, men ofta under namn av evangelium. Men evangeliet är Guds gåva till mig som inser att jag inte klarar att leva upp till Guds vilja. För Jesu död och uppståndelses skull får jag vara förlåten, vara med, tack vare det han har gjort. Ansvarsfrihet, kallar Plars det innovativt. När kyrkan vill vara profetisk är det lätt att evangeliets gåva i praktiken kommer i skymundan. Våra biskopar har här ett stort ansvar att påminna om vad evangeliet är. Jag uppfattar att det alltför ofta saknas en ”ren förkunnelse av evangeliet” som det står i vår kyrkas bekännelse. Det är en del av den andliga krisen i vårt land. Kanske också vid riksdagens högtidliga öppnande.
Samtidigt handlar evangeliet om något mer omfattande än min individuella frälsning. Guds plan och Guds gåva handlar om att han kommer att låta sitt rike, sin regeringsmakt, sin verklighet, segra. Evangeliet, det glada budskapet, innefattar detta oerhörda hopp. Innebär inte det att vi också kan säga att utifrån evangeliet så ska vi påminna om vad Gud vill, vad som är rätt, vad som är sant mänskligt? Kanske är det tydligare att säga att det är en konsekvens av evangeliet? Och i vår tradition i EFS kan vi behöva påminna varandra om båda sakerna: Vi ska vittna om evangeliets gåva av nytt liv till mig som enskild men minnas att följden av att tro evangeliet också innebär att tala och leva dess konsekvenser. Det vill säga att det enda sättet att tro på Jesus också är att följa honom med sitt liv. Tänker jag så kommer jag alltid att behöva hans nåd och förlåtelse.
Det här är viktig att prata om. Och be för. Jag publicerar gärna inlägg kring detta!
Kyrkan ska tala om Guds vilja och Guds rikes värderingar i sin förkunnelse. Det hör till hennes kallelse. Där gjorde Eva Brunne rätt. Främlingsfientlighet är ett gift som kommer från Motståndaren. Det är svårare med anknytningen till demonstrationen. Detta därför att kyrkan inte ska liera sig med vissa partier eller ideologier och för att det förekommit rättsvidriga inslag i valrörelsen. Jag kan inte bedöma just den här situationen. Jag minns dock en demonstration av liknande typ som jag passerade, där hatet kändes som drivkraften, och källan till hat är densamma som till främlingsfientligheten.
Men vad är evangeliet, den skatt som endast Kristi kyrka fått att förvalta? Peter Plars har så rätt i att kyrkan ofta förkunnar lag, alltstå Guds rättmätiga krav på att vi ska vara riktiga människor som lever rättfärdigt och kärleksfullt, men ofta under namn av evangelium. Men evangeliet är Guds gåva till mig som inser att jag inte klarar att leva upp till Guds vilja. För Jesu död och uppståndelses skull får jag vara förlåten, vara med, tack vare det han har gjort. Ansvarsfrihet, kallar Plars det innovativt. När kyrkan vill vara profetisk är det lätt att evangeliets gåva i praktiken kommer i skymundan. Våra biskopar har här ett stort ansvar att påminna om vad evangeliet är. Jag uppfattar att det alltför ofta saknas en ”ren förkunnelse av evangeliet” som det står i vår kyrkas bekännelse. Det är en del av den andliga krisen i vårt land. Kanske också vid riksdagens högtidliga öppnande.
Samtidigt handlar evangeliet om något mer omfattande än min individuella frälsning. Guds plan och Guds gåva handlar om att han kommer att låta sitt rike, sin regeringsmakt, sin verklighet, segra. Evangeliet, det glada budskapet, innefattar detta oerhörda hopp. Innebär inte det att vi också kan säga att utifrån evangeliet så ska vi påminna om vad Gud vill, vad som är rätt, vad som är sant mänskligt? Kanske är det tydligare att säga att det är en konsekvens av evangeliet? Och i vår tradition i EFS kan vi behöva påminna varandra om båda sakerna: Vi ska vittna om evangeliets gåva av nytt liv till mig som enskild men minnas att följden av att tro evangeliet också innebär att tala och leva dess konsekvenser. Det vill säga att det enda sättet att tro på Jesus också är att följa honom med sitt liv. Tänker jag så kommer jag alltid att behöva hans nåd och förlåtelse.
Det här är viktig att prata om. Och be för. Jag publicerar gärna inlägg kring detta!
onsdag 15 september 2010
Så kan du inte välja på söndag
Utifrån kristen tro och evangeliet kan ingen välja Sverigedemokraterna i söndagens val. Alliansens arbets- eller ansvarslinje och de rödgrönas solidaritets- eller omsorgslinje är svårare att entydigt ta ställning till, liksom de flesta av småpartierna. Man kan närma sig båda blockens fokusfrågor utifrån tron på evangeliets myndighetsförklarande och samtidigt villkorslösa mottagande av varje människa.
SD-alternativet finns inte för en kristen. SD:s attityd bygger ytterst på det förakt för svaghet och annorlundenhet som är de fascistiska ideologiernas drivkraft. Innerst handlar det om en oförmåga att hantera sin egen svaghet. Försoningen i Kristus handlar om att Gud har tagit hand om vår svaghet i alla avseenden. Tron på korset dödar föraktet för svagheten.
Dessutom finns en stark ström av omsorg om främlingen, den utlandsfödde, genom hela Guds ord. Till yttermera visso beskrivs Guds folk själva som främlingar som kommit hem till ett nytt hemland, både i Gamla och Nya testamentet.
Ett annat motiv för SD är syndabockstänkandet: allt (nästan) beror på ”invandrarna”. I kristen tro har Jesus Kristus en gång för alla blivit syndabocken. Efter Golgata har vi ingen rätt att utpeka den andre, den som är annorlunda, den som avviker, till syndabock.
Efter påsk finns ingen möjlighet att förenkla tillvaron. Vi lever, tills Guds regering slutgiltigt tar makten, i dubbelheten mellan mörka och ljusa krafter, mellan ondska och godhet, mellan saklig realism och oförtröttligt hopp. Eftersom vi vet att vi samtidigt är rättfärdiga och syndare, samtidigt hela och trasiga, så kan vi förstå att politik måste handla om att hitta en så vettig balans som möjligt. Och ett av tecknen på att vi förstått är kärlek till främlingen, invandraren eller den utlandsfödde. Låt oss rösta och be för våra makthavare.
För övrigt anser jag att alla partier och särskilt de båda blocken i stort sett helt glömmer bort de internationella frågorna i sitt fokus på jobb, stöd och pengar för oss här hemma.
SD-alternativet finns inte för en kristen. SD:s attityd bygger ytterst på det förakt för svaghet och annorlundenhet som är de fascistiska ideologiernas drivkraft. Innerst handlar det om en oförmåga att hantera sin egen svaghet. Försoningen i Kristus handlar om att Gud har tagit hand om vår svaghet i alla avseenden. Tron på korset dödar föraktet för svagheten.
Dessutom finns en stark ström av omsorg om främlingen, den utlandsfödde, genom hela Guds ord. Till yttermera visso beskrivs Guds folk själva som främlingar som kommit hem till ett nytt hemland, både i Gamla och Nya testamentet.
Ett annat motiv för SD är syndabockstänkandet: allt (nästan) beror på ”invandrarna”. I kristen tro har Jesus Kristus en gång för alla blivit syndabocken. Efter Golgata har vi ingen rätt att utpeka den andre, den som är annorlunda, den som avviker, till syndabock.
Efter påsk finns ingen möjlighet att förenkla tillvaron. Vi lever, tills Guds regering slutgiltigt tar makten, i dubbelheten mellan mörka och ljusa krafter, mellan ondska och godhet, mellan saklig realism och oförtröttligt hopp. Eftersom vi vet att vi samtidigt är rättfärdiga och syndare, samtidigt hela och trasiga, så kan vi förstå att politik måste handla om att hitta en så vettig balans som möjligt. Och ett av tecknen på att vi förstått är kärlek till främlingen, invandraren eller den utlandsfödde. Låt oss rösta och be för våra makthavare.
För övrigt anser jag att alla partier och särskilt de båda blocken i stort sett helt glömmer bort de internationella frågorna i sitt fokus på jobb, stöd och pengar för oss här hemma.
måndag 6 september 2010
Väckelse på persiska i Stockholm
Stockholm fredag kväll: Från en handfull till cirka ett hundra personer på några år. Evangeliet om Jesus i svang. Många på kö för att bli döpta. Förbön i timtal varje fredag kväll. Person efter person som vittnar om hur Gud har förvandlat deras liv. Berättelse om hur glädje, frid eller kraft lyft dem ur beroenden, fördömelse, samvetsoro och hopplöshet. Erfarenheter av kraften i förbön i Jesu namn. Syner och tilltal av olika slag. En stark önskan att dela evangeliet med fler. Team på stan. Frimodighet att använda sina gåvor av att sjunga och spela, skriva poesi med mera. Problem för ledarna, och främst Anahita, prästkandidat för EFS, att hinna och orka ta emot allt och ge allt som behövs i gruppen. Konkreta brottningar med pastorala beslut om dop och äktenskap. Jag känner igen ”symptomen” från situationer jag mött i Tanzania under åren där. Nådens och Andens rörelser. Jesus lever. Något av väckelse eller besökelsetid. Tack, Herre!
I fredags fick jag alltså besöka den persiska gemenskapen i S:ta Clara i Stockholm, med flest iranier, och vara med om detta. Jag märker att jag tycker det är oerhört roligt och stimulerande att få vara med och undervisa om grunderna i den kristna tron på ett lättillgängligt sätt i en främmande kultur. Tanzania finns i min kropp. Och en välgörande och livgivande kontrast till förberedelserna för EFS styrelsemöte, löneförhandlingar och arbete med EFS riktlinjer. Det får mig att sjunga. Men också att vara glad över min kallelse till det här jobbet. Den persiska föreningen har sökt anslutning till EFS. Jag säger bara: vi behöver er!
I fredags fick jag alltså besöka den persiska gemenskapen i S:ta Clara i Stockholm, med flest iranier, och vara med om detta. Jag märker att jag tycker det är oerhört roligt och stimulerande att få vara med och undervisa om grunderna i den kristna tron på ett lättillgängligt sätt i en främmande kultur. Tanzania finns i min kropp. Och en välgörande och livgivande kontrast till förberedelserna för EFS styrelsemöte, löneförhandlingar och arbete med EFS riktlinjer. Det får mig att sjunga. Men också att vara glad över min kallelse till det här jobbet. Den persiska föreningen har sökt anslutning till EFS. Jag säger bara: vi behöver er!
söndag 1 augusti 2010
Tejp - en startpunkt
Är på väg hem från Tejp, Salts ungdomsläger, med mycket glädje i hjärtat. Livskraftlägren fick jag var med om att starta, men jag har aldrig varit med på sommar- och sportvarianten uppe i Örnsköldsvik. 350 ungdomar i tält, skolor och husvagnar. Tältmöten, bibelundervisning, samtal i grupper, etiopiska gäster, väldigt växlande väder, med pannkakskyrka och Krik, Kristen idrottskontakt som med verkande . Trosmiljön grundläggs av ett väldigt seriöst ledarskap där man både ber och fastar före och under lägret, som vill ha bibelordet, tilltron till Guds ledning, den helige Andes gåvor, nattvardsmässor, förbön och lovsång som grundton.
Det är svårt att inte bli uppmuntrad, när unga människor bestämmer sig för att följa Jesus, när slocknade blickar fylls av ljus och soffliggande unga killar bestämmer sig för att ta livet och tron på allvar. De första tre kvällarna är det kvinnliga förkunnare med stora gåvor. De etiopiska gästernas självklara kombination av evangelisation, karismatisk bön och djupt socialt och mänskligt engagemang är trovärdig. Och hur ofta är det så att medverkande vuxna, om än från Etiopien, undrar om ungdomar blir störda på natten. Av deras intensiva bön… Här finns hemligheter som utmanar och inspirerar.
Predikningar och möten är långa, kanske onödigt långa ibland men det är kulturellt relevant för målgruppen. Lovsången är stark, både genom att ungdomarna är med ända till sista bänkraden och genom att lovsångsteamet är skickligt och ljudvolymen hög. Det kan vara en aning svårt för oss som tycker alltför dånande musik är jobbigt. Men det är sång om Jesus, väckelse och nåd, tillbedjan och tro. Och vilken ledarskola är inte Tejp!
Även om jag har några invändningar på några ställen, och funderar på avbalansering och bredd i förebildskapandet, så tackar jag Gud för Tejp. Det skulle kunna vara mer återhållsamt från scenen någon gång. Vi skulle må väl av lite mer variation med den mer kontemplativa traditionen, Taizé eller Iona. ”Liturgin” skulle ibland utrycka lite mer av Salts och EFS hemhörighet i Svenska kyrkans huvudtradition men finns där i de korta nattvardsmässorna. Samtalet och reflektionen kunde behöva lite mer utrymme i förhållande till undervisningen framifrån. Men: här är evangeliet i svang, kallelsen till personlig tro och efterföljelse tydlig och allvaret och glädjen finns i skön blandning. Det mesta landar väldigt rätt, tänker jag. Och vi kommer att få se många av dessa ungdomar i ledaruppgifter i framtiden.
Jag är så tacksam att jag fick vara med. Arbetsåret kunde inte fått bättre start!
Det är svårt att inte bli uppmuntrad, när unga människor bestämmer sig för att följa Jesus, när slocknade blickar fylls av ljus och soffliggande unga killar bestämmer sig för att ta livet och tron på allvar. De första tre kvällarna är det kvinnliga förkunnare med stora gåvor. De etiopiska gästernas självklara kombination av evangelisation, karismatisk bön och djupt socialt och mänskligt engagemang är trovärdig. Och hur ofta är det så att medverkande vuxna, om än från Etiopien, undrar om ungdomar blir störda på natten. Av deras intensiva bön… Här finns hemligheter som utmanar och inspirerar.
Predikningar och möten är långa, kanske onödigt långa ibland men det är kulturellt relevant för målgruppen. Lovsången är stark, både genom att ungdomarna är med ända till sista bänkraden och genom att lovsångsteamet är skickligt och ljudvolymen hög. Det kan vara en aning svårt för oss som tycker alltför dånande musik är jobbigt. Men det är sång om Jesus, väckelse och nåd, tillbedjan och tro. Och vilken ledarskola är inte Tejp!
Även om jag har några invändningar på några ställen, och funderar på avbalansering och bredd i förebildskapandet, så tackar jag Gud för Tejp. Det skulle kunna vara mer återhållsamt från scenen någon gång. Vi skulle må väl av lite mer variation med den mer kontemplativa traditionen, Taizé eller Iona. ”Liturgin” skulle ibland utrycka lite mer av Salts och EFS hemhörighet i Svenska kyrkans huvudtradition men finns där i de korta nattvardsmässorna. Samtalet och reflektionen kunde behöva lite mer utrymme i förhållande till undervisningen framifrån. Men: här är evangeliet i svang, kallelsen till personlig tro och efterföljelse tydlig och allvaret och glädjen finns i skön blandning. Det mesta landar väldigt rätt, tänker jag. Och vi kommer att få se många av dessa ungdomar i ledaruppgifter i framtiden.
Jag är så tacksam att jag fick vara med. Arbetsåret kunde inte fått bättre start!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
