Så kan du inte välja på söndag

Utifrån kristen tro och evangeliet kan ingen välja Sverigedemokraterna i söndagens val. Alliansens arbets- eller ansvarslinje och de rödgrönas solidaritets- eller omsorgslinje är svårare att entydigt ta ställning till, liksom de flesta av småpartierna. Man kan närma sig båda blockens fokusfrågor utifrån tron på evangeliets myndighetsförklarande och samtidigt villkorslösa mottagande av varje människa.

SD-alternativet finns inte för en kristen. SD:s attityd bygger ytterst på det förakt för svaghet och annorlundenhet som är de fascistiska ideologiernas drivkraft. Innerst handlar det om en oförmåga att hantera sin egen svaghet. Försoningen i Kristus handlar om att Gud har tagit hand om vår svaghet i alla avseenden. Tron på korset dödar föraktet för svagheten.

Dessutom finns en stark ström av omsorg om främlingen, den utlandsfödde, genom hela Guds ord. Till yttermera visso beskrivs Guds folk själva som främlingar som kommit hem till ett nytt hemland, både i Gamla och Nya testamentet.

Ett annat motiv för SD är syndabockstänkandet: allt (nästan) beror på ”invandrarna”. I kristen tro har Jesus Kristus en gång för alla blivit syndabocken. Efter Golgata har vi ingen rätt att utpeka den andre, den som är annorlunda, den som avviker, till syndabock.

Efter påsk finns ingen möjlighet att förenkla tillvaron. Vi lever, tills Guds regering slutgiltigt tar makten, i dubbelheten mellan mörka och ljusa krafter, mellan ondska och godhet, mellan saklig realism och oförtröttligt hopp. Eftersom vi vet att vi samtidigt är rättfärdiga och syndare, samtidigt hela och trasiga, så kan vi förstå att politik måste handla om att hitta en så vettig balans som möjligt. Och ett av tecknen på att vi förstått är kärlek till främlingen, invandraren eller den utlandsfödde. Låt oss rösta och be för våra makthavare.

För övrigt anser jag att alla partier och särskilt de båda blocken i stort sett helt glömmer bort de internationella frågorna i sitt fokus på jobb, stöd och pengar för oss här hemma.

Väckelse på persiska i Stockholm

Stockholm fredag kväll: Från en handfull till cirka ett hundra personer på några år. Evangeliet om Jesus i svang. Många på kö för att bli döpta. Förbön i timtal varje fredag kväll. Person efter person som vittnar om hur Gud har förvandlat deras liv. Berättelse om hur glädje, frid eller kraft lyft dem ur beroenden, fördömelse, samvetsoro och hopplöshet. Erfarenheter av kraften i förbön i Jesu namn. Syner och tilltal av olika slag. En stark önskan att dela evangeliet med fler. Team på stan. Frimodighet att använda sina gåvor av att sjunga och spela, skriva poesi med mera. Problem för ledarna, och främst Anahita, prästkandidat för EFS, att hinna och orka ta emot allt och ge allt som behövs i gruppen. Konkreta brottningar med pastorala beslut om dop och äktenskap. Jag känner igen ”symptomen” från situationer jag mött i Tanzania under åren där. Nådens och Andens rörelser. Jesus lever. Något av väckelse eller besökelsetid. Tack, Herre!

I fredags fick jag alltså besöka den persiska gemenskapen i S:ta Clara i Stockholm, med flest iranier, och vara med om detta. Jag märker att jag tycker det är oerhört roligt och stimulerande att få vara med och undervisa om grunderna i den kristna tron på ett lättillgängligt sätt i en främmande kultur. Tanzania finns i min kropp. Och en välgörande och livgivande kontrast till förberedelserna för EFS styrelsemöte, löneförhandlingar och arbete med EFS riktlinjer. Det får mig att sjunga. Men också att vara glad över min kallelse till det här jobbet. Den persiska föreningen har sökt anslutning till EFS. Jag säger bara: vi behöver er!

Tejp - en startpunkt

Är på väg hem från Tejp, Salts ungdomsläger, med mycket glädje i hjärtat. Livskraftlägren fick jag var med om att starta, men jag har aldrig varit med på sommar- och sportvarianten uppe i Örnsköldsvik. 350 ungdomar i tält, skolor och husvagnar. Tältmöten, bibelundervisning, samtal i grupper, etiopiska gäster, väldigt växlande väder, med pannkakskyrka och Krik, Kristen idrottskontakt som med verkande . Trosmiljön grundläggs av ett väldigt seriöst ledarskap där man både ber och fastar före och under lägret, som vill ha bibelordet, tilltron till Guds ledning, den helige Andes gåvor, nattvardsmässor, förbön och lovsång som grundton.

Det är svårt att inte bli uppmuntrad, när unga människor bestämmer sig för att följa Jesus, när slocknade blickar fylls av ljus och soffliggande unga killar bestämmer sig för att ta livet och tron på allvar. De första tre kvällarna är det kvinnliga förkunnare med stora gåvor. De etiopiska gästernas självklara kombination av evangelisation, karismatisk bön och djupt socialt och mänskligt engagemang är trovärdig. Och hur ofta är det så att medverkande vuxna, om än från Etiopien, undrar om ungdomar blir störda på natten. Av deras intensiva bön… Här finns hemligheter som utmanar och inspirerar.

Predikningar och möten är långa, kanske onödigt långa ibland men det är kulturellt relevant för målgruppen. Lovsången är stark, både genom att ungdomarna är med ända till sista bänkraden och genom att lovsångsteamet är skickligt och ljudvolymen hög. Det kan vara en aning svårt för oss som tycker alltför dånande musik är jobbigt. Men det är sång om Jesus, väckelse och nåd, tillbedjan och tro. Och vilken ledarskola är inte Tejp!

Även om jag har några invändningar på några ställen, och funderar på avbalansering och bredd i förebildskapandet, så tackar jag Gud för Tejp. Det skulle kunna vara mer återhållsamt från scenen någon gång. Vi skulle må väl av lite mer variation med den mer kontemplativa traditionen, Taizé eller Iona. ”Liturgin” skulle ibland utrycka lite mer av Salts och EFS hemhörighet i Svenska kyrkans huvudtradition men finns där i de korta nattvardsmässorna. Samtalet och reflektionen kunde behöva lite mer utrymme i förhållande till undervisningen framifrån. Men: här är evangeliet i svang, kallelsen till personlig tro och efterföljelse tydlig och allvaret och glädjen finns i skön blandning. Det mesta landar väldigt rätt, tänker jag. Och vi kommer att få se många av dessa ungdomar i ledaruppgifter i framtiden.

Jag är så tacksam att jag fick vara med. Arbetsåret kunde inte fått bättre start!

Kyrkans relevans och irrelevans

Idag har jag varit på en samling med ordnat av Ideellt forum i Svenska kyrkan inför lanserande av Svenska kyrkans nya volontärbyrå. Idel EFS-are i ledningen. Mot bakgrund av det fortsatta medlemstappet och minskade gudstjänstbesöken är det otroligt viktigt att reflektera över Svenska kyrkans framtid. Biskoparna har ju också funderat högt om söndagsgudstjänsten nyligen.

Bertil Johansson, som arbetat med och för det ideella engagemanget mer än någon annan, provtänkte på ett underfundigt, humoristiskt och allvarligt sätt om kyrkans relevans, relationer, resurser och resultat. Kyrkan kan beskrivas utifrån en undersökning som visar hur stor samhörighet kyrkans medlemmar känner med sin kyrka. 1, 6 procent svarar mycket stark samhörighet, 8 procent ganska stark, 35 procent mitt emellan, 28 procent ganska svag och 27 mycket svag. Vi kan allstå beskriva kyrkan med en 10-60-30 fördelning.

Bertils tes är att möjligheterna finns i att fråga efter de i ”60-fönstret (mitt emellan och ganska svag) och erbjuda dem en kontakt- och engagemangs-yta. Vems är problemet om människor inte upplever sin kyrka relevant, deras eller kyrkans. Trösklarna måste sänkas för att kyrkan ska nå ut till människor, inte för att människor ska hitta in. Belonging (delaktighet) måste ofta komma före Believing (personlig tro) när vi möter människor idag. Det ligger mycket i detta.

Ärkebiskopens reflekterade i panelsamtalet dels om det inte handlar om mer än kyrkans relevans, nämligen budskapets (evangeliets) relevans och dels om inte de som står utanförkyrkan ska ingå i bilden (evangelisation?). Han tänkte också högt kring glappet mellan människors vilja att engagera sig och kyrkans förmåga att ge dem utrymme.

Naturligtvis satt jag med tusen tankar i huvudet. Hur ser mina egna trösklar ut? Vad befinner sig EFS när det gäller rätt slags låga trösklar? Vilken roll kan vi spela i den inre missionsutmaningen i Svenska kyrkan och den yttre: till svenskar utanför kyrkan? Och så de två frågor som jag, också jag provtänkande, ser som de mest avgörande utöver Bertils tes: 1) Hur kan de första 10 procenten i kyrkans innercirkel fördjupas i tron på Jesus, Bibeln och sitt kristna självförtroende ? 2) Hur kan de frivilliga som drivs av sin tro få inflytande i kyrkans strukturer och bland de anställda? Alltså först frågan om innehållet, evangeliet och för det andra frågan om dess bärare: Guds folk, Kristi kropp. Eller för att sätta upp frågorna på en formel: Vem ska möta vem med vad – och var någonstans?

Ett litet förslag till att börja med: Lägg till en liten sak i de löften som prästkandidaten lovar vid sin prästvigning: Lovar du att arbeta för att utrusta den gudstjänstfirande församlingen för sitt uppdrag som missionärer?

Sist kan jag bara fundera på varför det talas så lite om innehållet, om Jesus, om mission och om vad det hela går ut på. Men jag är kanske bara allergisk eller också kan jag inte språkkulturen. Jag återkommer till missionen och evangeliets framtid – förstås. Nu blev det sommar. På återskrivande.

Rinkeby – låt inte hoppet gå upp i rök!

Natten som gick brann Rinkebyakademin och kanske gick ännu en bit av vår tro på förebilden Sverige upp i rök. Det blir tyvärr knappast fler studiebesök från Parisförorter av mönsterexemplet på förebyggande integrationsarbete. Det är tragiskt för människor i Rinkeby men också för oss alla andra, därför att vi ju behöver alla tecken vi kan få på att det är möjligt att leva tillsammans över etniska gränser, över kulturella gränser och över religiösa gränser. Rinkeby är ju en av de stadsdelar som mest liknar så många städer och områden i världen där till exempel kristendomen och islam möter varandra i vardagen.

Idag tänker jag på församlingarna i Rinkeby och deras viktiga arbete att vittna om Jesus och tjäna vuxna, ungdomar och barn med Jesu kärlek som drivkraft. Jag tror att arbetet med barntimmar, Rinkeby kids, konfirmation, ungdomsgårdar och ungdomsgrupper är så viktigt. Det handlar på en gång om vittnesbörd om att Jesus lever och frälser, om kristen diakoni och om att bygga Sverige för framtiden. Kommunens och skolornas förhoppningsvis hårda arbete är också beundransvärt. Ungdomarna behöver få lära sig samförstånd, tolerans och respekt för liv och egendom. Men för att bygga in fred, hopp och kärlek i deras hjärtan, när föräldrar, samhälle och skola inte förmår vägleda och sätta gränser, så behöver de få möta Jesus till nytt liv. Det är det mötet, den förvandlingen som är det stora hoppet, för Rinkeby och för så många som inte har smakat det.

Alla ni, i EFS och andra kristna sammanhang, som troget jobbar som ledare i kyrkans barntimmar, kristna förskolor, scouter, konfirmandgrupper, ungdomsgrupper och många träffpunkter för vuxna och äldre: var frimodiga i att visa Jesu kärlek. Var frimodiga att berätta om Jesus som blev människa, delade vår frustration, ensamhet och främlingskap för varandra, gav sitt liv för att vi ska få leva nära Gud och segrade över alla eländiga fördärvsmakter som trasar sönder våra liv och vår värld. Var förvissade om att er diakoni ärar Gud och tjänar människor och samhälle. Ni är tecken på Guds rike och Guds kärlek. Ikväll ber jag en extra bön för er, i Rinkeby, Ronneby och Ramsele.

Två Jesusmanifestationer

Läser en recension av Günter Wallraffs nya bok Reportage från vår sköna nya värld, om hans erfarenheter som undersökande journalist idag. 24 år efter sin senaste bok skriver Wallraff inifrån om invandrares villkor, om låglöneträsket i kända varukedjor, bedrägerier, nazistattityder, maktkamp och trakasserier. En av de obehagliga frågorna som väcks är: krävs det att en vit man ska sminka sig svart och berätta om rasismen för att folk ska lyssna?

Det tragiska är att han inte längre känner något hopp om förändring i det tyska (och västeuropeiska) samhället: orättvisorna har ökat, mänskligt sett är levnadsförhållandena nu sämre. Orsakerna är skamlösheten, fräckheten och girigheten i toppen, den ”nyliberala politikens sociala skövling” och, mycket träffande, ett ”nöjes- eller välbefinnandetvång” som binder människor och hämmar våra möjligheter till insikt och motståndskraft. Det är en allvarlig diagnos, där jag hör Jesu ord från Matteus 24 eka: Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta.

Wallraffs sätt att arbeta skulle kunna kallas inkarnerad journalistik. Och när det är de små som är i blickfånget, så är det faktiskt en slags Jesusmanifestation Wallraff gör. För hos vem finns Jesus? Det här har bäring både på vårt samhällsengagemang som kristna, och på valrörelsen.

I lördags gladde jag mig åt att få blockera Stockholms gator tillsammans med 25000 andra Jesusbekännare, och alldeles särskilt åt den inledande bönesamlingen i Filadelfiakyrkan. Att få böja knä inför Jesus i Kungens trädgård tillsammans med syskon från många håll var fint. Jag noterar att våra invandrade syskon från olika folkgrupper är en enorm välsignelse en sån här dag, med deras sång och entusiasm. Vi behöver för övrigt organisera sången i marschen bättre med dem som inspiratörer!

Jag upplevde inga stora känslor under lördagen, men det finns alla gånger en andlig välsignelse i att på detta sätt tillsammans få bekänna Jesus. Sen kanske det blev för mycket ord i gudstjänsten i Kungsan. Undrar om de som befann sig där av helt vanliga skäl förstod något av vad som sades och bads? Här finns kopplingen till Wallraff: den avgörande Jesusmanifestationen sker i vardagens attityder och handlingar. Låt oss med Guds hjälp inkarnera Jesus i det samhälle Wallraff gett upp hoppet om. Vi har ett levande hopp, därför kan vi vara uthålliga.

Bistånd, kristna irakier och en extra påskhögmässa

Sexton biståndsorganisationer möttes den här veckan. Tanken på ett tvåprocentmål för biståndspolitiken får både allians och rödgröna att stå i skamvrån. Bistånd är svårt i en korrumperad och komplex värld. Men det är värdigt och vackert med realistiska utopier om solidaritet i en värld som styrs av hoppjerkorna Dow Jones och Nasdaq. Jag beundrar er som envist håller ut i kampen för att visa oss, ljumhetens offer, vad som betyder något här i världen. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten.

”Vi prövar varje enskilt fall utifrån de unika premisserna.” Okunnigheten och oviljan och retoriken hos Billström och kompani är inte mycket annorlunda än företrädarnas. Hela mellanöstern töms på kristna, därför att livsvillkoren är outhärdliga, men det finns ”ingen generell problematik” med att som kristen tvingas tillbaka till Irak. Ni gör det inte lätt för oss att välja. Kanske kd möjligen är alternativet när det gäller flyktingpolitiken, men i allianser är det krassa förhandlingar som styr. Saliga är ni när ni förföljs för min skull.

Tony Guldsbrandzéns begravningsgudstjänst idag: en återupprepad påskdagshögmässa, regisserad av den bortgångne, nej hemgångne, själv. En stark upplevelse att få säga farväl i ekot av Ja, han är sannerligen uppstånden från de döda. Evangeliets två armar För dig utgiven och Kristus är uppstånden slår sitt hopp runt oss och hjälper oss att lyfta blicken bortanför döden och förgängelsen. Vad ljus över griften, han lever, o fröjd!

Imorgon blir det Jesusmanifestation. Härligt.