Vi 4000 sjunger, lyssnar, gråter och dansar. Och i varje hjärta pågår tankar och böner om ens eget liv och ens egen tjänst. Världsmissionskonferensen Lausanne lll är samlad i Kapstaden under en veckas tid.
Vi sitter kring bord om sex och sex, i en blandning som är en försmak till himlen i sig. En vietnames, en rwandiska, en swaziländare, en nigerian, en tysk och jag. Det passar mig bra med en överrepresentation av Afrika, även om det hade varit kul med någon spansktalande från Latinamerika också. Vi går igenom Efesierbrevet i eget studium, korta samtal och lysande bibelutläggningar. Så borde vi göra på vår egen årskonferens.
Vi får presentationer från olika världsdelar och olika missionsperspektiv adresseras med videoklipp, intervjuer och kortföredrag. Det är givetvis svårt att hinna gå på djupet, och bredden, men det ger glimtar som påminner om vad Gud gör runt om i vår värld. Bland det starkaste har varit vittnesbörden från en ung flicka från Nordkorea vars far blivit martyr för evangeliet där och som själv vill tillbaka till sitt hemland för att vittna om Jesus. Likaså en f.d. muslimsk kvinna som bodde granne med moskén, som fick möta Jesus och nu arbetar med att plantera husförsamlingar i Indien. Vi får höra om prostituerade som upprättas, HIV-smittade som strålande berättar om de uppgifter Gud för dem in i. I många muslimska länder i 10/40 fönstret kommer det både 100-tals och 1000-tals till tro varje år, allra flest i Iran. Tänk om dörren skulle öppnas för att fritt få dela evangeliet där! De som kommer till tro och döps i farsi-gemenskapen i Stockholm skulle kunna bli redskap!
Utmaningarna duggar tätt. De fattigas situation, de 250 miljonerna kastlösa/dalits i Indien, kallelsen att tänka kyrka på Kristi sätt, dvs. att vi alla på våra arbetsplatser och i våra hem är hans kyrka, inte främst frivilliga och lekmän. Modet att offentligt stå för evangeliets sanning och konsekvenser i vår egen kultur i väst, de tragiskt många exemplen på utstuderad framgångsteologi i Afrika, född ur kombinationen av fattiga ledare och pastorer, fattiga människors sökande efter en framtid och en dålig teologi och okunnighet. De enorma megastädernas folkmassor, utveckling och evangelisation. Att i ett tillfälligt möte får samtala med the National Commander för Frälsningsarmén i England om den ekonomiska och sociala situationen där.
Och idag Efesierbrevet 4-5 om kallelsen till att vandra i kärlek, ljus och Andens kraft, med ödmjukhet, integritet och enkelhet som livsstil. När vi leende passerar varandra eller diskuterar kvinnligt ledarskap vid borden (vi har inte samma uppfattning!) så går vi i en ström av kallelse från Gud att leva som vi lär, att använda våra liv till Guds ära, att ge det bidrag jag kan till det fantastiska som är Kristi kyrka i världen, återlöst genom Jesu död och uppståndelse, i all sin svaghet och spänningar ändå sänd att vara hans närvaro och skillnad där vi lever.
lördag 23 oktober 2010
torsdag 14 oktober 2010
Biskop Brunnes predikan och evangeliet
Biskop Brunnes predikan i Storkyrkan fortsätter att skapa debatt. Var det riktigt att kritisera främlingsfientlighet i allmänhet och att hänvisa till demonstrationen i synnerhet? Det vore också bra om det blev debatt, eller kanske hellre samtal, kring biskopens och kyrkans förståelse av vad evangeliet är. Peter Plars tar upp det i dagens Kyrkans Tidning.
Kyrkan ska tala om Guds vilja och Guds rikes värderingar i sin förkunnelse. Det hör till hennes kallelse. Där gjorde Eva Brunne rätt. Främlingsfientlighet är ett gift som kommer från Motståndaren. Det är svårare med anknytningen till demonstrationen. Detta därför att kyrkan inte ska liera sig med vissa partier eller ideologier och för att det förekommit rättsvidriga inslag i valrörelsen. Jag kan inte bedöma just den här situationen. Jag minns dock en demonstration av liknande typ som jag passerade, där hatet kändes som drivkraften, och källan till hat är densamma som till främlingsfientligheten.
Men vad är evangeliet, den skatt som endast Kristi kyrka fått att förvalta? Peter Plars har så rätt i att kyrkan ofta förkunnar lag, alltstå Guds rättmätiga krav på att vi ska vara riktiga människor som lever rättfärdigt och kärleksfullt, men ofta under namn av evangelium. Men evangeliet är Guds gåva till mig som inser att jag inte klarar att leva upp till Guds vilja. För Jesu död och uppståndelses skull får jag vara förlåten, vara med, tack vare det han har gjort. Ansvarsfrihet, kallar Plars det innovativt. När kyrkan vill vara profetisk är det lätt att evangeliets gåva i praktiken kommer i skymundan. Våra biskopar har här ett stort ansvar att påminna om vad evangeliet är. Jag uppfattar att det alltför ofta saknas en ”ren förkunnelse av evangeliet” som det står i vår kyrkas bekännelse. Det är en del av den andliga krisen i vårt land. Kanske också vid riksdagens högtidliga öppnande.
Samtidigt handlar evangeliet om något mer omfattande än min individuella frälsning. Guds plan och Guds gåva handlar om att han kommer att låta sitt rike, sin regeringsmakt, sin verklighet, segra. Evangeliet, det glada budskapet, innefattar detta oerhörda hopp. Innebär inte det att vi också kan säga att utifrån evangeliet så ska vi påminna om vad Gud vill, vad som är rätt, vad som är sant mänskligt? Kanske är det tydligare att säga att det är en konsekvens av evangeliet? Och i vår tradition i EFS kan vi behöva påminna varandra om båda sakerna: Vi ska vittna om evangeliets gåva av nytt liv till mig som enskild men minnas att följden av att tro evangeliet också innebär att tala och leva dess konsekvenser. Det vill säga att det enda sättet att tro på Jesus också är att följa honom med sitt liv. Tänker jag så kommer jag alltid att behöva hans nåd och förlåtelse.
Det här är viktig att prata om. Och be för. Jag publicerar gärna inlägg kring detta!
Kyrkan ska tala om Guds vilja och Guds rikes värderingar i sin förkunnelse. Det hör till hennes kallelse. Där gjorde Eva Brunne rätt. Främlingsfientlighet är ett gift som kommer från Motståndaren. Det är svårare med anknytningen till demonstrationen. Detta därför att kyrkan inte ska liera sig med vissa partier eller ideologier och för att det förekommit rättsvidriga inslag i valrörelsen. Jag kan inte bedöma just den här situationen. Jag minns dock en demonstration av liknande typ som jag passerade, där hatet kändes som drivkraften, och källan till hat är densamma som till främlingsfientligheten.
Men vad är evangeliet, den skatt som endast Kristi kyrka fått att förvalta? Peter Plars har så rätt i att kyrkan ofta förkunnar lag, alltstå Guds rättmätiga krav på att vi ska vara riktiga människor som lever rättfärdigt och kärleksfullt, men ofta under namn av evangelium. Men evangeliet är Guds gåva till mig som inser att jag inte klarar att leva upp till Guds vilja. För Jesu död och uppståndelses skull får jag vara förlåten, vara med, tack vare det han har gjort. Ansvarsfrihet, kallar Plars det innovativt. När kyrkan vill vara profetisk är det lätt att evangeliets gåva i praktiken kommer i skymundan. Våra biskopar har här ett stort ansvar att påminna om vad evangeliet är. Jag uppfattar att det alltför ofta saknas en ”ren förkunnelse av evangeliet” som det står i vår kyrkas bekännelse. Det är en del av den andliga krisen i vårt land. Kanske också vid riksdagens högtidliga öppnande.
Samtidigt handlar evangeliet om något mer omfattande än min individuella frälsning. Guds plan och Guds gåva handlar om att han kommer att låta sitt rike, sin regeringsmakt, sin verklighet, segra. Evangeliet, det glada budskapet, innefattar detta oerhörda hopp. Innebär inte det att vi också kan säga att utifrån evangeliet så ska vi påminna om vad Gud vill, vad som är rätt, vad som är sant mänskligt? Kanske är det tydligare att säga att det är en konsekvens av evangeliet? Och i vår tradition i EFS kan vi behöva påminna varandra om båda sakerna: Vi ska vittna om evangeliets gåva av nytt liv till mig som enskild men minnas att följden av att tro evangeliet också innebär att tala och leva dess konsekvenser. Det vill säga att det enda sättet att tro på Jesus också är att följa honom med sitt liv. Tänker jag så kommer jag alltid att behöva hans nåd och förlåtelse.
Det här är viktig att prata om. Och be för. Jag publicerar gärna inlägg kring detta!
onsdag 15 september 2010
Så kan du inte välja på söndag
Utifrån kristen tro och evangeliet kan ingen välja Sverigedemokraterna i söndagens val. Alliansens arbets- eller ansvarslinje och de rödgrönas solidaritets- eller omsorgslinje är svårare att entydigt ta ställning till, liksom de flesta av småpartierna. Man kan närma sig båda blockens fokusfrågor utifrån tron på evangeliets myndighetsförklarande och samtidigt villkorslösa mottagande av varje människa.
SD-alternativet finns inte för en kristen. SD:s attityd bygger ytterst på det förakt för svaghet och annorlundenhet som är de fascistiska ideologiernas drivkraft. Innerst handlar det om en oförmåga att hantera sin egen svaghet. Försoningen i Kristus handlar om att Gud har tagit hand om vår svaghet i alla avseenden. Tron på korset dödar föraktet för svagheten.
Dessutom finns en stark ström av omsorg om främlingen, den utlandsfödde, genom hela Guds ord. Till yttermera visso beskrivs Guds folk själva som främlingar som kommit hem till ett nytt hemland, både i Gamla och Nya testamentet.
Ett annat motiv för SD är syndabockstänkandet: allt (nästan) beror på ”invandrarna”. I kristen tro har Jesus Kristus en gång för alla blivit syndabocken. Efter Golgata har vi ingen rätt att utpeka den andre, den som är annorlunda, den som avviker, till syndabock.
Efter påsk finns ingen möjlighet att förenkla tillvaron. Vi lever, tills Guds regering slutgiltigt tar makten, i dubbelheten mellan mörka och ljusa krafter, mellan ondska och godhet, mellan saklig realism och oförtröttligt hopp. Eftersom vi vet att vi samtidigt är rättfärdiga och syndare, samtidigt hela och trasiga, så kan vi förstå att politik måste handla om att hitta en så vettig balans som möjligt. Och ett av tecknen på att vi förstått är kärlek till främlingen, invandraren eller den utlandsfödde. Låt oss rösta och be för våra makthavare.
För övrigt anser jag att alla partier och särskilt de båda blocken i stort sett helt glömmer bort de internationella frågorna i sitt fokus på jobb, stöd och pengar för oss här hemma.
SD-alternativet finns inte för en kristen. SD:s attityd bygger ytterst på det förakt för svaghet och annorlundenhet som är de fascistiska ideologiernas drivkraft. Innerst handlar det om en oförmåga att hantera sin egen svaghet. Försoningen i Kristus handlar om att Gud har tagit hand om vår svaghet i alla avseenden. Tron på korset dödar föraktet för svagheten.
Dessutom finns en stark ström av omsorg om främlingen, den utlandsfödde, genom hela Guds ord. Till yttermera visso beskrivs Guds folk själva som främlingar som kommit hem till ett nytt hemland, både i Gamla och Nya testamentet.
Ett annat motiv för SD är syndabockstänkandet: allt (nästan) beror på ”invandrarna”. I kristen tro har Jesus Kristus en gång för alla blivit syndabocken. Efter Golgata har vi ingen rätt att utpeka den andre, den som är annorlunda, den som avviker, till syndabock.
Efter påsk finns ingen möjlighet att förenkla tillvaron. Vi lever, tills Guds regering slutgiltigt tar makten, i dubbelheten mellan mörka och ljusa krafter, mellan ondska och godhet, mellan saklig realism och oförtröttligt hopp. Eftersom vi vet att vi samtidigt är rättfärdiga och syndare, samtidigt hela och trasiga, så kan vi förstå att politik måste handla om att hitta en så vettig balans som möjligt. Och ett av tecknen på att vi förstått är kärlek till främlingen, invandraren eller den utlandsfödde. Låt oss rösta och be för våra makthavare.
För övrigt anser jag att alla partier och särskilt de båda blocken i stort sett helt glömmer bort de internationella frågorna i sitt fokus på jobb, stöd och pengar för oss här hemma.
måndag 6 september 2010
Väckelse på persiska i Stockholm
Stockholm fredag kväll: Från en handfull till cirka ett hundra personer på några år. Evangeliet om Jesus i svang. Många på kö för att bli döpta. Förbön i timtal varje fredag kväll. Person efter person som vittnar om hur Gud har förvandlat deras liv. Berättelse om hur glädje, frid eller kraft lyft dem ur beroenden, fördömelse, samvetsoro och hopplöshet. Erfarenheter av kraften i förbön i Jesu namn. Syner och tilltal av olika slag. En stark önskan att dela evangeliet med fler. Team på stan. Frimodighet att använda sina gåvor av att sjunga och spela, skriva poesi med mera. Problem för ledarna, och främst Anahita, prästkandidat för EFS, att hinna och orka ta emot allt och ge allt som behövs i gruppen. Konkreta brottningar med pastorala beslut om dop och äktenskap. Jag känner igen ”symptomen” från situationer jag mött i Tanzania under åren där. Nådens och Andens rörelser. Jesus lever. Något av väckelse eller besökelsetid. Tack, Herre!
I fredags fick jag alltså besöka den persiska gemenskapen i S:ta Clara i Stockholm, med flest iranier, och vara med om detta. Jag märker att jag tycker det är oerhört roligt och stimulerande att få vara med och undervisa om grunderna i den kristna tron på ett lättillgängligt sätt i en främmande kultur. Tanzania finns i min kropp. Och en välgörande och livgivande kontrast till förberedelserna för EFS styrelsemöte, löneförhandlingar och arbete med EFS riktlinjer. Det får mig att sjunga. Men också att vara glad över min kallelse till det här jobbet. Den persiska föreningen har sökt anslutning till EFS. Jag säger bara: vi behöver er!
I fredags fick jag alltså besöka den persiska gemenskapen i S:ta Clara i Stockholm, med flest iranier, och vara med om detta. Jag märker att jag tycker det är oerhört roligt och stimulerande att få vara med och undervisa om grunderna i den kristna tron på ett lättillgängligt sätt i en främmande kultur. Tanzania finns i min kropp. Och en välgörande och livgivande kontrast till förberedelserna för EFS styrelsemöte, löneförhandlingar och arbete med EFS riktlinjer. Det får mig att sjunga. Men också att vara glad över min kallelse till det här jobbet. Den persiska föreningen har sökt anslutning till EFS. Jag säger bara: vi behöver er!
söndag 1 augusti 2010
Tejp - en startpunkt
Är på väg hem från Tejp, Salts ungdomsläger, med mycket glädje i hjärtat. Livskraftlägren fick jag var med om att starta, men jag har aldrig varit med på sommar- och sportvarianten uppe i Örnsköldsvik. 350 ungdomar i tält, skolor och husvagnar. Tältmöten, bibelundervisning, samtal i grupper, etiopiska gäster, väldigt växlande väder, med pannkakskyrka och Krik, Kristen idrottskontakt som med verkande . Trosmiljön grundläggs av ett väldigt seriöst ledarskap där man både ber och fastar före och under lägret, som vill ha bibelordet, tilltron till Guds ledning, den helige Andes gåvor, nattvardsmässor, förbön och lovsång som grundton.
Det är svårt att inte bli uppmuntrad, när unga människor bestämmer sig för att följa Jesus, när slocknade blickar fylls av ljus och soffliggande unga killar bestämmer sig för att ta livet och tron på allvar. De första tre kvällarna är det kvinnliga förkunnare med stora gåvor. De etiopiska gästernas självklara kombination av evangelisation, karismatisk bön och djupt socialt och mänskligt engagemang är trovärdig. Och hur ofta är det så att medverkande vuxna, om än från Etiopien, undrar om ungdomar blir störda på natten. Av deras intensiva bön… Här finns hemligheter som utmanar och inspirerar.
Predikningar och möten är långa, kanske onödigt långa ibland men det är kulturellt relevant för målgruppen. Lovsången är stark, både genom att ungdomarna är med ända till sista bänkraden och genom att lovsångsteamet är skickligt och ljudvolymen hög. Det kan vara en aning svårt för oss som tycker alltför dånande musik är jobbigt. Men det är sång om Jesus, väckelse och nåd, tillbedjan och tro. Och vilken ledarskola är inte Tejp!
Även om jag har några invändningar på några ställen, och funderar på avbalansering och bredd i förebildskapandet, så tackar jag Gud för Tejp. Det skulle kunna vara mer återhållsamt från scenen någon gång. Vi skulle må väl av lite mer variation med den mer kontemplativa traditionen, Taizé eller Iona. ”Liturgin” skulle ibland utrycka lite mer av Salts och EFS hemhörighet i Svenska kyrkans huvudtradition men finns där i de korta nattvardsmässorna. Samtalet och reflektionen kunde behöva lite mer utrymme i förhållande till undervisningen framifrån. Men: här är evangeliet i svang, kallelsen till personlig tro och efterföljelse tydlig och allvaret och glädjen finns i skön blandning. Det mesta landar väldigt rätt, tänker jag. Och vi kommer att få se många av dessa ungdomar i ledaruppgifter i framtiden.
Jag är så tacksam att jag fick vara med. Arbetsåret kunde inte fått bättre start!
Det är svårt att inte bli uppmuntrad, när unga människor bestämmer sig för att följa Jesus, när slocknade blickar fylls av ljus och soffliggande unga killar bestämmer sig för att ta livet och tron på allvar. De första tre kvällarna är det kvinnliga förkunnare med stora gåvor. De etiopiska gästernas självklara kombination av evangelisation, karismatisk bön och djupt socialt och mänskligt engagemang är trovärdig. Och hur ofta är det så att medverkande vuxna, om än från Etiopien, undrar om ungdomar blir störda på natten. Av deras intensiva bön… Här finns hemligheter som utmanar och inspirerar.
Predikningar och möten är långa, kanske onödigt långa ibland men det är kulturellt relevant för målgruppen. Lovsången är stark, både genom att ungdomarna är med ända till sista bänkraden och genom att lovsångsteamet är skickligt och ljudvolymen hög. Det kan vara en aning svårt för oss som tycker alltför dånande musik är jobbigt. Men det är sång om Jesus, väckelse och nåd, tillbedjan och tro. Och vilken ledarskola är inte Tejp!
Även om jag har några invändningar på några ställen, och funderar på avbalansering och bredd i förebildskapandet, så tackar jag Gud för Tejp. Det skulle kunna vara mer återhållsamt från scenen någon gång. Vi skulle må väl av lite mer variation med den mer kontemplativa traditionen, Taizé eller Iona. ”Liturgin” skulle ibland utrycka lite mer av Salts och EFS hemhörighet i Svenska kyrkans huvudtradition men finns där i de korta nattvardsmässorna. Samtalet och reflektionen kunde behöva lite mer utrymme i förhållande till undervisningen framifrån. Men: här är evangeliet i svang, kallelsen till personlig tro och efterföljelse tydlig och allvaret och glädjen finns i skön blandning. Det mesta landar väldigt rätt, tänker jag. Och vi kommer att få se många av dessa ungdomar i ledaruppgifter i framtiden.
Jag är så tacksam att jag fick vara med. Arbetsåret kunde inte fått bättre start!
tisdag 22 juni 2010
Kyrkans relevans och irrelevans
Idag har jag varit på en samling med ordnat av Ideellt forum i Svenska kyrkan inför lanserande av Svenska kyrkans nya volontärbyrå. Idel EFS-are i ledningen. Mot bakgrund av det fortsatta medlemstappet och minskade gudstjänstbesöken är det otroligt viktigt att reflektera över Svenska kyrkans framtid. Biskoparna har ju också funderat högt om söndagsgudstjänsten nyligen.
Bertil Johansson, som arbetat med och för det ideella engagemanget mer än någon annan, provtänkte på ett underfundigt, humoristiskt och allvarligt sätt om kyrkans relevans, relationer, resurser och resultat. Kyrkan kan beskrivas utifrån en undersökning som visar hur stor samhörighet kyrkans medlemmar känner med sin kyrka. 1, 6 procent svarar mycket stark samhörighet, 8 procent ganska stark, 35 procent mitt emellan, 28 procent ganska svag och 27 mycket svag. Vi kan allstå beskriva kyrkan med en 10-60-30 fördelning.
Bertils tes är att möjligheterna finns i att fråga efter de i ”60-fönstret (mitt emellan och ganska svag) och erbjuda dem en kontakt- och engagemangs-yta. Vems är problemet om människor inte upplever sin kyrka relevant, deras eller kyrkans. Trösklarna måste sänkas för att kyrkan ska nå ut till människor, inte för att människor ska hitta in. Belonging (delaktighet) måste ofta komma före Believing (personlig tro) när vi möter människor idag. Det ligger mycket i detta.
Ärkebiskopens reflekterade i panelsamtalet dels om det inte handlar om mer än kyrkans relevans, nämligen budskapets (evangeliets) relevans och dels om inte de som står utanförkyrkan ska ingå i bilden (evangelisation?). Han tänkte också högt kring glappet mellan människors vilja att engagera sig och kyrkans förmåga att ge dem utrymme.
Naturligtvis satt jag med tusen tankar i huvudet. Hur ser mina egna trösklar ut? Vad befinner sig EFS när det gäller rätt slags låga trösklar? Vilken roll kan vi spela i den inre missionsutmaningen i Svenska kyrkan och den yttre: till svenskar utanför kyrkan? Och så de två frågor som jag, också jag provtänkande, ser som de mest avgörande utöver Bertils tes: 1) Hur kan de första 10 procenten i kyrkans innercirkel fördjupas i tron på Jesus, Bibeln och sitt kristna självförtroende ? 2) Hur kan de frivilliga som drivs av sin tro få inflytande i kyrkans strukturer och bland de anställda? Alltså först frågan om innehållet, evangeliet och för det andra frågan om dess bärare: Guds folk, Kristi kropp. Eller för att sätta upp frågorna på en formel: Vem ska möta vem med vad – och var någonstans?
Ett litet förslag till att börja med: Lägg till en liten sak i de löften som prästkandidaten lovar vid sin prästvigning: Lovar du att arbeta för att utrusta den gudstjänstfirande församlingen för sitt uppdrag som missionärer?
Sist kan jag bara fundera på varför det talas så lite om innehållet, om Jesus, om mission och om vad det hela går ut på. Men jag är kanske bara allergisk eller också kan jag inte språkkulturen. Jag återkommer till missionen och evangeliets framtid – förstås. Nu blev det sommar. På återskrivande.
Bertil Johansson, som arbetat med och för det ideella engagemanget mer än någon annan, provtänkte på ett underfundigt, humoristiskt och allvarligt sätt om kyrkans relevans, relationer, resurser och resultat. Kyrkan kan beskrivas utifrån en undersökning som visar hur stor samhörighet kyrkans medlemmar känner med sin kyrka. 1, 6 procent svarar mycket stark samhörighet, 8 procent ganska stark, 35 procent mitt emellan, 28 procent ganska svag och 27 mycket svag. Vi kan allstå beskriva kyrkan med en 10-60-30 fördelning.
Bertils tes är att möjligheterna finns i att fråga efter de i ”60-fönstret (mitt emellan och ganska svag) och erbjuda dem en kontakt- och engagemangs-yta. Vems är problemet om människor inte upplever sin kyrka relevant, deras eller kyrkans. Trösklarna måste sänkas för att kyrkan ska nå ut till människor, inte för att människor ska hitta in. Belonging (delaktighet) måste ofta komma före Believing (personlig tro) när vi möter människor idag. Det ligger mycket i detta.
Ärkebiskopens reflekterade i panelsamtalet dels om det inte handlar om mer än kyrkans relevans, nämligen budskapets (evangeliets) relevans och dels om inte de som står utanförkyrkan ska ingå i bilden (evangelisation?). Han tänkte också högt kring glappet mellan människors vilja att engagera sig och kyrkans förmåga att ge dem utrymme.
Naturligtvis satt jag med tusen tankar i huvudet. Hur ser mina egna trösklar ut? Vad befinner sig EFS när det gäller rätt slags låga trösklar? Vilken roll kan vi spela i den inre missionsutmaningen i Svenska kyrkan och den yttre: till svenskar utanför kyrkan? Och så de två frågor som jag, också jag provtänkande, ser som de mest avgörande utöver Bertils tes: 1) Hur kan de första 10 procenten i kyrkans innercirkel fördjupas i tron på Jesus, Bibeln och sitt kristna självförtroende ? 2) Hur kan de frivilliga som drivs av sin tro få inflytande i kyrkans strukturer och bland de anställda? Alltså först frågan om innehållet, evangeliet och för det andra frågan om dess bärare: Guds folk, Kristi kropp. Eller för att sätta upp frågorna på en formel: Vem ska möta vem med vad – och var någonstans?
Ett litet förslag till att börja med: Lägg till en liten sak i de löften som prästkandidaten lovar vid sin prästvigning: Lovar du att arbeta för att utrusta den gudstjänstfirande församlingen för sitt uppdrag som missionärer?
Sist kan jag bara fundera på varför det talas så lite om innehållet, om Jesus, om mission och om vad det hela går ut på. Men jag är kanske bara allergisk eller också kan jag inte språkkulturen. Jag återkommer till missionen och evangeliets framtid – förstås. Nu blev det sommar. På återskrivande.
onsdag 9 juni 2010
Rinkeby – låt inte hoppet gå upp i rök!
Natten som gick brann Rinkebyakademin och kanske gick ännu en bit av vår tro på förebilden Sverige upp i rök. Det blir tyvärr knappast fler studiebesök från Parisförorter av mönsterexemplet på förebyggande integrationsarbete. Det är tragiskt för människor i Rinkeby men också för oss alla andra, därför att vi ju behöver alla tecken vi kan få på att det är möjligt att leva tillsammans över etniska gränser, över kulturella gränser och över religiösa gränser. Rinkeby är ju en av de stadsdelar som mest liknar så många städer och områden i världen där till exempel kristendomen och islam möter varandra i vardagen.
Idag tänker jag på församlingarna i Rinkeby och deras viktiga arbete att vittna om Jesus och tjäna vuxna, ungdomar och barn med Jesu kärlek som drivkraft. Jag tror att arbetet med barntimmar, Rinkeby kids, konfirmation, ungdomsgårdar och ungdomsgrupper är så viktigt. Det handlar på en gång om vittnesbörd om att Jesus lever och frälser, om kristen diakoni och om att bygga Sverige för framtiden. Kommunens och skolornas förhoppningsvis hårda arbete är också beundransvärt. Ungdomarna behöver få lära sig samförstånd, tolerans och respekt för liv och egendom. Men för att bygga in fred, hopp och kärlek i deras hjärtan, när föräldrar, samhälle och skola inte förmår vägleda och sätta gränser, så behöver de få möta Jesus till nytt liv. Det är det mötet, den förvandlingen som är det stora hoppet, för Rinkeby och för så många som inte har smakat det.
Alla ni, i EFS och andra kristna sammanhang, som troget jobbar som ledare i kyrkans barntimmar, kristna förskolor, scouter, konfirmandgrupper, ungdomsgrupper och många träffpunkter för vuxna och äldre: var frimodiga i att visa Jesu kärlek. Var frimodiga att berätta om Jesus som blev människa, delade vår frustration, ensamhet och främlingskap för varandra, gav sitt liv för att vi ska få leva nära Gud och segrade över alla eländiga fördärvsmakter som trasar sönder våra liv och vår värld. Var förvissade om att er diakoni ärar Gud och tjänar människor och samhälle. Ni är tecken på Guds rike och Guds kärlek. Ikväll ber jag en extra bön för er, i Rinkeby, Ronneby och Ramsele.
Idag tänker jag på församlingarna i Rinkeby och deras viktiga arbete att vittna om Jesus och tjäna vuxna, ungdomar och barn med Jesu kärlek som drivkraft. Jag tror att arbetet med barntimmar, Rinkeby kids, konfirmation, ungdomsgårdar och ungdomsgrupper är så viktigt. Det handlar på en gång om vittnesbörd om att Jesus lever och frälser, om kristen diakoni och om att bygga Sverige för framtiden. Kommunens och skolornas förhoppningsvis hårda arbete är också beundransvärt. Ungdomarna behöver få lära sig samförstånd, tolerans och respekt för liv och egendom. Men för att bygga in fred, hopp och kärlek i deras hjärtan, när föräldrar, samhälle och skola inte förmår vägleda och sätta gränser, så behöver de få möta Jesus till nytt liv. Det är det mötet, den förvandlingen som är det stora hoppet, för Rinkeby och för så många som inte har smakat det.
Alla ni, i EFS och andra kristna sammanhang, som troget jobbar som ledare i kyrkans barntimmar, kristna förskolor, scouter, konfirmandgrupper, ungdomsgrupper och många träffpunkter för vuxna och äldre: var frimodiga i att visa Jesu kärlek. Var frimodiga att berätta om Jesus som blev människa, delade vår frustration, ensamhet och främlingskap för varandra, gav sitt liv för att vi ska få leva nära Gud och segrade över alla eländiga fördärvsmakter som trasar sönder våra liv och vår värld. Var förvissade om att er diakoni ärar Gud och tjänar människor och samhälle. Ni är tecken på Guds rike och Guds kärlek. Ikväll ber jag en extra bön för er, i Rinkeby, Ronneby och Ramsele.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
