Om Lucia och att ge allt för något

Jag har haft svårt att hitta inspirationen till att blogga. Men Luciatåget på Johannelunds Teologiska Högskola i fredags, några dagar i förväg, gav mig tankar att dela.

Det var välövat, välsjunget och roligt med två vördade Johannelundslärare i rollen som busiga tomtenissar och Orfei Drängiska infall av Caprice, överraskning. Men det var allvaret som drabbade mig. Allvar i form av fem plus en martyrpresentation som inledning till hela framträdandet. Stefanos från Bibeln, en biskop jag inte minns namnet på, Jeanne d’Arc, Maximilian Kolbe , en nutida indier och så förstås Lucia själv, Sankta Lucia.

Det var effektfullt med deras korta biografier som förspel till Luciasången, och mycket tänkvärt, det gav material till i stort sett hela samtalet vid vårt bord. Det slog mig hur olika bakgrund, orsak och öde dessa människor fick som dog för sin tros skull. Trogen bekännelse till Jesus, en uppenbarelse om att strida för den sanna tron med svärd (mest svårsmält), osjälviskt uppgivande av sitt eget liv för en medfånge, förföljelse mot kristna i dagens Orissa, Indien och ett kyskhetslöfte att avstå äktenskap för kallelsens skull.

Vårt samtal kom att handla om vad som kan vara värt så mycket att man ger sitt liv för det och hur blodfattig vår tro ofta är. Men också om hur svårt dilemma det kan vara att både vilja följa sin kallelse att vara i Guds tjänst och sin lika gudomliga uppgift som förälder eller medmänniska.

Jag konstaterar att även om jag inte ser något enkelt svar på denna spänning mellan de dubbla kallelserna så är det högst troligt att utan martyrer och utan missionärer så kanske inte Kristi kyrka funnits över huvud taget. I varje fall inte lika världsvid som den är idag.

Vad är värt att ge allt för? Nyttig fråga i decemberdiset.