Ta bort syndabekännelsen!?

Det pågår en viktig diskussion i kyrkans tidning om syndabekännelsen i gudstjänsten. Den inleddes med en artikel med innehållet ”Vad händer med vår självbild när vi gång på gång får höra att vi är syndare? Slutsatsen är att syndabekännelsen idag inte fungerar i den allmänna gudstjänsten utan bör höra hemma i bikten. I torsdagens nummer finns en replik med innehållet ”Våra synder är en del av livet”. Författarna, de flesta präster, skriver: Våra synder är en del av livet och i det möte med Gud som högmässan är tänkt att vara, måste hela vårt liv få plats, också de delar som vi helst inte vill kännas vid… Våra synder är också, till skillnad från vår brustenhet, något som vi faktiskt kan göra något åt, ta ansvar för och bli befriade från (genom förlåtelsen). Man kopplar detta till det faktum att förlåtelsen ”dessutom är konsekvensen av vad Jesus gjorde för oss på Golgata.

Det är väl sagt. Jag funderar på två saker. Syndabekännelsens plats i gudstjänsten kan diskuteras. I vår tid finns, åtminstone, två svårigheter. Dels är vår kultur en skammens kultur mer än skuldens, dels är vårt problem idag mer en upplevelse av Guds frånvaro än av en upplevelse av Guds vredes närvaro. Detta gör att det i gudstjänsten kanske behövs en längre prolog med förundran och glädje över Guds kärlek och helighet och kanske en god predikan med både sund lag och glasklart evangelium, innan bekännelsen ”fungerar”.

Utmaningen är dock ännu större. Huvudfrågan är hur vi kan hjälpa människor att landa i den klassiska lutherska insikten av att vara både 100 % rättfärdig och 100 % syndare på samma gång. Alltså att det för den som fäster sin tillit till Kristus varken finns någon höjd att behöva klättra upp till, eller någon bergsklyfta att ramla ner i. Att få tro att Jesus har hanterat allt, så att jag inte kan göra någonting för att bli bättre i Guds ögon och att inse att jag i frälsningrelationen till Gud är så körd, att jag inte kan ”falla” djupare eller hamna i ett sämre läge. Jag får helt enkelt ge upp mina ambitioner att kunna duga inför Gud, ”dö från mig själv” och bara lita på att han älskar mig till 100 % därför att jag vill knyta mitt liv och mitt hopp till Jesus. Där finns den stora befrielse som gör att jag kan se mina konkreta synder i ansiktet, orka bekänna och lämna, i vissheten om att jag hela tiden är älskad utan förbehåll som ett barn hemma hos Gud. Då blir syndabekännelsen inte något knäckande utan den stora befrielsen.

Här är det en stor nöd att jag tror att många som gått i kyrkan kanske hela sitt liv fortfarande inte hittat ut, eller fått hjälp att hitta ut, i den oerhörda friheten. Den resan kan vara lång och kan behöva innehålla mycket bekräftelse av Guds kärlek och ens värde, innan man ta in både djupet av sin egen skuld, radikaliteten i vad Jesus åstadkommit på korset och befrielsen i att få bekänna sin synd och skuld. Och framför allt behöver Guds krav och Guds gåva förkunnas på ett sätt att Guds heliga Ande kan lysa in med evangeliet i ens samvete.