Två Jesusmanifestationer

Läser en recension av Günter Wallraffs nya bok Reportage från vår sköna nya värld, om hans erfarenheter som undersökande journalist idag. 24 år efter sin senaste bok skriver Wallraff inifrån om invandrares villkor, om låglöneträsket i kända varukedjor, bedrägerier, nazistattityder, maktkamp och trakasserier. En av de obehagliga frågorna som väcks är: krävs det att en vit man ska sminka sig svart och berätta om rasismen för att folk ska lyssna?

Det tragiska är att han inte längre känner något hopp om förändring i det tyska (och västeuropeiska) samhället: orättvisorna har ökat, mänskligt sett är levnadsförhållandena nu sämre. Orsakerna är skamlösheten, fräckheten och girigheten i toppen, den ”nyliberala politikens sociala skövling” och, mycket träffande, ett ”nöjes- eller välbefinnandetvång” som binder människor och hämmar våra möjligheter till insikt och motståndskraft. Det är en allvarlig diagnos, där jag hör Jesu ord från Matteus 24 eka: Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta.

Wallraffs sätt att arbeta skulle kunna kallas inkarnerad journalistik. Och när det är de små som är i blickfånget, så är det faktiskt en slags Jesusmanifestation Wallraff gör. För hos vem finns Jesus? Det här har bäring både på vårt samhällsengagemang som kristna, och på valrörelsen.

I lördags gladde jag mig åt att få blockera Stockholms gator tillsammans med 25000 andra Jesusbekännare, och alldeles särskilt åt den inledande bönesamlingen i Filadelfiakyrkan. Att få böja knä inför Jesus i Kungens trädgård tillsammans med syskon från många håll var fint. Jag noterar att våra invandrade syskon från olika folkgrupper är en enorm välsignelse en sån här dag, med deras sång och entusiasm. Vi behöver för övrigt organisera sången i marschen bättre med dem som inspiratörer!

Jag upplevde inga stora känslor under lördagen, men det finns alla gånger en andlig välsignelse i att på detta sätt tillsammans få bekänna Jesus. Sen kanske det blev för mycket ord i gudstjänsten i Kungsan. Undrar om de som befann sig där av helt vanliga skäl förstod något av vad som sades och bads? Här finns kopplingen till Wallraff: den avgörande Jesusmanifestationen sker i vardagens attityder och handlingar. Låt oss med Guds hjälp inkarnera Jesus i det samhälle Wallraff gett upp hoppet om. Vi har ett levande hopp, därför kan vi vara uthålliga.

Bistånd, kristna irakier och en extra påskhögmässa

Sexton biståndsorganisationer möttes den här veckan. Tanken på ett tvåprocentmål för biståndspolitiken får både allians och rödgröna att stå i skamvrån. Bistånd är svårt i en korrumperad och komplex värld. Men det är värdigt och vackert med realistiska utopier om solidaritet i en värld som styrs av hoppjerkorna Dow Jones och Nasdaq. Jag beundrar er som envist håller ut i kampen för att visa oss, ljumhetens offer, vad som betyder något här i världen. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten.

”Vi prövar varje enskilt fall utifrån de unika premisserna.” Okunnigheten och oviljan och retoriken hos Billström och kompani är inte mycket annorlunda än företrädarnas. Hela mellanöstern töms på kristna, därför att livsvillkoren är outhärdliga, men det finns ”ingen generell problematik” med att som kristen tvingas tillbaka till Irak. Ni gör det inte lätt för oss att välja. Kanske kd möjligen är alternativet när det gäller flyktingpolitiken, men i allianser är det krassa förhandlingar som styr. Saliga är ni när ni förföljs för min skull.

Tony Guldsbrandzéns begravningsgudstjänst idag: en återupprepad påskdagshögmässa, regisserad av den bortgångne, nej hemgångne, själv. En stark upplevelse att få säga farväl i ekot av Ja, han är sannerligen uppstånden från de döda. Evangeliets två armar För dig utgiven och Kristus är uppstånden slår sitt hopp runt oss och hjälper oss att lyfta blicken bortanför döden och förgängelsen. Vad ljus över griften, han lever, o fröjd!

Imorgon blir det Jesusmanifestation. Härligt.

Första året fullbordat

Det är med många tankar jag far på årskonferens i Kalmar. Nu har det allstå gått ett år sen jag började min tjänst som missionsföreståndare. Det gick i ett huj. Visst kan jag mer av mitt jobb nu, men det är ändå första årskonferensen med fullt ansvar. Samtidigt är det ett så stort lagarbete att jag blir lite av flaggstångsknoppsförgyllare också. Men vad är en flaggstång utan knopp! Tack, Herre, för alla kompetenta medarbetare. Och för alla trogna EFS-are, inte minst de som visar sitt engagemang genom att komma till Kalmar.

Jag far med glädje: det finns liv i gamla EFS, det är både segt virke och vårgröna knoppar (mer hoppfulla än guldknoppar!) här och var! Jag far med bävan: hur långt vågar vi sträcka oss i tro på att vi står i Guds vilja och kan räkna med hans välsignelse, till exempel på det ekonomiska området.

Så vill jag åka med förtröstan. Det har varit fint att få ha bönetid den här perioden före konferensen. Vi har släppt en sten i vår vattenskål på kansliet för varje dags böneämne under de fyrtio dagarna från påsk. Det är en härlig period att ha en böneaktion: mellan uppståndelse å ena sidan och himmelsfärd och pingstdag å andra. Vi lever alltså alltid i tro på att Jesus lever och med förväntan på att han regerar och ger sin Ande till sina barn och tjänare.

Den allra viktigaste insikten, en förnyad sådan, under mitt första år, är beroendet. Först och främst av Guds andes hjälp och därnäst av mina medarbetares hjälp. Jag kan därför, trots en del tuffa utmaningar framåt, för det mesta känna en tillförsikt och en trygghet. Har Gud kallat, så har han. Måtte jag både få vila vid detta faktum och göra mitt yttersta för att motsvara förtroendet. Jag prisar Din vishet, Du som väljer det svaga, och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.