Beit Sahour och Rut
Idag fick jag höra en härlig historia:
Kyrkans hus hade besök av en luthersk präst från Beit Sahour utanför Betlehem. Beit Sahour är byn där man tänker sig att herdarnas äng finns, platsen dit ängeln kom med bud till herdarna om den nyfödde Jesus (Lukas kap 2). Prästen berättade att han vet varför Gud valde just denna plats för att annonsera att Jesus var född! Stor nyfikenhet i gruppen, hur kan han veta det? Jo, sade han, vi anser att vi är de mest skvalleraktiga människorna som finns. Vi berättar hela tiden allt vi får höra för andra. Därför valde Gud Beid Sahour: han ville att budskapet om Jesus skulle spridas så snabbt som möjligt.
Det påminner mig om en gudstjänst vi hade i Lena kyrka i Vattholma för mer än 10 år sedan. Det här var vid påsk, och om jag minns rätt var ungdomar från ”min” inte helt genomfromma ungdomsgrupp inblandade. Det framfördes ett påskspel, som jag inte minns mer än slutklämmen på. Alla hemsnickrade kyrkospel är inte alltid helt genomtänkta eller färdigrepeterade innan framförandet vilket kan bidra till att jag inte minns så mycket, tillsammans med mitt eget teflonminne förstås. Men jag mins slutet! Det var nån tant med som rollspelet, och när det stod klart att Jesus hade uppstått, tog den hon upp en mobiltelefon (jo, den fanns redan då!) och sa till sin väninna: Det här måste jag berätta för Rut.
Vi har något att skvallra om! Rut kan behöva höra det.
lördag 19 december 2009
måndag 14 december 2009
Om Lucia och att ge allt för något
Jag har haft svårt att hitta inspirationen till att blogga. Men Luciatåget på Johannelunds Teologiska Högskola i fredags, några dagar i förväg, gav mig tankar att dela.
Det var välövat, välsjunget och roligt med två vördade Johannelundslärare i rollen som busiga tomtenissar och Orfei Drängiska infall av Caprice, överraskning. Men det var allvaret som drabbade mig. Allvar i form av fem plus en martyrpresentation som inledning till hela framträdandet. Stefanos från Bibeln, en biskop jag inte minns namnet på, Jeanne d’Arc, Maximilian Kolbe , en nutida indier och så förstås Lucia själv, Sankta Lucia.
Det var effektfullt med deras korta biografier som förspel till Luciasången, och mycket tänkvärt, det gav material till i stort sett hela samtalet vid vårt bord. Det slog mig hur olika bakgrund, orsak och öde dessa människor fick som dog för sin tros skull. Trogen bekännelse till Jesus, en uppenbarelse om att strida för den sanna tron med svärd (mest svårsmält), osjälviskt uppgivande av sitt eget liv för en medfånge, förföljelse mot kristna i dagens Orissa, Indien och ett kyskhetslöfte att avstå äktenskap för kallelsens skull.
Vårt samtal kom att handla om vad som kan vara värt så mycket att man ger sitt liv för det och hur blodfattig vår tro ofta är. Men också om hur svårt dilemma det kan vara att både vilja följa sin kallelse att vara i Guds tjänst och sin lika gudomliga uppgift som förälder eller medmänniska.
Jag konstaterar att även om jag inte ser något enkelt svar på denna spänning mellan de dubbla kallelserna så är det högst troligt att utan martyrer och utan missionärer så kanske inte Kristi kyrka funnits över huvud taget. I varje fall inte lika världsvid som den är idag.
Vad är värt att ge allt för? Nyttig fråga i decemberdiset.
Det var välövat, välsjunget och roligt med två vördade Johannelundslärare i rollen som busiga tomtenissar och Orfei Drängiska infall av Caprice, överraskning. Men det var allvaret som drabbade mig. Allvar i form av fem plus en martyrpresentation som inledning till hela framträdandet. Stefanos från Bibeln, en biskop jag inte minns namnet på, Jeanne d’Arc, Maximilian Kolbe , en nutida indier och så förstås Lucia själv, Sankta Lucia.
Det var effektfullt med deras korta biografier som förspel till Luciasången, och mycket tänkvärt, det gav material till i stort sett hela samtalet vid vårt bord. Det slog mig hur olika bakgrund, orsak och öde dessa människor fick som dog för sin tros skull. Trogen bekännelse till Jesus, en uppenbarelse om att strida för den sanna tron med svärd (mest svårsmält), osjälviskt uppgivande av sitt eget liv för en medfånge, förföljelse mot kristna i dagens Orissa, Indien och ett kyskhetslöfte att avstå äktenskap för kallelsens skull.
Vårt samtal kom att handla om vad som kan vara värt så mycket att man ger sitt liv för det och hur blodfattig vår tro ofta är. Men också om hur svårt dilemma det kan vara att både vilja följa sin kallelse att vara i Guds tjänst och sin lika gudomliga uppgift som förälder eller medmänniska.
Jag konstaterar att även om jag inte ser något enkelt svar på denna spänning mellan de dubbla kallelserna så är det högst troligt att utan martyrer och utan missionärer så kanske inte Kristi kyrka funnits över huvud taget. I varje fall inte lika världsvid som den är idag.
Vad är värt att ge allt för? Nyttig fråga i decemberdiset.
torsdag 12 november 2009
Dodoma tisdag
Åker med en rätt så trött buss tillhörande bolaget Scandinavia på väg hem från det förhoppningsfulla Dodoma i centrala Tanzania. Bortsett från att bussen läcker som ett såll så har dessbättre regnen börjat. Må det regna till man fått en skörd.
Vad förde mig hit? Här bor Ulf Ekängen, EFS missionär, ibland kallad den vite massajen. Ett äronamn på en inkarnerad missionär. Vi har deltagit i en högtidlig biskopsvigning av Festo Ngowo i Dodoma stora domkyrka, pyntad som vore det julotta med tygdraperingar och tusentals led-lampor. Utländska gäster hade kommit från Tysklands evangeliska kyrkor, Amerikanska lutherska kyrkan, elever från bibellinjen på Glimåkra folkhögskola, vänförsamlingsrepresentanter från Lysekil och undertecknad.
Körer från södra stiften och massor från Dodomastiftet förstås, så många att inte alla fick plats inne och knappt fick chans att sjunga heller. 17 biskopar i full skrud, mest i guld och rött. Våra syskon här är ett färgglatt folk. Sju timmars gudstjänst med en inte alltför genomtänkt planering innehållande en biskopsvigning med tillhörande installation, en domprostinstallation, en avtackning av avgående biskop, välkomnande av biskop och domprost med fruar, en hedersdoktorspromovering från Lutheran Trinity College till biskoparnas ordförande Biskop Malasusa, ett 45 minuters tal av premiärministern allt på något sätt omfamnat av den vanliga liturgin, lik Svenska kyrkans.
Hälsningarna från oss gäster fick kortas till max för att hinnas med på slutet, liksom presentvandringen med handskakning där alla vandrar förbi och gratulerar ungefär som vid ett bröllop. Tråkigt för folket att det blev så stressigt. Höjdpunkterna var en mycket god evangelisk predikan av den amerikanske biskopen och wagogofolkets kör med kvinnor med jättetrummor i spetsen. Premiärministern betonade både den ansvarsfulla kallelsen, vikt3en av enhet mellan religionerna och nödvändigheten av att odla hirs och sorghum istället för majs för att hinna få skörd under allt kortare regnperioder.
Stiftet verkar ha fått en ödmjuk och målmedveten biskop med hoppingivande mål, en ekonomi med miljonskulder, ett stiftkontor stort som ett ordinärt bostadshus och stora evangelisationsutmaningar bland många olika folkgrupper som ingångsvärden.
På måndagen hade vi samtal med företrädare för stiftet och utländska partners. Först blev det mycket rapporter i stilen "se vad mycket bra vi har gjort" men sedan fick vi ett bra samtal om riktlinjer för utbyten och vänförsamlingar, beroendementalitet, ömsesidighet och ansvarstagande vad gäller pengar. Jag försökte föra in i vår tendens att betona vad vi gör snarare än vad vi är i våra relationer. Det behöver vi ofta reflektera över. Det finns många anledningar att be för stiftet och biskop Ngowo. Han har ingen avundsvärd uppgift sin höga status till trots. Han har dock folkets förtroende och har lyckats tända gnistor av hopp enligt Ulf Ekängen.
Kristi kyrka är märkvärdig i sin dubbelhet av sant liv i tron och stor bristfullhet hos sina medlemmar. Mitt i alla dessa motsägelser väljer Gud att verka och ibland visa sig. Tala om risktagande. Tala om under. Tala om nåd!
Vad förde mig hit? Här bor Ulf Ekängen, EFS missionär, ibland kallad den vite massajen. Ett äronamn på en inkarnerad missionär. Vi har deltagit i en högtidlig biskopsvigning av Festo Ngowo i Dodoma stora domkyrka, pyntad som vore det julotta med tygdraperingar och tusentals led-lampor. Utländska gäster hade kommit från Tysklands evangeliska kyrkor, Amerikanska lutherska kyrkan, elever från bibellinjen på Glimåkra folkhögskola, vänförsamlingsrepresentanter från Lysekil och undertecknad.
Körer från södra stiften och massor från Dodomastiftet förstås, så många att inte alla fick plats inne och knappt fick chans att sjunga heller. 17 biskopar i full skrud, mest i guld och rött. Våra syskon här är ett färgglatt folk. Sju timmars gudstjänst med en inte alltför genomtänkt planering innehållande en biskopsvigning med tillhörande installation, en domprostinstallation, en avtackning av avgående biskop, välkomnande av biskop och domprost med fruar, en hedersdoktorspromovering från Lutheran Trinity College till biskoparnas ordförande Biskop Malasusa, ett 45 minuters tal av premiärministern allt på något sätt omfamnat av den vanliga liturgin, lik Svenska kyrkans.
Hälsningarna från oss gäster fick kortas till max för att hinnas med på slutet, liksom presentvandringen med handskakning där alla vandrar förbi och gratulerar ungefär som vid ett bröllop. Tråkigt för folket att det blev så stressigt. Höjdpunkterna var en mycket god evangelisk predikan av den amerikanske biskopen och wagogofolkets kör med kvinnor med jättetrummor i spetsen. Premiärministern betonade både den ansvarsfulla kallelsen, vikt3en av enhet mellan religionerna och nödvändigheten av att odla hirs och sorghum istället för majs för att hinna få skörd under allt kortare regnperioder.
Stiftet verkar ha fått en ödmjuk och målmedveten biskop med hoppingivande mål, en ekonomi med miljonskulder, ett stiftkontor stort som ett ordinärt bostadshus och stora evangelisationsutmaningar bland många olika folkgrupper som ingångsvärden.
På måndagen hade vi samtal med företrädare för stiftet och utländska partners. Först blev det mycket rapporter i stilen "se vad mycket bra vi har gjort" men sedan fick vi ett bra samtal om riktlinjer för utbyten och vänförsamlingar, beroendementalitet, ömsesidighet och ansvarstagande vad gäller pengar. Jag försökte föra in i vår tendens att betona vad vi gör snarare än vad vi är i våra relationer. Det behöver vi ofta reflektera över. Det finns många anledningar att be för stiftet och biskop Ngowo. Han har ingen avundsvärd uppgift sin höga status till trots. Han har dock folkets förtroende och har lyckats tända gnistor av hopp enligt Ulf Ekängen.
Kristi kyrka är märkvärdig i sin dubbelhet av sant liv i tron och stor bristfullhet hos sina medlemmar. Mitt i alla dessa motsägelser väljer Gud att verka och ibland visa sig. Tala om risktagande. Tala om under. Tala om nåd!
måndag 26 oktober 2009
Sitter på Schiphol flygplats i Amsterdam på väg hem från Tanzania. Har just skiljts från en tysk missionssekreterare som jag haft ett långt samtal med över en cappucino. Vi har delat våra bakgrunder och vad de gjort med oss, talat om mission, men mer om missionsutmaningen i vårt hemmasammanhang, med efterkristen kultur, krympande kyrkor, postmoderna tänke sätt och sociala utmaningar. Vi fann varandra i en hoppfull framtidstro på hur Gud kommer låta sin kyrka finna nya vägar i ett ganska väglöst och osäkert land. Ett sådant samtal som kommer att sitta kvar eftersom jag har blivit så mycket rikare.
En dryg vecka i Iringa igen, en sista, men förhoppningsvis ändå inte sista, omgång med TEE (församlingsbaserad bibelutbildning för tjänst i den lokala församlingen). Jag har jobbat med omarbetning av budgetar långt in på nätterna och haft långa samtal och överlämning till Rune Persson som ska gå in i uppgiften framöver. Vi har haft arbetsmöte med TEE-ansvariga i de sju stift som ingår i vårt TEE-samarbete i södra Tanzania och ledamöter i TEE-kommittén. Vi får höra mycket uppmuntrande om hur människor växer men också om svårigheter och ännu mindre ekonomiska marginaler i torkans spår.
Framför allt har vi fått ha en häftig avslutning på den treåriga TEE-kursen för evangelister i Iringa-stiftet. 170 kvinnor och män, många klädda i hemsydda vita albor, går i lagom ordnad procession till trumpetblås in i Kihesa kyrka bredvid mobilmasten på kullen. Där sjungs och talas och dansas och delas det ut intyg och presenter under fyra härliga timmar, avslutat med mat på stående fot för 400 personer. Jag får vara hedergäst som den som var med och startade TEE-programmet 1985 och som Missionsföreståndare för EFS och får ärebetygelser och högtidstala. Det finns ett kulturellt kyrkligt protokoll som går i dagen i detta, där ens rang spelar en ganska stor roll. Det är väl inte precis min hemmaplan, men jag tar det som en personlig uppmuntran och bekräftelse och inser vilken betydelse EFS nu 70-åriga relation till lutherska kyrkan i södra Tanzania har haft och har. Och få predika om Jesus är alltid en nåd.
Återigen: jag inser hur rik i andlig och mänsklig mening jag får vara och funderar på hur vår kyrka här hemma och vi i EFS kan ännu mer få berikas av våra syskon här ute. Deras glädje över tron, förtröstan på Guds omsorg i en kärv vardag, deras gästfrihet och innerliga värme. Jag ser att utbytesprogrammet som Britt-Sofi Forss leder är väldigt viktig. Det handlar om hur vi kan mötas och bygga relationer utan att vårt övertag i pengar ska få vara det som präglar våra kontakter.
Och nu snart tillbaka i svensk verklighet igen med efterdyningar av kyrkomötet till exempel. Det blev också belyst av ELCT:s (Lutherska kyrkan i Tanzania) indignerade reaktion på Svenska kyrkans vägval. Lutherska Världsförbundets möte i sommar kan bli en rysare när det gäller den lutherska kyrkogemenskapen. Blir de teologiska spänningarna för stora? Oavsett så lyser evangeliets ljus över både Tanzanias torra marker och i det svenska oktobermörkret.
En dryg vecka i Iringa igen, en sista, men förhoppningsvis ändå inte sista, omgång med TEE (församlingsbaserad bibelutbildning för tjänst i den lokala församlingen). Jag har jobbat med omarbetning av budgetar långt in på nätterna och haft långa samtal och överlämning till Rune Persson som ska gå in i uppgiften framöver. Vi har haft arbetsmöte med TEE-ansvariga i de sju stift som ingår i vårt TEE-samarbete i södra Tanzania och ledamöter i TEE-kommittén. Vi får höra mycket uppmuntrande om hur människor växer men också om svårigheter och ännu mindre ekonomiska marginaler i torkans spår.
Framför allt har vi fått ha en häftig avslutning på den treåriga TEE-kursen för evangelister i Iringa-stiftet. 170 kvinnor och män, många klädda i hemsydda vita albor, går i lagom ordnad procession till trumpetblås in i Kihesa kyrka bredvid mobilmasten på kullen. Där sjungs och talas och dansas och delas det ut intyg och presenter under fyra härliga timmar, avslutat med mat på stående fot för 400 personer. Jag får vara hedergäst som den som var med och startade TEE-programmet 1985 och som Missionsföreståndare för EFS och får ärebetygelser och högtidstala. Det finns ett kulturellt kyrkligt protokoll som går i dagen i detta, där ens rang spelar en ganska stor roll. Det är väl inte precis min hemmaplan, men jag tar det som en personlig uppmuntran och bekräftelse och inser vilken betydelse EFS nu 70-åriga relation till lutherska kyrkan i södra Tanzania har haft och har. Och få predika om Jesus är alltid en nåd.
Återigen: jag inser hur rik i andlig och mänsklig mening jag får vara och funderar på hur vår kyrka här hemma och vi i EFS kan ännu mer få berikas av våra syskon här ute. Deras glädje över tron, förtröstan på Guds omsorg i en kärv vardag, deras gästfrihet och innerliga värme. Jag ser att utbytesprogrammet som Britt-Sofi Forss leder är väldigt viktig. Det handlar om hur vi kan mötas och bygga relationer utan att vårt övertag i pengar ska få vara det som präglar våra kontakter.
Och nu snart tillbaka i svensk verklighet igen med efterdyningar av kyrkomötet till exempel. Det blev också belyst av ELCT:s (Lutherska kyrkan i Tanzania) indignerade reaktion på Svenska kyrkans vägval. Lutherska Världsförbundets möte i sommar kan bli en rysare när det gäller den lutherska kyrkogemenskapen. Blir de teologiska spänningarna för stora? Oavsett så lyser evangeliets ljus över både Tanzanias torra marker och i det svenska oktobermörkret.
torsdag 15 oktober 2009
En miljon hungriga, jag bor på hotell
Konstig vecka. Vi har tillbringat hela livet på New Safari Hotell i centrala Arusha, Tanzania. Kyrkor och missionsorganisationer har mött ELCT, den evangeliskt-lutherska kyrkan i Tanzania. Vi har sovit gott, ätit gott, suttit på möten och pratat i pauser, korridorer och vid matborden. Fantastiska körer har glatt oss med sin sång.
Vi möter en stor kyrka, i ett fattigt land på ett ganska flott hotell. Sex kilometer utanför stan dör elandhjortar, kor, zebror och till och med åsnor i den stora torka som drabbat hela området från Etiopien till norra Tanzania. Mer än en miljon människor bara här i Tanzania vet inte om de har mat i morgon. Distriktscheferna blir degraderad om de rapporterar något negativt som torka i sitt distrikt, så regeringen som ställt det så får inga rapporter och appellerna till omvärlden dröjer medan de under flera månader hörts från grannländerna. Ofattbart, både att 20 miljoner är drabbade och att en regering bara kan låta det hända.
Det är märkligt vad det drabbar en när man har en del av sitt hjärta någonstans. Här drabbar också de stora utmaningarna att nå ut med evangeliet. Miljoner människor i Sukumafolket söder om Viktoriasjön, ett antal folkgrupper i muslimskt präglade områden från Dar Es Salaam ner mot Mocambiquegränsen, nomadfolken massajer och barabaik. På många håll växer kyrkan, kristna vill samlas och bygger kyrka men har inte råd att köpa takplåt. 500 kronor för ett plåttak till en liten kyrka, det dubbla till en halvstor. Årets julklapp: plåttak till bykyrkor i Tanzania?! Utmaningarna är många och jag blir så ivrig. Vad vill Gud med oss i EFS?
EFS ger en halv miljon i stöd till denna kyrka genom Lutheran Mission Corporation i vars Round Table Erik Johansson och jag deltar. Kyrkan får fördela det till kärnsatsningar ut i stiften och till central adminstration. Det låter kanske inte som årets julklapp, men tänk att få vara med att hjälpa en kyrka på tre miljoner medlemmar hålla ihop och hjälpligt fungera och fördela det lilla man har. Det innebär ju att vi indirekt stöder evangelisation på tusentals platser i ett land med 40 miljoner människor, men dubbelt så stort som Sverige. Jag ser betydelsen av att inte enbart stödja vissa bra projekt eller ha kontakt med vissa stift, utan bidra till helheten. Det ovanligt roligt att bidra till ett huvudkansli!
”Det är inte era pengar vi i första hand behöver”. Så sa ärkebiskopen när vi åt tillsammans i kväll. ”Vi behöver er”. Och vi behöver dem. Tänk att vi hör samman, tänk vad deras tro, böner och kämpande kan lära oss mycket. Vi blir så mycket rikare genom att tillhöra den världsvida kyrkan. Hur kan vi få ta emot mer av deras goda?
Vi möter en stor kyrka, i ett fattigt land på ett ganska flott hotell. Sex kilometer utanför stan dör elandhjortar, kor, zebror och till och med åsnor i den stora torka som drabbat hela området från Etiopien till norra Tanzania. Mer än en miljon människor bara här i Tanzania vet inte om de har mat i morgon. Distriktscheferna blir degraderad om de rapporterar något negativt som torka i sitt distrikt, så regeringen som ställt det så får inga rapporter och appellerna till omvärlden dröjer medan de under flera månader hörts från grannländerna. Ofattbart, både att 20 miljoner är drabbade och att en regering bara kan låta det hända.
Det är märkligt vad det drabbar en när man har en del av sitt hjärta någonstans. Här drabbar också de stora utmaningarna att nå ut med evangeliet. Miljoner människor i Sukumafolket söder om Viktoriasjön, ett antal folkgrupper i muslimskt präglade områden från Dar Es Salaam ner mot Mocambiquegränsen, nomadfolken massajer och barabaik. På många håll växer kyrkan, kristna vill samlas och bygger kyrka men har inte råd att köpa takplåt. 500 kronor för ett plåttak till en liten kyrka, det dubbla till en halvstor. Årets julklapp: plåttak till bykyrkor i Tanzania?! Utmaningarna är många och jag blir så ivrig. Vad vill Gud med oss i EFS?
EFS ger en halv miljon i stöd till denna kyrka genom Lutheran Mission Corporation i vars Round Table Erik Johansson och jag deltar. Kyrkan får fördela det till kärnsatsningar ut i stiften och till central adminstration. Det låter kanske inte som årets julklapp, men tänk att få vara med att hjälpa en kyrka på tre miljoner medlemmar hålla ihop och hjälpligt fungera och fördela det lilla man har. Det innebär ju att vi indirekt stöder evangelisation på tusentals platser i ett land med 40 miljoner människor, men dubbelt så stort som Sverige. Jag ser betydelsen av att inte enbart stödja vissa bra projekt eller ha kontakt med vissa stift, utan bidra till helheten. Det ovanligt roligt att bidra till ett huvudkansli!
”Det är inte era pengar vi i första hand behöver”. Så sa ärkebiskopen när vi åt tillsammans i kväll. ”Vi behöver er”. Och vi behöver dem. Tänk att vi hör samman, tänk vad deras tro, böner och kämpande kan lära oss mycket. Vi blir så mycket rikare genom att tillhöra den världsvida kyrkan. Hur kan vi få ta emot mer av deras goda?
onsdag 7 oktober 2009
El Skäggos och Guds barmhärtighet
Den amerikanske sociologen Rodney Stark skrev i sin bok The Rise of Christianity om vad som gjorde att romarriket blev kristet. De kristnas hade en märklig omsorg om varandra som attraherade, de tjänade pestsmittade, utstötta och främlingar, de var villiga att lida och dö för sin kristna övertygelse. Men det var framför allt deras tro som förändrade Rom. Deras tro på att Gud är barmhärtig, till skillnad från det romerska ethos av stoiskhet, styrka och förgörande av den svage. Det var detta som gjorde skillnaden och som i längden var så attraktivt!
Jag tänkte på Stark när jag i lördags lyssnade på El Skäggos på Glimåkra folkhögskolas 50-årsjubileum. El Skäggos är en band som till större delen består av psykiskt och delvis fysikt funktionshindrade, före detta och nuvarande elever ledda av några lärare. När de släppte loss Hasses ICA med flera låtar, i blues och rockrytmer trände tårarna fram i mina ögon. En dunkar kongas, en slår envist på samma cymbal, en annan laddar med kepsen för ansiktet för ett tio sekunders munspelssolo och det är livsglädje och människoglädje och gudsglädje i en enda hög. Trots att inte allt är samstämmigt eller precis felfritt så är det just det som gör mig så berörd. Jag ser Gud i sprickorna, i det ofullkomliga, i den barnsliga glädjen, i det äkta.
El Skäggos blev ett tecken och en påminnelse för mig. På hur Gud har valt att komma till oss: som ett skyddslöst barn, som en korsfäst kriminell, som osynlig närvaro, genom andras kärlek, genom beröring och kram, genom tårar. Tanken på att El Skäggos av somliga föreslås utmönstras genom selektiv abort blev för en sekund en hädelse, ett förnekande av Kristus, av människan, av vår Gudslikhet trots allt. "Är vi bra", ropade en bandmedlem. Ja, ni är bra, ni är nödvändiga, ni är vårt samhälles och vår tros räddning. Kom igen, El Skäggos, sjung för mig om Guds barmhärtighet.
Så har jag alltså börjat blogga. Jag tänker testa. Skriva för att jag tycker om det och för att jag kanske kan glädja någon. Det ska inte bli programförklaringar eller agitationer eller så mycket analyser. Snarare kåserier och betraktelser. Det passar mig bättre. Tror jag. Välkommen ombord. Må Guds barmhärtighet lysa över oss.
Stefan Holmström
Missionsföreståndare (= ledare för)
EFS - en missionsrörelse inom Svenska Kyrkan.
Jag tänkte på Stark när jag i lördags lyssnade på El Skäggos på Glimåkra folkhögskolas 50-årsjubileum. El Skäggos är en band som till större delen består av psykiskt och delvis fysikt funktionshindrade, före detta och nuvarande elever ledda av några lärare. När de släppte loss Hasses ICA med flera låtar, i blues och rockrytmer trände tårarna fram i mina ögon. En dunkar kongas, en slår envist på samma cymbal, en annan laddar med kepsen för ansiktet för ett tio sekunders munspelssolo och det är livsglädje och människoglädje och gudsglädje i en enda hög. Trots att inte allt är samstämmigt eller precis felfritt så är det just det som gör mig så berörd. Jag ser Gud i sprickorna, i det ofullkomliga, i den barnsliga glädjen, i det äkta.
El Skäggos blev ett tecken och en påminnelse för mig. På hur Gud har valt att komma till oss: som ett skyddslöst barn, som en korsfäst kriminell, som osynlig närvaro, genom andras kärlek, genom beröring och kram, genom tårar. Tanken på att El Skäggos av somliga föreslås utmönstras genom selektiv abort blev för en sekund en hädelse, ett förnekande av Kristus, av människan, av vår Gudslikhet trots allt. "Är vi bra", ropade en bandmedlem. Ja, ni är bra, ni är nödvändiga, ni är vårt samhälles och vår tros räddning. Kom igen, El Skäggos, sjung för mig om Guds barmhärtighet.
Så har jag alltså börjat blogga. Jag tänker testa. Skriva för att jag tycker om det och för att jag kanske kan glädja någon. Det ska inte bli programförklaringar eller agitationer eller så mycket analyser. Snarare kåserier och betraktelser. Det passar mig bättre. Tror jag. Välkommen ombord. Må Guds barmhärtighet lysa över oss.
Stefan Holmström
Missionsföreståndare (= ledare för)
EFS - en missionsrörelse inom Svenska Kyrkan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
