lördag 19 december 2009

Beit Sahour och Rut

Beit Sahour och Rut

Idag fick jag höra en härlig historia:

Kyrkans hus hade besök av en luthersk präst från Beit Sahour utanför Betlehem. Beit Sahour är byn där man tänker sig att herdarnas äng finns, platsen dit ängeln kom med bud till herdarna om den nyfödde Jesus (Lukas kap 2). Prästen berättade att han vet varför Gud valde just denna plats för att annonsera att Jesus var född! Stor nyfikenhet i gruppen, hur kan han veta det? Jo, sade han, vi anser att vi är de mest skvalleraktiga människorna som finns. Vi berättar hela tiden allt vi får höra för andra. Därför valde Gud Beid Sahour: han ville att budskapet om Jesus skulle spridas så snabbt som möjligt.

Det påminner mig om en gudstjänst vi hade i Lena kyrka i Vattholma för mer än 10 år sedan. Det här var vid påsk, och om jag minns rätt var ungdomar från ”min” inte helt genomfromma ungdomsgrupp inblandade. Det framfördes ett påskspel, som jag inte minns mer än slutklämmen på. Alla hemsnickrade kyrkospel är inte alltid helt genomtänkta eller färdigrepeterade innan framförandet vilket kan bidra till att jag inte minns så mycket, tillsammans med mitt eget teflonminne förstås. Men jag mins slutet! Det var nån tant med som rollspelet, och när det stod klart att Jesus hade uppstått, tog den hon upp en mobiltelefon (jo, den fanns redan då!) och sa till sin väninna: Det här måste jag berätta för Rut.

Vi har något att skvallra om! Rut kan behöva höra det.

måndag 14 december 2009

Om Lucia och att ge allt för något

Jag har haft svårt att hitta inspirationen till att blogga. Men Luciatåget på Johannelunds Teologiska Högskola i fredags, några dagar i förväg, gav mig tankar att dela.

Det var välövat, välsjunget och roligt med två vördade Johannelundslärare i rollen som busiga tomtenissar och Orfei Drängiska infall av Caprice, överraskning. Men det var allvaret som drabbade mig. Allvar i form av fem plus en martyrpresentation som inledning till hela framträdandet. Stefanos från Bibeln, en biskop jag inte minns namnet på, Jeanne d’Arc, Maximilian Kolbe , en nutida indier och så förstås Lucia själv, Sankta Lucia.

Det var effektfullt med deras korta biografier som förspel till Luciasången, och mycket tänkvärt, det gav material till i stort sett hela samtalet vid vårt bord. Det slog mig hur olika bakgrund, orsak och öde dessa människor fick som dog för sin tros skull. Trogen bekännelse till Jesus, en uppenbarelse om att strida för den sanna tron med svärd (mest svårsmält), osjälviskt uppgivande av sitt eget liv för en medfånge, förföljelse mot kristna i dagens Orissa, Indien och ett kyskhetslöfte att avstå äktenskap för kallelsens skull.

Vårt samtal kom att handla om vad som kan vara värt så mycket att man ger sitt liv för det och hur blodfattig vår tro ofta är. Men också om hur svårt dilemma det kan vara att både vilja följa sin kallelse att vara i Guds tjänst och sin lika gudomliga uppgift som förälder eller medmänniska.

Jag konstaterar att även om jag inte ser något enkelt svar på denna spänning mellan de dubbla kallelserna så är det högst troligt att utan martyrer och utan missionärer så kanske inte Kristi kyrka funnits över huvud taget. I varje fall inte lika världsvid som den är idag.

Vad är värt att ge allt för? Nyttig fråga i decemberdiset.