Så kan du inte välja på söndag

Utifrån kristen tro och evangeliet kan ingen välja Sverigedemokraterna i söndagens val. Alliansens arbets- eller ansvarslinje och de rödgrönas solidaritets- eller omsorgslinje är svårare att entydigt ta ställning till, liksom de flesta av småpartierna. Man kan närma sig båda blockens fokusfrågor utifrån tron på evangeliets myndighetsförklarande och samtidigt villkorslösa mottagande av varje människa.

SD-alternativet finns inte för en kristen. SD:s attityd bygger ytterst på det förakt för svaghet och annorlundenhet som är de fascistiska ideologiernas drivkraft. Innerst handlar det om en oförmåga att hantera sin egen svaghet. Försoningen i Kristus handlar om att Gud har tagit hand om vår svaghet i alla avseenden. Tron på korset dödar föraktet för svagheten.

Dessutom finns en stark ström av omsorg om främlingen, den utlandsfödde, genom hela Guds ord. Till yttermera visso beskrivs Guds folk själva som främlingar som kommit hem till ett nytt hemland, både i Gamla och Nya testamentet.

Ett annat motiv för SD är syndabockstänkandet: allt (nästan) beror på ”invandrarna”. I kristen tro har Jesus Kristus en gång för alla blivit syndabocken. Efter Golgata har vi ingen rätt att utpeka den andre, den som är annorlunda, den som avviker, till syndabock.

Efter påsk finns ingen möjlighet att förenkla tillvaron. Vi lever, tills Guds regering slutgiltigt tar makten, i dubbelheten mellan mörka och ljusa krafter, mellan ondska och godhet, mellan saklig realism och oförtröttligt hopp. Eftersom vi vet att vi samtidigt är rättfärdiga och syndare, samtidigt hela och trasiga, så kan vi förstå att politik måste handla om att hitta en så vettig balans som möjligt. Och ett av tecknen på att vi förstått är kärlek till främlingen, invandraren eller den utlandsfödde. Låt oss rösta och be för våra makthavare.

För övrigt anser jag att alla partier och särskilt de båda blocken i stort sett helt glömmer bort de internationella frågorna i sitt fokus på jobb, stöd och pengar för oss här hemma.

Väckelse på persiska i Stockholm

Stockholm fredag kväll: Från en handfull till cirka ett hundra personer på några år. Evangeliet om Jesus i svang. Många på kö för att bli döpta. Förbön i timtal varje fredag kväll. Person efter person som vittnar om hur Gud har förvandlat deras liv. Berättelse om hur glädje, frid eller kraft lyft dem ur beroenden, fördömelse, samvetsoro och hopplöshet. Erfarenheter av kraften i förbön i Jesu namn. Syner och tilltal av olika slag. En stark önskan att dela evangeliet med fler. Team på stan. Frimodighet att använda sina gåvor av att sjunga och spela, skriva poesi med mera. Problem för ledarna, och främst Anahita, prästkandidat för EFS, att hinna och orka ta emot allt och ge allt som behövs i gruppen. Konkreta brottningar med pastorala beslut om dop och äktenskap. Jag känner igen ”symptomen” från situationer jag mött i Tanzania under åren där. Nådens och Andens rörelser. Jesus lever. Något av väckelse eller besökelsetid. Tack, Herre!

I fredags fick jag alltså besöka den persiska gemenskapen i S:ta Clara i Stockholm, med flest iranier, och vara med om detta. Jag märker att jag tycker det är oerhört roligt och stimulerande att få vara med och undervisa om grunderna i den kristna tron på ett lättillgängligt sätt i en främmande kultur. Tanzania finns i min kropp. Och en välgörande och livgivande kontrast till förberedelserna för EFS styrelsemöte, löneförhandlingar och arbete med EFS riktlinjer. Det får mig att sjunga. Men också att vara glad över min kallelse till det här jobbet. Den persiska föreningen har sökt anslutning till EFS. Jag säger bara: vi behöver er!