torsdag 23 juni 2011

Krisartade sommarfunderingar

Nyligen publicerades en undersökning som visar att 15 % av Svenska kyrkans medlemmar säger sig ha en tro på Jesus och bara 10 % säger sig ha en stark relation till kyrkan, även om många har stort förtroende för kyrkan. I ett samtal med ärkebiskopen häromdagen menade han att det finns en växande kris- och missionsmedvetenhet i Svenska kyrkan och det är i så fall något gott. Då finns möjligheten till rannsakan, nytänkande och mission. Igår publicerades ett uttalande som jag har skrivit under tillsammans med ledare för frikyrkorna om behovet av nya gudstjänstfirande gemenskaper/församlingar när läggs ner en församling eller förening varje vecka. Följ denna länken för att läsa uppropet: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=266004. Medlemsmässigt kan vi nog tala om kris, även om vi i EFS har haft en inbromsning i medlemsminskningen på senare år, bland annat tack vara att det startats en hel del nya sammanhang. Hur är det med vår krismedvetenhet – och vad gör vi av den? Kriskänsla kan slå ner modet, krismedvetenhet kan trigga kamplusten!

Jag funderade igår tillsammans med en person med anknytning till EFS på vad krisen egentligen i så fall handlar om. Vi trevar lite när vi försöker sätta fingret på vad det handlar om. Men det har med glädje att göra, glädjen över Jesus, glädjen i Gud. Trötthet och missmod sprider sig där vår egen förundran och glädje över vad vi äger som kristna tynar bort. När detta finns så kommer också längtan att dela med sig, att hitta nya vägar att bygga relationer och dela med sig av tron.

Men här finns också sätt att tänka som hindrar oss. Det är så lätt att tänka att tron kan den som är viss och stark och vältalig prata om. Vi gör så lätt en åtskillnad mellan att dela livet och att dela tron. Jag tror att hemligheten ligger i att dela erfarenheter av livet med varandra, och egentligen på ungefär samma sätt om det är i ett sammanhang med främst bekännande kristna eller mera blandat sammanhang. Vi tror att tvivel, brottning, misslyckanden är fiender. För nåden är de bundsförvanter. Det är när vi berättar och delar hur det faktiskt är som den helige Ande trivs. Bland hycklare och perfektionister tycker han inte det är särskilt kul.

Det som kan vända ”troskrisen” i vårt land (och skapa det ogripbara ”väckelse”) är antingen yttre skakningar som ekonomisk kris eller katastrofer av olika slag eller att vi medvetet delar mer av färska nådeberättelser och Jesuserfarenheter med varandra. Det börjar där vi är och med dem vi är. I vår vardag. Inte i landet fullkomlig och superkristen. Där nöden och nåden möts, där är Gud. Hur påverkar den insikten din sommar – och min?

En härlig sommar önskas! Jesus lever.

måndag 13 juni 2011

Fest och tro hos biskopen av Växjö

Det var roligt att närvara vid distriktsföreståndare Kerstin Oderhems prästvigning i Växjö i helgen! Både för att stiftet tar emot henne med mycket omsorg och glädje, och för att Kerstin är värd all uppmuntran. Hon har gjort ett fantastiskt fint arbete under sitt första år. Det var högtidig middag i Sveriges vackraste (?) biskopsgård Östrabo och sen på söndagen högtidlig prästvigningsmässa med skönsjungande kör i den ljusa och öppna domkyrkan. Det är svårt att slå Svenska kyrkan när man vill göra det högtidligt, men själva prästvigningen kändes också personlig och det var gott. Jag hade ju gärna haft mer delaktighet för församlingen som komplement till körsångernas ibland ohörbara ord. Och så skulle vi ta tillfället att predika evangeliet ännu klarare när kyrkan är full. Jag får ofta en väldig lust att predika vid sådana tillfällen.

Vi hade ett bra samtal vid Kerstins bord på lördagskvällen mellan oss som var med för att assistera henne. Vi talade om behoven och missionen i glesbygden. Jag hoppas att vi åtminstone ska kunna göra någon form av nätverk och utveckla tro och mission där. För övrigt har Senitha Olsson, utvecklingskonsulent i Västerbotten, nyligen varit på besök i anglikanska kyrkan i Norwich i England för att se vad de gör på detta område. Hon har skrivit om detta på http://solsblogg.wordpress.com/2011/05/11/livet-pa-landet-del-1/.

Och så gläder jag mig allstå över biskopens och stiftets satsning på att inspirera församlingarna att gå i ni till tro–konceptet. Syftet är att ”lyfta den kristna tron och skapa livskraftiga och tilltalande gemenskaper i stiftet som bär för framtiden”. Titta in på www.svenskakyrkan.se/vaxjostift och ”till tro” i menyn. Och bli glad tillsammans med mig.

söndag 12 juni 2011

Panchoo, Kumar och Sukka om bön

Det här är namnen på de gäster vi haft från vår systerkyrka ELC in MP = Evangelical Lutheran Church in Madhya Pradesh i Indien. I ett dygn har vi haft överläggningar om vår relation och vårt stöd till den kyrka som EFS har varit med och grundat från 1877. En kyrka med 18000 medlemmar och 800 troende som på grund av förföljelsen från nationalistiska hinduer och anti-omvändelselagar inte vågat eller kunnat döpa sig. Att göra det innebär att förlora mycket av sina rättigheter i samhället eller sin ekonomiska trygghet.

Det viktigaste hände idag när vi i mindre grupper fick tala om det andliga livet i våra respektive sammanhang. Vi gjorde en lista på saker som vi ser som utmaningar till lärjungaskap, och det blev enkelt en gemensam lista: bönen, bibelkunskapen, gudstjänstfirande, dela med sig av tron, tjäna andra och samarbete inom den kristna gemenskapen.

Det kom att handla mycket om bön. Jag tror inte det är någon tillfällighet. Gud håller på att påminna EFS om bönens möjlighet och nödvändighet. Vi som representerade EFS blev både utmanade och inspirerade av att förstå att bönen för våra syskon är en sådan självklar och stark del i vardagen. Morgonbön i familjen, bön i ottan i församlingen, böne- och fastedagar, hembesök med bön, bön om beskydd, helanden, för katastrofer och händelser i byn och samhället.

Bön är något som föds inifrån, genom att Gud berör oss, genom att vår nöd blir större och vår längtan väcks. Men vi kan uppmuntra varandra till bön, dela bönesvar, samlas till bön i hemmen, ha böneperioder och bönedagar, skapa bönenätverk, telefonkedjor, bönesuckar. Vet du vad ”ambulansbön” är? Jo, att be en bön för den som transporteras i ambulansen som passerar – och för andra människor vi ser och möter i olika vardagliga situationer.

På skrivbordet jag lånar hemma hos distriktsföreståndare Kerstin Oderhem ligger en enkel A4-folder om – bön. Utgiven av Växjö stift på initiativ av nytillträdde biskopen Jan-Olof Johansson, med böner och vägledning till bön. Det är ingen tillfällighet. Vi är många som längtar.

Jag stavar på ord för vad Gud, ja, jag tror Gud, längtar efter: att ge oss nöd och glädje i bönen och en ”genomsyrad” vardag. Genomsyrad av medvetandet om att Herren är nära och av hoppet och möjligheterna som han alltid för med sig!

tisdag 7 juni 2011

EFS på årskonferens: härligt och bräckligt

11 000 meter upp och ett dygn ifrån Pite havsbad och EFS årskonferens får jag chans att göra en första reflektion över mina intryck från årets konferens. Det praktiska är snabbt avklarat, för det gick som en dans. En nästan idealisk plats och en arbetsglad platskommitté stod för det. Vi var som mest kring 1600, de flesta förstås från Norrbotten och Västerbotten. Sverige är avlångt även i år.

Var står vi någonstans att döma av årskonferensen? I förkunnelsen i huvudmötena gick rannsakan och Jesusglädje tillsammans, likasom världsmission och vardagskristendom. I gudstjänsterna såg vi EFS mångfald av ”kulturer” från manskör till modern lovsång, från nattvardsmässa till bön på knä, från personliga vittnesbörd till sammanträdeorganisation.

Jag är mycket glad över ett fokus på evangelium och efterföljelse och vilja att ompröva och satsa, Några saker sipprar ut i vår rörelse: nyplantering av EFS i olika former, en våga växa och tänka nytt-attityd i det lokala arbetet, viljan att vara en missionsrörelse i Svenska kyrkan med en frimodig identitet. Jag anar också att Gud vill låta bönen få en större roll i EFS. EFS på knä kan vara på väg att bli en djupnade insikt att Gud vill möta oss i bönen, svara på våra böner och leda oss i arbetet. Detta senare kanske är det viktigaste skeendet. För där i finns möjligheten till djupgående andlig förnyelse, förundran över Jesus och missionsglädje. Här finns så mycket Jesus och framtidstro att det ger ny glädje och ökat hopp för EFS möjligheter att vara Guds redskap.

Bekymmer saknas inte. Ombud från föreningarna vill gärna att vi ska våga vara frimodiga när det gäller EFS riks ekonomi, men hur långt ut i föreningarna finns förankring och ansvarstagande för detta? Hur når vi fram med information och motivation för det gemensamma? Varför kom så pass få på framtidsforum; kanske var det för dåligt påannonserat av oss, men ändå? Just på framtidsforum fick ju också rösterna från våra ungdomar höras tydligt. De som vi hoppas tar över ansvaret vartefter. Det EFS som kommer till årskonferens grånar, även om det lokalt på en hel del håll ser mer hoppfullt ut. Vårt medlemsantal sjunker med bara ett hundratal om året i snitt, tack vare att det kommer till nya grupper, men som då kanske inte bär engagemanget för EFS som rörelse så starkt.

Yngre ledare i Salt utmanar oss. Det är lätt att ta till sig deras fokus på Guds rike, tydligheten i Jesusfokuseringen, önskan att vara radikala i sin efterföljelse av Jesus., inte organisation och traditioner. …. Det är svårare att i praktiken hantera deras anti-byråkrati: någon ordning måste det vara i ett parti. Vad gör vi av ”ekumenismen”, det självklara tänkandet att bekännelse och samfund (i vårt fall Svenska kyrkan) inte är intressant eller viktigt? Det är en verklighet, men inte enkelt. Någonstans måste den kristna församlingen ha sin tillhörighet och tillsyn. EFS har möjligheter att hantera en stor bredd, och gör det i praktiken redan nu, men det finns gränser för vad som är möjligt.

I varje fall blir det spännande att se hur Gud kommer att leda oss. OM vi bärs av evangeliet, vill följa Jesus, söker Gud i bön, delar vår tro med varandra och är villiga att tjäna våra medmänniskor i vardagen, så kommer Gud att välsigna. Och den smaken har jag med mig från Piteå! Som någon sa: En rörelse på knä kommer alltid på fötter!