Ta bort syndabekännelsen!?

Det pågår en viktig diskussion i kyrkans tidning om syndabekännelsen i gudstjänsten. Den inleddes med en artikel med innehållet ”Vad händer med vår självbild när vi gång på gång får höra att vi är syndare? Slutsatsen är att syndabekännelsen idag inte fungerar i den allmänna gudstjänsten utan bör höra hemma i bikten. I torsdagens nummer finns en replik med innehållet ”Våra synder är en del av livet”. Författarna, de flesta präster, skriver: Våra synder är en del av livet och i det möte med Gud som högmässan är tänkt att vara, måste hela vårt liv få plats, också de delar som vi helst inte vill kännas vid… Våra synder är också, till skillnad från vår brustenhet, något som vi faktiskt kan göra något åt, ta ansvar för och bli befriade från (genom förlåtelsen). Man kopplar detta till det faktum att förlåtelsen ”dessutom är konsekvensen av vad Jesus gjorde för oss på Golgata.

Det är väl sagt. Jag funderar på två saker. Syndabekännelsens plats i gudstjänsten kan diskuteras. I vår tid finns, åtminstone, två svårigheter. Dels är vår kultur en skammens kultur mer än skuldens, dels är vårt problem idag mer en upplevelse av Guds frånvaro än av en upplevelse av Guds vredes närvaro. Detta gör att det i gudstjänsten kanske behövs en längre prolog med förundran och glädje över Guds kärlek och helighet och kanske en god predikan med både sund lag och glasklart evangelium, innan bekännelsen ”fungerar”.

Utmaningen är dock ännu större. Huvudfrågan är hur vi kan hjälpa människor att landa i den klassiska lutherska insikten av att vara både 100 % rättfärdig och 100 % syndare på samma gång. Alltså att det för den som fäster sin tillit till Kristus varken finns någon höjd att behöva klättra upp till, eller någon bergsklyfta att ramla ner i. Att få tro att Jesus har hanterat allt, så att jag inte kan göra någonting för att bli bättre i Guds ögon och att inse att jag i frälsningrelationen till Gud är så körd, att jag inte kan ”falla” djupare eller hamna i ett sämre läge. Jag får helt enkelt ge upp mina ambitioner att kunna duga inför Gud, ”dö från mig själv” och bara lita på att han älskar mig till 100 % därför att jag vill knyta mitt liv och mitt hopp till Jesus. Där finns den stora befrielse som gör att jag kan se mina konkreta synder i ansiktet, orka bekänna och lämna, i vissheten om att jag hela tiden är älskad utan förbehåll som ett barn hemma hos Gud. Då blir syndabekännelsen inte något knäckande utan den stora befrielsen.

Här är det en stor nöd att jag tror att många som gått i kyrkan kanske hela sitt liv fortfarande inte hittat ut, eller fått hjälp att hitta ut, i den oerhörda friheten. Den resan kan vara lång och kan behöva innehålla mycket bekräftelse av Guds kärlek och ens värde, innan man ta in både djupet av sin egen skuld, radikaliteten i vad Jesus åstadkommit på korset och befrielsen i att få bekänna sin synd och skuld. Och framför allt behöver Guds krav och Guds gåva förkunnas på ett sätt att Guds heliga Ande kan lysa in med evangeliet i ens samvete.

EFS på rätt spår

Här sitter vi och väntar på försenat flyg på Örnsköldsviks flygplats. Regn och snö. Det kan bli en intressant söndag kväll. Jag har varit hemma och vänt från Piteå och våra medarbetardagar för att ha en helg i Gullänget med välkomnande av Björn Vesterlund som distriktsföreståndare i EFS mittnorrland. Ett Tanzaniaföredrag och två predikningar. Evangeliet om vad Gud, Gud ensam, har gjort för oss genom Jesus, är det inget fel på. Underbart att få predika om det, trots vånda i förberedelsen. Det kommer jag aldrig undan. Tack EFS i Gullänget, Sionförsamlingen, Svenska kyrkan och Härnösands stift för mötet! Lycka till Björn!

Jag är ännu fylld av tacksamhet för våra medarbetardagar i Piteå. Vi är på rätt spår. I mitt avslutande anförande kunde jag sammanfatta vår kallelse till mission i Sverige utifrån de tre seminarier vi hade på torsdag förmiddag. Ett personligt och praktiskt håller seminarium om våra möjligheter till öppen kyrka och diakonalt inriktad verksamhet med Stina Backlund och Björn Svensäter, som starkt berörde deltagarna. Ett spännande och hoppingivande seminarium med Fredrik Modeus om församlingar med framtid i Svenska kyrkan och EFS. Många sökte sig en fokus på gudstjänstfirande gemenskap och längtan efter äkta och ärligt andligt liv. Så har jag hört!

Själv var med Miles Toulmin från Holy Trinity Brompton i London och anglikanska kyrkan. Han hade ett intensivt föredrag om den strategi man har för att återevangelisera Church of England och vända utvecklingen i sin kyrka, starkt understödda av biskopen av London. Jag blir så triggad av att höra om deras genomtänkta strategi med ”hub-kyrkor” som kan skicka ledare och grupper av människor att starta om nedläggningshotade kyrkor och hur man ser möjligheter att multiplicera detta i England storstäder. Genom målmedveten ledarträning bland annat av lovsångsledare, Alpha-kurser och en relativt ny teologisk utbildning med fokus på nyplantering och praktik i sådana församlingar, så har man börjat skapa en ny trend som ger hopp för Europa och oss.

Vi fick mycket uppmuntran av Miles för vår satsning på nyplantering i EFS, men vi inser också att förutsättningarna är delvis olika här och att vi har mycket att lära, mycket att kämpa för och mycket att be om. Med dessa tre seminariers fokus har vi en tydligt fokus för EFS som missionsrörelse inom Svenska kyrkan. Nyplantering i olika former, förnyelse och förstärkning av befintliga gudstjänstgemenskaper och en tjänande och trovärdighetsskapande vardagsdiakoni kan Gud använda oss framöver.

Men detta förutsätter att vi ödmjukt och frimodigt betonar vår självklara samhörighet med vår kyrka, trots att många av oss brottas med utvecklingstendenser i kyrkan, både teologiskt och strukturellt.

Jag är glad, och pendlar mellan hopp och sammanbiten frustration över de begränsningar jag ser. Men om vi kan ha en så här god samling kring vår uppgift på att arbeta för ”Evangeliet För Sverige” och dessutom ha viktiga och spännande internationella satsningar, så är det ett en bra läge. Ett alldeles fantastiskt missionsläge.

Pite havsbad i midvinterskrud

Ett gott nytt nådens 2011. Dags att ta upp bloggandet igen. Jag har behövt vila och vet inte riktigt om batterierna är tillräckligt laddade. När jag är trött så orkar jag inte riktigt med att vara på alerten och kommentera och reflektera högt. Varför ska jag behöva exponera just mina tankar? Det kan väl inte vara så viktigt? Och det är så flyktigt, så postmodernt och elektroniskt flyktigt. Jag skulle hellre velat skriva ett evangelium eller ett brev i Bibeln som står sig lite. Men det är ju redan gjort och nåd är väl det. Så jag håller mig till nog bloggandet för stunden.

2011 års första hälsning är från EFS medarbetardagar i Piteå. Jag är uppluckrad av att ha suttit i bubbelpoolen och djupt glad över att få vara med i det här! 250 medarbetare som står i en mångfald av uppgifter som bubblar av samtal i alla mellanrum. Jag är glad över mångfalden i gudstjänster, sång och förkunnelse. Jag smeks av Jesu milda blick som ser min inre kamp. Jag skakas om av hans skarpa fråga om jag verkligen vill att han ska göra under med mig och genom mig. Jag lyfter (ibland) mina händer och sjunger mitt brustna halleluja. Jag faller på knä vid nattvardsbordet eller i ett dyrbart förbönstillfälle.

Biskop Hans Stiglund återförde oss till Jesus som förnyar oss. Gesashew Aika från Win Souls for God/Hope for the Children i Etiopien utmanade oss att tro stora ting om Gud. Liselotte J Andersson har tröstat oss med Jesu inkännande barmhärtighet och inbjudit till djupare inre liv. David Ivarsson och Josefina Gniste har lett oss in i ny underfundig mässmusik och Mattias Martinson med team in i en avspänd bred tillbedjan och lovsång. Vi borden i ”Casinot”, dvs. möteslokalen, samtalar vi utifrån Filipperbrevet om våra rötter, vår identitet och våra drömmar. Första halvan av veckan har varit jättefin.

Berättelser om att Gud verkar på många platser hör jag. Och frågor om varför vi envetet håller ut som rörelse i vår egen Svenska kyrka. Om vad det i praktiken betyder att göra Jesus känd, som vi säger att vi vill. Igår såg jag en film gjord av kristna somalier för att presentera evangeliet bland somalier i Sverige men även andra länder. På somali, textad till engelska. En av huvudkaraktärerna giftmördades innan han hann se filmen. Tänk att han ändå fick lämna ett sådant vittnesbörd efter sig, säger den somalier som EFS anställt som missionär bland sina landsmän tillsammans med svenske Andreas. Vi har bett för dem om beskydd i alla påtagliga hot och utmaningar som detta arbete innebär.