4000 samlade i Kapstaden

Vi 4000 sjunger, lyssnar, gråter och dansar. Och i varje hjärta pågår tankar och böner om ens eget liv och ens egen tjänst. Världsmissionskonferensen Lausanne lll är samlad i Kapstaden under en veckas tid.

Vi sitter kring bord om sex och sex, i en blandning som är en försmak till himlen i sig. En vietnames, en rwandiska, en swaziländare, en nigerian, en tysk och jag. Det passar mig bra med en överrepresentation av Afrika, även om det hade varit kul med någon spansktalande från Latinamerika också. Vi går igenom Efesierbrevet i eget studium, korta samtal och lysande bibelutläggningar. Så borde vi göra på vår egen årskonferens.

Vi får presentationer från olika världsdelar och olika missionsperspektiv adresseras med videoklipp, intervjuer och kortföredrag. Det är givetvis svårt att hinna gå på djupet, och bredden, men det ger glimtar som påminner om vad Gud gör runt om i vår värld. Bland det starkaste har varit vittnesbörden från en ung flicka från Nordkorea vars far blivit martyr för evangeliet där och som själv vill tillbaka till sitt hemland för att vittna om Jesus. Likaså en f.d. muslimsk kvinna som bodde granne med moskén, som fick möta Jesus och nu arbetar med att plantera husförsamlingar i Indien. Vi får höra om prostituerade som upprättas, HIV-smittade som strålande berättar om de uppgifter Gud för dem in i. I många muslimska länder i 10/40 fönstret kommer det både 100-tals och 1000-tals till tro varje år, allra flest i Iran. Tänk om dörren skulle öppnas för att fritt få dela evangeliet där! De som kommer till tro och döps i farsi-gemenskapen i Stockholm skulle kunna bli redskap!

Utmaningarna duggar tätt. De fattigas situation, de 250 miljonerna kastlösa/dalits i Indien, kallelsen att tänka kyrka på Kristi sätt, dvs. att vi alla på våra arbetsplatser och i våra hem är hans kyrka, inte främst frivilliga och lekmän. Modet att offentligt stå för evangeliets sanning och konsekvenser i vår egen kultur i väst, de tragiskt många exemplen på utstuderad framgångsteologi i Afrika, född ur kombinationen av fattiga ledare och pastorer, fattiga människors sökande efter en framtid och en dålig teologi och okunnighet. De enorma megastädernas folkmassor, utveckling och evangelisation. Att i ett tillfälligt möte får samtala med the National Commander för Frälsningsarmén i England om den ekonomiska och sociala situationen där.

Och idag Efesierbrevet 4-5 om kallelsen till att vandra i kärlek, ljus och Andens kraft, med ödmjukhet, integritet och enkelhet som livsstil. När vi leende passerar varandra eller diskuterar kvinnligt ledarskap vid borden (vi har inte samma uppfattning!) så går vi i en ström av kallelse från Gud att leva som vi lär, att använda våra liv till Guds ära, att ge det bidrag jag kan till det fantastiska som är Kristi kyrka i världen, återlöst genom Jesu död och uppståndelse, i all sin svaghet och spänningar ändå sänd att vara hans närvaro och skillnad där vi lever.

Biskop Brunnes predikan och evangeliet

Biskop Brunnes predikan i Storkyrkan fortsätter att skapa debatt. Var det riktigt att kritisera främlingsfientlighet i allmänhet och att hänvisa till demonstrationen i synnerhet? Det vore också bra om det blev debatt, eller kanske hellre samtal, kring biskopens och kyrkans förståelse av vad evangeliet är. Peter Plars tar upp det i dagens Kyrkans Tidning.

Kyrkan ska tala om Guds vilja och Guds rikes värderingar i sin förkunnelse. Det hör till hennes kallelse. Där gjorde Eva Brunne rätt. Främlingsfientlighet är ett gift som kommer från Motståndaren. Det är svårare med anknytningen till demonstrationen. Detta därför att kyrkan inte ska liera sig med vissa partier eller ideologier och för att det förekommit rättsvidriga inslag i valrörelsen. Jag kan inte bedöma just den här situationen. Jag minns dock en demonstration av liknande typ som jag passerade, där hatet kändes som drivkraften, och källan till hat är densamma som till främlingsfientligheten.

Men vad är evangeliet, den skatt som endast Kristi kyrka fått att förvalta? Peter Plars har så rätt i att kyrkan ofta förkunnar lag, alltstå Guds rättmätiga krav på att vi ska vara riktiga människor som lever rättfärdigt och kärleksfullt, men ofta under namn av evangelium. Men evangeliet är Guds gåva till mig som inser att jag inte klarar att leva upp till Guds vilja. För Jesu död och uppståndelses skull får jag vara förlåten, vara med, tack vare det han har gjort. Ansvarsfrihet, kallar Plars det innovativt. När kyrkan vill vara profetisk är det lätt att evangeliets gåva i praktiken kommer i skymundan. Våra biskopar har här ett stort ansvar att påminna om vad evangeliet är. Jag uppfattar att det alltför ofta saknas en ”ren förkunnelse av evangeliet” som det står i vår kyrkas bekännelse. Det är en del av den andliga krisen i vårt land. Kanske också vid riksdagens högtidliga öppnande.

Samtidigt handlar evangeliet om något mer omfattande än min individuella frälsning. Guds plan och Guds gåva handlar om att han kommer att låta sitt rike, sin regeringsmakt, sin verklighet, segra. Evangeliet, det glada budskapet, innefattar detta oerhörda hopp. Innebär inte det att vi också kan säga att utifrån evangeliet så ska vi påminna om vad Gud vill, vad som är rätt, vad som är sant mänskligt? Kanske är det tydligare att säga att det är en konsekvens av evangeliet? Och i vår tradition i EFS kan vi behöva påminna varandra om båda sakerna: Vi ska vittna om evangeliets gåva av nytt liv till mig som enskild men minnas att följden av att tro evangeliet också innebär att tala och leva dess konsekvenser. Det vill säga att det enda sättet att tro på Jesus också är att följa honom med sitt liv. Tänker jag så kommer jag alltid att behöva hans nåd och förlåtelse.

Det här är viktig att prata om. Och be för. Jag publicerar gärna inlägg kring detta!