tisdag 6 mars 2012

Tillbaka till verkligheten

Vi kom mitt i natten tillsammans med det efterlängtade regnet. Jag liftade med biskop Mdegella från kusten upp till mitt andra hem, Iringa. För många i regionen har ändå regnuppehållet varit för långt och majsskörden kommer att bli liten eller ingen. Man visar ett märkligt jämnmod under magra år, förmodligen visa av erfarenheten att Gud på något sätt förser trots allt.

Det är nyttigt, förutom att det är enormt roligt, att komma tillbaka till mitt Tanzania. Jag får perspektiv på många olika saker både materiellt och andligt. Kampen för dagligt bröd, samhällets och familjers mest grundläggande behov, kyrkans missionsinriktning, beroendet av Guds närvaro i vardagen är några av påminnelserna.

ELCT, den lutherska kyrkan fortsätter att växa, och räknar nu officiellt med närmre sex millioner medlemmar. Detta trots många utmaningar: för låga löner och pensioner för anställda, ja, fickpengar bara för en evangelist, och mer än femtioprocentiga kostnadsökningar för mat på bara något år. Så fruarna och kvinnorna betyder allt för familjen framtid och försörjning. I Iringa växer nya stora kyrkobyggnader upp på ett imponerande sätt, bekostade av församlingarna själva helt eller till största delen. Lekmannaledda förnyelse- och väckelsegrupper förstärker det andliga livet med sång och bönemöten, evangelisation och utomhusförkunnelse. Det finns mycket härlig glädje och frimodighet, men det finns risker i del betoningar: bönestil och böneinnehåll avslöjar bland en osund teologi där Gud styrs med kommando, djävulen har för stor makt och att livets komplexitet inte tas på fullt allvar. Det skulle behövas mer av luthersk själavårdande korsteologi i förkunnelse och mer vilsam sång- och bönekultur.

Jag får också höra om förnyade missionsutmaningar och missionsmöjligheter. Ulanga-Kilomberostiftet vill gärna nå fiskare Kilomberodalen och deras familjer där de bildar mer eller mindre temporära byar och bosättninga. Man drömmer om en båt och resurser att systematiskt kunna nå fram med evangeliet och också bilda TEE-klasser för att styrka uppbyggnaden av kyrkan i detta vidsträckta område. I Mara- och East of Lake Victoria-stiftet finns många onådda byar och relativt få församlingar. Vi har ju en fortsatt koppling till
missionsarbetet i det blivande stiftet Mtwara-Lindi i sydöstra Tanzania.

Mitt huvudärende var att delta i ett rådslag kring TEE-arbetet (församlingsbaserad gräsrotsledare) med de sju stift som EFS stöder. Stiften har i varierande grad gjort TEE till sitt, och det är en utmaning. Nu slogs jag av vad TEE betyder, inte bara andligt, utan också för utveckling, till exempel trädplantering för TEE-programmets framtid och klasserna som microlånsenheter. Jag besökte också Tumaini University College för att möta den klass som sorterar under det Missionsinstitut som prövas som modell för att stärka missionsperspektivet i de teologiska utbildningarna. Folkets verklighet och de konkreta missionsutmaningarna behöver in på högskolan och högskolan behöver ut i praktik och forskning i missionsområdena och missionsutma