Missionsföreståndaren

Sitter på Schiphol flygplats i Amsterdam på väg hem från Tanzania. Har just skiljts från en tysk missionssekreterare som jag haft ett långt samtal med över en cappucino. Vi har delat våra bakgrunder och vad de gjort med oss, talat om mission, men mer om missionsutmaningen i vårt hemmasammanhang, med efterkristen kultur, krympande kyrkor, postmoderna tänke sätt och sociala utmaningar. Vi fann varandra i en hoppfull framtidstro på hur Gud kommer låta sin kyrka finna nya vägar i ett ganska väglöst och osäkert land. Ett sådant samtal som kommer att sitta kvar eftersom jag har blivit så mycket rikare.

En dryg vecka i Iringa igen, en sista, men förhoppningsvis ändå inte sista, omgång med TEE (församlingsbaserad bibelutbildning för tjänst i den lokala församlingen). Jag har jobbat med omarbetning av budgetar långt in på nätterna och haft långa samtal och överlämning till Rune Persson som ska gå in i uppgiften framöver. Vi har haft arbetsmöte med TEE-ansvariga i de sju stift som ingår i vårt TEE-samarbete i södra Tanzania och ledamöter i TEE-kommittén. Vi får höra mycket uppmuntrande om hur människor växer men också om svårigheter och ännu mindre ekonomiska marginaler i torkans spår.

Framför allt har vi fått ha en häftig avslutning på den treåriga TEE-kursen för evangelister i Iringa-stiftet. 170 kvinnor och män, många klädda i hemsydda vita albor, går i lagom ordnad procession till trumpetblås in i Kihesa kyrka bredvid mobilmasten på kullen. Där sjungs och talas och dansas och delas det ut intyg och presenter under fyra härliga timmar, avslutat med mat på stående fot för 400 personer. Jag får vara hedergäst som den som var med och startade TEE-programmet 1985 och som Missionsföreståndare för EFS och får ärebetygelser och högtidstala. Det finns ett kulturellt kyrkligt protokoll som går i dagen i detta, där ens rang spelar en ganska stor roll. Det är väl inte precis min hemmaplan, men jag tar det som en personlig uppmuntran och bekräftelse och inser vilken betydelse EFS nu 70-åriga relation till lutherska kyrkan i södra Tanzania har haft och har. Och få predika om Jesus är alltid en nåd.

Återigen: jag inser hur rik i andlig och mänsklig mening jag får vara och funderar på hur vår kyrka här hemma och vi i EFS kan ännu mer få berikas av våra syskon här ute. Deras glädje över tron, förtröstan på Guds omsorg i en kärv vardag, deras gästfrihet och innerliga värme. Jag ser att utbytesprogrammet som Britt-Sofi Forss leder är väldigt viktig. Det handlar om hur vi kan mötas och bygga relationer utan att vårt övertag i pengar ska få vara det som präglar våra kontakter.

Och nu snart tillbaka i svensk verklighet igen med efterdyningar av kyrkomötet till exempel. Det blev också belyst av ELCT:s (Lutherska kyrkan i Tanzania) indignerade reaktion på Svenska kyrkans vägval. Lutherska Världsförbundets möte i sommar kan bli en rysare när det gäller den lutherska kyrkogemenskapen. Blir de teologiska spänningarna för stora? Oavsett så lyser evangeliets ljus över både Tanzanias torra marker och i det svenska oktobermörkret.