Lovsången vid EFS riksarrangemang

Jag har haft anledning att ge svar på frågor kring "lovsången" i EFS och särskilt på våra riksarrangemang. Låg mig dela lite några tankar här på bloggen. Själva begreppet ”lovsång” får lätt en för begränsad definition. Lovsång handlar förstås om hela livets tillbedjan. När det gäller lovsången i gudstjänsten finns, som ofta, en form-sida och en innehålls-sida. När det gäller innehållssidan så har jag med åren förstått och välsignats av den dimension som handlar om att i bön och sång medvetet vända sig till Gud och uttrycka sin kärlek, tacksamhet, glädje och vördnad. Innebörden av lovsång blir då att i bön, tack och tillbedjan sjunga till Herrens lov. Här tror jag att det finns mycket att växa in i. Men vi får inte hamna i ett tänkande att Gud skulle vara beroende av lovsång för att kunna verka. Det är snarare så att lovsången, liksom annan bön, är ett väg för oss att öppna för Guds närvaro och verkande.

”Lovsång” har en annan funktion är undervisande, själavårdande och trosuppmuntrande sång, även om det inte är vattentäta skott däremellan. Till dessa två aspekter av sång i gudstjänsten kan vi också lägg den evangeliserande dimensionen: sångens funktion av att förkunna evangelium. Dessutom finns en missionerande aspekt i den meningen att människor kan komma in i tron genom att man blir delaktig i en kör, ett band eller något annat sångigt. Återigen, det är inte vattentäta skott, funktionerna överlappar varandra.

Sångerna kan vara av typen psalmer, andliga sånger, bibeltexter, kortare upprepade körer osv. De kan framföras med olika instrument, orgel, piano, blås, band, sångteam, körer, solister osv. Och med olika kulturell dräkt och musikstil.Återigen överlappar olika saker varandra.

Det här är kanske självklarheter. Min tanke är att vi behöver se detta i sin rikedom. I församlingens gudstjänster och i EFS årskonferens behöver vi spegla en del av den rikedomen. Samtidigt vill vi ta särskild hänsyn till behoven bland unga vuxna, eftersom vi tror att vi behöver anpassa våra former till nya generationer. Det är förstås så att vad man tycker om inte enbart är åldersrelaterat. Men vi försöker att finna en sådan väg, särskilt som vi hela tiden jobbar tillsammans med Salt om konferenserna.

Även med detta fokus kan vi bli bättre på mångfalden. Det har gjort att vi inför konferensen i Hässleholm nästa år har sagt att vi ska söka en lite större bredd i vissa avseenden. Det kan gälla sångval, musikval eller växling mellan intensitet och stillhet. Sen jobbar vi också med olika distrikt varje gång, och det ger olika förutsättningar gång från gång. När det gäller sammansättning av sångteam så beror utfallet också på hur bra vi lyckas med att hitta de rätta. Även om vi gör vårt bästa vet vi ändå inte att upplevas lika bra för alla, men eftersom vi är en missionsrörelse så hoppas vi på att alla vill bjuda till i förståelse och generositet.

Vad gäller ljudvolym så har vi tagit till oss kritiken att vi måste hitta en balans där. Det ska inte vara skadligt eller störande. Och under förbönsstunder behöver de som ber kunna höra vad den hjälpsökande säger.

Är kristna kristna?

Måndag morgon. Tormod Kleiven är ordförande i Normisjon, EFS närmsta norska systerrörelse. I det senaste numret av Agenda 3:16, organisationens ambitiösa månadsmagasin, blir Tormod intervjuad. Bland annat får han frågan vad han menar är den största utmaningen för kristna i Norge idag. Hans svar anknyter till mina funderingar om den inre sekularisering som vi alla hotas av, även om vi vill vara konservativa i vår teologi. Så här svarar Kleiven:

"Att de kristna är kristna. Jag är så trött på att höra att avkristningen i Norge beror på muslimer, arbetarpartiet och de som inte tror. Avkristningen sker därför att kristna inte är kristna. Att vara kristen handlar om att vara tillsammans med Jesus i vardagen. I alla aspekter av vårt liv. Både när vi är ensamma och när vi är tillsammans med andra. Jesus är engagerad i vår vardag"

Vi säger i EFS att vi vill hjälpa människor att leva nära Jesus i vardagen. Det var just det.

Jag tror vi behöver en ärlig diagnos av vårt eget tillstånd. Inte för att skapa skuld över att vi är så dåliga, vilket är lätt gjort. Men för att skapa en förnyad längtan, i mitt eget inre och gemenskapen med hustrun, med bönegruppen, med andra i min församling. En ny förväntan på att Jesus, som Tormod säger, är "engagerad i vår vardag". Att han är nära, vill ha min uppmärksamhet, vill ge mig förslag, ge mig vinkar, ge mig tankar. Att han vill leda i de små vardagshandlingarna som ger livet dess innehåll och mening. Inte i en krampaktig balansgång på slak lina av oro över att jag inte får göra fel. Men i en spännande dialog med Jesus om användandet av pauser som uppstår, samtal med människor jag stöter på, händelser som inträffar. Vilket de gör mest hela tiden...

Givetvis också ett samtal med Jesus om större saker, vägval, prioriteringar, värderingar. Just där är individulismen så lätt sekulariserande. Här skulle vi kunna få mycket fler viktiga och djupa samtal med vår livskamrat, med dem i hemgruppen, och kanske ibland med andra efter gudstjänsten.

Den största utmaningen: att de kristna är kristna. Kristen är jag. Men är jag kristen?

Nej, jag kastar inte sten i glashus. Jag är lika naken, minst, som någon annan. Men Jesus har kläder åt oss. Låt oss hjälpa varandra att ta på dem!  Allvaret och löftet i detta, predikotexten till denna blogg, finns i Uppenbarelseboken 3:14-22. Kom in till mig, Jesus!

Imorgon ärkebiskopsval!

EFS vill som missionsrörelse i Svenska kyrkan bistå vår kyrka i missionsuppdraget. Vi vill göra Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd. Därför ber jag om en ärkebiskop som vill ta vara på EFS engagemang, uttrycksformer och kompetens. Men också på EFS förståelse av evangeliet och betoningen på att varje människa behöver få möjlighet att ta emot den gåva och räddning som vi får genom omvändelse och tro på Jesus Kristus, evangeliet om förlåtelse för våra synder, räddning från Guds dom och det eviga livets gåva.

Jag lyssnade på stora delar av hearingen inför valet. Det står klart att en del av det som sas ligger långt ifrån EFS teologi. Många, också jag, är bekymrade eller till och med förtvivlade över att till exempel frågan om Jesus uppenbarar Gud på ett tydligare sätt än Muhammed inte får ett klarare svar. Det behöver inte vara förenklat, Men som jag förstår Guds ord är Jesus är den ende som överhuvudtaget uppenbarar och erbjuder en banad väg till Gud. "Jag är vägen - ingen kommer till Fadern utom genom mig" - men den som kommer till Jesus kommer fram till Gud. 

Även om  andra religioner söker samme Gud som Jesus är vägen till, även om det är samme Gud som uppenbarar sig i Gamla testamentet som i Nya, även om bilden av Gud i islam bär drag av Jesu Gud och Far, så är det endast genom Jesu människoblivande, hans död på korset och hans uppståndelse som vi tydligt lär känna Guds självutgivande kärlek och vilja att rädda oss till evig gemenskap med sig. Och det är just genom att han blivit människa genom Guds helige Andes medverkan som han är Guds son, Gud och människa, medlaren mellan Gud och människor. Detta tror jag,  "under" Guds ord.

Kyrkans uppdrag är att vittna om Jesus som Guds frälsningsväg för alla människor. De som inte får möjlighet att höra eller säger nej får vi lämna till Gud som är mer barmhärtig och rättvis än vi kan kan föreställa oss. Och självklart måste frälsningens evangelium erbjudas med all den respekt och dialog som Jesus själv ger oss de finaste exemplen på. 

Eva Hamberg lämnade veckan som gick läronämnden och Svenska kyrkan. Det skakar om. Fler än jag ställer säkert frågan om måttet är rågat även för EFS. Ligger vi som grodan i grytan och går långsamt en omärklig död till mötes? Jag tror grytan är större än EFS i Svenska kyrkan. Vi är alla i den gryta som är den värld, den kultur och det samhälle vi är en del av. Vi hotas alla av en inre sekularisering och andlig död. Det enda sättet att överleva är att själv vara varmblodig, värmd av Guds ord, av Jesus, av den helige Ande och en levande kristen gemenskap som gör oss frimodiga. Den gemenskapen måste vi söka och skapa så långt det behövs. Vi behöver hemgrupper, mötesplatser, gudtjänster, konferenser, rörelser och ibland EFS-föreningar som värmer vår tro, när vår kärlek till Guds ord, ökar vår nöd för dem som inte känner Jesus och sänder oss till nya äventyr i Guds rikes tjänst.

Men EFS som rörelse har sin kallelse inom Svenska kyrkan. Idag behövs EFS dna mer än någonsin. Vår hållning att verka i Svenska kyrkan grundar sig på flera saker. Jesus uppmanar oss till synlig enhet, inte mer splitting. Vi delar kyrkans evangelisk-lutherska bekännelse. Så länge vi i EFS kan verka utifrån vår förståelse av evangeliet, på de sätt vi känner oss kallade att verka, med de förkunnare vi själva kan kalla och få vigda av kyrkans biskopar, så länge verkar vi utifrån den överenskommelse vi har med vår kyrka. 

Människor kommer till tro i kyrkans sammanhang. Fortfarande skapas kanske den största missionskraften då ett gott "EFS-pollen" kan få befrukta en församling i kyrkan och hjälpa den blomma och sätta frukt. Vi vill också finnas i vår kyrka i solidaritet med andra som är bekymrade över utvecklingen i Svenska kyrkan men där lämna  inte ens varit ett tänkbart alternativ. EFS ledning har alltid agerat utifrån den kyrkosyn som ligger till grund för en sådan hållning. 

Det finns stor anledning att be och samtala om dessa saker. Det görs redan och det behövs framåt. 

VIktig manifestation 14 oktober

Den 14 oktober ordnas en viktig manifestation I Stockholm:
Solidaritet med utsatta troende i världen

CIvilminister Stefan Attefall, Anders Wejryd och ett antal andra kyrkoledare i Sverige kommer med. Tyvärr är jag på tjänsteresa men vill på detta sätt uppmärksamma fler i EFS på denne viktiga manifestation

Så här står det i inbjudan från Svenska missionsrådet och Sveriges kristna råd:

Under lång tid har vi levt med vånda och oro över hur troende minoriteter förtrycks och förföljs i länder där vi trodde på en arabisk vår. Vi lider med Syrien och vi lider med norra Afrika, den senaste tiden med fokus på Egypten. Nyligen kom nyheter om våldsamheter i Kenya och i Pakistan. Listan över länder där religionsfriheten kränks kan tyvärr göras längre med exempel som Indien och Nigeria.

Den 24 oktober infaller FN-dagen när vi påminns om grunden till världssamfundets gemensamma grundvärde; att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.

Det är dags att tala om att vi är bekymrade. Vi behöver stå upp för alla människors rätt till tro. Vi behöver understryka - och visa på - att religioner i sig inte är våldsamma eller kränkande. Därför inbjuder Sveriges kristna råd i samarbete med Svenska missionsrådet till fackeltåg och opinionsmöte den 14 oktober.

Har du möjlighet att vara med så var det. Be för detta!

Rösta eller inte rösta

Är det meningsfullt att rösta i kyrkovalet på söndag? Är det viktigt?
Bland EFS medlemmar finns säkert delade meningar: Här finns allt från ledamöter i kyrkomötet och bärande ledamöter i kyrkofullmäktige och kyrkoråd till sådana som tycker att kyrkan är för förfallen för att man skulle engagera sig - eller ens vara medlem.

Svenska kyrkan rör sig mot att vara ett samfund bland andra. Det är en lång process och än har kyrkan medlemmar, inflytande och resurser som inte går att jämföra med någon annan kyrka i Sverige. Rätt använt kommer det under i varje fall årtionden framåt ha betydelse för till exempel diakoni, samhällsengagemang, integration (?) och verksamhet på t.ex. fängelser, sjukhus och högskolor. Det är skäl nog att engagera sig kyrkopolitiskt.

Kyrkan är på väg in i en ny struktur. I samarbetskyrkorna mellan EFS och Svenska kyrkan finns på sina håll en oro för vad det kommer att innebära för samarbete och ekonomi. När kyrkofullmäktige endast ska väljas till pastoratsnivån och dessa sedan ska utse församlingsråden i församling, så blir det väldigt viktigt vilka som blir valda. Att församlingsråden kommer att bestå av personer som är engagerade i kyrkans inre liv - och som kanske har en förståelse för EFS roll och kallelse - kan betyda väldigt mycket för vad som händer lokalt. Detta är skäl nog att gå till valbåsen och välja de personer - och partier - som man tror bäst tar ansvar för kyrkans missionsarbete i vårt land.

Kyrkan har kommit till genom att människor kommit till tro på Jesus Kristus och samlats kring honom. Kyrkans väsen är att gestalta Guds närvaro i världen och att förkunna evangeliet om Jesus i ord och handling. De politiska partierna kan vara - och är -  redskap för Guds skaparhand. Men de har i sina ideologier och uppdrag varken missionshjärtat eller missionuppdraget. Jesus var varken sosse eller kristdemokrat.  Enligt min mening så är det därför opolitiska nomineringsgrupper som vill ha en Jesus- och missonsinriktad kyrka som behöver få mer makt som kyrkan nu styrs. Det är bra att människor med en personlig kristen tro - och gärna EFS-are - i de politiska grupperna blir invalda i kyrkans organ. Att få in de rätta personerna är en viktig strategi. Men det är lika viktigt att stärka de grupper som har ett centralt och missionerande fokus. De har många företrädare som är lämpliga som förtroendevalda.

Rösta på alla nivåer på söndag. Själv låter jag val av personer få styra mer lokalt än på högre nivåer. Och så ser jag fram emot den dag när det bara är opolitiska nomineringsgrupper i Svenska kyrkan och mer personval.

 

EFS på rätt väg!

Vinden i ryggen!

Den här veckan är det fler än jag som svävar lite här på EFS kansli. Glädjen från vår årskonferens i Örnsköldsvik sitter i. Jag är så tacksam över den anda, den Ande, det Jesusfokus och den missionsinriktning vi får ha. Tack alla ni förberedde, genomförde och deltog!

Jag minns god förkunnelse, utmaningarna från Rolf Kjöde, generalsekreterare i systerrörelsen Normisjion, berättelser om människor som fått sitt liv förvandlat genom mötet med Jesus, skildringarna från det lokala missionsarbetet. Mötet med Anneth Munga från nordöstra Tanzania, adoptivdotter till en EFS-missionär, teologie doktor och ledare för SEKOMU-universitetet med 1400 studenter, inriktat på funktionshindrades möjligheter och rättigheter, något som förändrar attityden och påverkar samhället i Tanzania och ger ära åt Gud.

Rolfs fem utmaningar:

1)     Var ärliga kring missionssituationen: får vi se nya människor komma till tro?

2)     Var djärva för evangeliet – ta vara på ungdomarnas initiativ!

3)     Var cyniska/kallsinniga inför kyrkans sista sju ord ”Vi har aldrig gjort det så förut”.

4)     Var djärva för sanningen om Jesus som den enda vägen till Gud

5)     Var ödmjuka inför kallelsen – sök ödmjukhet, integritet och enkelhet i livsstilen

Vi ska också be för Tanzania utifrån ett växande islamistiskt terrorhot som ju för en månad sedan blev tydligt igen när en kyrkoinvigning motorcykelbombades.

Vi har nyvalda till EFS styrelse, med en god föryngring. Glädjande. Anna Thorén, oerhört nitisk och engagerad, avgår som ordförande och efterträds av Stefan Svensson, rektor för Glimåkra folkhögskola. Det ska bli fint att samarbeta med en så kompetent och klok ur-EFSare!

Ny undersökning om kristen tro

I gårdagens Kyrkans tidning kommenteras en ny undersökning från Göteborgs universitet om religiositeten i Sverige. Undersökningen visar att vi ber och går på religiösa möten nästan lika mycket som 25 år sedan. Lika många ber minst en gång per månad som spelar dataspel (dock knappast bara en gång i månaden…). Det är lika många som under en månad deltar i religiösa möten som de som deltar i studiecirklar eller spelar ett musikinstrument. Invandrare kompenserar för nedgången i Svenska kyrkan. Frikyrkliga är mer aktiva, medan de 180 000 muslimernas praktiserande av sin tro bär likheter med Svenska kyrkans troende. Förtroendet för Svenska kyrkan växer. Det är inget stort medlemsras och så många som 90 % tänker vara kvar i kyrkan.

Allt detta är intressant och också kan kännas hoppingivande. Vad kan vi dra för slutsatser? Gunnar Sjöberg, ny kommunikationschef på Svenska kyrkan, är glad över att även över de 40 % av kyrkans medlemmar som tycker sig ha en svag relation till kyrkan. Uppsvinget för individuell ljuständning i kyrkan likaså. Jag håller med, det innebär en möjlighet.

Jag funderar på Sjöbergs reflektion över det minskande antalet gudstjänstbesökare: Det är inte så viktigt eftersom gudstjänstbesök inte är det enda måttet på ens relation till Gud, säger han. Vi får hitta andra vägar att hjälpa människor att fördjupa sin tro.  

Det är riktigt - och kanske ändå inte bara rätt tänkt? Den utmanande missionsfrågan är förstås: hur? Hur kan människor komma inom hörhåll för evangeliet? För det är genom förkunnelsen och undervisningen i evangeliet, trons ord om Herren Jesu död och uppståndelse, som hjärtats tro föds, den tro som leder till rättfärdighet och räddning (Romarbrevet 10:8-15). Kan det vara så att man inte får höra sådan förkunnelse när man kommer till gudstjänst? Vilka andra mötesplatser med evangeliet finns – och kan skapas? Alphagrupper, vuxenkatekumenat, retreater, konfirmandläger, ungdomsläger. Andra samlingar och verksamhet i kyrkornas regi. Absolut.
Två av de mest avgörande sakerna för att fler ska få höra evangeliet och ”få sin tro fördjupad” är för det första vi bekännande kristna själva, vårt liv och vår berättelse om Jesus och vandringen med Gud. Inget är viktigare än fördjupningen och missionsrustandet av dem som bekänner sig som Jesu efterföljare.

Jo, möjligen nödvändigheten att skapa nya fräscha uttryck för hur människor kan komma samman för möten med Jesus och evangeliet. Nya uppsökande gemenskapsformer, nya församlingar som formas på tvärs av geografiska församlingsindelningar och traditionella former. Frisläppt fantasi. Idérika initiativ. För att nå nya måste vi göra nya saker.