Minus fem och en halv miljon.

Givetvis är minus fem och en halv miljon kronor 2009 jobbigt särskilt när det kommer överraskande. En kortare redogörelse för saken finns på EFS hemsida. En tröst är att vi använt mer pengar än vi borde för väldigt bra ändamål: evangelium och utveckling för människor som bäst behöver det. Så här tänker jag denna vecka som missionsföreståndare för EFS:

Om ansvar: Jag hade inte tänkt mig att behöva hantera en situation som denna innan jag gjort mitt första år. Jag får gilla läget, förtrösta på att Gud som har kallat mig är trofast och har förstås redan börjat arbeta på en handlingsplan.

Om förhoppning: vi har så mycket bra på gång i EFS för närvarande. Möjligheter till ny satsning i vårt internationella arbete med människor som står i kö för att EFS ska ta dem i anspråk. Nyplantering av EFS många håll i landet, visionsarbetet EFS 2020 för att tillsammans med distrikten och föreningar vända missmod till mission med frimodighet där man bor och lever, härliga medarbetare, ny fräsch Budbärare med mera. Jag hoppas på alla EFS:ares stöd och hjälp också i det här läget. Vår kraft består av er kraft.

Om oro: Det blir förstås oro bland våra hårt arbetande anställda. Nu gäller förlusten förra året och vi får satsa på att hålla årets budget, inte panikbromsa, men spara där vi kan och börja bygga upp vår ekonomiska buffert. Där är vi sårbara nu. Men målet är att kunna behålla våra tjänster och funktioner, som vi så väl behöver framåt.

Om frustration: Vi har inte haft tillräckligt bra kommunikation med Svenska kyrkans internationella avdelning vad gäller utlandsbudget. Där tycker jag att både EFS och kyrkan haft ett ansvar och det finns frågetecken att räta ut. Det har varit en oklar mellanperiod när EFS inte haft någon direktor för det internationella arbetet. Nu har vi direktansvar själva och det är bra när det gäller ansvar och kontroll.

Om sömn: Visst har jag vaknat lite tidigare och inte kunnat somna om några morgnar, men jag är tacksamt överraskad över att jag kan känna ett visst lugn. Vi min ålder och mina gener så vaknar jag normalt ganska tidigt, så det handlar nog mest om att gå och lägga sig i tid, vilket är en utmaning för mig! Och om att börja dagen i Jesu namn och få ta in Guds omsorg och möjligheter i sinnet.

Om tro: vi står i Guds tjänst. Missionen är hans. Vi vet att det finns en motståndare som inte vill att evangeliet ska nå till människor. Så med Guds möjligheter för ögonen ger vi inte upp, tvärt om. Finns det mer arbete att göra? Då fortsätter vi!

Om perspektiv: Jag hade sällskap med kyrkoherden i Bjästa på flyget i morse. Det är så flerdimientionellt tragiskt det som hänt. Jag känner sorg och indignation över mäns övervåld mot kvinnor, över ungdomars vilsenhet och frustration, över vuxenvärldens, min världs, aningslöshet och vanmakt. Och lider med att Kristi kyrka, min kyrka, misslyckas i sitt vittnesbörd. Det ger perspektiv på minus fem och en halv miljon kronor. Det som räknas mest är vardagstjänsten.

Tack för vilan i oasen!

Var i veckan inbjuden till medarbetaroas på Åh stiftgård. Jag kunde bara vara med ett drygt dygn, men det var ett härligt sådant. Jag mådde så gott av den goda lovsångs- och bönemiljön. Med mina många resor, många möten och många typer av frågor i huvudet kan det kännas ökenartat ibland, så är det gott att bara få landa i en Jesusoas som denna. Uppmuntrande föredrag och seminarier varvas med en fullödig nattvardsmässa varje dag. Det är livfulla tillställningar med mycket sång och förbön.

Allt är inte EFS-kompatibelt, men jag gläder mig över den hoppingivande trosatmosfären, att folk har sina biblar med sig, den enkla och gedigna förkunnelsen och balansen mellan liturgi och väckelse. Jag vill gärna påverkas av denna blodfulla fromhet och är glad för EFS:are som suger i sig!

Det finns också en märkbar glädje över EFS. EFS-gruppen i Hedemora berättade om sin historia, varför man bildat EFS-grupp och vad den betyder för att bära det andliga livet. Jag fick berätta mer om EFS-gruppens missionsmöjlighet och ge exempel från olika delar av landet om vad som är på gång. Att få berätta om nyplanteringar som Vimpeltorpet i Kalmar, Trelleborg och Lilla Clara i Stockholm gör mig stolt! Nya oaser för Kristi rikes tillväxt!

Tack för inbjudan, tack för förböner, tack för uppmuntran. Gud välsigne er systrar och bröder!

Upplands Väsby 00.27

Sitter och väntar på Upptåget som ska ta mig till Uppsala denna natt. Jag är på väg hem från Nässjö, efter en snabbutflykt över kvällen. I helgen var jag i Timmernabben på EFS i Sydöstsveriges Årsforum, så det blev två besök i distriktet på raken. Ringde en yrvaken taxiägare i Märsta för att se om det gick att få en taxi till Uppsala. Men 500 kronor extra ör en halvtimmas tidsvinst är inte försvarbart.

Viktigt att besöka distrikten. Sydösts årsforum är bra upplagt med samtal i grupper innan årsrapporten presenteras och beslut tas. Något att ta efter för fler. Avgående distriktsföreståndare är en god talare. Han talade om vår uppgift att vara bagerier där Kristusdoftande bröd för människor bakas så att det luktade hembakt i hela kapellet. I Kyrkans tidning beskrevs nyligen EFS som en självständig rörelse inom Svenska kyrkan för mission, lekmannaengagemang och vardagskristendom. Det är där bröddoften passar in.

Det var ingen jätteskara på årsforum i EFS minsta distrikt antalsmässigt. Som ofta var det kämpar, veteraner och trofasta som dominerade i bänkarna. Så långvariga engagemang för att vara gemenskap, missionsstation för vuxna, ungdomar och barn i olika hörn av distriktet. Bilden är intressant och utmaningarna legio.

I distriktet finns ett mångfacetterat utbud av EFS-sammanhang. Små föreningar på landet, somliga nedläggningshotade, andra med djärva planer. EFS-kyrkor i städer med ambition att nå ut med evangeliet. Samarbeten med Svenska kyrkan, men också med t.ex. Svenska Alliansmissionen eller Missionskyrkan, för evangeliets skull. Väl fungerande samarbetskyrkor med Svenska kyrkan där man till och med lyckas övertyga EFS-negativa präster om vitsen med missionsföreningen. Men också ställen där man brottas med kyrkounderhåll, framtidsstrategi eller ekonomiskt styrd nedläggningspanik hos kyrkorådet.

Det är otroligt vad avgörande inte minst kyrkoherdens inställning är för om det ska bli ett missionssamarbete på en lokal plats. Men ibland är det vi EFS:are som är låsta och saknar vision att lämna sitt invanda bönhus eller sin traditionella verksamhet för något nytt. Men oftast finns ett djupt engagemang för grannars och vänners andliga väl och ibland finns en beredskap att våga nytt.

Jag tänker på er, missionsvänner. Jag skulle vilja dela ut medaljer för tapperhet i fält, näsdukar för tårar och tappade sugar, provocerande frågor om Vad vill vi och Varför finns vi men mest av allt mycket mycket uppmuntran till att vara väldoftande livets bröd till människor i vardagskontakterna. Vi ber om att förnyas och få förnya. Gud har kallelser i byar och städer.

Tillväxt- och nyplanteringsakademi på Johannelund i helgen

40 personer från nio EFS-sammanhang är samlade till inspiration, undervisning och utbyte under helgen. Visionen för akademin är att många växande missionella/nyplanterade gemenskaper ska växa fram över hela Sverige. Målgrupp: Missionsföreningar som längtar efter tillväxt/nyplantering och nyligen startade EFS grupper/föreningar. Några har planer att starta i ett nytt område, andra vet eller anar att Gud har en kallelse att bryta ny mark, även om man ännu inte vet hur. Några har nyligen ställs inför faktum att Svenska kyrka med utan förvarning sagt upp samverkansavtalet på grund av ekonomisk oro. Svårt att förstå.

Jag känner lite som vid helgen för unga ledare i januari: här finns nöd och glöd, iver och längtan, vilja och frimodighet. Smitta mig! Det är så gott att få förbön, uppmuntrande ord och ödmjukt framställda ord eller bilder till mig och min tjänst: vill du pröva om detta kan vara från Gud. Jag är tillsammans med bedjare som tror att Guds talar.

Syskon från Kristinehamn påminner om att det har gått 40 år sedan vi hade UG, ungdomsgrupp tillsammans där. Vilken trohet och pålitlighet de visar i Herrens tjänst! Vi våndas över någon som var med på den tiden och inte verkar vara det längre. Vad händer med oss genom livet?

Jag får frågan om vad som är EFS vision. Jag funderar vidare på hur jag skulle vilja formulera den. EFS - en missionsrörelse, bibelrörelse, bönerörelse och Jesusrörelse inom Svenska kyrkan som berör människor och skapar frimodiga och kreativa missionsföreningar och startar 100 nya grupper och gemenskaper fram till 2020. Nåt sånt. Jag tror en tydlig vision och en utmanande målsättning är viktig. En tydlig vision bör man kunna säga även om man blir väckt och får frågan nästan i sömnen. Duger den här till det?

Och mer konkret: Varje större missionsförening bör fundera på var nästa möjligehet till plantering finns. Och det bör finnas mer än en gemenskap kopplad till EFS i varje stad över 50 000 invånare. Och på landbygden och i församlingar med utdöende gudstjänster är frågan: hur kan vi betyda något i Svenska kyrkans kallelse och på kyrkans villkor?

OS är över, fastan fortsätter

Det är skönt faktiskt. Är man så pass sportintresserad och bara halvdiciplinerad som jag så kan det bli en period för mycket ibland. Så morgontröttheten beror vissa dagar inte bara av den kvardröjande istiden. När OS är över så kommer funderingarna på balansen mellan avkoppling, det mänskliga behovet av att bara vara, att få ta det som det kommer, och ambitionerna, viljan att göra skillnad, att göra något större av sin stund på jorden. Det är inte fel att fastetiden är längre än OS, och en tid att fundera lite extra över mitt liv, min bundenhet till det materiella, min kallelse och mina prioriteringar. Jag behöver inte ställa Hellner mot Herren så där ångestladdat, men ändå: vad är det som är värt något? Guld i gudomligt perspektiv.

Längdåkning fascinerar, till och med den ovärdiga formen masstart när svenskar är i huvudrollen. Det är intressant hur mycket som handlar om psykologi och självförtroende, att form inte är något rent fysiologiskt bara. Och så detta att som somliga kunna ta ut sig, viljan som nästan besegrar kroppen. Vilja är en gåva, men också något att steg för steg lära sig.

Det mest beundransvärda är den långsiktiga träningen mot ett mål ett antal år senare. Äta rätt, träna efter schema, ta steg efter steg framåt. Jag har mycket kvar att lära, inte minst i målmedvetenheten, och det gäller både renoveringsbehov hemma och mitt jobb. Någon sa till mig när jag började att jag snarare skulle tänka fem år än ett, när det gäller att försöka åstadkomma något viktigt.

Och även om vi vilar oss mot Herrens suveränitet och verkan, så kan vi ju inte i EFS-ledningen sätta oss ner och konstatera att ”om fyra år är det OS, vi får se vad som händer då”. Det är klart att vi ska tänka ”var vill vi vara om fyra år” och arbeta hårt för att nå dit. Det är det EFS 2020 handlar om – var är EFS om 10 år. Vilka föreningar har fått nytt mod och ny vision, var finns det nya EFS-grupper som verkar för evangeliet, var ser vi att dagens ungdomar går in och tar ansvar i lokal förening och församling, var kommer människor till levande tro, var på klotet är EFS med när nya församlingar bildas?

Det är därför vi utlyst en period av bön mellan påsk och Kristi himmelfärdsdag.

Ökad öppenhet för evangeliet

Efter helgens goda inspirations- och framtidsdagar i Västerbotten och ett gott samtal i möte med studenter vid Johannelund tillsammans med biskop Persenius i går kväll funderar jag på öppenheten för evangeliet.

Ingrid Lundström (med uppe i Västerbotten från vårt kansli) påminde oss om den öppenhet för andlighet och kristen tro som märks i vårt land. Undersökningar visar att fler ber idag än för tio år sedan och fler tycker att kyrkan är relevant för bearbetning av livsfrågor. Kändisar kommer till tro eller ger uttryck för en mer eller mindre tydlig kristen tro. Humanisternas kritik skapar intresse för kristen tro i media. I Alphakurser och andra mötesplatser finner människor en personlig tro.

Men skillnaderna mellan Stureplan och Norra Västerbotten är stor. Och kanske också mellan förorter till Umeå och byar runt Skellefteå. Det andliga behovet kan se väldigt olika ut beroende på sekulariseringsgrad och tidigare erfarenheter av tro. Beroende på bakgrund söker många ett utrymme för att pröva sin ofärdiga tro, och kanske trassliga liv, i en tillåtande miljö, men inte så få förväntar sig möta en tydlig kristen tro att ta spjärn mot. Ibland både sakerna på en gång, ibland mer det ena. Allergi mot (förenklad?) tydlighet hos somliga kan i stället vara en längtan efter mera tydlighet hos andra. Ingen vill bli påpackad en tro, men många förväntar sig möta en personlig och relevant tro.

Jag tror att en god kombination av diakoni som möter mänskliga behov och en tydlig presentation av kristen tro på ett inbjudande och dialoginriktat sätt är attraktivt. Tjänande + tydlighet = tilldragande.

Vår egen utmaning är att i vissa sammanhang inte skämmas för att presentera en tydlig Jesuscentrerad kristen tro och i andra att öppna upp alltför slutna EFS-gemenskaper som det kan vara svårt att komma in i och våga ge oss ut eller in i samtalen på sökarens hemmaplan. Alltihop gäller mig också.

Hemma i skrifterna

Under en dryg vecka har jag läst lite extra i Andra Timotheosbrevet och stannar vid orden om att vara hemma i de heliga skrifterna (3:15). Det handlar om Gamla Testamentets skrifter men jag tänker på Bibeln som helhet. Att vara hemma, hemmastadd, hemtam. Kunna leva i och använda. EFS vill vara en bibelrörelse och detta är ett underbart mål: hemma i skriften.

Jag tänker på det när jag i Kyrkans tidning läser om Teologifestivalen i lördags och ser bilden av biblar på bordet. Jag hade gärna varit med på festivalen (satt i styrelsesammanträde) för teologi är spännande och där finns en bredd som skulle utmana mig i min förhoppningsvis relativt öppna lutherskt-evangelikala bibelförståelse. Både i spåret lag och evangelium där rektor på Johannelund Tomas Nygren fanns med och spåret om naturvetenskap, tro och bön, eftersom jag gärna läser och funderar på universum, materien, utvecklingen och Gud.

Min fundering är dock vilken bok som ligger på bordet. Är det enbart människors erfarenheter av Gud, Gudsbilder och tolkningar, alltså människors tankar om Gud. Eller läses och används bibeln också beslutsamt eller åtminstone preliminärt som Guds tilltal till människan som jag väljer att ställa mig under? Bibelläsning är också sanningssökande. Och ska sanningssökande finna den sanning Gud velat uppenbara för oss, då krävs ödmjukhet inför Gud som är Sanningen, även om vi vet att vi inte får tag i hela sanningen.

Jag tänker också på uppgiften en präst, förkunnare och bibellärare har. Det finns en uppgift att främja teologisk reflektion, inspirera och ge redskap till att (våga?) tänka. Men tillsammans med det, eller före det, ligger uppgiften att visa och stödja en kärlek till skriften, ett förtroende för Bibeln som Guds uppenbarelse och tilltal, en ödmjukhet inför förnuftets begränsning, en vilja att ställa sig under Guds ord. Att hjälpa fler till att verkligen bli hemma i de heliga skrifterna.

För är det som jag vill tro, att Gud visar vem han är och talar till sina människobarn i Bibeln, då kommer han att tala till den som vill bli hemmastadd i Ordet. Ge kunskap för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus, undervisad, vederlagd (!), fostrad till rättfärdigt liv, fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar, som det står i textavsnittet om att vara hemma i skrifterna.

Då kan man som läsarna i Norrland i början av 1900-talet i samtalet om livets utmaningar fråga ”Vad skulle ´n Abraham ha gjort?”