Givande tankar i duschen

I duschen hör jag fredagsmorgonens tankar för dagen i P1. Har denne kulturjournalist någon Guds ord att förmedla. Det värsta är ju att Gud kan tala både genom åsnor och journalister om han önskar det. Han berättar om ett ungt engelskt par i medelklassen som vill förändring i världen. De har skapat ett nätverk ”Give as much as you can”, ungefär ”Ge efter din förmåga”, och utmanat sig själva och därmed andra att ge 10 % av sin inkomst till välgörande ändamål. På kort tid har man skapat en fond med i dagsläget 135 miljoner kronor.

Tony och hans fru har räknat ut att de med sin hyfsat normala inkomst kvalar in bland de 4 % rikaste i världen – så fattiga är de flesta andra. Om de ger bort 10 % av sin inkomst är de fortfarande bland de 5 % rikaste! Och de har upptäckt att de egentligen inte behöver avstå något som påverkar deras liv negativt. Tvärt om känner de ett nytt stråk av mening i sitt liv.

Journalisten reflekterar över att givande till ideella ändamål inte är något nytt. I den kristna kyrkan har man praktiserat detta hela tiden. Men det nya, uppfattar han, är detta exempel på att fler och fler relativt unga människor har en drivkraft att vilja vara med och förändra världen och göra en social insats i sitt samhälle.

Jag blir träffad där i duschen och funderar på vad det är som utmanar mig. Jo, jag tänker på mitt eget givande och att jag som kristen borde ge mer än jag gör. Det dåliga samvetets drivkraft som inte är särskilt befriande. Men sen inser jag att den stora utmaningen handlar just om drivkraften: Vad betyder min tro egentligen för mig? Får den mig att vända mig mot de andra? Befriar den mig till att vilja förändring? Befriar den mig till att dela med mig? Vilket perspektiv har jag på mitt liv egentligen?

Koskinen om Kyrkans kris

Avgående Biskop Lennart Koskinen efterlyste i Kyrkans tidning 3/2 en krisanalys och självrannsakan i Svenska kyrkan. Han är bekymrad över tjänstemannavälde och att organisationsfrågor tar den största platsen. Han vill skapa ett brett teologiskt samråd kring kyrkans identitet, kyrkosyn och uppdrag. I numret efter svarar ärkebiskopen och tre andra biskopar (Martin Modéus blivande). Anders Wejryd säger att krisen ligger i om vi tror på kyrkans liv – Svenska kyrkan har precis som nästan alla majoritetskyrkor väldigt svårt att bli missionerande i hemlandet. Jag håller med – och hoppas att vi menar ungefär samma sak!

Det är bra att krismedvetenheten ökar och att samtalet börjar (?) handla om ”kyrkans inre liv”, inte främst om kyrkans struktur, vikande medlemsantal och ekonomi. Vi läser i Ordspråksboken ”Mer än allt annat - vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv.” Samtalet behöver handla om kyrkans hjärta, det centrala. Modéus gläder mig när han lyfter fram Jesu ”regeringsförklaring” i Nasarets synagoga (Luk.4) och säger att om vi håller oss till detta centrala; glädje, befrielse, nåd och äkthet så kommer människor att känna igen sig oavsett om de är medlemmar eller inte.

Här, vid Jesu hjärta, finns kyrkans framtid. Samtalet måste handla om hur evangeliet om Jesu liv, kors och uppståndelse blir levandegjort, delat och förkunnat. I predikan och vid fikabord och köksbord, i gudstjänsten och på arbetsplatsen. Det förutsätter också att gudsfolket, Jesu lärjungar, de som vill tro och följa Jesus, att de finns i fokus. De är nämligen kyrkans hjärta. Inte för att de är mer rätta och fromma till skillnad från andra, men för att de bär det liv som fler bland kyrkans många med-lemmar behöver få upptäcka personligt. Hur skapas i en krisande kyrka levande gudstjänstgemenskaper, kristet-andliga växtplatser och hemgemenskaper där Kristi bekännare får frimodighet att dela tro och tvivel – med varandra och bland grannar, vänner och arbetskamrater? Hur får fler av kyrkans medlemmar höra evangeliet om vad Gud har gjort för oss genom Jesus Kristus?

Detta samtal får gärna kallas både teologiskt och ideologiskt, bara det handlar om Jesus, Guds ord, bönen, brödsbrytelsen och missionsuppdraget. Det samtalet behöver tas upp och förstärkas bland biskopar, präster och andra anställda, som måste gå före. Men framför allt behöver kyrkan bli involverad, det vill säga Kristi kropp, de som tror på honom, gudsfolket.

Ta bort syndabekännelsen!?

Det pågår en viktig diskussion i kyrkans tidning om syndabekännelsen i gudstjänsten. Den inleddes med en artikel med innehållet ”Vad händer med vår självbild när vi gång på gång får höra att vi är syndare? Slutsatsen är att syndabekännelsen idag inte fungerar i den allmänna gudstjänsten utan bör höra hemma i bikten. I torsdagens nummer finns en replik med innehållet ”Våra synder är en del av livet”. Författarna, de flesta präster, skriver: Våra synder är en del av livet och i det möte med Gud som högmässan är tänkt att vara, måste hela vårt liv få plats, också de delar som vi helst inte vill kännas vid… Våra synder är också, till skillnad från vår brustenhet, något som vi faktiskt kan göra något åt, ta ansvar för och bli befriade från (genom förlåtelsen). Man kopplar detta till det faktum att förlåtelsen ”dessutom är konsekvensen av vad Jesus gjorde för oss på Golgata.

Det är väl sagt. Jag funderar på två saker. Syndabekännelsens plats i gudstjänsten kan diskuteras. I vår tid finns, åtminstone, två svårigheter. Dels är vår kultur en skammens kultur mer än skuldens, dels är vårt problem idag mer en upplevelse av Guds frånvaro än av en upplevelse av Guds vredes närvaro. Detta gör att det i gudstjänsten kanske behövs en längre prolog med förundran och glädje över Guds kärlek och helighet och kanske en god predikan med både sund lag och glasklart evangelium, innan bekännelsen ”fungerar”.

Utmaningen är dock ännu större. Huvudfrågan är hur vi kan hjälpa människor att landa i den klassiska lutherska insikten av att vara både 100 % rättfärdig och 100 % syndare på samma gång. Alltså att det för den som fäster sin tillit till Kristus varken finns någon höjd att behöva klättra upp till, eller någon bergsklyfta att ramla ner i. Att få tro att Jesus har hanterat allt, så att jag inte kan göra någonting för att bli bättre i Guds ögon och att inse att jag i frälsningrelationen till Gud är så körd, att jag inte kan ”falla” djupare eller hamna i ett sämre läge. Jag får helt enkelt ge upp mina ambitioner att kunna duga inför Gud, ”dö från mig själv” och bara lita på att han älskar mig till 100 % därför att jag vill knyta mitt liv och mitt hopp till Jesus. Där finns den stora befrielse som gör att jag kan se mina konkreta synder i ansiktet, orka bekänna och lämna, i vissheten om att jag hela tiden är älskad utan förbehåll som ett barn hemma hos Gud. Då blir syndabekännelsen inte något knäckande utan den stora befrielsen.

Här är det en stor nöd att jag tror att många som gått i kyrkan kanske hela sitt liv fortfarande inte hittat ut, eller fått hjälp att hitta ut, i den oerhörda friheten. Den resan kan vara lång och kan behöva innehålla mycket bekräftelse av Guds kärlek och ens värde, innan man ta in både djupet av sin egen skuld, radikaliteten i vad Jesus åstadkommit på korset och befrielsen i att få bekänna sin synd och skuld. Och framför allt behöver Guds krav och Guds gåva förkunnas på ett sätt att Guds heliga Ande kan lysa in med evangeliet i ens samvete.

EFS på rätt spår

Här sitter vi och väntar på försenat flyg på Örnsköldsviks flygplats. Regn och snö. Det kan bli en intressant söndag kväll. Jag har varit hemma och vänt från Piteå och våra medarbetardagar för att ha en helg i Gullänget med välkomnande av Björn Vesterlund som distriktsföreståndare i EFS mittnorrland. Ett Tanzaniaföredrag och två predikningar. Evangeliet om vad Gud, Gud ensam, har gjort för oss genom Jesus, är det inget fel på. Underbart att få predika om det, trots vånda i förberedelsen. Det kommer jag aldrig undan. Tack EFS i Gullänget, Sionförsamlingen, Svenska kyrkan och Härnösands stift för mötet! Lycka till Björn!

Jag är ännu fylld av tacksamhet för våra medarbetardagar i Piteå. Vi är på rätt spår. I mitt avslutande anförande kunde jag sammanfatta vår kallelse till mission i Sverige utifrån de tre seminarier vi hade på torsdag förmiddag. Ett personligt och praktiskt håller seminarium om våra möjligheter till öppen kyrka och diakonalt inriktad verksamhet med Stina Backlund och Björn Svensäter, som starkt berörde deltagarna. Ett spännande och hoppingivande seminarium med Fredrik Modeus om församlingar med framtid i Svenska kyrkan och EFS. Många sökte sig en fokus på gudstjänstfirande gemenskap och längtan efter äkta och ärligt andligt liv. Så har jag hört!

Själv var med Miles Toulmin från Holy Trinity Brompton i London och anglikanska kyrkan. Han hade ett intensivt föredrag om den strategi man har för att återevangelisera Church of England och vända utvecklingen i sin kyrka, starkt understödda av biskopen av London. Jag blir så triggad av att höra om deras genomtänkta strategi med ”hub-kyrkor” som kan skicka ledare och grupper av människor att starta om nedläggningshotade kyrkor och hur man ser möjligheter att multiplicera detta i England storstäder. Genom målmedveten ledarträning bland annat av lovsångsledare, Alpha-kurser och en relativt ny teologisk utbildning med fokus på nyplantering och praktik i sådana församlingar, så har man börjat skapa en ny trend som ger hopp för Europa och oss.

Vi fick mycket uppmuntran av Miles för vår satsning på nyplantering i EFS, men vi inser också att förutsättningarna är delvis olika här och att vi har mycket att lära, mycket att kämpa för och mycket att be om. Med dessa tre seminariers fokus har vi en tydligt fokus för EFS som missionsrörelse inom Svenska kyrkan. Nyplantering i olika former, förnyelse och förstärkning av befintliga gudstjänstgemenskaper och en tjänande och trovärdighetsskapande vardagsdiakoni kan Gud använda oss framöver.

Men detta förutsätter att vi ödmjukt och frimodigt betonar vår självklara samhörighet med vår kyrka, trots att många av oss brottas med utvecklingstendenser i kyrkan, både teologiskt och strukturellt.

Jag är glad, och pendlar mellan hopp och sammanbiten frustration över de begränsningar jag ser. Men om vi kan ha en så här god samling kring vår uppgift på att arbeta för ”Evangeliet För Sverige” och dessutom ha viktiga och spännande internationella satsningar, så är det ett en bra läge. Ett alldeles fantastiskt missionsläge.

Pite havsbad i midvinterskrud

Ett gott nytt nådens 2011. Dags att ta upp bloggandet igen. Jag har behövt vila och vet inte riktigt om batterierna är tillräckligt laddade. När jag är trött så orkar jag inte riktigt med att vara på alerten och kommentera och reflektera högt. Varför ska jag behöva exponera just mina tankar? Det kan väl inte vara så viktigt? Och det är så flyktigt, så postmodernt och elektroniskt flyktigt. Jag skulle hellre velat skriva ett evangelium eller ett brev i Bibeln som står sig lite. Men det är ju redan gjort och nåd är väl det. Så jag håller mig till nog bloggandet för stunden.

2011 års första hälsning är från EFS medarbetardagar i Piteå. Jag är uppluckrad av att ha suttit i bubbelpoolen och djupt glad över att få vara med i det här! 250 medarbetare som står i en mångfald av uppgifter som bubblar av samtal i alla mellanrum. Jag är glad över mångfalden i gudstjänster, sång och förkunnelse. Jag smeks av Jesu milda blick som ser min inre kamp. Jag skakas om av hans skarpa fråga om jag verkligen vill att han ska göra under med mig och genom mig. Jag lyfter (ibland) mina händer och sjunger mitt brustna halleluja. Jag faller på knä vid nattvardsbordet eller i ett dyrbart förbönstillfälle.

Biskop Hans Stiglund återförde oss till Jesus som förnyar oss. Gesashew Aika från Win Souls for God/Hope for the Children i Etiopien utmanade oss att tro stora ting om Gud. Liselotte J Andersson har tröstat oss med Jesu inkännande barmhärtighet och inbjudit till djupare inre liv. David Ivarsson och Josefina Gniste har lett oss in i ny underfundig mässmusik och Mattias Martinson med team in i en avspänd bred tillbedjan och lovsång. Vi borden i ”Casinot”, dvs. möteslokalen, samtalar vi utifrån Filipperbrevet om våra rötter, vår identitet och våra drömmar. Första halvan av veckan har varit jättefin.

Berättelser om att Gud verkar på många platser hör jag. Och frågor om varför vi envetet håller ut som rörelse i vår egen Svenska kyrka. Om vad det i praktiken betyder att göra Jesus känd, som vi säger att vi vill. Igår såg jag en film gjord av kristna somalier för att presentera evangeliet bland somalier i Sverige men även andra länder. På somali, textad till engelska. En av huvudkaraktärerna giftmördades innan han hann se filmen. Tänk att han ändå fick lämna ett sådant vittnesbörd efter sig, säger den somalier som EFS anställt som missionär bland sina landsmän tillsammans med svenske Andreas. Vi har bett för dem om beskydd i alla påtagliga hot och utmaningar som detta arbete innebär.

4000 samlade i Kapstaden

Vi 4000 sjunger, lyssnar, gråter och dansar. Och i varje hjärta pågår tankar och böner om ens eget liv och ens egen tjänst. Världsmissionskonferensen Lausanne lll är samlad i Kapstaden under en veckas tid.

Vi sitter kring bord om sex och sex, i en blandning som är en försmak till himlen i sig. En vietnames, en rwandiska, en swaziländare, en nigerian, en tysk och jag. Det passar mig bra med en överrepresentation av Afrika, även om det hade varit kul med någon spansktalande från Latinamerika också. Vi går igenom Efesierbrevet i eget studium, korta samtal och lysande bibelutläggningar. Så borde vi göra på vår egen årskonferens.

Vi får presentationer från olika världsdelar och olika missionsperspektiv adresseras med videoklipp, intervjuer och kortföredrag. Det är givetvis svårt att hinna gå på djupet, och bredden, men det ger glimtar som påminner om vad Gud gör runt om i vår värld. Bland det starkaste har varit vittnesbörden från en ung flicka från Nordkorea vars far blivit martyr för evangeliet där och som själv vill tillbaka till sitt hemland för att vittna om Jesus. Likaså en f.d. muslimsk kvinna som bodde granne med moskén, som fick möta Jesus och nu arbetar med att plantera husförsamlingar i Indien. Vi får höra om prostituerade som upprättas, HIV-smittade som strålande berättar om de uppgifter Gud för dem in i. I många muslimska länder i 10/40 fönstret kommer det både 100-tals och 1000-tals till tro varje år, allra flest i Iran. Tänk om dörren skulle öppnas för att fritt få dela evangeliet där! De som kommer till tro och döps i farsi-gemenskapen i Stockholm skulle kunna bli redskap!

Utmaningarna duggar tätt. De fattigas situation, de 250 miljonerna kastlösa/dalits i Indien, kallelsen att tänka kyrka på Kristi sätt, dvs. att vi alla på våra arbetsplatser och i våra hem är hans kyrka, inte främst frivilliga och lekmän. Modet att offentligt stå för evangeliets sanning och konsekvenser i vår egen kultur i väst, de tragiskt många exemplen på utstuderad framgångsteologi i Afrika, född ur kombinationen av fattiga ledare och pastorer, fattiga människors sökande efter en framtid och en dålig teologi och okunnighet. De enorma megastädernas folkmassor, utveckling och evangelisation. Att i ett tillfälligt möte får samtala med the National Commander för Frälsningsarmén i England om den ekonomiska och sociala situationen där.

Och idag Efesierbrevet 4-5 om kallelsen till att vandra i kärlek, ljus och Andens kraft, med ödmjukhet, integritet och enkelhet som livsstil. När vi leende passerar varandra eller diskuterar kvinnligt ledarskap vid borden (vi har inte samma uppfattning!) så går vi i en ström av kallelse från Gud att leva som vi lär, att använda våra liv till Guds ära, att ge det bidrag jag kan till det fantastiska som är Kristi kyrka i världen, återlöst genom Jesu död och uppståndelse, i all sin svaghet och spänningar ändå sänd att vara hans närvaro och skillnad där vi lever.

Biskop Brunnes predikan och evangeliet

Biskop Brunnes predikan i Storkyrkan fortsätter att skapa debatt. Var det riktigt att kritisera främlingsfientlighet i allmänhet och att hänvisa till demonstrationen i synnerhet? Det vore också bra om det blev debatt, eller kanske hellre samtal, kring biskopens och kyrkans förståelse av vad evangeliet är. Peter Plars tar upp det i dagens Kyrkans Tidning.

Kyrkan ska tala om Guds vilja och Guds rikes värderingar i sin förkunnelse. Det hör till hennes kallelse. Där gjorde Eva Brunne rätt. Främlingsfientlighet är ett gift som kommer från Motståndaren. Det är svårare med anknytningen till demonstrationen. Detta därför att kyrkan inte ska liera sig med vissa partier eller ideologier och för att det förekommit rättsvidriga inslag i valrörelsen. Jag kan inte bedöma just den här situationen. Jag minns dock en demonstration av liknande typ som jag passerade, där hatet kändes som drivkraften, och källan till hat är densamma som till främlingsfientligheten.

Men vad är evangeliet, den skatt som endast Kristi kyrka fått att förvalta? Peter Plars har så rätt i att kyrkan ofta förkunnar lag, alltstå Guds rättmätiga krav på att vi ska vara riktiga människor som lever rättfärdigt och kärleksfullt, men ofta under namn av evangelium. Men evangeliet är Guds gåva till mig som inser att jag inte klarar att leva upp till Guds vilja. För Jesu död och uppståndelses skull får jag vara förlåten, vara med, tack vare det han har gjort. Ansvarsfrihet, kallar Plars det innovativt. När kyrkan vill vara profetisk är det lätt att evangeliets gåva i praktiken kommer i skymundan. Våra biskopar har här ett stort ansvar att påminna om vad evangeliet är. Jag uppfattar att det alltför ofta saknas en ”ren förkunnelse av evangeliet” som det står i vår kyrkas bekännelse. Det är en del av den andliga krisen i vårt land. Kanske också vid riksdagens högtidliga öppnande.

Samtidigt handlar evangeliet om något mer omfattande än min individuella frälsning. Guds plan och Guds gåva handlar om att han kommer att låta sitt rike, sin regeringsmakt, sin verklighet, segra. Evangeliet, det glada budskapet, innefattar detta oerhörda hopp. Innebär inte det att vi också kan säga att utifrån evangeliet så ska vi påminna om vad Gud vill, vad som är rätt, vad som är sant mänskligt? Kanske är det tydligare att säga att det är en konsekvens av evangeliet? Och i vår tradition i EFS kan vi behöva påminna varandra om båda sakerna: Vi ska vittna om evangeliets gåva av nytt liv till mig som enskild men minnas att följden av att tro evangeliet också innebär att tala och leva dess konsekvenser. Det vill säga att det enda sättet att tro på Jesus också är att följa honom med sitt liv. Tänker jag så kommer jag alltid att behöva hans nåd och förlåtelse.

Det här är viktig att prata om. Och be för. Jag publicerar gärna inlägg kring detta!