Jesusmanifestationen

Är på väg hem från Jesusmanifestationens stora möte i Kungsträdgården. Den här gången fick jag perspektivet från scenen och det var en mycket fin gudstjänst, mer koncentrerad och fokuserad än förra året. Det kändes som att många ville stanna kvar och sjunga mer. En riktigt god känsla!

Elisabeth Svantesson från riksdagens kristna grupp betonade betydelsen av religionsfrihet och vår privilegierade möjlighet att samlas offentligt belystes av de gripande videohälsningarna från kristna i Mellanöstern. En broder från Jemen skildrade den svåra sitationen för trossyskonen där, med en medvetet suddig bild så att han inte ska kunna identifieras.

Manifestationen är ett fint tillfälle att upphöja Jesus i vår huvudstads centrum. Drottning Silvia hade sänt en hälsning och ännu en gång fick bi be på knä för vårt land och våra folk. Det är starkt att stå på knä med 18000 andra. Johan Candelin från Martyrkyrkans vänner predikade levande om vikten av nådens relation till Gud och barmhärtighetens relation till medmänniskor. Med en förnyad relation till Jesus och en Jesuspräglad attityd även till de som är emot oss, så blir Jesus ärad och älskad.

Det blev en manifestation för Jesus, kallelsen till enhet och mission i vårt land. Utan att kunna veta precis hur, är jag övertygad om att det andligt betyder mycket med en offentlig och bred bekännelse till Jesus Kristus, som en gång alla knän ska böjas inför. Nu får vi be om goda lokala manifestationer som ska ordnas i vårt land bland annat i Piteå där EFS snart samlas till årskonferens.

Från Kilolo till Kyrkans hus.

Idag passerade 10 gäster från Tanzania kyrkans hus för lunch och kort introduktion. Det var ett par präster som jag känner från Iringa på Södra höglandet och så mestadels unga ledare från församlingarna i Kilolo och Kising’a. De flesta av dem har fått sin träning genom TEE, det församlingsbaserade evangelist- och bibelutbildningen som finns i Iringa stifts alla församlingar.

Att komma från landsbygden i Tanzania, att aldrig ha flugit förut, att aldrig har varit utanför sitt eget land, och så dimpa ner i det rika Sverige är kanske närmast en chock. Hur sorterar man alla intryck?

Efter lunchen samlades vi till en stunds bön i Mariakapellet i Kyrkans hus. Vad händer? En efter en börjar be, på swahili förstås eftersom engelskkunskaperna är mycket begränsade. Vi får vara med om 20 minuters intensiv bön för Sverige, för Svenska kyrkan, för EFS, för oss med fokus på missionssituationen och missionsuppgiften. Jag tror att sällan, om ens någonsin, har sådana starka böner sänds upp på vår arbetsplats!

Och de har fått veta lite om vårt andliga läge och ber på sätt som de är vana: ”Vi ber för de 70 procent av Sveriges befolkning som tillhör Svenska kyrkan. Vi förundrar oss över att höra att 65 % av dem aldrig eller sällan kommer till kyrkan. Vi ber för dem att de ska få en levande tro, bli väckta och upplysta, få nås av Guds kärlek och lära känna Jesus. Å, Herre, rör vid Sverige och svenskarna. Vi tackar för de fem procenten som bekänner en personlig tro på Jesus. Välsigna dem Herre, fyll dem med frimodighet och glädje. Låt deras tro växa och smitta av sig. Använd dem för Sveriges folk, Herre. Vi ber, vi ropar, vi kämpar mot de onda makter som vill hindra ditt evangelium, vi anropar ditt kors och din seger. Jesus, visa dig, handla, rör vid oss”.

Och så for de vidare till Jämtland. Jag hoppas att de ska be överallt de kommer. Och dela sin enkla och frimodiga och djupa tro på Kristus med alla de möter.

EFS ytterligheter

Helgen som gick besökte jag Skåne, närmare bestämt Klippan och Lerberget utanför Höganäs. I Klippan har EFS slagit sina påsar ihop med EFS-församlingen och bildat Andreaskyrkan. I ett huj har man tillsammans en bas för att bära varandra och att nå ut med evangeliet i Klippan. Det är en stor utmaning där det bara finns en församling till förutom Svenska kyrkans på en ort med rätt många tusen människor. Min uppgift var att berätta om EFS, både EFS evangelisk-lutherska tro och våra möjligheter idag.

Det är klart att det finns utmaningar med olika tradition och delvis olika förståelse av kristen tro. Men både EFS och EFK har rötter i samma väckelsetraditioner och delar EFS betoning på tro på Jesus, Guds tilltal genom Bibeln, mission lokalt och globalt, och att hela Kristi kropp är delaktiga i uppdraget. Det är ett tidens tecken att människor lokalt söker sig samman trots olika bakgrund.

I Lerberget finns en sedan tjugotalet år väl fungerande samarbetskyrka. Missionsföreningen har fått förtroendet att leda det lokala församlingsarbetet. Nu fylls det på med yngre familjer och de grånande kämparna kan förhoppningsvis få avlösning! Två präster, som inte har EFS-bakgrund har gått in i arbetet på ett väldigt fint sätt. I en fungerande samarbetskyrka finns kanske EFS största missionsmöjligheter. I Lerberget finns man mitt i samhället med skolan som närmsta granne. Kontaktytorna är stora och det handlar inte minst om att ta vara på alla möjligheter Gud ger.

EFS är fascinerande pragmatiskt. För mycket kan somliga tycka. Jag citerar den förre EFS-profilen Torsten Nilsson: EFS är ett föredöme i oklarhet. Men kan vi få bevara vårt evangeliska centrum och ha fokus på att främja Kristi rike så hoppas jag att vi både kan vara en resurs inom Svenska kyrkan och bygga broar till andra.

Om Klippan eller Lerberget står stadigast när regnet öser ner, floden kommer och vindarna blåser och kastar sig mot huset, det får framtiden utvisa. Proberstenen ger Jesus själv i Matteus 7: ”Den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre…”

145-årstårta

Tyvärr kunde jag inte äta tårta tillsammans med missionssekreterare Erik Johansson idag. Vi kommer idag nämligen ihåg EFS tre första internationella missionärer C. J. Carlsson, L. J. Lange och P. E. Kjellberg, som denna dag 1866 landsteg i Massawa på nuvarande Eritreas kust. Det var inledning på EFS missionshistoria i på Afrikas horn. De sändes med understöd av missionsfolkets pengar och förböner. EFS förre predikant och Johannelundslärare Ivan Hellström har skildrat deras gripande öden i boken Bland faror och nöd i Kunama. Carlsson dog i klimatfeber (malaria?) i september 1867 och Kjellberg i ett överfall i april 1869, medan Lange återvände till Sverige.

Vad har deras korta missionärsinsats för budskap till oss idag? Jo, att evangeliet är livsviktigt och att varje folk och människa har rätt att få höra evangeliet om Jesus Kristus. Att det finns saker som är viktigare än ens eget liv. Att kärleken till människor och deras eviga väl har motiverat till beslutsamma insatser och stora offer. Dessa pionjärer sändes ut när Sverige var ett fattigt, ja svältande land. Det påminner oss om att det egentligen inte är pengar som lägger hinder utan i så fall mitt ljumma hjärta.

Carlsson, Lange och Kjellberg påminner oss om att EFS är en missionsrörelse, en bönerörelse och Jesusrörelse. Vårt arv förpliktar oss ännu. I Mekane Yesuskyrkan i Etiopien finns idag en ny missionsorganisation, IMS, som är bildad med det unga EFS som förebild. Vi har ett samarbete med dem på vår dagordning. Vår främsta missionsutmaning är dock missionsuppgiften i Sverige. Och i den helhet som mission är behövs särskilt bön och givande till insatser där vi kan nå vidare med evangeliet till dem som inte fått höra. Utvecklingsbehov och nödsituationer griper oss lätt, men min bön är att vi ska gripas lika mycket av den ojämna fördelningen av själva evangeliet.

Kristi kärlek lämnar oss inget val.

P.S. Om du ger en kommentar så läser jag den. Jag tänker försöka börja svara på vissa kommentarer men kan inte lova alla. Det kanske bara blir ett tack också!

Givande tankar i duschen

I duschen hör jag fredagsmorgonens tankar för dagen i P1. Har denne kulturjournalist någon Guds ord att förmedla. Det värsta är ju att Gud kan tala både genom åsnor och journalister om han önskar det. Han berättar om ett ungt engelskt par i medelklassen som vill förändring i världen. De har skapat ett nätverk ”Give as much as you can”, ungefär ”Ge efter din förmåga”, och utmanat sig själva och därmed andra att ge 10 % av sin inkomst till välgörande ändamål. På kort tid har man skapat en fond med i dagsläget 135 miljoner kronor.

Tony och hans fru har räknat ut att de med sin hyfsat normala inkomst kvalar in bland de 4 % rikaste i världen – så fattiga är de flesta andra. Om de ger bort 10 % av sin inkomst är de fortfarande bland de 5 % rikaste! Och de har upptäckt att de egentligen inte behöver avstå något som påverkar deras liv negativt. Tvärt om känner de ett nytt stråk av mening i sitt liv.

Journalisten reflekterar över att givande till ideella ändamål inte är något nytt. I den kristna kyrkan har man praktiserat detta hela tiden. Men det nya, uppfattar han, är detta exempel på att fler och fler relativt unga människor har en drivkraft att vilja vara med och förändra världen och göra en social insats i sitt samhälle.

Jag blir träffad där i duschen och funderar på vad det är som utmanar mig. Jo, jag tänker på mitt eget givande och att jag som kristen borde ge mer än jag gör. Det dåliga samvetets drivkraft som inte är särskilt befriande. Men sen inser jag att den stora utmaningen handlar just om drivkraften: Vad betyder min tro egentligen för mig? Får den mig att vända mig mot de andra? Befriar den mig till att vilja förändring? Befriar den mig till att dela med mig? Vilket perspektiv har jag på mitt liv egentligen?

Koskinen om Kyrkans kris

Avgående Biskop Lennart Koskinen efterlyste i Kyrkans tidning 3/2 en krisanalys och självrannsakan i Svenska kyrkan. Han är bekymrad över tjänstemannavälde och att organisationsfrågor tar den största platsen. Han vill skapa ett brett teologiskt samråd kring kyrkans identitet, kyrkosyn och uppdrag. I numret efter svarar ärkebiskopen och tre andra biskopar (Martin Modéus blivande). Anders Wejryd säger att krisen ligger i om vi tror på kyrkans liv – Svenska kyrkan har precis som nästan alla majoritetskyrkor väldigt svårt att bli missionerande i hemlandet. Jag håller med – och hoppas att vi menar ungefär samma sak!

Det är bra att krismedvetenheten ökar och att samtalet börjar (?) handla om ”kyrkans inre liv”, inte främst om kyrkans struktur, vikande medlemsantal och ekonomi. Vi läser i Ordspråksboken ”Mer än allt annat - vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv.” Samtalet behöver handla om kyrkans hjärta, det centrala. Modéus gläder mig när han lyfter fram Jesu ”regeringsförklaring” i Nasarets synagoga (Luk.4) och säger att om vi håller oss till detta centrala; glädje, befrielse, nåd och äkthet så kommer människor att känna igen sig oavsett om de är medlemmar eller inte.

Här, vid Jesu hjärta, finns kyrkans framtid. Samtalet måste handla om hur evangeliet om Jesu liv, kors och uppståndelse blir levandegjort, delat och förkunnat. I predikan och vid fikabord och köksbord, i gudstjänsten och på arbetsplatsen. Det förutsätter också att gudsfolket, Jesu lärjungar, de som vill tro och följa Jesus, att de finns i fokus. De är nämligen kyrkans hjärta. Inte för att de är mer rätta och fromma till skillnad från andra, men för att de bär det liv som fler bland kyrkans många med-lemmar behöver få upptäcka personligt. Hur skapas i en krisande kyrka levande gudstjänstgemenskaper, kristet-andliga växtplatser och hemgemenskaper där Kristi bekännare får frimodighet att dela tro och tvivel – med varandra och bland grannar, vänner och arbetskamrater? Hur får fler av kyrkans medlemmar höra evangeliet om vad Gud har gjort för oss genom Jesus Kristus?

Detta samtal får gärna kallas både teologiskt och ideologiskt, bara det handlar om Jesus, Guds ord, bönen, brödsbrytelsen och missionsuppdraget. Det samtalet behöver tas upp och förstärkas bland biskopar, präster och andra anställda, som måste gå före. Men framför allt behöver kyrkan bli involverad, det vill säga Kristi kropp, de som tror på honom, gudsfolket.

Ta bort syndabekännelsen!?

Det pågår en viktig diskussion i kyrkans tidning om syndabekännelsen i gudstjänsten. Den inleddes med en artikel med innehållet ”Vad händer med vår självbild när vi gång på gång får höra att vi är syndare? Slutsatsen är att syndabekännelsen idag inte fungerar i den allmänna gudstjänsten utan bör höra hemma i bikten. I torsdagens nummer finns en replik med innehållet ”Våra synder är en del av livet”. Författarna, de flesta präster, skriver: Våra synder är en del av livet och i det möte med Gud som högmässan är tänkt att vara, måste hela vårt liv få plats, också de delar som vi helst inte vill kännas vid… Våra synder är också, till skillnad från vår brustenhet, något som vi faktiskt kan göra något åt, ta ansvar för och bli befriade från (genom förlåtelsen). Man kopplar detta till det faktum att förlåtelsen ”dessutom är konsekvensen av vad Jesus gjorde för oss på Golgata.

Det är väl sagt. Jag funderar på två saker. Syndabekännelsens plats i gudstjänsten kan diskuteras. I vår tid finns, åtminstone, två svårigheter. Dels är vår kultur en skammens kultur mer än skuldens, dels är vårt problem idag mer en upplevelse av Guds frånvaro än av en upplevelse av Guds vredes närvaro. Detta gör att det i gudstjänsten kanske behövs en längre prolog med förundran och glädje över Guds kärlek och helighet och kanske en god predikan med både sund lag och glasklart evangelium, innan bekännelsen ”fungerar”.

Utmaningen är dock ännu större. Huvudfrågan är hur vi kan hjälpa människor att landa i den klassiska lutherska insikten av att vara både 100 % rättfärdig och 100 % syndare på samma gång. Alltså att det för den som fäster sin tillit till Kristus varken finns någon höjd att behöva klättra upp till, eller någon bergsklyfta att ramla ner i. Att få tro att Jesus har hanterat allt, så att jag inte kan göra någonting för att bli bättre i Guds ögon och att inse att jag i frälsningrelationen till Gud är så körd, att jag inte kan ”falla” djupare eller hamna i ett sämre läge. Jag får helt enkelt ge upp mina ambitioner att kunna duga inför Gud, ”dö från mig själv” och bara lita på att han älskar mig till 100 % därför att jag vill knyta mitt liv och mitt hopp till Jesus. Där finns den stora befrielse som gör att jag kan se mina konkreta synder i ansiktet, orka bekänna och lämna, i vissheten om att jag hela tiden är älskad utan förbehåll som ett barn hemma hos Gud. Då blir syndabekännelsen inte något knäckande utan den stora befrielsen.

Här är det en stor nöd att jag tror att många som gått i kyrkan kanske hela sitt liv fortfarande inte hittat ut, eller fått hjälp att hitta ut, i den oerhörda friheten. Den resan kan vara lång och kan behöva innehålla mycket bekräftelse av Guds kärlek och ens värde, innan man ta in både djupet av sin egen skuld, radikaliteten i vad Jesus åstadkommit på korset och befrielsen i att få bekänna sin synd och skuld. Och framför allt behöver Guds krav och Guds gåva förkunnas på ett sätt att Guds heliga Ande kan lysa in med evangeliet i ens samvete.