Fest och tro hos biskopen av Växjö

Det var roligt att närvara vid distriktsföreståndare Kerstin Oderhems prästvigning i Växjö i helgen! Både för att stiftet tar emot henne med mycket omsorg och glädje, och för att Kerstin är värd all uppmuntran. Hon har gjort ett fantastiskt fint arbete under sitt första år. Det var högtidig middag i Sveriges vackraste (?) biskopsgård Östrabo och sen på söndagen högtidlig prästvigningsmässa med skönsjungande kör i den ljusa och öppna domkyrkan. Det är svårt att slå Svenska kyrkan när man vill göra det högtidligt, men själva prästvigningen kändes också personlig och det var gott. Jag hade ju gärna haft mer delaktighet för församlingen som komplement till körsångernas ibland ohörbara ord. Och så skulle vi ta tillfället att predika evangeliet ännu klarare när kyrkan är full. Jag får ofta en väldig lust att predika vid sådana tillfällen.

Vi hade ett bra samtal vid Kerstins bord på lördagskvällen mellan oss som var med för att assistera henne. Vi talade om behoven och missionen i glesbygden. Jag hoppas att vi åtminstone ska kunna göra någon form av nätverk och utveckla tro och mission där. För övrigt har Senitha Olsson, utvecklingskonsulent i Västerbotten, nyligen varit på besök i anglikanska kyrkan i Norwich i England för att se vad de gör på detta område. Hon har skrivit om detta på http://solsblogg.wordpress.com/2011/05/11/livet-pa-landet-del-1/.

Och så gläder jag mig allstå över biskopens och stiftets satsning på att inspirera församlingarna att gå i ni till tro–konceptet. Syftet är att ”lyfta den kristna tron och skapa livskraftiga och tilltalande gemenskaper i stiftet som bär för framtiden”. Titta in på www.svenskakyrkan.se/vaxjostift och ”till tro” i menyn. Och bli glad tillsammans med mig.

Panchoo, Kumar och Sukka om bön

Det här är namnen på de gäster vi haft från vår systerkyrka ELC in MP = Evangelical Lutheran Church in Madhya Pradesh i Indien. I ett dygn har vi haft överläggningar om vår relation och vårt stöd till den kyrka som EFS har varit med och grundat från 1877. En kyrka med 18000 medlemmar och 800 troende som på grund av förföljelsen från nationalistiska hinduer och anti-omvändelselagar inte vågat eller kunnat döpa sig. Att göra det innebär att förlora mycket av sina rättigheter i samhället eller sin ekonomiska trygghet.

Det viktigaste hände idag när vi i mindre grupper fick tala om det andliga livet i våra respektive sammanhang. Vi gjorde en lista på saker som vi ser som utmaningar till lärjungaskap, och det blev enkelt en gemensam lista: bönen, bibelkunskapen, gudstjänstfirande, dela med sig av tron, tjäna andra och samarbete inom den kristna gemenskapen.

Det kom att handla mycket om bön. Jag tror inte det är någon tillfällighet. Gud håller på att påminna EFS om bönens möjlighet och nödvändighet. Vi som representerade EFS blev både utmanade och inspirerade av att förstå att bönen för våra syskon är en sådan självklar och stark del i vardagen. Morgonbön i familjen, bön i ottan i församlingen, böne- och fastedagar, hembesök med bön, bön om beskydd, helanden, för katastrofer och händelser i byn och samhället.

Bön är något som föds inifrån, genom att Gud berör oss, genom att vår nöd blir större och vår längtan väcks. Men vi kan uppmuntra varandra till bön, dela bönesvar, samlas till bön i hemmen, ha böneperioder och bönedagar, skapa bönenätverk, telefonkedjor, bönesuckar. Vet du vad ”ambulansbön” är? Jo, att be en bön för den som transporteras i ambulansen som passerar – och för andra människor vi ser och möter i olika vardagliga situationer.

På skrivbordet jag lånar hemma hos distriktsföreståndare Kerstin Oderhem ligger en enkel A4-folder om – bön. Utgiven av Växjö stift på initiativ av nytillträdde biskopen Jan-Olof Johansson, med böner och vägledning till bön. Det är ingen tillfällighet. Vi är många som längtar.

Jag stavar på ord för vad Gud, ja, jag tror Gud, längtar efter: att ge oss nöd och glädje i bönen och en ”genomsyrad” vardag. Genomsyrad av medvetandet om att Herren är nära och av hoppet och möjligheterna som han alltid för med sig!

EFS på årskonferens: härligt och bräckligt

11 000 meter upp och ett dygn ifrån Pite havsbad och EFS årskonferens får jag chans att göra en första reflektion över mina intryck från årets konferens. Det praktiska är snabbt avklarat, för det gick som en dans. En nästan idealisk plats och en arbetsglad platskommitté stod för det. Vi var som mest kring 1600, de flesta förstås från Norrbotten och Västerbotten. Sverige är avlångt även i år.

Var står vi någonstans att döma av årskonferensen? I förkunnelsen i huvudmötena gick rannsakan och Jesusglädje tillsammans, likasom världsmission och vardagskristendom. I gudstjänsterna såg vi EFS mångfald av ”kulturer” från manskör till modern lovsång, från nattvardsmässa till bön på knä, från personliga vittnesbörd till sammanträdeorganisation.

Jag är mycket glad över ett fokus på evangelium och efterföljelse och vilja att ompröva och satsa, Några saker sipprar ut i vår rörelse: nyplantering av EFS i olika former, en våga växa och tänka nytt-attityd i det lokala arbetet, viljan att vara en missionsrörelse i Svenska kyrkan med en frimodig identitet. Jag anar också att Gud vill låta bönen få en större roll i EFS. EFS på knä kan vara på väg att bli en djupnade insikt att Gud vill möta oss i bönen, svara på våra böner och leda oss i arbetet. Detta senare kanske är det viktigaste skeendet. För där i finns möjligheten till djupgående andlig förnyelse, förundran över Jesus och missionsglädje. Här finns så mycket Jesus och framtidstro att det ger ny glädje och ökat hopp för EFS möjligheter att vara Guds redskap.

Bekymmer saknas inte. Ombud från föreningarna vill gärna att vi ska våga vara frimodiga när det gäller EFS riks ekonomi, men hur långt ut i föreningarna finns förankring och ansvarstagande för detta? Hur når vi fram med information och motivation för det gemensamma? Varför kom så pass få på framtidsforum; kanske var det för dåligt påannonserat av oss, men ändå? Just på framtidsforum fick ju också rösterna från våra ungdomar höras tydligt. De som vi hoppas tar över ansvaret vartefter. Det EFS som kommer till årskonferens grånar, även om det lokalt på en hel del håll ser mer hoppfullt ut. Vårt medlemsantal sjunker med bara ett hundratal om året i snitt, tack vare att det kommer till nya grupper, men som då kanske inte bär engagemanget för EFS som rörelse så starkt.

Yngre ledare i Salt utmanar oss. Det är lätt att ta till sig deras fokus på Guds rike, tydligheten i Jesusfokuseringen, önskan att vara radikala i sin efterföljelse av Jesus., inte organisation och traditioner. …. Det är svårare att i praktiken hantera deras anti-byråkrati: någon ordning måste det vara i ett parti. Vad gör vi av ”ekumenismen”, det självklara tänkandet att bekännelse och samfund (i vårt fall Svenska kyrkan) inte är intressant eller viktigt? Det är en verklighet, men inte enkelt. Någonstans måste den kristna församlingen ha sin tillhörighet och tillsyn. EFS har möjligheter att hantera en stor bredd, och gör det i praktiken redan nu, men det finns gränser för vad som är möjligt.

I varje fall blir det spännande att se hur Gud kommer att leda oss. OM vi bärs av evangeliet, vill följa Jesus, söker Gud i bön, delar vår tro med varandra och är villiga att tjäna våra medmänniskor i vardagen, så kommer Gud att välsigna. Och den smaken har jag med mig från Piteå! Som någon sa: En rörelse på knä kommer alltid på fötter!

Jesusmanifestationen

Är på väg hem från Jesusmanifestationens stora möte i Kungsträdgården. Den här gången fick jag perspektivet från scenen och det var en mycket fin gudstjänst, mer koncentrerad och fokuserad än förra året. Det kändes som att många ville stanna kvar och sjunga mer. En riktigt god känsla!

Elisabeth Svantesson från riksdagens kristna grupp betonade betydelsen av religionsfrihet och vår privilegierade möjlighet att samlas offentligt belystes av de gripande videohälsningarna från kristna i Mellanöstern. En broder från Jemen skildrade den svåra sitationen för trossyskonen där, med en medvetet suddig bild så att han inte ska kunna identifieras.

Manifestationen är ett fint tillfälle att upphöja Jesus i vår huvudstads centrum. Drottning Silvia hade sänt en hälsning och ännu en gång fick bi be på knä för vårt land och våra folk. Det är starkt att stå på knä med 18000 andra. Johan Candelin från Martyrkyrkans vänner predikade levande om vikten av nådens relation till Gud och barmhärtighetens relation till medmänniskor. Med en förnyad relation till Jesus och en Jesuspräglad attityd även till de som är emot oss, så blir Jesus ärad och älskad.

Det blev en manifestation för Jesus, kallelsen till enhet och mission i vårt land. Utan att kunna veta precis hur, är jag övertygad om att det andligt betyder mycket med en offentlig och bred bekännelse till Jesus Kristus, som en gång alla knän ska böjas inför. Nu får vi be om goda lokala manifestationer som ska ordnas i vårt land bland annat i Piteå där EFS snart samlas till årskonferens.

Från Kilolo till Kyrkans hus.

Idag passerade 10 gäster från Tanzania kyrkans hus för lunch och kort introduktion. Det var ett par präster som jag känner från Iringa på Södra höglandet och så mestadels unga ledare från församlingarna i Kilolo och Kising’a. De flesta av dem har fått sin träning genom TEE, det församlingsbaserade evangelist- och bibelutbildningen som finns i Iringa stifts alla församlingar.

Att komma från landsbygden i Tanzania, att aldrig ha flugit förut, att aldrig har varit utanför sitt eget land, och så dimpa ner i det rika Sverige är kanske närmast en chock. Hur sorterar man alla intryck?

Efter lunchen samlades vi till en stunds bön i Mariakapellet i Kyrkans hus. Vad händer? En efter en börjar be, på swahili förstås eftersom engelskkunskaperna är mycket begränsade. Vi får vara med om 20 minuters intensiv bön för Sverige, för Svenska kyrkan, för EFS, för oss med fokus på missionssituationen och missionsuppgiften. Jag tror att sällan, om ens någonsin, har sådana starka böner sänds upp på vår arbetsplats!

Och de har fått veta lite om vårt andliga läge och ber på sätt som de är vana: ”Vi ber för de 70 procent av Sveriges befolkning som tillhör Svenska kyrkan. Vi förundrar oss över att höra att 65 % av dem aldrig eller sällan kommer till kyrkan. Vi ber för dem att de ska få en levande tro, bli väckta och upplysta, få nås av Guds kärlek och lära känna Jesus. Å, Herre, rör vid Sverige och svenskarna. Vi tackar för de fem procenten som bekänner en personlig tro på Jesus. Välsigna dem Herre, fyll dem med frimodighet och glädje. Låt deras tro växa och smitta av sig. Använd dem för Sveriges folk, Herre. Vi ber, vi ropar, vi kämpar mot de onda makter som vill hindra ditt evangelium, vi anropar ditt kors och din seger. Jesus, visa dig, handla, rör vid oss”.

Och så for de vidare till Jämtland. Jag hoppas att de ska be överallt de kommer. Och dela sin enkla och frimodiga och djupa tro på Kristus med alla de möter.

EFS ytterligheter

Helgen som gick besökte jag Skåne, närmare bestämt Klippan och Lerberget utanför Höganäs. I Klippan har EFS slagit sina påsar ihop med EFS-församlingen och bildat Andreaskyrkan. I ett huj har man tillsammans en bas för att bära varandra och att nå ut med evangeliet i Klippan. Det är en stor utmaning där det bara finns en församling till förutom Svenska kyrkans på en ort med rätt många tusen människor. Min uppgift var att berätta om EFS, både EFS evangelisk-lutherska tro och våra möjligheter idag.

Det är klart att det finns utmaningar med olika tradition och delvis olika förståelse av kristen tro. Men både EFS och EFK har rötter i samma väckelsetraditioner och delar EFS betoning på tro på Jesus, Guds tilltal genom Bibeln, mission lokalt och globalt, och att hela Kristi kropp är delaktiga i uppdraget. Det är ett tidens tecken att människor lokalt söker sig samman trots olika bakgrund.

I Lerberget finns en sedan tjugotalet år väl fungerande samarbetskyrka. Missionsföreningen har fått förtroendet att leda det lokala församlingsarbetet. Nu fylls det på med yngre familjer och de grånande kämparna kan förhoppningsvis få avlösning! Två präster, som inte har EFS-bakgrund har gått in i arbetet på ett väldigt fint sätt. I en fungerande samarbetskyrka finns kanske EFS största missionsmöjligheter. I Lerberget finns man mitt i samhället med skolan som närmsta granne. Kontaktytorna är stora och det handlar inte minst om att ta vara på alla möjligheter Gud ger.

EFS är fascinerande pragmatiskt. För mycket kan somliga tycka. Jag citerar den förre EFS-profilen Torsten Nilsson: EFS är ett föredöme i oklarhet. Men kan vi få bevara vårt evangeliska centrum och ha fokus på att främja Kristi rike så hoppas jag att vi både kan vara en resurs inom Svenska kyrkan och bygga broar till andra.

Om Klippan eller Lerberget står stadigast när regnet öser ner, floden kommer och vindarna blåser och kastar sig mot huset, det får framtiden utvisa. Proberstenen ger Jesus själv i Matteus 7: ”Den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre…”

145-årstårta

Tyvärr kunde jag inte äta tårta tillsammans med missionssekreterare Erik Johansson idag. Vi kommer idag nämligen ihåg EFS tre första internationella missionärer C. J. Carlsson, L. J. Lange och P. E. Kjellberg, som denna dag 1866 landsteg i Massawa på nuvarande Eritreas kust. Det var inledning på EFS missionshistoria i på Afrikas horn. De sändes med understöd av missionsfolkets pengar och förböner. EFS förre predikant och Johannelundslärare Ivan Hellström har skildrat deras gripande öden i boken Bland faror och nöd i Kunama. Carlsson dog i klimatfeber (malaria?) i september 1867 och Kjellberg i ett överfall i april 1869, medan Lange återvände till Sverige.

Vad har deras korta missionärsinsats för budskap till oss idag? Jo, att evangeliet är livsviktigt och att varje folk och människa har rätt att få höra evangeliet om Jesus Kristus. Att det finns saker som är viktigare än ens eget liv. Att kärleken till människor och deras eviga väl har motiverat till beslutsamma insatser och stora offer. Dessa pionjärer sändes ut när Sverige var ett fattigt, ja svältande land. Det påminner oss om att det egentligen inte är pengar som lägger hinder utan i så fall mitt ljumma hjärta.

Carlsson, Lange och Kjellberg påminner oss om att EFS är en missionsrörelse, en bönerörelse och Jesusrörelse. Vårt arv förpliktar oss ännu. I Mekane Yesuskyrkan i Etiopien finns idag en ny missionsorganisation, IMS, som är bildad med det unga EFS som förebild. Vi har ett samarbete med dem på vår dagordning. Vår främsta missionsutmaning är dock missionsuppgiften i Sverige. Och i den helhet som mission är behövs särskilt bön och givande till insatser där vi kan nå vidare med evangeliet till dem som inte fått höra. Utvecklingsbehov och nödsituationer griper oss lätt, men min bön är att vi ska gripas lika mycket av den ojämna fördelningen av själva evangeliet.

Kristi kärlek lämnar oss inget val.

P.S. Om du ger en kommentar så läser jag den. Jag tänker försöka börja svara på vissa kommentarer men kan inte lova alla. Det kanske bara blir ett tack också!