Efter helgens goda inspirations- och framtidsdagar i Västerbotten och ett gott samtal i möte med studenter vid Johannelund tillsammans med biskop Persenius i går kväll funderar jag på öppenheten för evangeliet.
Ingrid Lundström (med uppe i Västerbotten från vårt kansli) påminde oss om den öppenhet för andlighet och kristen tro som märks i vårt land. Undersökningar visar att fler ber idag än för tio år sedan och fler tycker att kyrkan är relevant för bearbetning av livsfrågor. Kändisar kommer till tro eller ger uttryck för en mer eller mindre tydlig kristen tro. Humanisternas kritik skapar intresse för kristen tro i media. I Alphakurser och andra mötesplatser finner människor en personlig tro.
Men skillnaderna mellan Stureplan och Norra Västerbotten är stor. Och kanske också mellan förorter till Umeå och byar runt Skellefteå. Det andliga behovet kan se väldigt olika ut beroende på sekulariseringsgrad och tidigare erfarenheter av tro. Beroende på bakgrund söker många ett utrymme för att pröva sin ofärdiga tro, och kanske trassliga liv, i en tillåtande miljö, men inte så få förväntar sig möta en tydlig kristen tro att ta spjärn mot. Ibland både sakerna på en gång, ibland mer det ena. Allergi mot (förenklad?) tydlighet hos somliga kan i stället vara en längtan efter mera tydlighet hos andra. Ingen vill bli påpackad en tro, men många förväntar sig möta en personlig och relevant tro.
Jag tror att en god kombination av diakoni som möter mänskliga behov och en tydlig presentation av kristen tro på ett inbjudande och dialoginriktat sätt är attraktivt. Tjänande + tydlighet = tilldragande.
Vår egen utmaning är att i vissa sammanhang inte skämmas för att presentera en tydlig Jesuscentrerad kristen tro och i andra att öppna upp alltför slutna EFS-gemenskaper som det kan vara svårt att komma in i och våga ge oss ut eller in i samtalen på sökarens hemmaplan. Alltihop gäller mig också.
onsdag 24 februari 2010
fredag 12 februari 2010
Hemma i skrifterna
Under en dryg vecka har jag läst lite extra i Andra Timotheosbrevet och stannar vid orden om att vara hemma i de heliga skrifterna (3:15). Det handlar om Gamla Testamentets skrifter men jag tänker på Bibeln som helhet. Att vara hemma, hemmastadd, hemtam. Kunna leva i och använda. EFS vill vara en bibelrörelse och detta är ett underbart mål: hemma i skriften.
Jag tänker på det när jag i Kyrkans tidning läser om Teologifestivalen i lördags och ser bilden av biblar på bordet. Jag hade gärna varit med på festivalen (satt i styrelsesammanträde) för teologi är spännande och där finns en bredd som skulle utmana mig i min förhoppningsvis relativt öppna lutherskt-evangelikala bibelförståelse. Både i spåret lag och evangelium där rektor på Johannelund Tomas Nygren fanns med och spåret om naturvetenskap, tro och bön, eftersom jag gärna läser och funderar på universum, materien, utvecklingen och Gud.
Min fundering är dock vilken bok som ligger på bordet. Är det enbart människors erfarenheter av Gud, Gudsbilder och tolkningar, alltså människors tankar om Gud. Eller läses och används bibeln också beslutsamt eller åtminstone preliminärt som Guds tilltal till människan som jag väljer att ställa mig under? Bibelläsning är också sanningssökande. Och ska sanningssökande finna den sanning Gud velat uppenbara för oss, då krävs ödmjukhet inför Gud som är Sanningen, även om vi vet att vi inte får tag i hela sanningen.
Jag tänker också på uppgiften en präst, förkunnare och bibellärare har. Det finns en uppgift att främja teologisk reflektion, inspirera och ge redskap till att (våga?) tänka. Men tillsammans med det, eller före det, ligger uppgiften att visa och stödja en kärlek till skriften, ett förtroende för Bibeln som Guds uppenbarelse och tilltal, en ödmjukhet inför förnuftets begränsning, en vilja att ställa sig under Guds ord. Att hjälpa fler till att verkligen bli hemma i de heliga skrifterna.
För är det som jag vill tro, att Gud visar vem han är och talar till sina människobarn i Bibeln, då kommer han att tala till den som vill bli hemmastadd i Ordet. Ge kunskap för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus, undervisad, vederlagd (!), fostrad till rättfärdigt liv, fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar, som det står i textavsnittet om att vara hemma i skrifterna.
Då kan man som läsarna i Norrland i början av 1900-talet i samtalet om livets utmaningar fråga ”Vad skulle ´n Abraham ha gjort?”
Jag tänker på det när jag i Kyrkans tidning läser om Teologifestivalen i lördags och ser bilden av biblar på bordet. Jag hade gärna varit med på festivalen (satt i styrelsesammanträde) för teologi är spännande och där finns en bredd som skulle utmana mig i min förhoppningsvis relativt öppna lutherskt-evangelikala bibelförståelse. Både i spåret lag och evangelium där rektor på Johannelund Tomas Nygren fanns med och spåret om naturvetenskap, tro och bön, eftersom jag gärna läser och funderar på universum, materien, utvecklingen och Gud.
Min fundering är dock vilken bok som ligger på bordet. Är det enbart människors erfarenheter av Gud, Gudsbilder och tolkningar, alltså människors tankar om Gud. Eller läses och används bibeln också beslutsamt eller åtminstone preliminärt som Guds tilltal till människan som jag väljer att ställa mig under? Bibelläsning är också sanningssökande. Och ska sanningssökande finna den sanning Gud velat uppenbara för oss, då krävs ödmjukhet inför Gud som är Sanningen, även om vi vet att vi inte får tag i hela sanningen.
Jag tänker också på uppgiften en präst, förkunnare och bibellärare har. Det finns en uppgift att främja teologisk reflektion, inspirera och ge redskap till att (våga?) tänka. Men tillsammans med det, eller före det, ligger uppgiften att visa och stödja en kärlek till skriften, ett förtroende för Bibeln som Guds uppenbarelse och tilltal, en ödmjukhet inför förnuftets begränsning, en vilja att ställa sig under Guds ord. Att hjälpa fler till att verkligen bli hemma i de heliga skrifterna.
För är det som jag vill tro, att Gud visar vem han är och talar till sina människobarn i Bibeln, då kommer han att tala till den som vill bli hemmastadd i Ordet. Ge kunskap för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus, undervisad, vederlagd (!), fostrad till rättfärdigt liv, fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar, som det står i textavsnittet om att vara hemma i skrifterna.
Då kan man som läsarna i Norrland i början av 1900-talet i samtalet om livets utmaningar fråga ”Vad skulle ´n Abraham ha gjort?”
måndag 1 februari 2010
Nådens kaos
Tack för att jag för första gången fick medverka på EFS i Mittsveriges vinterkonferens med EFS i mer centrala Stockholm i helgen, dvs. i Hammarbykyrkan, Betlehemskyrkan och S:ta Clara kyrka. Det var en fin och hoppingivande helg. Fredag kväll i Hammarbykyrkan: jag höll på att köra fel för många gånger men hann fram! Upptakt med Erik Tillings folkmusikinspirerade sånger från Psaltaren, inte så lättsjunga men med hållbara texter som förmedlar realism och tro. Ungdomarna i pannkakskyrkan gav sig ut till Gullmarsplan vid halvtiotiden för gräddning och gratissamtal tills smeten frös vid midnatt. Bra kämpat för evangeliet och ungdomar på stan.
Lördag: Lyssna gärna på Ylva Eggehorns underbara fördrag om när tron utmanas. (kontakta Betlehemskyrkan!) Om utmaningen från humanisterna, nyandligheten, andra kristna och livets motsägelsefullhet. Klar samtidsanlalys, nåden lyste, och vi berördes. Om den galne herden som lämnar sin säkra investering och söker det enda fåret som vore det just det enda han ägde. Och om Jesus som i sig härbärgerar både förtvivlan och förtröstan, uttryckt i det två Golgataropen ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” och ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande”. Stå kvar, fly inte i det svåra, Guds nåd kommer till dig oväntat!
Predikan av Carola Häggkvist - och några sånger - på kvällen. Jag tycker hon sjunger bättre än hon predikar, men jag tror Gud använde hennes ostrukturerade tankar, barnen förstod och äkta erfarenheter och reflektioner blev bakgrund till en härlig sång- och förbönsstund, där Guds Ande verkade. Gud välsigne dig Carola, och bevare din tro och din kärlek till Jesus. Nådens lätta kaos!
S:ta Clara söndag: Full katedral, nattvard, lovsång, körsång i kyrkan som förkroppsligar nådens kaos. Som i Ylvas förkunnelse så lyser här Guds härlighet i brustenheten. Jag fick predika efter att ha vaknat klockan 6.03 på morgonen med tanken att jag skulle predika om Jona istället för det jag förberett. Jag upplevde att jag fick något att säga, och berördes själv djupt av nöden och nåden i Guds hjärta. Jag var urlakad när jag kom hem – där alla mina barn var hemma samtidigt. Vilken nåd!
Lördag: Lyssna gärna på Ylva Eggehorns underbara fördrag om när tron utmanas. (kontakta Betlehemskyrkan!) Om utmaningen från humanisterna, nyandligheten, andra kristna och livets motsägelsefullhet. Klar samtidsanlalys, nåden lyste, och vi berördes. Om den galne herden som lämnar sin säkra investering och söker det enda fåret som vore det just det enda han ägde. Och om Jesus som i sig härbärgerar både förtvivlan och förtröstan, uttryckt i det två Golgataropen ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” och ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande”. Stå kvar, fly inte i det svåra, Guds nåd kommer till dig oväntat!
Predikan av Carola Häggkvist - och några sånger - på kvällen. Jag tycker hon sjunger bättre än hon predikar, men jag tror Gud använde hennes ostrukturerade tankar, barnen förstod och äkta erfarenheter och reflektioner blev bakgrund till en härlig sång- och förbönsstund, där Guds Ande verkade. Gud välsigne dig Carola, och bevare din tro och din kärlek till Jesus. Nådens lätta kaos!
S:ta Clara söndag: Full katedral, nattvard, lovsång, körsång i kyrkan som förkroppsligar nådens kaos. Som i Ylvas förkunnelse så lyser här Guds härlighet i brustenheten. Jag fick predika efter att ha vaknat klockan 6.03 på morgonen med tanken att jag skulle predika om Jona istället för det jag förberett. Jag upplevde att jag fick något att säga, och berördes själv djupt av nöden och nåden i Guds hjärta. Jag var urlakad när jag kom hem – där alla mina barn var hemma samtidigt. Vilken nåd!
söndag 24 januari 2010
Addis Ababa lördag: miljonprogram, slaveri och framtid?
Miljonprogram, slaveri och framtid: Addis Ababa söndag morgon
Varje morgon hör jag genom enkelglasen högtalarna från en ortodox kyrka. Sång, liturgi, predikan tror jag. Kyrkor och präster överallt, dophögtid med vitklädda folksamlingar som blockerade gatorna denna vecka, nästan som miljödemonstranter. Färger, folkligt, märkligt på samma gång. Konstigt med detta gamla, traditionella, som ger identitet för dem innanför och främlingskap för mig utanför. Vad har detta religiösa med livet att göra? Vad vore livet utan det?
Addis Ababa, 4 miljoner invånare, med glasskrapor och plåtslum sida vid sida, steniga gatvägar, halvt oorganiserade med enkla hus med rostiga tak. De ligger sida vid sida med fantasifulla, på gränsen till vackra tvåvånings familjehus byggda av dem som hamnar på rätt sida om den ekonomiska klyftan eller återvänder från fina utbildningar i utlandet med möjligheter i händerna. Eller mitt emot de nya miljonprogramsliknande femvåningshusen med utanpåliggande järntrappor, byggda med en liten eller större stenig och skräpig innergård och parabolantenner som en omgärdande svampcirkel. Här växer det framtida Etiopien upp. Här behöver kyrkan gestaltas på nytt med husförsamlingar för överlevnad och hopp, som i antikens Rom, med skraltiga trävåningshus när kristendomen ännu var ung. Och genom storstaden skär många nya flerfiliga leder bokstavligen tvärs igenom den gamla bebyggelsen. Inga miljödemonstranter! Framtiden?
Forntiden: Gamla kvinnor bär böjda de obeskrivligt tunga pinnbördorna nerför Entottoberget, de vilar bördan mot en sten och rätar på den krumma ryggen. Men också unga mödrar, för att försörja de barn de fick med männen som passerade en hastig natt i tonåren. Ett något bättre slaveri än prostitutionen. Men de svettiga ansiktena skrattar mot varandra.
Så lätt det är att glömma hur världen ser ut, hemma i mitt trygga bomullssverige.
CMCR-mötet är över, alla samtal under kafferasterna har tystnat, de dynamiska bibelförklaringarnas utmaningar dröjer sig kvar: om passion och beroende av Guds Ande, kärlek till Guds ord, om nutidsmänniskans andliga fattigdom, om Jesu sammanfattning av det glada budskapet i Lukas 24: Detta är allstå vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse skall förkunnas i hans namn för alla folk.
Men vi vet inte var vi ska träffas nästa år. Inbjudan till Sverige är accepterad, men Mekane Yesuskyrkan ledning kan inte säga ett definitivt ja än. Först måste kyrkans generalförsamling säga sitt. Man brottas med Svenska kyrkans beslut om äktenskapet, det är orsaken. Vi får avvakta och se.
Till sist ett tack till Ingela och Staffan Grenstedt för en veckas gästfrihet och bilskjutsar!
Varje morgon hör jag genom enkelglasen högtalarna från en ortodox kyrka. Sång, liturgi, predikan tror jag. Kyrkor och präster överallt, dophögtid med vitklädda folksamlingar som blockerade gatorna denna vecka, nästan som miljödemonstranter. Färger, folkligt, märkligt på samma gång. Konstigt med detta gamla, traditionella, som ger identitet för dem innanför och främlingskap för mig utanför. Vad har detta religiösa med livet att göra? Vad vore livet utan det?
Addis Ababa, 4 miljoner invånare, med glasskrapor och plåtslum sida vid sida, steniga gatvägar, halvt oorganiserade med enkla hus med rostiga tak. De ligger sida vid sida med fantasifulla, på gränsen till vackra tvåvånings familjehus byggda av dem som hamnar på rätt sida om den ekonomiska klyftan eller återvänder från fina utbildningar i utlandet med möjligheter i händerna. Eller mitt emot de nya miljonprogramsliknande femvåningshusen med utanpåliggande järntrappor, byggda med en liten eller större stenig och skräpig innergård och parabolantenner som en omgärdande svampcirkel. Här växer det framtida Etiopien upp. Här behöver kyrkan gestaltas på nytt med husförsamlingar för överlevnad och hopp, som i antikens Rom, med skraltiga trävåningshus när kristendomen ännu var ung. Och genom storstaden skär många nya flerfiliga leder bokstavligen tvärs igenom den gamla bebyggelsen. Inga miljödemonstranter! Framtiden?
Forntiden: Gamla kvinnor bär böjda de obeskrivligt tunga pinnbördorna nerför Entottoberget, de vilar bördan mot en sten och rätar på den krumma ryggen. Men också unga mödrar, för att försörja de barn de fick med männen som passerade en hastig natt i tonåren. Ett något bättre slaveri än prostitutionen. Men de svettiga ansiktena skrattar mot varandra.
Så lätt det är att glömma hur världen ser ut, hemma i mitt trygga bomullssverige.
CMCR-mötet är över, alla samtal under kafferasterna har tystnat, de dynamiska bibelförklaringarnas utmaningar dröjer sig kvar: om passion och beroende av Guds Ande, kärlek till Guds ord, om nutidsmänniskans andliga fattigdom, om Jesu sammanfattning av det glada budskapet i Lukas 24: Detta är allstå vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse skall förkunnas i hans namn för alla folk.
Men vi vet inte var vi ska träffas nästa år. Inbjudan till Sverige är accepterad, men Mekane Yesuskyrkan ledning kan inte säga ett definitivt ja än. Först måste kyrkans generalförsamling säga sitt. Man brottas med Svenska kyrkans beslut om äktenskapet, det är orsaken. Vi får avvakta och se.
Till sist ett tack till Ingela och Staffan Grenstedt för en veckas gästfrihet och bilskjutsar!
torsdag 21 januari 2010
Återgäldande av mission
Vi är samlade till möte mellan Mekane Yesuskyrkan (MY) och hennes partners i Addis Abeba, Etiopien. Roligt, lärorikt och tröttande att möta alla systrar och bröder i det fantastiska sammanhang som är Kristi kyrka.
Några intryck från första dagen:
Jag hör om den historiska sändningsgudstjänsten i söndags för de första missionärerna som ska sändas utanför Etiopien till ett muslimskt land genom den sedan två år bildade missionsorganisationen IMS, som jag skrev om häromdagen. Jag får livliga beskrivningar av ”fackelceremonin” där vår missionär Kersti Karlsson som representant för EFS som fick börja evangelisk mission fick ta den första facklan. Som en symbol för hur evangeliets eld spridits vidare tände hon andra missioners facklor och sedan tändes facklor burna av ledarna för Mekane Yesus kyrkans synoder. Till sist tändes ett kors som ett tecken på att uppgiften inte är slutförd och att vi har ett gemensamt ansvar. Presidenten för MY, Wakseyoum Idossa, betecknar i sitt välkomsttal bildandet av IMS som ”mission i retur” eller ”återgäldande av mission”.
Det största är ändå just nu stor glädje men också en god stolthet över att MY är en kyrka igen efter 12 år av splittring med en utbrytning. Det återkommer på olika sätt, och med rätta!
Presidenten utrycker också sorg över hur besluten om samkönade äktenskap i Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Amerika anstränger relationerna. Med tanke på att han också påminner om hur torka och översvämningar har försatt 6,2 millioner människor i södra Etiopien i svält, så kan jag å ena sidan fundera över proportionerna på saker och ting. Å andra sidan inser jag hur allvarligt man ser på Svenska kyrkans avsteg från Guds klara ord, som man menar att det handlar om.
Jag har fått en kommentar med en fråga om varför jag inte skrivit mer just om kyrkans beslut i vigselfrågan. Min reflektion om proportionerna ovan är en del av svaret. Men också att jag redan uttryckt min och EFS mening offentligt och inte vill fokusera för mycket på den frågan. Sen får den konsekvenser som kanske ger mig anledning att återkomma saken.
Några intryck från första dagen:
Jag hör om den historiska sändningsgudstjänsten i söndags för de första missionärerna som ska sändas utanför Etiopien till ett muslimskt land genom den sedan två år bildade missionsorganisationen IMS, som jag skrev om häromdagen. Jag får livliga beskrivningar av ”fackelceremonin” där vår missionär Kersti Karlsson som representant för EFS som fick börja evangelisk mission fick ta den första facklan. Som en symbol för hur evangeliets eld spridits vidare tände hon andra missioners facklor och sedan tändes facklor burna av ledarna för Mekane Yesus kyrkans synoder. Till sist tändes ett kors som ett tecken på att uppgiften inte är slutförd och att vi har ett gemensamt ansvar. Presidenten för MY, Wakseyoum Idossa, betecknar i sitt välkomsttal bildandet av IMS som ”mission i retur” eller ”återgäldande av mission”.
Det största är ändå just nu stor glädje men också en god stolthet över att MY är en kyrka igen efter 12 år av splittring med en utbrytning. Det återkommer på olika sätt, och med rätta!
Presidenten utrycker också sorg över hur besluten om samkönade äktenskap i Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Amerika anstränger relationerna. Med tanke på att han också påminner om hur torka och översvämningar har försatt 6,2 millioner människor i södra Etiopien i svält, så kan jag å ena sidan fundera över proportionerna på saker och ting. Å andra sidan inser jag hur allvarligt man ser på Svenska kyrkans avsteg från Guds klara ord, som man menar att det handlar om.
Jag har fått en kommentar med en fråga om varför jag inte skrivit mer just om kyrkans beslut i vigselfrågan. Min reflektion om proportionerna ovan är en del av svaret. Men också att jag redan uttryckt min och EFS mening offentligt och inte vill fokusera för mycket på den frågan. Sen får den konsekvenser som kanske ger mig anledning att återkomma saken.
fredag 15 januari 2010
27 personer vill ut med EFS
Jag sitter på EFS utlandsmissionsråd och är glad. Väldigt glad. Så pass att det ryser i min evangelistsjäl. Gläd dig med mig över:
• En utlandsavdelning på plats med Erik J och Erik A som oförtrutet jobbar med sjuttielva saker som ligger framför. Vi firade i torsdags med smörgåstårta och varsin spetsbladig kaktus till bröderna med kommentarer om deras spetskompetens och att blommor måste kunna klara sig när deras husse är på långa resor.
• Försoningsframstegen inom världens näst största lutherska kyrka Mekane Yesuskyrkan. Så här skriver vår utsände Kersti Karlsson: ”Vid sitt Assembly i december beslöt AASECMY (den del som bröt sig ur tidigare) att upplösa sig själva, nästan enhälligt, 106 för och 6 mot. De som jobbat centralt kommer att anställas av Mekane Yesus, och en ny synod bildas för Addis Abeba. Detta kommer att firas i samband med den stora missionskonferensen som ska hållas på seminariets område nästa helg, den 15 - 17 december. Förmiddagsgudstjänsten kommer att ägnas åt detta.” Det är så kraftfullt när försoning segrar över splittring. Vi har Erik J på plats.
• Samma eftermiddag kommer missionärer att avskiljas för tjänst i missionsländer, utsända av den nya missionsorganisationen inom Mekane Yesus som heter International Missionary Society (IMS). En sån glädje och utmaning tillbaka till oss.
• Då är det otroligt spännande att få sitta och samtala om vad Herren har för missionskallelser i beredskap för EFS framöver. Vi sitter t.ex. med förfrågningar om delvis onådda folkgruppen i Tanzania, möjligheten att kanske jobba tillsammans med IMS, en nyinkommen motion till EFS årskonferens om en satsning tillsammans med den expanderande lutherska kyrkan i Mordvinien och en förfrågan från Wycliffe/Folk och språk om att stå med i bibelöversättningsarbete!
• Salt utmanar EFS till en gemensam Missionskonferens 2011.
• Vi har sedan det blev känt att EFS tar hand om utlandsadministrationen fått intresseförfrågningar från 27 (!!!!) personer om att på olika sätt få resa ut i EFS tjänst. Hur förvaltar vi det förtroendet?
Tre reflektioner:
1. Vad vill Gud med allt detta? Vi behöver frimodighet, klokhet och urskillningsförmåga.
2. Vi ska se upp så att vi i entusiasmen inte glömmer viktiga grundprinciper i mission som att noga lyssna på våra partners önskemål och prioriteringar, undvika att skapa beroenden genom att först tänka att vi ska ge pengar och att vi måste tänka långsiktigt, holistiskt och tillsammans med andra.
3. Låt oss använda vår böneperiod mellan Påskdag och Kristi himmelfärdsdag till att fråga Gud om ledning för framtiden!
• En utlandsavdelning på plats med Erik J och Erik A som oförtrutet jobbar med sjuttielva saker som ligger framför. Vi firade i torsdags med smörgåstårta och varsin spetsbladig kaktus till bröderna med kommentarer om deras spetskompetens och att blommor måste kunna klara sig när deras husse är på långa resor.
• Försoningsframstegen inom världens näst största lutherska kyrka Mekane Yesuskyrkan. Så här skriver vår utsände Kersti Karlsson: ”Vid sitt Assembly i december beslöt AASECMY (den del som bröt sig ur tidigare) att upplösa sig själva, nästan enhälligt, 106 för och 6 mot. De som jobbat centralt kommer att anställas av Mekane Yesus, och en ny synod bildas för Addis Abeba. Detta kommer att firas i samband med den stora missionskonferensen som ska hållas på seminariets område nästa helg, den 15 - 17 december. Förmiddagsgudstjänsten kommer att ägnas åt detta.” Det är så kraftfullt när försoning segrar över splittring. Vi har Erik J på plats.
• Samma eftermiddag kommer missionärer att avskiljas för tjänst i missionsländer, utsända av den nya missionsorganisationen inom Mekane Yesus som heter International Missionary Society (IMS). En sån glädje och utmaning tillbaka till oss.
• Då är det otroligt spännande att få sitta och samtala om vad Herren har för missionskallelser i beredskap för EFS framöver. Vi sitter t.ex. med förfrågningar om delvis onådda folkgruppen i Tanzania, möjligheten att kanske jobba tillsammans med IMS, en nyinkommen motion till EFS årskonferens om en satsning tillsammans med den expanderande lutherska kyrkan i Mordvinien och en förfrågan från Wycliffe/Folk och språk om att stå med i bibelöversättningsarbete!
• Salt utmanar EFS till en gemensam Missionskonferens 2011.
• Vi har sedan det blev känt att EFS tar hand om utlandsadministrationen fått intresseförfrågningar från 27 (!!!!) personer om att på olika sätt få resa ut i EFS tjänst. Hur förvaltar vi det förtroendet?
Tre reflektioner:
1. Vad vill Gud med allt detta? Vi behöver frimodighet, klokhet och urskillningsförmåga.
2. Vi ska se upp så att vi i entusiasmen inte glömmer viktiga grundprinciper i mission som att noga lyssna på våra partners önskemål och prioriteringar, undvika att skapa beroenden genom att först tänka att vi ska ge pengar och att vi måste tänka långsiktigt, holistiskt och tillsammans med andra.
3. Låt oss använda vår böneperiod mellan Påskdag och Kristi himmelfärdsdag till att fråga Gud om ledning för framtiden!
onsdag 13 januari 2010
Har EFS någon framtid?
Helgen som gick:
EFS inbjöd unga ledare från hela Sverige till en helg om EFS framtid.. Ung = 17-29 år. Män och kvinnor var ungefär lika många. Jag fick vara med under lördagen. Så inspirerande att möta drivet och pionjärandan, nöden och bönen, inte i första hand för EFS utan för Guds rike i vårt land. Så underbart att märka deras väckelsefokus på Jesus, Bibeln, lärjungaskap och mission. De vill verkligen göra Jesus känd, trodd, lydd och älskad. Så utmanande att höra deras framtidsvisioner.
Vad ser de för framtid? Vad önskar de? Några intryck, en preliminär och ofullständig sammanfattning: Det handlar om Guds rike, EFS och Svenska kyrkan är bara redskap och är bara intressanta om de kan förmedla och rymma en vision för Guds rikes växt och har evangelistationsfokus. Här finns både längtan efter fördjupning och efter att leva ut tron i vardagen och i hela världen. Här finns önskan om tydlighet i vad vi står för och en kärlek till människor. Här finns olika erfarenheter av EFS och olika erfarenheter av Svenska kyrkan. Här finns olika gåvor, allt från administratörer till evangelister och fanbärare. De flesta är entreprenörer, dock.
Budskapet till EFS:
Vi unga brinnande är med i EFS så länge EFS jobbar för Guds rike. Samfundsgränser är ointressanta…
Vi kan snarare tänka oss bära rörelsen EFS men knappast organisationen.
Vi vill mission, hemma och långt borta.
Vi vill be och agera.
Vi vill ha stöd av er som är äldre, mer erfarna kristna, gärna som mentorer.
Vi måste ta dem på stort allvar, involvera dem mer i framtidstänkande, inriktning och målsättning. Det är utmaning för oss som jobbar med EFS på riks, i distrikt och lokalt. Får de påverka? Kan vi stödja! Vi måste!
EFS inbjöd unga ledare från hela Sverige till en helg om EFS framtid.. Ung = 17-29 år. Män och kvinnor var ungefär lika många. Jag fick vara med under lördagen. Så inspirerande att möta drivet och pionjärandan, nöden och bönen, inte i första hand för EFS utan för Guds rike i vårt land. Så underbart att märka deras väckelsefokus på Jesus, Bibeln, lärjungaskap och mission. De vill verkligen göra Jesus känd, trodd, lydd och älskad. Så utmanande att höra deras framtidsvisioner.
Vad ser de för framtid? Vad önskar de? Några intryck, en preliminär och ofullständig sammanfattning: Det handlar om Guds rike, EFS och Svenska kyrkan är bara redskap och är bara intressanta om de kan förmedla och rymma en vision för Guds rikes växt och har evangelistationsfokus. Här finns både längtan efter fördjupning och efter att leva ut tron i vardagen och i hela världen. Här finns önskan om tydlighet i vad vi står för och en kärlek till människor. Här finns olika erfarenheter av EFS och olika erfarenheter av Svenska kyrkan. Här finns olika gåvor, allt från administratörer till evangelister och fanbärare. De flesta är entreprenörer, dock.
Budskapet till EFS:
Vi unga brinnande är med i EFS så länge EFS jobbar för Guds rike. Samfundsgränser är ointressanta…
Vi kan snarare tänka oss bära rörelsen EFS men knappast organisationen.
Vi vill mission, hemma och långt borta.
Vi vill be och agera.
Vi vill ha stöd av er som är äldre, mer erfarna kristna, gärna som mentorer.
Vi måste ta dem på stort allvar, involvera dem mer i framtidstänkande, inriktning och målsättning. Det är utmaning för oss som jobbar med EFS på riks, i distrikt och lokalt. Får de påverka? Kan vi stödja! Vi måste!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
