Läser en recension av Günter Wallraffs nya bok Reportage från vår sköna nya värld, om hans erfarenheter som undersökande journalist idag. 24 år efter sin senaste bok skriver Wallraff inifrån om invandrares villkor, om låglöneträsket i kända varukedjor, bedrägerier, nazistattityder, maktkamp och trakasserier. En av de obehagliga frågorna som väcks är: krävs det att en vit man ska sminka sig svart och berätta om rasismen för att folk ska lyssna?
Det tragiska är att han inte längre känner något hopp om förändring i det tyska (och västeuropeiska) samhället: orättvisorna har ökat, mänskligt sett är levnadsförhållandena nu sämre. Orsakerna är skamlösheten, fräckheten och girigheten i toppen, den ”nyliberala politikens sociala skövling” och, mycket träffande, ett ”nöjes- eller välbefinnandetvång” som binder människor och hämmar våra möjligheter till insikt och motståndskraft. Det är en allvarlig diagnos, där jag hör Jesu ord från Matteus 24 eka: Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta.
Wallraffs sätt att arbeta skulle kunna kallas inkarnerad journalistik. Och när det är de små som är i blickfånget, så är det faktiskt en slags Jesusmanifestation Wallraff gör. För hos vem finns Jesus? Det här har bäring både på vårt samhällsengagemang som kristna, och på valrörelsen.
I lördags gladde jag mig åt att få blockera Stockholms gator tillsammans med 25000 andra Jesusbekännare, och alldeles särskilt åt den inledande bönesamlingen i Filadelfiakyrkan. Att få böja knä inför Jesus i Kungens trädgård tillsammans med syskon från många håll var fint. Jag noterar att våra invandrade syskon från olika folkgrupper är en enorm välsignelse en sån här dag, med deras sång och entusiasm. Vi behöver för övrigt organisera sången i marschen bättre med dem som inspiratörer!
Jag upplevde inga stora känslor under lördagen, men det finns alla gånger en andlig välsignelse i att på detta sätt tillsammans få bekänna Jesus. Sen kanske det blev för mycket ord i gudstjänsten i Kungsan. Undrar om de som befann sig där av helt vanliga skäl förstod något av vad som sades och bads? Här finns kopplingen till Wallraff: den avgörande Jesusmanifestationen sker i vardagens attityder och handlingar. Låt oss med Guds hjälp inkarnera Jesus i det samhälle Wallraff gett upp hoppet om. Vi har ett levande hopp, därför kan vi vara uthålliga.
måndag 24 maj 2010
fredag 21 maj 2010
Bistånd, kristna irakier och en extra påskhögmässa
Sexton biståndsorganisationer möttes den här veckan. Tanken på ett tvåprocentmål för biståndspolitiken får både allians och rödgröna att stå i skamvrån. Bistånd är svårt i en korrumperad och komplex värld. Men det är värdigt och vackert med realistiska utopier om solidaritet i en värld som styrs av hoppjerkorna Dow Jones och Nasdaq. Jag beundrar er som envist håller ut i kampen för att visa oss, ljumhetens offer, vad som betyder något här i världen. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten.
”Vi prövar varje enskilt fall utifrån de unika premisserna.” Okunnigheten och oviljan och retoriken hos Billström och kompani är inte mycket annorlunda än företrädarnas. Hela mellanöstern töms på kristna, därför att livsvillkoren är outhärdliga, men det finns ”ingen generell problematik” med att som kristen tvingas tillbaka till Irak. Ni gör det inte lätt för oss att välja. Kanske kd möjligen är alternativet när det gäller flyktingpolitiken, men i allianser är det krassa förhandlingar som styr. Saliga är ni när ni förföljs för min skull.
Tony Guldsbrandzéns begravningsgudstjänst idag: en återupprepad påskdagshögmässa, regisserad av den bortgångne, nej hemgångne, själv. En stark upplevelse att få säga farväl i ekot av Ja, han är sannerligen uppstånden från de döda. Evangeliets två armar För dig utgiven och Kristus är uppstånden slår sitt hopp runt oss och hjälper oss att lyfta blicken bortanför döden och förgängelsen. Vad ljus över griften, han lever, o fröjd!
Imorgon blir det Jesusmanifestation. Härligt.
”Vi prövar varje enskilt fall utifrån de unika premisserna.” Okunnigheten och oviljan och retoriken hos Billström och kompani är inte mycket annorlunda än företrädarnas. Hela mellanöstern töms på kristna, därför att livsvillkoren är outhärdliga, men det finns ”ingen generell problematik” med att som kristen tvingas tillbaka till Irak. Ni gör det inte lätt för oss att välja. Kanske kd möjligen är alternativet när det gäller flyktingpolitiken, men i allianser är det krassa förhandlingar som styr. Saliga är ni när ni förföljs för min skull.
Tony Guldsbrandzéns begravningsgudstjänst idag: en återupprepad påskdagshögmässa, regisserad av den bortgångne, nej hemgångne, själv. En stark upplevelse att få säga farväl i ekot av Ja, han är sannerligen uppstånden från de döda. Evangeliets två armar För dig utgiven och Kristus är uppstånden slår sitt hopp runt oss och hjälper oss att lyfta blicken bortanför döden och förgängelsen. Vad ljus över griften, han lever, o fröjd!
Imorgon blir det Jesusmanifestation. Härligt.
tisdag 11 maj 2010
Första året fullbordat
Det är med många tankar jag far på årskonferens i Kalmar. Nu har det allstå gått ett år sen jag började min tjänst som missionsföreståndare. Det gick i ett huj. Visst kan jag mer av mitt jobb nu, men det är ändå första årskonferensen med fullt ansvar. Samtidigt är det ett så stort lagarbete att jag blir lite av flaggstångsknoppsförgyllare också. Men vad är en flaggstång utan knopp! Tack, Herre, för alla kompetenta medarbetare. Och för alla trogna EFS-are, inte minst de som visar sitt engagemang genom att komma till Kalmar.
Jag far med glädje: det finns liv i gamla EFS, det är både segt virke och vårgröna knoppar (mer hoppfulla än guldknoppar!) här och var! Jag far med bävan: hur långt vågar vi sträcka oss i tro på att vi står i Guds vilja och kan räkna med hans välsignelse, till exempel på det ekonomiska området.
Så vill jag åka med förtröstan. Det har varit fint att få ha bönetid den här perioden före konferensen. Vi har släppt en sten i vår vattenskål på kansliet för varje dags böneämne under de fyrtio dagarna från påsk. Det är en härlig period att ha en böneaktion: mellan uppståndelse å ena sidan och himmelsfärd och pingstdag å andra. Vi lever alltså alltid i tro på att Jesus lever och med förväntan på att han regerar och ger sin Ande till sina barn och tjänare.
Den allra viktigaste insikten, en förnyad sådan, under mitt första år, är beroendet. Först och främst av Guds andes hjälp och därnäst av mina medarbetares hjälp. Jag kan därför, trots en del tuffa utmaningar framåt, för det mesta känna en tillförsikt och en trygghet. Har Gud kallat, så har han. Måtte jag både få vila vid detta faktum och göra mitt yttersta för att motsvara förtroendet. Jag prisar Din vishet, Du som väljer det svaga, och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Jag far med glädje: det finns liv i gamla EFS, det är både segt virke och vårgröna knoppar (mer hoppfulla än guldknoppar!) här och var! Jag far med bävan: hur långt vågar vi sträcka oss i tro på att vi står i Guds vilja och kan räkna med hans välsignelse, till exempel på det ekonomiska området.
Så vill jag åka med förtröstan. Det har varit fint att få ha bönetid den här perioden före konferensen. Vi har släppt en sten i vår vattenskål på kansliet för varje dags böneämne under de fyrtio dagarna från påsk. Det är en härlig period att ha en böneaktion: mellan uppståndelse å ena sidan och himmelsfärd och pingstdag å andra. Vi lever alltså alltid i tro på att Jesus lever och med förväntan på att han regerar och ger sin Ande till sina barn och tjänare.
Den allra viktigaste insikten, en förnyad sådan, under mitt första år, är beroendet. Först och främst av Guds andes hjälp och därnäst av mina medarbetares hjälp. Jag kan därför, trots en del tuffa utmaningar framåt, för det mesta känna en tillförsikt och en trygghet. Har Gud kallat, så har han. Måtte jag både få vila vid detta faktum och göra mitt yttersta för att motsvara förtroendet. Jag prisar Din vishet, Du som väljer det svaga, och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
lördag 17 april 2010
Aska och död rannsakar tanken
Jag går längs havet vid Sundsgårdens folkhögskola vid Öresund och tänker på morgondagens predikan på den gode Herdens söndag. Jag bär med mig glädjen över mötet med EFS varma folk i Sydsverige på helgens fina konferens med mycket missionsiver.
Men jag bär också på två tankar som kommer till mig dessa dagar. I förgår kväll ställde askmolnet till det för även oss när vi skulle flyga hit ner. Vi jagade en hyrbil och fick nog tag på en av de sista och bästa och kanske dyraste, för vi hade inget val. Jag har aldrig kört motorväg med en så fin bil. Vår gamla Volvokombi ligger klart i lä för denna svarta automatväxlade Audi A6 med farthållare. Man ställer in allting och så behöver man bara hålla i ratten i stort sett. Jättelyxigt.
Men bilturen gav också tid att reflektera över det som hänt. Tanken kommer: en ny påminnelse om vår egen litenhet lämnas oss idag när härmed tillkännages att ett vulkanutbrott stoppar flygtrafiken i hela norra Europa. Vi är små människor på planeten Tellus, ett stoftkorn i rymden. Vi är helt beroende av naturen. Och av dess skapare. Det är bara det att sikten är skymd för oss alltför ofta.
Orden vi hör i gudstjänster när det pålyses att ”en ny påminnelse om vår egen förestående bortgång lämnas oss idag när härmed tillkännages att NN har avlidit”, de har alltid gripit tag i mig. Det är hälsosamt att bli påmind så, och om man har en relation till den avlidne också smärtsamt. Jag fick nyss en hälsning från Bibelsällskapets generalsekreterare Krister Andersson att vår ordförande biskop Tony Guldbrandzén har avlidit.
Det känns märkligt att vi sågs för ett fåtal veckor sedan. Och vårt samtal handlade märkligt nog om den korkåpa som syddes åt EFS missionsföreståndare för tjugo år sen och att jag känt mig kluven till att använda den. Då berättar Tony något jag inte hade klart för mig, att den har hans hustru Britt sytt. Plötsligt blir dess värde tydligare. Så vill jag också på detta sätt skicka min önskan om Guds nåd, tröst och närvaro till Britt och familjen.
Och jag har fått ännu en påminnelse om min egen förestående bortgång och hur lite självklart det är att man ska få njuta av sin pension. Det är gott att hålla den Store Herden i handen. Och göra det jag kan för Kristi rike!
Men jag bär också på två tankar som kommer till mig dessa dagar. I förgår kväll ställde askmolnet till det för även oss när vi skulle flyga hit ner. Vi jagade en hyrbil och fick nog tag på en av de sista och bästa och kanske dyraste, för vi hade inget val. Jag har aldrig kört motorväg med en så fin bil. Vår gamla Volvokombi ligger klart i lä för denna svarta automatväxlade Audi A6 med farthållare. Man ställer in allting och så behöver man bara hålla i ratten i stort sett. Jättelyxigt.
Men bilturen gav också tid att reflektera över det som hänt. Tanken kommer: en ny påminnelse om vår egen litenhet lämnas oss idag när härmed tillkännages att ett vulkanutbrott stoppar flygtrafiken i hela norra Europa. Vi är små människor på planeten Tellus, ett stoftkorn i rymden. Vi är helt beroende av naturen. Och av dess skapare. Det är bara det att sikten är skymd för oss alltför ofta.
Orden vi hör i gudstjänster när det pålyses att ”en ny påminnelse om vår egen förestående bortgång lämnas oss idag när härmed tillkännages att NN har avlidit”, de har alltid gripit tag i mig. Det är hälsosamt att bli påmind så, och om man har en relation till den avlidne också smärtsamt. Jag fick nyss en hälsning från Bibelsällskapets generalsekreterare Krister Andersson att vår ordförande biskop Tony Guldbrandzén har avlidit.
Det känns märkligt att vi sågs för ett fåtal veckor sedan. Och vårt samtal handlade märkligt nog om den korkåpa som syddes åt EFS missionsföreståndare för tjugo år sen och att jag känt mig kluven till att använda den. Då berättar Tony något jag inte hade klart för mig, att den har hans hustru Britt sytt. Plötsligt blir dess värde tydligare. Så vill jag också på detta sätt skicka min önskan om Guds nåd, tröst och närvaro till Britt och familjen.
Och jag har fått ännu en påminnelse om min egen förestående bortgång och hur lite självklart det är att man ska få njuta av sin pension. Det är gott att hålla den Store Herden i handen. Och göra det jag kan för Kristi rike!
söndag 11 april 2010
Mission internationellt + mission i Sverige = Guds hjärta
På väg hem från Hagabergs folkhögskola i Södertälje. Jag har fått möta 8 kandidater till prästtjänst i EFS och det är väldigt roligt att få möta blandade åldrar, var och en med speciella historier om väg till tro, till kallelse och till EFS. Guds rikedom inkarnerad. Temat har varit kallelse och mission, i praktiken. Vi har sett hur den segrande korsfäste håller sin kyrka och sina tjänare i sin mäktiga hand i Uppenbarelseboken 1, hur Petrus i Johannes 21 får tjänstens innersta fråga ”älskar du mig”, och Apostlagärningarna 10 kallas till nya människor och förstår att Gud inte sätter gränser som vi.
Vi ser tillsammans en stor missionsutmaning för EFS. Vi kan vara med i stadsdelar, speciella satsningar, församlingsgrupper och nedlagda kyrkor, i fullt samförstånd med vår kyrka, men utan att vara bunden av en kyrkoordning som vad det gäller mission inte ger utrymme för strategisk nyplantering över församlingsgränser och inom stift. Kanske vi kan få uppmuntra vår kyrka att ta ett steg till i sin grunduppgift att bedriva mission!
Vi har berört kallelser till församlingsplantering i Sydöstra Tanzania, i stiftet Söder om Viktoria sjön, i Västa Etiopien på gräns mot Sudan, i samarbetet med Mekane Yesuskyrkans missionsorganisation International Missionary Society med deras utmaning till kostsam mission, med funderingar kring Indien och Ryssland. Det kan också handla om så häftiga saker som att skicka en ekonom till ett stift där det skulle kunna bidra förtroende för stiftsledning och hela missionsuppgiften, eller stöd till central administration för att hjälpa en hel kyrka att fungera i mission.
Vi har fått höra om hur iranier med muslimsk bakgrund kommer till tro i Stockholm. Vi har bett om Guds ledning för EFS och för varandra. Det är så gott att få be och lyssna in Guds uppmuntrande tilltal. Gud give EFS och dessa kandidater konkret ledning in i kallelsen!
Vi ser tillsammans en stor missionsutmaning för EFS. Vi kan vara med i stadsdelar, speciella satsningar, församlingsgrupper och nedlagda kyrkor, i fullt samförstånd med vår kyrka, men utan att vara bunden av en kyrkoordning som vad det gäller mission inte ger utrymme för strategisk nyplantering över församlingsgränser och inom stift. Kanske vi kan få uppmuntra vår kyrka att ta ett steg till i sin grunduppgift att bedriva mission!
Vi har berört kallelser till församlingsplantering i Sydöstra Tanzania, i stiftet Söder om Viktoria sjön, i Västa Etiopien på gräns mot Sudan, i samarbetet med Mekane Yesuskyrkans missionsorganisation International Missionary Society med deras utmaning till kostsam mission, med funderingar kring Indien och Ryssland. Det kan också handla om så häftiga saker som att skicka en ekonom till ett stift där det skulle kunna bidra förtroende för stiftsledning och hela missionsuppgiften, eller stöd till central administration för att hjälpa en hel kyrka att fungera i mission.
Vi har fått höra om hur iranier med muslimsk bakgrund kommer till tro i Stockholm. Vi har bett om Guds ledning för EFS och för varandra. Det är så gott att få be och lyssna in Guds uppmuntrande tilltal. Gud give EFS och dessa kandidater konkret ledning in i kallelsen!
måndag 5 april 2010
En ny tid har börjat!
Min bror kyrkoherden hade gjort en dödsannons som mötte kyrkobesökarna på storbildsskärmen på påskdagen: Jesus Josefsson har på fredagen hastigt lämnat oss i stor sorg och saknad. Hans kommentar innan han bytte till en mer påskliljeprydd variant var något i stil med ”Ja vi får försöka klara oss ändå…”
Då vore vi allt spillror på ett mörkt och stormigt hav. Men nu firar vi och jublar över vår kung och frälsare: Jesus lever! Vårt och allas öde är förändrat! Direkttillträde till Gud. Ren och rättfärdig. Skulden sonad. Framtiden ljus. Tryggheten total. Livsuppgiften och livsmeningen förtydligad! Det är inte alls dumt få fira påsk genom rensa rabatter hos senaste barnbarnet Emil i Cambridge, dra hans vagn bland påskliljor i en engelsk park och inombords få gnola på en påskpsalm. Mycket nåd i sånt!
Och mycket nåd i att vi har vi fått börja böneperioden ”EFS på knä”. Det är roligt att från olika håll få höra tacksamma och uppmuntrande kommentarer till denna satsning. Det är gott att den kommer direkt på det tuffa beskedet om det dåliga ekonomiska resultatet för år 2009 som jag kommenterade senast. Jag kan försöka förstå, förklara, förändra, försäkra, och det gör jag på olika sätt.
Nu ber jag om att Gud ska ge oss förnyad kallelse och förnyat förtroende. Och om att EFS folk och vänner ska se möjligheterna som ligger framför oss och vilja satsa på att be, gå och ge så att Guds ska ha material att bruka för sitt rike. Tillsammans med Kristus är det alltid dags att hoppas, kämpa och glädjas. Det är alltid en ny tid.
En riktigt glad påsk!
Då vore vi allt spillror på ett mörkt och stormigt hav. Men nu firar vi och jublar över vår kung och frälsare: Jesus lever! Vårt och allas öde är förändrat! Direkttillträde till Gud. Ren och rättfärdig. Skulden sonad. Framtiden ljus. Tryggheten total. Livsuppgiften och livsmeningen förtydligad! Det är inte alls dumt få fira påsk genom rensa rabatter hos senaste barnbarnet Emil i Cambridge, dra hans vagn bland påskliljor i en engelsk park och inombords få gnola på en påskpsalm. Mycket nåd i sånt!
Och mycket nåd i att vi har vi fått börja böneperioden ”EFS på knä”. Det är roligt att från olika håll få höra tacksamma och uppmuntrande kommentarer till denna satsning. Det är gott att den kommer direkt på det tuffa beskedet om det dåliga ekonomiska resultatet för år 2009 som jag kommenterade senast. Jag kan försöka förstå, förklara, förändra, försäkra, och det gör jag på olika sätt.
Nu ber jag om att Gud ska ge oss förnyad kallelse och förnyat förtroende. Och om att EFS folk och vänner ska se möjligheterna som ligger framför oss och vilja satsa på att be, gå och ge så att Guds ska ha material att bruka för sitt rike. Tillsammans med Kristus är det alltid dags att hoppas, kämpa och glädjas. Det är alltid en ny tid.
En riktigt glad påsk!
fredag 26 mars 2010
Minus fem och en halv miljon.
Givetvis är minus fem och en halv miljon kronor 2009 jobbigt särskilt när det kommer överraskande. En kortare redogörelse för saken finns på EFS hemsida. En tröst är att vi använt mer pengar än vi borde för väldigt bra ändamål: evangelium och utveckling för människor som bäst behöver det. Så här tänker jag denna vecka som missionsföreståndare för EFS:
Om ansvar: Jag hade inte tänkt mig att behöva hantera en situation som denna innan jag gjort mitt första år. Jag får gilla läget, förtrösta på att Gud som har kallat mig är trofast och har förstås redan börjat arbeta på en handlingsplan.
Om förhoppning: vi har så mycket bra på gång i EFS för närvarande. Möjligheter till ny satsning i vårt internationella arbete med människor som står i kö för att EFS ska ta dem i anspråk. Nyplantering av EFS många håll i landet, visionsarbetet EFS 2020 för att tillsammans med distrikten och föreningar vända missmod till mission med frimodighet där man bor och lever, härliga medarbetare, ny fräsch Budbärare med mera. Jag hoppas på alla EFS:ares stöd och hjälp också i det här läget. Vår kraft består av er kraft.
Om oro: Det blir förstås oro bland våra hårt arbetande anställda. Nu gäller förlusten förra året och vi får satsa på att hålla årets budget, inte panikbromsa, men spara där vi kan och börja bygga upp vår ekonomiska buffert. Där är vi sårbara nu. Men målet är att kunna behålla våra tjänster och funktioner, som vi så väl behöver framåt.
Om frustration: Vi har inte haft tillräckligt bra kommunikation med Svenska kyrkans internationella avdelning vad gäller utlandsbudget. Där tycker jag att både EFS och kyrkan haft ett ansvar och det finns frågetecken att räta ut. Det har varit en oklar mellanperiod när EFS inte haft någon direktor för det internationella arbetet. Nu har vi direktansvar själva och det är bra när det gäller ansvar och kontroll.
Om sömn: Visst har jag vaknat lite tidigare och inte kunnat somna om några morgnar, men jag är tacksamt överraskad över att jag kan känna ett visst lugn. Vi min ålder och mina gener så vaknar jag normalt ganska tidigt, så det handlar nog mest om att gå och lägga sig i tid, vilket är en utmaning för mig! Och om att börja dagen i Jesu namn och få ta in Guds omsorg och möjligheter i sinnet.
Om tro: vi står i Guds tjänst. Missionen är hans. Vi vet att det finns en motståndare som inte vill att evangeliet ska nå till människor. Så med Guds möjligheter för ögonen ger vi inte upp, tvärt om. Finns det mer arbete att göra? Då fortsätter vi!
Om perspektiv: Jag hade sällskap med kyrkoherden i Bjästa på flyget i morse. Det är så flerdimientionellt tragiskt det som hänt. Jag känner sorg och indignation över mäns övervåld mot kvinnor, över ungdomars vilsenhet och frustration, över vuxenvärldens, min världs, aningslöshet och vanmakt. Och lider med att Kristi kyrka, min kyrka, misslyckas i sitt vittnesbörd. Det ger perspektiv på minus fem och en halv miljon kronor. Det som räknas mest är vardagstjänsten.
Om ansvar: Jag hade inte tänkt mig att behöva hantera en situation som denna innan jag gjort mitt första år. Jag får gilla läget, förtrösta på att Gud som har kallat mig är trofast och har förstås redan börjat arbeta på en handlingsplan.
Om förhoppning: vi har så mycket bra på gång i EFS för närvarande. Möjligheter till ny satsning i vårt internationella arbete med människor som står i kö för att EFS ska ta dem i anspråk. Nyplantering av EFS många håll i landet, visionsarbetet EFS 2020 för att tillsammans med distrikten och föreningar vända missmod till mission med frimodighet där man bor och lever, härliga medarbetare, ny fräsch Budbärare med mera. Jag hoppas på alla EFS:ares stöd och hjälp också i det här läget. Vår kraft består av er kraft.
Om oro: Det blir förstås oro bland våra hårt arbetande anställda. Nu gäller förlusten förra året och vi får satsa på att hålla årets budget, inte panikbromsa, men spara där vi kan och börja bygga upp vår ekonomiska buffert. Där är vi sårbara nu. Men målet är att kunna behålla våra tjänster och funktioner, som vi så väl behöver framåt.
Om frustration: Vi har inte haft tillräckligt bra kommunikation med Svenska kyrkans internationella avdelning vad gäller utlandsbudget. Där tycker jag att både EFS och kyrkan haft ett ansvar och det finns frågetecken att räta ut. Det har varit en oklar mellanperiod när EFS inte haft någon direktor för det internationella arbetet. Nu har vi direktansvar själva och det är bra när det gäller ansvar och kontroll.
Om sömn: Visst har jag vaknat lite tidigare och inte kunnat somna om några morgnar, men jag är tacksamt överraskad över att jag kan känna ett visst lugn. Vi min ålder och mina gener så vaknar jag normalt ganska tidigt, så det handlar nog mest om att gå och lägga sig i tid, vilket är en utmaning för mig! Och om att börja dagen i Jesu namn och få ta in Guds omsorg och möjligheter i sinnet.
Om tro: vi står i Guds tjänst. Missionen är hans. Vi vet att det finns en motståndare som inte vill att evangeliet ska nå till människor. Så med Guds möjligheter för ögonen ger vi inte upp, tvärt om. Finns det mer arbete att göra? Då fortsätter vi!
Om perspektiv: Jag hade sällskap med kyrkoherden i Bjästa på flyget i morse. Det är så flerdimientionellt tragiskt det som hänt. Jag känner sorg och indignation över mäns övervåld mot kvinnor, över ungdomars vilsenhet och frustration, över vuxenvärldens, min världs, aningslöshet och vanmakt. Och lider med att Kristi kyrka, min kyrka, misslyckas i sitt vittnesbörd. Det ger perspektiv på minus fem och en halv miljon kronor. Det som räknas mest är vardagstjänsten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
