EFS på årskonferens: härligt och bräckligt

11 000 meter upp och ett dygn ifrån Pite havsbad och EFS årskonferens får jag chans att göra en första reflektion över mina intryck från årets konferens. Det praktiska är snabbt avklarat, för det gick som en dans. En nästan idealisk plats och en arbetsglad platskommitté stod för det. Vi var som mest kring 1600, de flesta förstås från Norrbotten och Västerbotten. Sverige är avlångt även i år.

Var står vi någonstans att döma av årskonferensen? I förkunnelsen i huvudmötena gick rannsakan och Jesusglädje tillsammans, likasom världsmission och vardagskristendom. I gudstjänsterna såg vi EFS mångfald av ”kulturer” från manskör till modern lovsång, från nattvardsmässa till bön på knä, från personliga vittnesbörd till sammanträdeorganisation.

Jag är mycket glad över ett fokus på evangelium och efterföljelse och vilja att ompröva och satsa, Några saker sipprar ut i vår rörelse: nyplantering av EFS i olika former, en våga växa och tänka nytt-attityd i det lokala arbetet, viljan att vara en missionsrörelse i Svenska kyrkan med en frimodig identitet. Jag anar också att Gud vill låta bönen få en större roll i EFS. EFS på knä kan vara på väg att bli en djupnade insikt att Gud vill möta oss i bönen, svara på våra böner och leda oss i arbetet. Detta senare kanske är det viktigaste skeendet. För där i finns möjligheten till djupgående andlig förnyelse, förundran över Jesus och missionsglädje. Här finns så mycket Jesus och framtidstro att det ger ny glädje och ökat hopp för EFS möjligheter att vara Guds redskap.

Bekymmer saknas inte. Ombud från föreningarna vill gärna att vi ska våga vara frimodiga när det gäller EFS riks ekonomi, men hur långt ut i föreningarna finns förankring och ansvarstagande för detta? Hur når vi fram med information och motivation för det gemensamma? Varför kom så pass få på framtidsforum; kanske var det för dåligt påannonserat av oss, men ändå? Just på framtidsforum fick ju också rösterna från våra ungdomar höras tydligt. De som vi hoppas tar över ansvaret vartefter. Det EFS som kommer till årskonferens grånar, även om det lokalt på en hel del håll ser mer hoppfullt ut. Vårt medlemsantal sjunker med bara ett hundratal om året i snitt, tack vare att det kommer till nya grupper, men som då kanske inte bär engagemanget för EFS som rörelse så starkt.

Yngre ledare i Salt utmanar oss. Det är lätt att ta till sig deras fokus på Guds rike, tydligheten i Jesusfokuseringen, önskan att vara radikala i sin efterföljelse av Jesus., inte organisation och traditioner. …. Det är svårare att i praktiken hantera deras anti-byråkrati: någon ordning måste det vara i ett parti. Vad gör vi av ”ekumenismen”, det självklara tänkandet att bekännelse och samfund (i vårt fall Svenska kyrkan) inte är intressant eller viktigt? Det är en verklighet, men inte enkelt. Någonstans måste den kristna församlingen ha sin tillhörighet och tillsyn. EFS har möjligheter att hantera en stor bredd, och gör det i praktiken redan nu, men det finns gränser för vad som är möjligt.

I varje fall blir det spännande att se hur Gud kommer att leda oss. OM vi bärs av evangeliet, vill följa Jesus, söker Gud i bön, delar vår tro med varandra och är villiga att tjäna våra medmänniskor i vardagen, så kommer Gud att välsigna. Och den smaken har jag med mig från Piteå! Som någon sa: En rörelse på knä kommer alltid på fötter!